november 9, 2016 av asaole

Three hundred and ninety-ninth asic- What happens the day after tomorrow?

#Himmel, #asaole I wake up in Sweden in Europe, this morning the 9th of November 2016 and we are not yet sure who will be the President of the USA. I myself know for one thing that I am not quite as surprised as I am worried… I am worried from a global point of view! No matter what the Americans themselves put into their choice of a future president, we, the rest of the people have to deal with their choices, too… Negotiations in different global issues where efforts have been made for a better world for next generation will now be on standby for a while if Mr Trump wins the election. Some of them will be considered unnecessary to complete, where others will take a different direction. If that happens, it will be ”a giant step backwards for mankind”, so to speak.

What is even worse, is that some of the global accomplishments are demeaned by Mr Trump and his allies. For a better world, we all need a strong and supportive president of the USA who will guarantee the best not only for the Americans, but for all of us. It is not just an important election for YOU, the American people, but just as much for the rest of the world. To a large extent, WE are the People, too, although we haven’t had a chance to vote! What we have to do now, is actually better said in Swedish. Reluctantly one has to accept the situation the way it is, although surreal or not expected: ”Gilla läget!”

I know that the American Consitution has a built in system that prevents the President to receive too much power and that is a slight relief at this point in time. SO… Until we know the actual result of the election, I keep hoping that after all, every cloud has a silvery lining…

november 3, 2016 av asaole

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
// //

oktober 28, 2016 av asaole

Trehundranittiosjätte åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset i Skrävsta fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Varje höst när jag går i prasslande lönnlöv minns jag min barndoms lönnlövssamling och det ljud löven frambringar när man leker häst och springer genom löven!

oktober 24, 2016 av asaole

The three hundred and ninetyfifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out a few months ago, I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is what I wrote when I was still teaching in my old room:

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

oktober 24, 2016 av asaole

Trehundranittiofjärde åseriet- FN-dagen i den bästa av världar-En utopi?

I en drömd framtid omfattas hela mänskligheten av de mänskliga rättigheterna och fred råder. I denna drömda framtid har mänskligheten satt sig över de meningsskiljaktigheter som lett till konflikter och krig tidigare. Man har äntligen förstått att det är nödvändigt för mänsklighetens överlevnad. I denna drömda framtid fungerar FN som en samordnare för att alla de goda idéerna ska komma så många som möjligt till del.

Denna FN-dag 2016, då vi kan se direktsända och fruktansvärda bilder från en lång rad vapenunderstödda konflikter, har FN en viktigare roll än någonsin.

Känslan av att FN är långt, långt bort ifrån den drömda skisserade framtiden får inte ta överhanden… Trots det nedslående budskapet som vi ständigt blir överösta av via media, väljer jag att fortsätta hoppas. För FN är trots sin nästan utopiska målsättning som ett sista halmstrå när freden känns avlägsen. FN är som en manifestation över det godas envishet. Att stödja FN som idé är att ge freden en chans!

oktober 23, 2016 av asaole

The three hundred and eighty-eighth åsic- Kids vs Adults, a comparison shows that FAQ are very different

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

fragor.jpg (470×200)

Today I visited a few new classrooms where I haven’t been before. It was very interesting to again note that kids and adults do not ask the same kind of questions. Generally speaking I would say that kids like to know, for real, what it might be like to live in Sweden. They ask personal questions formed from their own point of view and seem happy to get an answer.

Some adults may have a real interest, too, BUT the interesting thing is that they tend to repeat each others questions. Check what adults have asked me the last week:

Are you Irish?
Is this your first time in the US?
For how long will you be here?
Have you visited other states in the USA?
When does school start in Sweden?
How many school days are there?
What subjects do you teach?
How many students are there in each class?
What kind of grades do you use in Sweden?
What American singer would be THE most famous, Elvis or Michael Jackson?

There have been a FEW more questions, but the above questions have tended to come back. Now look at the questions kids have asked:

Do you celebrate Halloween?
What cellphones brands do you have in Sweden?
What clothes do you wear in Sweden?
How far from China is Sweden?
What does the Swedish national anthem sound like?
What do the houses look like in Sweden?
How old are your daughters?
What music do you listen to in Sweden?
What famous Americans are popular in Sweden?
Are there IKEA:s all over Sweden?
What sports do you do in Sweden?
Do you eat the same food as we do?
What kind of farms are there in Sweden?
What do you grow in Sweden?
What does the trees look like in Sweden?
Does The Swedish House Mafia really come from Sweden?

Kids tend to want to know about things out of school more than the teachers do.Teachers tend to ask about school related topics. I find that most interesting. Another thing I find interesting is the way no lesson where I have been involved has been at all like the other. I have asked the kids what they wanted to know and that has lead to lessons that differed very much from each other. Being in a situation where I can choose what to share or not from what the students like to know, has thus been just like I prefer to work, i.e in a group oriented manner. I will miss this school and all the kids next week when I go home. They are all very open and welcoming and I have a great time learning more about this NJ school.

oktober 22, 2016 av asaole

The three hundred and eightyseventh åsic- A light in the dark

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

Today I have had a wonderful day with my friends in Smithville. I had lots of time to marvel over the celebration of Halloween, that in a way already started with a planned ”Zombie Parade” that would take place this evening. People were dressed out as zombies and it was very interesting to note that there was no difference in age. Old or young didn’t seem to matter…

I am brought up with the thought of All Saints Day as a serious day when one go to the graveyard and put candles there to show respect for the dead. I have also many years sang in church in different choirs. The music was always very religious and filled with sorrow. Last year my daughters and I took a late walk to the graveyard when it was pitch dark outside. The darkness and the many nice lanterns made our walk exciting and solemn at the same time as it was creating a bonding that served as a platform for deep thoughts about life. We shared our viewpoints of what will happen after death and also what people we missed most of all when they had passed away. The moment in the graveyard was very far from my experience today.

I can’t wait to see what Friday will bring. Then I’m told that many kids in the neighbourhood will come to ask ”Trick or Treat”. I’m excited about it, but at the same time surprised at the fact that the Americans seem to go ”all in” for their celebration of Halloween. I met some of the ”walking dead” today and this couple made an impact on me, since they were no ten-year-olds. Scary!

oktober 13, 2016 av asaole

Three Hundred and Seventy-Ninth Asic – Nobel Prize in literature 2016, Part 1

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read several books by Nobel Prize winners in school as a teenager, and I guess my teachers picked the novels for different reasons… One of the authors I started to like by reading in school was John Steinbeck. I was thrilled by the way Steinbeck built up his characters in ”Of Mice and Men” and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but this summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massive number of applications quickly enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA, the voters can decide whether there will be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiosjunde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp och gott om hopp, Del 8

Strålande september!

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

Dagen!

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

av Åsa Olenius 120922

Att vara i Gävle i de vackra höstfärgerna och varje morgon vara frisk nog för att för att promenera till lasarettet kom att bli en fantastisk lyx för mig. För varje dag försökte jag hitta nya stråk genom Bolongerskogen och dessutom ansträngde jag mig att njuta i fulla drag av den fina miljön när jag nu ändå skulle gå just där förbi. Ovanstående dikt är ett försök att återspegla den där återkommande känslan av naturens närvaro i vardagen som jag fick uppleva under de där veckorna. Varje morgon var en ny chans att leva! Just DET blev ju så övertydligt i sällskap med de övriga i vår grupp på lasarettet eftersom det var det många kämpade med… att överleva sin cancer. Vi bar alla vår historia förstås och jag lärde känna oerhört fina människor som jag känner en stor tacksamhet gentemot. Utan dem hade tiden i Gävle varit dyster och deprimerande eftersom den kantas av det faktum att inte alla överlever sin sjukdom. Men i den relativa glädje som vi tillsammans lyckades åstadkomma, tror jag att många fler med mig upplevde den där hösten som väldigt minnesvärd och speciell.

Det gick några veckor in i min strålningsperiod och så hörde två män av sig till just mig… Läraren i mig kanske? Jag vet inte… I alla fall råkade det falla sig så att jag blev tillfrågad av chefen på strålningsavdelningen på lasarettet OCH av chefen på Clarion Winn att försöka genomföra en liten undersökning bland de patienter som just då bodde på hotellet. Både lasarettets och hotellets respektive ledningar ville ta reda på om vi vad nöjda med att bo på Clarion Winn, jämfört med att bo på ett patienthotell liknande det som funnits i alla år tidigare. Som ordförande och sekreterare för det där lilla ”mötet” som jag och de andra patienterna höll, insåg jag att det inte enbart var jag om trivdes med hotell Clarion som ersättare för det gamla patienthotellet. Det visade sig vara en nära nog enhällig uppfattning. Men vilka var vi egentligen, vi som var där? En brokig skara! Ett spännande tvärsnitt… Många var förstås äldre, men i övrigt var det verkligen många olika slags människor, med väldigt skilda bakgrunder som alla hade det gemensamt att de nu genomgick en behandling för att försöka bli av med sin cancer.

På LINA3, som strålningsmaskinen där jag strålades hette, jobbade personer som verkligen passade för sitt uppdrag. De var alla mycket professionella och empatiska och samtidigt var de noga med att vara effektiva trots att deras patienter i många fall var mycket svårt sjuka.

De förklarade och tröstade dem som var ledsna, skojade med oss som var lite piggare och hade tips och råd för alla de krämpor man fick efter ett tag. Det bestrålade området färgades och blev rött och svullet och till slut grådaskigt och brunsvart och huden flagnade som vid solbränna. Jag trodde aldrig jag skulle få min normala hudfärg åter, men jag hade fel om det… ordningen är nu återställd… Förutom färgförändringarna kunde det värka och det gick inte att använda vanlig bh. Man ville helst vara utan… Eftersom jag inte genomgått någon cellgiftsbehandling hade jag håret intakt, men många av mina nyvunna vänner i patientgruppen hade förlorat delar av eller allt sitt hår. De hade antingen peruker eller vackra sjalar, men några av dem struntade i det och gick barhuvade eller hade en vanlig mössa. Deras ögonbryn saknades och några lät det vara så, medan andra målade dit ögonbryn. Många hade opererat bort sina bröst helt, medan andra liksom jag hade opererat bort en del av ett bröst eller endast det ena bröstet. Av dessa fanns de som bar bröstproteser och de som inte gjorde det. Männen i gruppen var där för prostatacancer. Också de hade olika långt framskriden cancer, med olika prognoser för hur det skulle gå. Tillsammans var vi alltså väldigt olika, men med denna gemensamma nämnare…cancer.

De många dagarna jag skulle fördriva var jag glad över att jag varit förutseende nog att skriva in mig på ett par högskolekurser som jag ville få avklarade. Personalen på LINA3 anpassade mina tider för strålning efter de tider jag behövde sitta uppkopplad i seminarier med Högskolan. Pluggade gjorde jag i Bolognerskogen eller i mitt hotellrum på Clarion Winn. På kvällarna läste jag vanlig skönlitteratur eller såg på TV, men med tiden hängde jag med de andra patienterna och pratade oändligt mycket om livet… Men gemensamt för oss alla var den oändliga tröttheten… Man orkade inte nattsudda. Jag sov till och med middag…

Med mig hem från Gävle efter avslutad strålning hade jag en fördjupad insikt om vad livet är värt, eftersom jag sett så många som inte skulle överleva sin kur. Med mig hem därifrån hade jag också andra människors livsberättelser och kände att jag blivit berikad, förundrad, förvånad och imponerad.

Hemma och bland vänner och bekanta var det kanske svårt att se och förstå vilken kick det var att vara i Gävle med alla de andra. I min närhet på hemmafronten fanns många som helt öppet väntade på att jag skulle bryta ihop. De frågade ofta om jag mådde dåligt och om jag kanske behövde tröst. Men så här långt i processen med min cancer hade jag endast en jätteportion med livsglädje att erbjuda dem som frågade. Jag var glad och lycklig över att jag kom så lindrigt undan med denna hemska sjukdom som skördar så många offer varje år. Jag är fortfarande glad för precis det. Men en sak har jag kvar som inte är lika positiv…och det är den där svaga lilla oron som gnager… Tänk om det kommer tillbaka… Tänk om jag blir sjuk igen!

Nu är min berättelse på detta tema slut… Jag skickar en tanke och ett ljus i mörkret till alla dem av mina Gävlevänner som inte klarade kampen mot sin cancer…

Tack för att du läste ända hit! ❤

Kram från Åsa

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiosjätte åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp och gott om hopp, Del 7

Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse.

Det var i september 2012 som jag tillbringade ett antal veckor på strålningsenheten i Gävle. Jag fick 25 doser med ”vanlig” strålning på hela bröstområdet från tre positioner och därefter fick jag åtta doser med så kallad ”boost” på just operationsärret. Jag var sjukskriven en vecka efter avslutad strålning och var åter i tjänst efter höstlovet 2012. Perioden i Gävle betydde alldeles oerhört mycket för mig på många olika sätt. Man kunde välja att göra på lite olika sätt. Dels kunde man välja att ”åka emellan” och om man gjorde det, så skulle man tillbringa väldigt mycket tid på tåget till och från Gävle varje dag. Jag älskar verkligen att åka tåg, men jag hade hört att en biverkan vid strålning kan vara att man blir oerhört trött och att denna trötthet infinner sig blixtsnabbt, utan förvarning. Därför tog jag tacksamt emot erbjudandet att stanna kvar i Gävle på patienthotellet. Det är lite för långt till Gävle för att jag bara ska åka dit och kolla läget, så innan jag kom dit visste jag inte hur det där patienthotellet skulle se ut. Men det var inget problem. Det fanns släktingar som berättade att det var lite grann som ett logement ungefär eller som när man bor på vandrarhem. Man får rå sig själv och fixa mat i ett kök som man delar med andra och så delar man gemensamhetsutrymmen om man till exempel vill se på TV. Det lät ju helt OK. Sommaren gick och jag kände tillförsikt och hopp. Jag började ställa in mig på min strålande höst…

Ju närmare datumet kom, desto mer koll fick jag ju och då informationen om patienthotellet kom, så visade det sig att Gävle lasarett hade stängt det gamla patienthotellet för en tid sedan, för att det var i stort behov av renovering. Därför bodde alla patienter i stället på hotell Clarion Winn mitt i centrala Gävle. Som helt ensam, en ö i världen, en person utan vänner i just Gävle, steg jag in på hotell Clarion Winn den 3 september 2012. I receptionen möttes jag av en varmt leende kvinna som verkligen hörde sig för om mina önskemål om hotellrummet och om det var något jag undrade över etc. Hotellrum i flera veckor… Hm… ”Har ni rum med badkar?” undrade jag. Det var inga problem, menade hon och sedan valde jag alltså varje gång ett rum med bad på den våning där hotellet valt att inhysa alla personer som var patienter på Gävle lasarett och behövde övernatta. Våning två… Av rättviseskäl flyttades vi runt från vecka till vecka, så att alla någon gång skulle få bo i ett nyrenoverat rum eller ha otur och bo nära hissen där det var lyhört, men ändå minns jag tiden på Clarion som enbart lyxig. Jag var ju sjuk, men inte sjukare än att jag kunde njuta av tiden i Gävle på andra sätt.

Förutom detta med rummet och att man kunde påverka det, så fanns det andra saker med hotellet som gjorde att man redan innan man hade tagit den ödesdigra promenaden iväg till lasarettet för sin strålningsdos, kunde känna sig ompysslad och sedd på ett sätt som man verkligen behöver om man är sjukskriven. Kvinnan i receptionen berättade nu att alla de patienter som liksom jag skulle strålas, brukade bli placerade vid två speciella bord i restaurangen om de själva ville det. Receptionisten berättade för mig att om jag inte alls ville ingå i någon grupp, så kunde jag helt sonika gå förbi de där två borden och ingen där skulle veta om att jag också var en strålningspatient i så fall. Men, sa hon, det är många som tycker att det är trevligt att ha någon att småprata med eftersom det är så mycket tid man tillbringar här på hotellet i väntan på att nästa dag ska börja, så att man får gå iväg och få sin strålningsdos igen.

Det var självklart för mig att följa kvinnans råd och när jag kom fram till de två anvisade borden, så fanns en ledig plats för mig vid det ena. Innan jag satte mig, gick jag ett varv och hälsade på alla och sedan kom en kypare och tog upp beställningar. Det gick lite trögt att småprata i början av måltiden, men det fick väl lossna senare tänkte jag… Efter middagen den andra dagen var det en äldre man som påpekade att innan jag och två andra lite yngre kvinnor hade dykt upp här, hade det alltid varit mycket tyst vid måltiderna och nu menade han att det blivit riktigt trevligt, nästan så att man glömde att man var sjuk… Det var precis det som var så intressant med den här perioden i mitt liv… Jag var där ”på heltid” och hade all tid i världen till att endast ta hand om mig själv. Maten på hotellet var alldeles fantastisk och både personalen och servicen var toppen. Med den inramningen hade det ju inte spelat någon stor roll hur det var på lasarettet, men också där var det helt enastående.

Mer om det i nästa åseri…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…