Fyrahundrafyrtioandra åseriet- Carola då, nu och alltid

När jag var liten var ABBA mina största idoler, medan pressen skrev ner dem vid varenda spelning i Sverige. Som ung såg jag Carola på TV en gång i Nygammalt där hon sjöng trio och sedan i Alf Robersons program där hon utmärkte sig, innan det sedan var Lennart Hyland och Melodifestivalen… Just Melodifestivalen blev en liten revansch för MIG, trots att jag var ung då. Vi var i Idre på sportlovet och på kvällen när Melodifestivalen skulle sändas 1983 satt min familj och en annan familj för att se hela evenemanget. I startfältet fanns bland andra både Kikki Danielsson och Ann-Louise Hanson. INNAN de hade börjat sjunga, så sa jag rätt ut i luften:

Jag tror att Carola Häggkvist kommer att vinna, för jag har hört henne förut! 

Damen i den andra familjen sa reptilsnabbt och ganska nedlåtande:

Det måste du väl FÖRSTÅ, Åsa, att en helt okänd flicksnärta inte kan vinna över en etablerad artist som Ann-Louise Hanson?!

Vi vet alla hur det gick, Carola vann stort och Ann-Louise Hanson fick se sig besegrad av den ”unga flicksnärtan”. Carola var 16. Jag var också 16, men hon är född 1966 och jag är född 1967. Jag tror att den lilla åldersskillnaden bidrog till att jag följde henne från och med då. Men redan från början var det HUR hon sjöng och HUR hon lyckades med att så tydligt slå igenom som fascinerade mig. Jag såg henne i Leksand i Sammilsdalsgropen redan 1983 och just dit återkom jag med min dotter många år senare, just för att se Carola.

bild

 

Också dottern hade vid det laget börjat gilla Carola. Hon hade väl inget val, kanske, när mamma spelade Carola hela dagarna…?

Jag har följt Carola genom åren, lyssnat på kyrkokonserter, gått på rockkonserter och sett TV-program och intervjuer. Men som vuxen har jag inte varit lika ensidig i min musiksmak. Jag har lyssnat på väldigt mycket annat och även bland dessa andra röster har Carola en av världens vassaste röster inom sin genre. Det måste vara fantastiskt att ha en sådan röst och att samtidigt kunna leva på sin sång och sitt artisteri. Till Carola idag, vill jag säga: Don’t be Discouraged! You’re not defeated!

I mars blir min nästa konsertupplevelse med Carola och det ser jag verkligen fram emot. Ikväll visas hennes kväll i Så mycket bättre. Det tror jag blir ganska intressant, speciellt om man ser det ifrån perspektivet ”utsatt för journalisters illvilja genom åren”. Vad är det som gör att Carola inte kan berätta öppet om sig själv utan att journalister får en hånfull och elak ton i det de skriver??? Allt hon gör vinklas av pressen till något dumt eller patetiskt. Varför då?

Släpp det spåret!! Det vore fint om hon någon gång kunde få revansch här i ankdammen Sverige, om journalister kunde frångå sin vanliga klagosång och avstå ifrån att skriva elaka och illvilliga reportage. Det borde vara hög tid att ge artisten Carola upprättelse! Byt plats med henne en stund:

I morse lyssnade jag på en intervju på TV4 där Carola delade musikminnen. Den intervjun finns på spotify på följande adress:

 

Miljövänlig återvinning av gammalt blogginlägg ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”

Den som är lika gammal som jag, har kanske i likhet med mig en gång legat på mage på golvet framför den svartvita TV:n en kväll som denna. I mycket god tid före sändningen har allt plockats fram; tidningen med startfältet och journalisternas tyckanden och åsikter om var och en, blocket med de egna åsikterna som noggrant skrivits ner under förhandsvisningarna, samt en nyvässad blyertspenna och ett sudd. Men kanske viktigast av allt: Ett nyinköpt FERRO-band, 90-minuters, av märket Maxell som man noga hade skruvat fram till det bruna på tejpen började (med hjälp av en sexkantig engångs kulspetspenna av det billigare slaget). Detta kassettband hade man redan i förväg försett med den lilla etiketten som man själv fick dra loss ifrån ett smörpapper och skriva rubriken för sida A ”Stora melodifestivalen” (Eurovision var ett ord jag inte kunde då!). På etiketten för sida B hade man också redan förberett, genom att skriva ”Stora melodifestivalen, forts.” och därefter fästa också den på kassettbandet, men på baksidan. Sedan hade man (om så krävdes) hämtat en skarvsladd för att bandspelaren skulle kunna stå exakt nedanför TV-n på golvet. När kassettbandet väl var intryckt i spelaren, kom nästa förberedelsemoment. Man hade lärt sig att FÖRST trycka ned pausknappen. Därefter skulle man hoppa över en knapp…och trycka ner två stycken samtidigt, nämligen ”rec” och ”play”. Sedan var det bara att vänta…och vänta…och vänta…på att Orup ( Lars, inte Thomas Eriksson!) skulle prata klart och på att Curt Kempe skulle få ur sig helgvädret, så att äventyret kunde börja. Då började kanske mardrömmen för mamma och pappa och brorsan?? För de måste ju vara TYSTA, förstås!!! Hur skulle man ANNARS kunna få en bra kvalitet på ljudet när det skulle spelas in utan mikrofon direkt från TV:ns högtalare??? Om man är intresserad av musik, så måste man ha höga krav på ljudkvaliteten! Man kan ju inte ha en inspelning där släktingar som kommenterar låtarna hörs i bakgrunden!!!

Jag samlade och sparade allt när jag var liten, bland annat inspelningar… Därför har jag än idag en stor samling med gamla kassettband som jag ännu inte skiljts ifrån, till exempel det som är från Eurovision 1977. Då skulle Forbes sjunga. Jag kände en som kände dem.. (Wow!!!) och därför var ju de BÄST… och snyggast…och ÄNDÅ kom de…SIST!!! Hur gick det TILL???? De där andra, de ute i Europa, de kunde ju inte svenska… Det måste vara därför Forbes bara fick 2 poäng, tänkte jag. Melodifestivalen och Stora melodifestivalen…som jag kallade dem…var och är underhållning för hela familjen.

Gillar man inte musiken, så kanske man kommenterar klädsel eller frisyrer eller i år kanske skäggiga damer… och så måste man ju invänta sammanräkningen! Då får man årets dos av språkträning! Nu är det 15 minuter kvar!! Nu ska jag gå ner i vardagsrummet och lägga mig på mage vid TV:n med höger tumme på playknappen och höger långfinger på rec…och så ska jag skrika genom hela rummet ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”