Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!