Fyrahundrafyrtioåttonde åseriet- Endast en sann författare kan skapa litteratur av kärleken till kor och pölsa!

 

Någonstans i det inre av Västerbotten, står en skribent vid en pulpet och fabricerar stora nyheter… Platsen heter Avabäck och om den platsen finns eller ej har jag alltid undrat… Det är i Avabäck som romanen Pölsan av Torgny Lindgren tar avstamp. Nu, när jag nyss fått kännedom om Torgny Lindgrens bortgång, använder jag möjligheten att googla platsens namn för att stilla min nyfikenhet om platsens geografiska läge… Google svarar ”Vi kunde inte hitta Avabäck”… Jag känner mig lurad och glad på samma gång! I alla år har jag tänkt på Avabäck som en avkrok som jag någon gång ska besöka… Att inte ens google kommer att kunna leda mig dit, kittlar fantasin ytterligare, speciellt med tanke på idén att just förlägga så många berättelser till en plats som inte finns, men som genom de tydliga beskrivningar författaren gett, likväl finns i min fantasi… För nog kan jag utan minsta problem måla upp för min inre syn hur det ser ut där i Avabäck…

Såsom Lindgren beskriver Avabäck är det så litet att det i princip aldrig får några besökare och skribenten i boken står vid sin pulpet och ”hittar på” händelser som ska föras in i tidningen, men berättelsen glider sedan vidare ut på landsbygden där sökandet efter den perfekta pölsan går sida vid sida med spridningen av lungsoten… Smittan, hostan, pölsan och de ingående ingredienserna, och lika delar humor, dialekt och berättarglädje är vad som gör Pölsan så läsvärd.

Pölsa är gott och jag äter det gärna, men jag har nära nog aldrig ätit hemlagad på riktigt… I stället har det varit den burkpölsa som länge gått under namnet Norrlandspölsa och kanske är det så än? Lillsjöliden är (enligt boken) platsen där den bästa pölsan finns och vill jag äta den, så kan jag ju inte riskera att platsen inte ens finns på kartan, så därför avstår jag från att googla platsnamnet! När man är förtjust i den här burkpölsan och gärna blandar den med kokt potatis och rödbetor, så är det med glädje och ett stort mått nyfikenhet man tar sig an en bok med titeln Pölsan. Det är en sådan märklig titel att man bara måste läsa av bara det skälet, men för egen del hade jag redan både läst och lyssnat på novellsamlingen Merabs skönhet, när Pölsan kom från tryckpressarna. Därför räckte det för mig den gången att jag förstod att det rörde sig om samma författare. Jag var redan frälst. Merabs skönhet hade haft den inverkan på mig att jag själv nästan bytte dialekt till Torgnys sjungande västerbottniska… Det var så mycket med den där inläsningen som jag älskade, det finurliga och engagerade och lite oskyldiga både i själva inläsningen och förstås innehållet…

Människora i Merabs skönhet… De är inte som vi… De är ännu vanligare än de vanligaste människor du kan tänka dig, men när man får lära känna dem lite närmare, så är det precis det motsatta som råder… de är alla helt unika… en av varje sort… Han kunde måla med ord och ändå hålla sin personliga stil så att man kände igen textavsnitten som något som Torgny Lindgren skrivit… Merabs skönhet är en novellsamling där titeln härrör från en av de ingående novellerna som handlar om Gabriel Israelsson och hans kor som han tar hand om på allra bästa sätt och när de kommer hem skadade förstår Gabriel att någon mänsklig varelse måste vara skyldig till den ondska som korna utstått… En efter en råkar korna ut, men när endast den vackra Merab återstår, tar Gabriel med sig fågelstudsaren och följer efter korna till skogen, för henne ska ingen få röra…Där händer något som blir avgörande för Gabriel, som plötsligt blir talför, trots att han först säger att han inte har talets gåva: ”dom är hala som smör, orden, som ett djupt vatten” (Merabs skönhet).

Språkligt är Torgny Lindgrens verk en upptäcksfärd. Man kan dels se dem som en resa i tiden, dels kan man förflytta sig från den urbana miljön till landsbygden, för de berättelser som är mina favoriter, utspelar sig alltid i Västerbotten. Jag hittar inte i Västerbotten. Därför vet jag inte i vilken grad Torgny Lindgren hittar på, men att Avabäck inte finns, har jag alltså lärt mig idag… När man landar i Torgny Lindgrens värld är man alltså fast i ett skruvstäd mellan sanningen och skrönan. Det ska till en äkta västerbottning för att avgöra vad som är sant och osant, antar jag. Jag nöjer mig med att hänge mig åt den språkliga njutning det innebär att lyssna på den sjungande dialekten där man helt säkert vet att alla grammatiska regler man lärt sig i skolan  är satta ur spel och orden försätts i bestämd form vare sig de spjärnar emot eller ej. Det handlar inte om vatten, det handlar om vattnet. Det är ingen som har, de hava alla… Det är inte någon som inte har, de hava icket… Man vänjer sig sakta vid språkbruket och det är rösten jag först saknar idag, när jag förstått att denna språkligt begåvade och särdeles både humoristiska och allvarliga djupsinniga och filosofiska person har gått ur tiden… Det är en tröst att man kan lyssna om och om igen på de författaruppläsningar som finns att tillgå…och jag vet för egen del att jag kommer att lyssna oändligt många gånger på texten som inleds:

”Till länsstyrelsen i Ume”…

Så börjar en enda lång klagoskrift från Kläppmyrliden, som utgör en annan av texterna i novellsamlingen Merabs skönhet.  Det är en vacker och ganska sorglig berättelse om ett par som köper en egendom och blir lurade angående tillgången på vatten. Länsstyrelsens blankett som de skickat till paret för att höra hur vattenkvaliteten är vid fastigheten, går inte att fylla i. Frågan från länsstyrelsen: ”Hur är det med vattnet?”, kan man inte besvara helt kort, eftersom det ju inte finns något enhetligt svar, menar skribenten (mannen i paret). Jag minns hur jag som ung lärare råkade hitta den här ljudboken i skolan i Bjursåsskolan och lyssnade på just berättelsen om vattnet…

Det är så många helt obeskrivliga brovinker och omständigheter i sökandet efter vatten, att man inte kan annat än dras med. Det handlar om vattnets vara eller icke vara, vattnets färg och kvalitet och det handlar om tungt arbete med att gräva brunn, att smaka av och gräva igen…  Det handlar också om hur paret på Kläppmyrliden tar hjälp av den kända brunnsgrävaren Lidström som kommer för att gräva och ”om nu länsstyrelsen nu verkligen vill veta huru vi har haft det med vattnet” så berättas det i detalj, fot för fot, sten för sten om hur ”brunnet” grävs. Svenskläraren i mig slår bakut över att det inte står ”brunnen”, men jag vänjer mig både med det och med omvänt ihopsnickrade sammansatta ord, som i utsagan: ”Där det är jordfaststenarna, där gräver jag aldrig!” En annan språklig egenhet som verkar höra dialekten till är byte av ordklasser, som när substantiv används som adjektiv: ”Han är bara högmodet!” (= han är bara högmodig). Att språket skiljer sig åt i olika landsändar är förvisso ingen nyhet, men för mig personligen så var det för 25 år sedan en nyhet att man”fick” ge ut böcker med grammatik som skiljde sig från skriftspråksnormer i riksspråket. ”Jag kände med handen och det var bara torrgruset” (torrt grus). Jag är glad att jag hittade ljudboken i Bjursås, för sedan dess har jag läst Torgny Lindgrens böcker med stor behållning. Om du inte har läst en enda bok av Lindgren så är det nog just Pölsan eller Merabs skönhet, som snabbast tar dig in i hans värld, även om de andra titlarna också är läsvärda.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s