Fyrahundrasjuttiofjärde åseriet- Svensk Midsommar- Raggarbilar och raggsockor!

 

Midsommaren innebär en lång rad förväntningar. Man förväntar sig att vädret är toppen, med sol från en molnfri himmel. Man förväntar sig att färskpotatisen är superbillig och lagom stor, så att man har råd att frossa på dillbeströdd färskjopp med sill på längden och tvären! Dessutom hoppas man att skylten med ”svenska jordgubbar” är äkta, för inte kan väl belgiska jordgubbar passa en sådan dag som midsommarafton?  Hur äter du dina jordgubbar?

  1. Direkt som de är…med två fingrar om bladskaftet
  2. Med gräddmjölk
  3. Med vispad grädde
  4. Med vaniljglass
  5. Som jordgubbstårta
  6. Va? Jordgubbar? Äh!

På vägen till sitt midsommarfirande, tillbringar många svenskar tid på vägarna i sommarsverige. Långa bilköer genom svenska småstäder drar mot de platser där vi helst firar denna traditionsrika helg, skärgården eller Dalarna, gammelgårdar i socknar på landsbygden där det fortfarande finns ett folkdanslag och ett spelmanslag som kan hålla traditionen vid liv och kompa till Små grodorna… I många av dessa bilköer trängs barnfamiljer med far- och morföräldrar, cykelsemestrande holländare. Vissa trängs i risiga raggarbilar som kanske kommer att nå resmålet, medan andra glider fram i välskötta vrålåk vars lack gnistrar i solen…

När man äntligen nått fram, så förväntar man sig att midsommarstången ska resas på traditionellt vis till glada ”ååååå, HEJJJJJJJJ!” under ledning av någon klämkäck person i folkdräkt och slutligen förespeglar man sig en härlig midsommarfest i glada vänners lag med sill och nubbe och högt i tak.

I min ungdom letade jag upp ett antal gärdesgårdar i byn där vi firade midsommar. Där fanns faktiskt några att välja på! Vad gällde både blommorna och gärdesgårdarna, så hade jag fått lite olika råd och tips och de som verkade veta hur det skulle gå till, det här med plockandet och hoppandet, hade dessutom olika uppfattning om andra detaljer. Någon sa att man skulle plocka sju sorters blommor, en enda blomma av varje sort och därefter skulle man hoppa över sju gärdesgårdar. Någon annan menade att man skulle göra det, men också vara helt tyst för att inte bryta magin. Ytterligare någon menade att eftersom gärdesgårdar var så ovanliga, så kunde man lika gärna hoppa över vilket staket som helst. Så hur skulle jag göra?

Jag plockade de sju blommorna, hoppade över samma gärdesgård sju gånger, för att slippa springa runt i byn till de där andra… Sedan lade jag blommorna under min huvudkudde och förväntade mig att drömma om min tillkommande… Den natten drömde jag om en norsk backhoppare… Än har han inte presenterat sig i verkliga livet, men man ska ju aldrig sluta hoppas! 😀

Men handen på hjärtat: Nog är det ofta som midsommarafton är jättekall och blåsig? Eller är det bara inbillning? För något år sedan hade min familj och jag äntligen ryckt upp oss själva med rötterna för att ta reda på hur man brukade fira midsommar i någon annan del av Dalarna än den där vi brukade vara… Just det året var det koft- och raggsocksväder och vi frös så pass att vi fick avsluta kvällen inomhus. Så är den, den svenska sommaren, oförutsägbar, men ändå vacker!

Fyrahundrasjuttiotredje åseriet: Turist i USA- 24 Bloggposter med erfarenheter från kända turistmål i Florida, Kalifornien och Pennsylvania!

DSC05260

Planerar du att turista i USA så kanske de 24 blogginlägg jag har skrivit kan intressera dig. Här nedan följer en förteckning över texterna i den ordning jag skrev dem. Vill du läsa andra inlägg som jag skrivit, så hittar du dem till vänster på webbsidan.

#grodshow i Everglades

#grodshow i Everglades

Tvåhundranittiofemte åseriet-Turist i USA- Everglades: Toby är ingen prins!

”Att åka in i Everglades påminde litegrann om att befinna sig i de låglänta delarna av de svenska fjällen, med den skillnaden att man inte hade de vackra fjälltopparna i fjärran att vila ögonen på. I stället var det sawgrass såggräs, så långt ögat nådde. Jag hade fått uppfattningen att det skulle lukta av vattnet, att man skulle känna det som att man åkte omkring i ett avloppsdike ungefär, men trots att det verkligen var vatten och gräs eller vass i alla riktningar, kändes inte någon unken lukt därifrån. Det är det som är poängen med såggräset förstod jag senare. Det är som ett reningsverk för Everglades.”

http://wp.me/p4uFqc-Ez

Colorful Flip Flops Vector Set

Tvåhundranittiosjätte åseriet- Turist i USA- Miami Beach, sol, bad och flip-flops i massor!

”Vart man går på Miami Beach ser man lättklädda människor i allsköns kreationer. Det finns ingen dress code, men ändå är den där, på ett sublimt sätt under ytan… För män gäller att man bör vara vältränad och gärna visa upp sin tatuerade överkropp och för kvinnor är det välsittande baddräkter eller minimala bikinis som gäller i första hand. ”

http://wp.me/p4uFqc-Ew

rain-on-window (1)

Tvåhundranittiosjunde åseriet- Turist i USA- Regn och åska i Miami!

”I en storstad är det egentligen inte svårt att hitta saker att göra även om vädret inte är vad man hade tänkt sig… Men som turist i en stad man aldrig tidigare besökt, så som det är för mig i Miami, medger jag att det är nedslående att regnet strilar i en envis ström på fönstret, ibland avbrutet av ett ihärdigare spöregn eller en åskskur…”

http://wp.me/p4uFqc-Gz

 

Danskurs i skriftlig form

Danskurs i skriftlig form

Tvåhundranittioåttonde åseriet- Turist i USA- Miami- Sinnena samlar sommarminnen för vintern!

”Vart man går här i Miami så hör man spanska talas och eftersom jag har läst franska men inte spanska, så blir det spännande att anstränga sig att försöka förstå ”ändå”… Det är väldigt intressant för mig som språklärare att göra den där ansträngningen! ”

http://wp.me/p4uFqc-ED

 

Glitter och stänk...

Glitter och stänk…

Tvåhundranittionionde åseriet:Turist i USA- Miami Beach- Shop ‘til you drop!

”Det finns massor av tatuerarverkstäder överallt på South Beach. Flera av dem har fotografier med vackra och välgjorda tatueringar på personer som i sin tur är vackra. Där kan man ju kanske lockas att själv gå in för att placera en dödskalle på sin ena axel och en taggtråd runt överarmen…”

http://wp.me/p4uFqc-EB

Alcatraz

Alcatraz

Trehundrade åseriet: Turist i USA- San Francisco i ottan…

”På grund av tidsskillnaden var vi vakna tidigt imorse och eftersom det var fint väder kunde vi lika gärna ta en promenad i grannskapet resonerade vi. I Fisherman’s Wharf där vi befinner oss, är det massor med turister och det märks på affärsinnehavare och andra som bor här, att de är vana att visa folk till rätta. Vi gick inte mer än två kvarter så hittade vi en perfekt plats att fånga Alcatraz på bild.”

http://wp.me/p4uFqc-DF

 

DSC04359

Trehundraförsta åseriet: Turist i USA- San Francisco

”Vid San Francisco Bay finns en lång rad affärsverksamheter som är direkt knutna till havet och vad det ger. Idag besökte vi en marknad som på många sätt imponerade, både i omfång och kvalitet. Både fisk och skaldjur, köttprodukter, svamp och annat såldes där, liksom vad som växer i trådgårdar och på fält…”

http://wp.me/p4uFqc-Ju

 

Prideflaggan är hissad i San Francisco

Trehundraandra åseriet: Turist i USA- Gemenskap för alla i San Francisco?

”Ett par dagar i San Francisco har lärt mig mycket om livet, kanske inte nödvändigtvis om mitt eget liv, utan om de livsbetingelser som råder i en storstad. Idag, lördagen den 25 juni 2016 drar firandet av PRIDE igång här i San Francisco. Det märks på en lång rad olika sätt, både genom färgsättningen vid shoppinggallerior och längs gatorna, där flaggor och banderoller med regnbågens alla färger är placerade och genom att många personer som troligtvis tänker fira redan har ”tjuvstartat” och syns på gatorna i diverse olika kostymer.”

http://wp.me/p4uFqc-K4

Trehundratredje åseriet: Turist i USA- Muir Woods

”När man kommer in i skogen hörs förstås alla samtal mellan människor från världens alla hörn, för vi är många där…turister i stort antal, men vi verkar dela en ödmjuk fascination inför skogen, för samtalen som förs är lågmälda och många går ganska långsamt mellan jätteträden i djup beundran.”

http://wp.me/p4uFqc-Kt

 

Sardinburksomslag från Cannery Row

Sardinburksomslag från Cannery Row

Trehundrafjärde åseriet- Monterey Bay Aquarium, en räddningsplanka för många arter!

”Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer.”

http://wp.me/p4uFqc-Kr

Stillahavskusten i Kalifornien

Stillahavskusten i Kalifornien

Trehundrafemte åseriet: Turist i USA- Med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Hemma vid köksbordet kan man ha en uppfattning om hur det är att som landkrabba följa en kustlinje och uppleva havsutsikt under mil efter mil, men när man äntligen sitter där vid ratten i sin hyrbil så är intrycken så mycket rikare än man trodde. Verkligheten överträffar drömmen, helt klart!”

http://wp.me/p4uFqc-KB

 

DSC04950

Trehundrasjätte åseriet: Turist i USA- Hearst Castle, Ett drömbygge med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.”

http://wp.me/p4uFqc-LD

 

Interiör på Madonna Inn, San Luis Obispo

Trehundrasjunde åseriet: Turist i USA- Två drömhus i jämförelse, Hearst Castle vs. Madonna Inn

”Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter…”

http://wp.me/p4uFqc-M3

 

Gloucester Outlet

Trehundraåttonde åseriet: Turist i USA- Naturliga vägvisare på resan? Ett pärlband av Outlets längs vägen…

”Men så mycket KUND är jag ändå att jag inser vad smarta de har varit längst Highway 1 och även i andra delar av USA, de där affärsidkarna som öppnat Outlets i varje liten byhåla. Faktum är att det är väldigt tätt mellan stora och fina Outlets med många olika märkesaffärer sida vid sida i ett gemensamt koncept.”

http://wp.me/p4uFqc-Mb

 

DSC05339

Trehundranionde åseriet: Turist i USA- Los Angeles vid första ögonkastet 😉

”Innan vi började resan från San Francisco för några dagar sedan, hade jag en felaktig bild av Kaliforniens kustland. Det har varit lärorikt för mig att köra bil här. Det är så mycket som jag inte hade klart för mig. Dels trodde jag att kustlinjen skulle vara lägre och inte ha så djupa vikar, dels trodde jag att bergen skulle vara lägre. Men förutom det så hade jag inte lyckats speciellt väl med att föreställa mig naturtypen heller…”

http://wp.me/p4uFqc-Mf

clock-404352_1280

 

Trehundrationde åseriet: Turist i USA- När logiken sätts på prov blir det fel ibland… 🙂

”En stund… Hur lång kan en amerikansk stund vara? Medan jag funderar över hur pinsamt detta verkligen ÄR, så kommer en kvinna ut ur sin bil. Jag ser i backspegeln hur hon går på den lilla refugen och jag gruvar mig alldeles fruktansvärt över hur vårt lilla möte kommer att vara… Jag skulle kunna beskriva henne mycket noga för er, så intensivt mindful var jag den där stunden…”

http://wp.me/p4uFqc-Mr

 

Mimmi

Mimmi

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! 🙂

”Vi betalar våra $10 och går ut på Walk of Fame, fullt medvetna om att vi måste vara tillbaka vid bilen inom en timme, eftersom varningsskylten precis vid vår parkeringsruta informerade om att man annars skulle bogsera bort bilen till en plats utanför staden, samt bötfälla ägaren. Enkelt val… Det fick bli Walk of Fame på tid… YOLO! Döttrarna använder uttrycket ofta… You Only Live Once…”

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! 🙂

 

Taklampa på King's Fish

Taklampa på King’s Fish

Trehundratolfte åseriet: Turist i USA- En utflykt till Long Beach

”Inte alltför långt bort från Los Angeles ligger Long Beach. Vägen dit var trots detta väldigt ”lång” på grund av köer. Hemresan gick på mindre än en halvtimme… Kontrasten mellan storstadspulsen i Los Angeles och det relativa lugnet i Long Beach är det första som slår mig. Det andra är att det är en långweekend med många lediga amerikanska familjer som har rest hit för en lillsemester.”

http://wp.me/p4uFqc-MB

 

Koll på gångtrafikanterna

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

”Överallt där jag har varit på denna resa har jag känt mig trygg, bland annat tack vare polisnärvaron. Samtidigt har jag läst på löpsedlarna att polisen inte alltid enbart gör rätt. Till exempel blev polischefen i San Francisco av med jobbet häromdagen sedan hans poliser återigen varit inblandade i händelser där människor avlidit vill följd av övervåld från polisen.”

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

 

DSC05330

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

”Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt.”

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

 

DSC05406

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

”Något jag alltid har funderat över är hur det kan vara så lockande att spela om olika mjukdjur och andra troféer när man är på nöjesparker och tivolin. Jag tror att mjukdjuren rimligtvis har hunnit bli ganska äckliga där de hänger under taket i de olika spelattraktionerna och kan inte tänka mig något bättre sätt att hantera situationen än att avstå ifrån att spela… Men den synpunkten delar jag tydligen inte med alla…”

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

 

Lapptäckesteknik

Trehundrasextonde åseriet- Amishfolket i Pennsylvania och deras självklara plats på turistkartan

”Under de år jag vid några tillfällen har besökt Lancaster, har marknadsföringen och turistanpassningen gått allt längre. Turister som vill körs nuförtiden i häst och vagn runt Kitchen Kettle Village mot en summa pengar och är man barn kan man skaka hand med pepparkaksgubben…”

http://wp.me/p4uFqc-O7

 

The president of the United States...

The president of the United States…

Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

”Det vore ju rätt så spännande att vara president för en dag… Om jag vore det, här i USA, så skulle jag ändra på några saker som jag sett när jag varit här, men jag skulle också glädja mig åt och känna mig stolt över andra saker och försöka sprida dem så att det blir lika i hela federationen. Det är härligt att drömma. Efter presidentvalet vet vi om det kommer vara Trump eller Clinton…”

Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

Three Hundred and Thirtieth Asic- Tourist in the USA- I I was the President of the USA…

”In a dark corner of the Center it is possible to pretend you are the President of the United States… I simply had to stand in line for this little game…:)

http://wp.me/p4uFqc-US

vindruvor

 Three Hundred and Thirty-First Asic- The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

http://wp.me/p4uFqc-Vb

Fyrahundrasjuttioförsta åseriet- Med skogen som helande kraft och inspirationskälla

Åsa i skogen

Det finns skogar som jag gärna återkommer till i minnet, för att de gav mig energi och kraft när jag var där. Personer som bor vid havet hela sitt liv, kanske hämtar sin inspiration, sitt lugn och sin kraft i havet, men jag har den relationen till den svenska skogen, helst barrskog, annars blandskog eller fjällskog, inte alls lika gärna lövskog… Bilden är hämtad ifrån Tiveden år 1985. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån Fagertärn där jag hade ”jobbat” som skogsrå på en station som ingick i ett naturspår. Fagertärn är en liten tjärn mitt i naturreservatet Tiveden och mest känd för sina vackra rosa näckrosor. Min uppgift under naturspåret var att ”skrämma scouter” något som många scoutledare har roat sig med genom åren… Jag hade gröna slingor i mitt långa hår, grönmålade tånaglar, en rävsvans och var betydligt mer sminkad än på bilden ovan. Många av de yngre scouterna höll hårt i sin ledares hand när de hörde mitt skratt bakom tallstammarna, men när de väl SÅG mig, så skrattade DE och det få man ju bjuda på.

En annan mycket betydelsefull skog som jag aldrig någonsin kommer att glömma är Bolognerskogen i Gävle. Jag gick varje dag i nästan sju veckor genom Bolognerskogen för att ta mig till Gävle lasarett och strålningsenheten, för att genomgå strålning för min bröstcancer. Tack vare promenaderna i Bolognerskogen var tiden i Gävle ljus och positiv och skänkte mig mycket kraft. Jag fick massor av inspiration av att gå genom den vackra parken och roade mig med att välja olika vägar varje dag. En morgon skrev jag en dikt som jag gav namnet ”Strålande september”. Precis efter dikten infogar jag ett av mina favoritfoton från Gävletiden. Jag fotograferade rakt upp mellan träden i just Bolognerskogen på en plats som är lite högt belägen och påminner mig om en samlingsplats. Där finns en öppen yta i mitten och runt den öppna ytan står höga ståtliga lövträd vars kronor bildar den vackra ramen runt den blå himlen på mitt foto.

Mot en av dessa stammar stod jag en eftermiddag i september för snart fem år sedan och grät, för att allt det vackra däromkring berörde mig så djupt. Jag ville inte gå därifrån eftersom tårarna rann och jag tyckte att det skulle vara svårt att gå så bland folk mitt i centrala Gävle. Som om träden kände detta, började en svag vind att fläkta, denna i övrigt helt vindstilla morgon. Tårarna på kinderna torkade medan jag förundrat noterade hur vinden avtog igen. Trädet mot vars stam jag vilade, tog emot mig i min inre sorg och lyckades trösta mig. Jag kunde gå vidare igen. Skogens inverkan på mig har alltid varit känslosam. Mindfulness är i ropet… Jag är som mest närvarande i närheten av träd.

 

Strålande september! 

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

 

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

 

Dagen!

 

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

 

 

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

 

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

 

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

Lövgluggen i Gävle

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

 This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

 

 

Fyrahundrasextiofjärde åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

Fyrahundrasextioandra åseriet- Behåll växeln!

I min ungdom bodde jag ett år i Stockholm. Kanske hade det blivit längre än så, om jag inte hade valt att byta studentlägenhet efter någon månad… På det nya stället delade jag kök med 60 andra studenter och i detta kök, som låg trettio meter från mitt rum, fanns inga köksattiraljer och ingen kyl eller frys. Mamma och pappa skänkte mig en gammal stekpanna och en aluminiumkastrull, med tanken att jag skulle laga riktig mat varje dag efter jobbet. Vad de inte visste var, att alla grannarna i mitt boende kunde delas in i två huvudgrupper, de som lagade mat och de som inte lagade mat. De som lagade mat, kom från världens alla hörn och hade en sak gemensamt. De älskade långkok! När jag kom bärande på min stekpanna, kastrullen och det jag hade tänkt laga, kunde jag på långt håll känna att det även denna gång skulle vara kört…Ju närmare köket jag kom, desto starkare dofter av curry och vitlök. I köket var fönstren immiga och min försiktiga fråga om hur länge det kunde tänkas ta innan det blev min tur, besvarades som regel med en lång ramsa på hindi eller urdu och ett kroppsspråk som betydde att personen dels inte förstod vad jag frågade om, dels hade tänkt laga en maträtt som tog dagar att färdigställa.

När jag hade burit min stekpanna av gjutjärn fram och tillbaka till detta kök vid ett stort antal tillfällen, så gav jag upp hoppet om att laga riktig mat. I stället började jag tänka som devisen ”nöden är uppfinningarnas moder”. Mina föräldrar som av ren omtänksamhet också skänkt mig en kaffebryggare vid ett tillfälle, hölls lyckligt ovetande om att jag ofta använde den för att vispa pulvermos eller nyponsoppa i, i stället för att brygga kaffe. Att pulvermoset smakade just kaffe, fäste jag inte så stort avseende vid. Som gammal scout hade jag ätit mos med både sot och myggor, så kaffesmaken var snarare pikant. Efter en tid kändes filmjölk med pepparkaka, pulvermos utan korv…och nyponsoppa utan glass, som ganska tråkig kost och det var då jag började äta ute, för att inte svälta ihjäl…

Från jobbet hade jag lika långt till två likvärdiga pizzerior, men utbudet var ändå ganska olika! I den ena pizzerian serverades alltid en salladsbuffé med kikärtor och majs. Den andra pizzerian hade en tveksam meny, men jättegoda pizzor och en jättesnygg pizzabagare som jag älskade ända tills han började älska MIG. Då blev jag jätterädd och gick endast på den andra pizzerian… och ända sedan dess har jag svårt för majs, eftersom jag åt det nästan dagligen.

På helgerna åt jag och min kompis ute ibland. Ofta var det så att det var mycket månad kvar när pengarna var slut, så vi rättade munnen efter matsäcken. Vid två tillfällen fick vi emellertid för oss att vi skulle slå på stort! Det första tillfället råkade sammanfalla med Katarinahissens 100-årsjubileum och vi hade valt att äta middag på Grand Hotels veranda. Mitt under middagen började jubileumsfyrverkeriet och det var nog det maffigaste fyrverkeri vi hade upplevt, någon av oss! Nu hade vi fått blodad tand och tänkte att vi kunde göra om detta med att gå på en finare restaurang. Nästa gång valde vi en restaurang på Centralstationen, där man satt i tågkupéer och där menyn var lyxig och borden dukade med vita dukar. Det var söndag och vi skulle äta trerätters. Maten var verkligen delikat och vi njöt till fullo. Vid betalningen bestämde vi oss för att ge kyparen ordentligt med dricks. Vi ville runda av till nästa jämna hundralapp och kände oss stolta över detta vuxenbeteende, trots att vi båda var under tjugo. Min kompis sa: ”Det är jämnt!” och båda två väntade vi med spänning på att kyparen skulle uttrycka sin stora tacksamhet.



I stället såg han sur ut och sa: ”Ni har ju inte ens betalat slutsumman! Jag återkommer!” Rodnande tittade vi båda på notan på nytt och insåg att vi inte hade tittat på slutsumman, utan på den summa som stod innan momstillägget! Vi vågade oss inte tillbaka till restaurangen någon mer gång!

Fyrahundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Fyrahundrafemtiosjätte åseriet- Gruvligt vackert i Öster Silvberg

Här kommer en naturupplevelse i repris: 

Den sträcker sig ända till fjortonhundratalet, gruvdriftshistorien i Öster Silvberg i Säters kommun. Idag besökte jag denna anrika plats och upplevde det surrealistiskt turkosa vattnet mellan bergväggarna. Jag tänkte på det märkliga i att jag åkt mellan Smedjebacken och Säter hundratals gånger, utan att en enda gång svänga upp mot Magnilbo. Jo, när jag var LITEN åkte jag där med farfar. Vi åkte till Dammsjön och badade en gång, men bortsett från den resan kan jag inte dra mig till minnes att jag åkt just den här lilla vägen.

DSC_0271

Det var en typisk aprildag idag. På vägen till Öster Silvberg regnade det ihållande och dessutom blåste det lite, men väl framme såg vi att molnen fick den där karaktäristiska silverkonturen som antyder att solen snart kommer fram…

IMG_2059

 

Motljuset i kameran bidrar till att skapa mystik kring vattenspegeln och hela miljön påminner om tider som flytt, människor som har jobbat hårt för brödfödan. Trots den relativa tystnaden runt vattnet, kan jag för min inre syn se dem, de som jobbade här en gång.  På en informationsskylt i närheten finns historiska fakta som förklarar att gruvbrytningen här började tidigt och ”Östra Silvbergheno” omnämndes redan i ett privilegiebrev år 1354. Gruvbrytning pågick alltså här före de stora fyndigheterna i Sala Silvergruva. Västra Silvberg, i Norrbärke församling och Smedjebackens kommun, och Östra Silvberg, som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun, har ofta sammanblandats i äldre dokument, enligt både skyltens text och Wikipedia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ster_Silvbergs_gruva

Brytningen avslutades 1597. Efter det att man börjat bryta i Sala, kallades Östra Silvberg för ”Gambla Sölffbergitt”. Som språklärare tycker jag att det är spännande med det där namnet… Det är sulfidmalm man bryter för att utvinna metaller som silver och guld. Vad en sulfidmalm egentligen är kan man läsa hos Nordic Mines. Där står att sulfidmalm är ”Malm som innehåller metaller i förening med grundämnet svavel ur vilken bland annat koppar, zink, bly, silver och guld utvinns”.

http://www.nordicmines.com/sv/ordlista-guld

Efter en kort promenad i grannskapet noterade jag att de omfattande slaggresterna alla såg ut ungefär som i Falun vid Kopparberget. Den lilla promenaden ledde mig också till en gammal kyrkogård, som man kunde läsa om på den där skylten jag nämnde tidigare. Enligt skylten hade det på platsen stått ett kapell, uppfört i timmer, men då detta ansågs alltför fallfärdigt hade det rivits år 1854.

Den gamla dopfunten hittar man numera i Silvbergs kyrka, medan andra fynd från kapellet finns i Dalarnas museums samlingar. Där kapellet en gång har legat, fanns en vacker och mycket bred stenmur, ett enkelt kors och en minnessten. Jag kunde inte låta bli att stanna vid de mossbelupna stenarna i muren. Dels tänkte jag som vanligt vid den typen av stenmur på dem som byggt muren, men en stund tänkte jag på de många gruvdrängar som slitit med det hårda arbetet i gruvan, där både arbetsvillkor och livet i övrigt var hårt. Tillmakningsmetoden innebar risk att bränna sig på det heta berget, eller på elden som skulle värma upp det, men också risk för ras när berget sprack.  Många jobbade med livet som insats och deras livsgärning ser vi idag spår av på den här typen av minnesplatser. En gammal kyrkogård, avskild och utan sin kyrka, till synes mitt i skogen…

IMG_2065

När jag kom tillbaka till den turkosa vattenspegeln kom solen fram på allvar och döm om min förvåning när jag tittade på fotot och insåg att jag hade lyckats fånga ett spektrum. Solens strålar i form av en solfjäder bildar detta spektrum och  jag kände mig rikligt belönad, trots det kalla vårvädret. En tur till Öster Silvberg kan varmt rekommenderas, för lugnet, skönheten och de många intryckens skull. Nästa gång ska jag ha med mig matsäck och så ska jag ha gott om tid.

Spektrum

Spektrum

Fyrahundrafyrtionionde åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Nu är vi andra kvar ”Här nere på jorden”. Med anledning av Sven-Erik Magnussons död konstaterar jag att dansbandssverige med ens har blivit fattigare… 2 januari 2016 när jag nyss hade sett en dokumentär om Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars, skrev jag ett blogginlägg med minnen kopplade till dokumentärens innehåll. Här är inlägget i repris:

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år