Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.