I morse fnissade jag åt ICA-reklamen där ett norskt par diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira idag… Till slut enades det om att det inte kunde vara något extra med den här dagen, eftersom ingen i affären verkade det minsta inställda på firande. Jag har firat fjärde juli i USA vid två tillfällen. Första gången firade jag den aktuella dagen genom att konstatera att jag och min värdinna redan hade firat ”igår”, eftersom hon hade en middagsbjudning med vänner kvällen FÖRE den fjärde juli. När jag sedan kom till nästa värdfamilj och de fick höra att jag inte alls firat den fjärde juli på rätta dagen och på det traditionella sättet, blev de alldeles chockade och menade att jag absolut måste återkomma en annan gång för att få uppleva hur det SKULLE vara. Denna nästa gång, så hade jag med mig man och barn och vi skulle fira den fjärde juli i en liten stad i New Jersey, Pitman. Värdparet hade förklarat för oss att vi skulle åka till centrum i den lilla staden och där skulle vi se på en blygsam parad, eftersom detta var en liten stad. De påminde oss hela tiden om just det…att det inte var någon stor parad, eftersom staden var så liten… Flera timmar senare, när vi hade stått utmed huvudgatan och tittat på ekipage efter ekipage med omväxlande utsmyckning, undrade jag stilla hur det kunde vara i en STOR stad… Det var militärer, lokalföreningar, idrottsklubbar, cheerleaders och musikgrupper i en enda röra. På TV sändes massor av program som hade temat fjärde juli. Grillad hamburgare med traditionella tillbehör var vad vi åt på det grillparty som ordnades och vid kvällens slut var jag också slut av allt firande! Jag kunde konstatera att firandet i denna stad var mer gediget än det jag hade upplevt något år tidigare på en annan plats i USA.

Mina svenska nationaldagar har jag annars tillbringat lite olika från år till år. Ibland har de sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som lärare. Oftast har jag då varit klassföreståndare med elever som inget hellre vill än att skynda ut i den svenska sommaren på sin långa ledighet. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på den skola där jag jobbade för några år sedan. Solisten är skicklig och fördelen är då att man inte måste höra den överdådiga texten. Som lärare i allmänhet och som språklärare i synnerhet så får jag ofta bena ut texters betydelse och försöka bringa klarhet i deras budskap och underliggande teman. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. I stället borde fokus vara en gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2014. Det var nämligen det som i övrigt gjorde störst intryck på mig denna dag; Det började redan i morse då en fotograf gästade TV4 och berättade om ett nytt bildverk hon gett ut. Boken heter ”Ack, Sverige du sköna!” och innehåller inte någon text, endast foton. Den boken ska jag inhandla. Den visar inte Sverige som ett land med enbart små lintottar i folkdräkt, utan den visar landet Sverige från väldigt många andra synvinklar. Komikern Soran Ismail, som i SVT1 idag diskuterade med Micke Lejnegaard om svenskhet har många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran. Idag har jag från flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, sett inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” För mig är det tydligt att inte en enda av de personer jag känner som är födda här, ens har kommit på idén att gratulera landet Sverige.

Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan! I länder där krig och förtryck varit vardag i långa perioder ganska NYLIGEN och där nationaldagen firas till minne av den fred och försoning som till slut uppnåddes, har man kanske lättare till tanken ”Grattis!” än vad man har i Sverige där det är svårt att minnas närmaste stora krig som Sverige var indraget i. Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning. Det gladde mig att det var Jan Eliasson som höll tal i TV idag. Han föregår med gott exempel och visar vägen som en god medmänniska som tar ansvar inte enbart för sig själv, utan för hela mänskligheten. Heja mångfalden!