Trehundrasextionionde åseriet- Intet är som väntans tider…

Nobelpris_medalj

Att vänta på vem det blir som får Nobelpriset i år, är som en tandutdragning… Man hoppas att det ska bli rätt och riktigt och önskar att någon viss författare ska få priset. Jag kämpar vidare som hejarklack åt Joyce Carol Oates, men inser att det nog blir någon annan. De nobelpristagare jag har läst har alla bjudit på mycket spännande och intressanta läsupplevelser. Det är min fasta uppfattning att den litteratur som en nobelpristagare representerar inte ska vara någon dussinlitteratur, av långserietyp. I stället upplever jag att de nobelpristagare som verkligen är unika i sitt slag, är de mest framträdande bland pristagarna.

Förra årets pristagare Svetlana Alexijevitj imponerade mycket på mig och därför blev det några åserier om de böcker jag läst. Vill du kan du läsa dem:

Voices from Chernobyl-A Book Review

Bön för Tjernobyl- En bokrecension

Nu är det inte mycket tid kvar tills vi vet vem som får Nobelpriset i litteratur år 2016. Vem tror DU att det blir?

Hälsning från Bokmalen

Etthundranittiotredje åseriet- Recension av Svetlana Aleksijevitjs bok – En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Under de senaste dagarna har jag läst boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj. Hon har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.