Tvåhundranittioandra åseriet- Förtida uttag av midsommarfirande…

Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd-men sjön Väsman är också vacker! Det fick jag erfara i morse på en kort liten fotorunda jag gjorde.Väsman

 

Det har gått två år sedan jag bloggade om hur midsommaraftonen hade avlöpt just år 2014. I år kommer jag förhoppningsvis att skriva ett midsommarinlägg ifrån San Francisco…men i väntan på det, så kommer mitt kylslagna minne från 2014 väl till pass. Det var helt klart den kallaste midsommarafton jag dittills hade upplevt. Bilden av mig med utsikt över Siljan är det enda fotografiet från inlägget jag skrev 2014. Övriga fotografier med naturmotiv är från 2016 och är en liten tjuvstart på midsommarfirandet, medan bilden på mig, pappa och mamma har ett antal år på nacken… Glad midsommar önskar jag på detta sätt, lite i förväg…

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången.

Jag och pappa och mamma

 

Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant. Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

ÅsaSmörblomma

#Väsman, #juni #2016

Midsommarblomster

 

Väsman

#asaole

Tvåhundranittioförsta åseriet- Swingtime again- Alice Babs och Charlie Norman

Alldeles nyligen har kommunen kommit fram till att det så kallade Pianotorget nära sjön Väsmans strand här i Ludvika ska tillägnas bygdens son Charlie Norman. Det tycker jag är väldigt fint! Han var på sin tid en fantastisk entertainer, som lyckades roa generation efter generation både med sin musikalitet och sin humoristiska personlighet. Igår när jag hamnade framför TV:n i slutet av dagen, var det just Charlie som fick mig att stanna kvar. Programmet hade nyss börjat och jag hade egentligen tyckt att Charlie Norman ensam hade varit gott nog för mig, men det blev bara bättre och bättre. De två musiker som var med från början, Jan Adefeldt på bas och Lasse Persson på trummor, fångade upp Normans pianospel och briljerade även själva med stor kunnighet på sina respektive instrument, utom vid ett tillfälle när Norman på sitt finurliga vis hade gett dem ”kompledigt”… 😉

”Vi har en låt här som är lämplig att plocka in grabbar till” sa Charlie Norman ungefär 20 minuter in i programmet och snart fylldes scenen på med Kjell Öhman (hammondorgel), Bosse Broberg (trumpet), Ulf Andersson (saxofon) och Olle Holmqvist (trombon). Plötsligt är det ett fullfjädrat jazzband. Jag som ju slagit på TV:n utan att ha koll på vad det är jag ser, tycker att jag har haft en fantastisk tur!!! Tänk att sitta här en vanlig lördagskväll och få så proffsig underhållning. Det enda man möjligen saknar är ju i så fall en vokalist… Jag sitter och funderar på om jag har lyssnat på så här bra jazz tidigare… Jag är inte en sådan diggare som hänger på jazzklubbar, men när jag har möjlighet så lyssnar jag gärna. När jag var ung gick jag ibland på Skansen och lyssnade på jazz, bland annat en gång när Putte Wickman och Arne Domnérus hade som en slags ”duell” om publikens gunst, till allas stora glädje. De var samtida med Charlie Norman, tänker jag…och med Alice Babs… Hon skulle ju ha passat i det här gänget… Då KOMMER hon!!! Från den stunden är den redan fina konserten helt fantastisk. Jag kollar i efterhand och förstår att det jag har sett är en konsert från slutet av nittiotalet, som anses vara Alice Babs’ comeback efter många års tystnad. Konserten finns i SVT Play,  och heter ”Swingtime again-Alice Babs och Charlie Norman”. Om det regnar i sommar, så rekommenderar jag konserten som förstklassig ersättning för sommarsolen. Men så länge kan du lyssna på musiken redan här:

Länk till albumet Swingtime again med Alice Babs och Charlie Norman med flera

När jag var riktigt liten, antingen medan vi ännu bodde i Tullinge annars när vi nyss hade flyttat till Tumba, så lärde jag mig hur man skulle sköta familjens grammofon. Sedan spelade jag de skivor som räknades som MINA. Två av dem var skivor med insjungningar av Alice Babs. På den ena sjunger hon visor av Alice Tegnér och på den andra, så hade Georg Riedel tonsatt texter av Borghild Arnér. Jag lyssnade varv på varv och sjöng med och hittade vissa favoriter som jag sjöng om och om igen… Jag har ett fint minne från när jag fick nytta av att jag nött de där skivorna så envist. Det var på åttiotalet och jag var med i kören Bjuråsflickorna från Bjursås i Dalarna. Under en körresa till Fuengirola i södra Spanien, framträdde kören i den kyrka där Alice Babs var kyrkvärd på den tiden. Till körresan hade kören bland annat övat in Scandinavian shuffle, som ju varit något av ett paradnummer för gruppen Swedanes, som Alice Babs varit en del av, tillsammans med Ulric Neumann och Svend Asmussen… Måhända var det även efter inspiration av Swedanes som körledaren Per-Egon Janols sett till att vi även sjöng ”Side by side” och ”Filosofisk dixieland”?

Filosofisk dixieland med Alice Babs

Som en del av körprogrammet framförde jag ett solo på vallvisan ”Tula hem och tula vall” som jag hade hört Alice Babs sjunga på den där grammofonskivan jag nämnde innan. Jag minns vad speciellt det kändes att sjunga för Alice Babs. Ännu roligare var det efter körens framträdande när Alice Babs berättade att hon egentligen inte brukade sjunga offentligt (detta var innan den comeback som jag berättade om i början av inlägget…), men att hon nu gärna ville göra ett undantag. Sedan sjöng hon ett folkviseinspirerat stycke av Duke Ellington, bara sådär, a capella. Det var helt fantastiskt och alldeles oförglömligt. Hon var helt klart ”one of a kind”, Alice Babs.

 

Alice Babs

Tvåhundranittionde åseriet- Sexton tusen!

Nu har bloggen haft 16 000 visningar! Tack alla ni som läser det jag skriver. Nyligen publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar kommer ett antal blogginlägg att handla om upplevelser från en turistresa i USA. Då är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

Turist i USA- Musikminnen och Monterey Bay Aquarium

”It was a morning in May, on a beach outside Monterey… She walked alone in the sand, had her shoes in her hand, let her mind go astray… He was a Santa Cruz boy, held his head up with pride and joy. He was riding the surf to where the sea meets the turf and every wave was his toy” (från sången Angelica and Ramone)

Vi var tre tjejer som satt i ett flickrum och spelade kassettband och sjöng med… Det var Björn Skifs som framförde en Secret Service-låt som heter Angelica and Ramone och det var en jättefin sång, tyckte vi… Så som det var på den tiden, hände det ju att man hade spelat in kassettbandet, så att inte riktigt hela låten kom med på första sidan… Musiken tystnade mitt i en låt för att kassettbandet tog slut där… Precis så var det med det kassettband vi brukade lyssna på och sjunga till just den här låten… Vad hände då? Vi sjöng vidare en halv strof utan Björn Skifs…varje gång…för att vi ständigt glömde bort att bandet tog slut just DÄR och för att vi kunde låten så väl att det gick av bara farten att sjunga vidare, utan att fästa avseende vid sådana petitesser som tekniska missöden…

Hursomhelst… Monterey… Redan då, på sjuttiotalet, undrade jag var den platsen låg… Jag kunde inte alla orden i låten, men lärde mig uttala dem genom att sjunga med. Namnen på platser kunde man väl googla, tänker du? Nja… Nu är ju jag lite ÄLDRE än själva Google… I mitt fall blev det så att jag fick slå upp platsnamnet i en atlas och för att klara av att hitta platsen, behövde jag förstå det där systemet med både siffror och bokstäver som man vanligtvis hittar i ett register i en atlas;  s 162 F3, t ex. Det var ju inte så svårt när man fick kläm på det, men i dagens läge kan säkert inte alla skolelever DET, men i stället kan de utan minsta problem hitta en liten stad i västra USA på fem sekunder, alltså snabbare än vad man hittar en nål i en höstack…Google, denna vän i nöden… Monterey är en liten stad som ligger vid Stilla havskusten i Kalifornien, USA. Enligt Google (2016) finns där ca 28 000 invånare, med en befolkningstäthet på 1290 invånare per kvadratkilometer. I min hemstad är vi sjutton invånare per kvadratkilometer och håller till på en yta som är femtiofyra gånger större än den som man delar på i Monterey…

Kvällsbild från Monterey Bay Aquarium

Men skillnaden i yta och befolkningstäthet är inte det viktigaste för mig vid mitt förestående besök i Monterey. Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer. De förklarar sitt arbete och engagemang genom denna video:

Om Monterey Bay Aquarium

Det blir intressant att uppdatera denna bloggpost senare i sommar när jag har varit på plats i Monterey och sett akvariet med egna ögon, men så länge nöjer jag mig med att glädja mig i förväg! Förutom just Monterey, kommer jag att skriva om vanliga turistorter som Miami, San Francisco, Los Angeles och Philadelphia och självfallet även om övriga turistmål som vi passerar på vår resa. Följ min blogg i sommar, där jag delar mina intryck från resan med dig. För mig är bloggen som en form av dagbok, men i efterhand, när jag kommer hem, skriver jag säkert om andra reflektioner jag fått under resan. Håll till godo! 🙂

#Turist i USA, #asaole

Tvåhundraåttionionde åseriet- Sjungom Studentens lyckliga dag!

1986 när jag tog studenten var studentskrivningarna redan sedan länge avskaffade och nuförtiden kan det tänkas att till och med minnet av dessa skrivningar är på väg att blekna också… De sista som faktiskt skrev sina avslutande prov med en övervakare som kallades censor gjorde det för så länge sedan som 1964 (Språk och folkminnen) . Då var jag ännu inte född. Ändå träffar man äldre människor som berättar om hur pinsamt det var för de klasskamrater som faktiskt inte klarade av att passera gränsen för godkänt och därmed inte heller kunde hämta ut sin studentexamen och springa ut med de andra på den stora dagen. Hursomhelst så minns jag den där dagen som en av de allra ”friaste” och ”skönaste” jag kan tänka mig. Bakom mig hade jag tre års studier  och framför mig hade jag ett helt liv av möjligheter. NU började livet, resonerade jag… Dessutom hade jag fått fast tillsvidareanställning i statens tjänst… som lokalvårdare på Postverket i huvudstaden, nämligen. Kanske hade jag inte tänkt jobba där till min pensionering, men mina morföräldrar gladde sig enormt åt att jag nu hade mitt ”på det torra” för i statens tjänst kunde man alltid vara trygg…

Vi hade tränat på studentsången så att vi kunde den utantill och vår lärare i svenska hade dessutom noggrant förklarat att det faktiskt inte var någon felstavning med ”sjungom”, utan en äldre imperativform som snarare betyder ”låt oss sjunga”…

Ungdomar som avslutade sin gymnasieutbildning och ”tog studenten” oavsett valör i betyget fick då som nu gemensamt med sina klasskamrater åka studentflak genom stadens gator sjungande både studentsången och ”för vi har tagit studenten…”. Det nuvarande sättet att fira är inkluderande på så sätt att ingen frågar om man klarat kurserna med godkänt eller inte. Man får vara med och fira i alla fall. I Falun där jag tog studenten var det på den tiden brukligt att studentflaken slutligen hamnade på Stora Torget mitt i staden och därifrån hämtades man av vänner eller släktingar för att få skjuts hem i något mer eller mindre flashigt fordon. Mitt fordon var i första hand ett ROLIGT fordon, eftersom min pappa kom cyklande för att hämta mig på tandemcykel… Vi kunde smidigt navigera oss förbi den omfattande bilkön och åka hem och fira…

#Student på tandem

#Student på tandem

 

#hissas, #asaole

 

Väl hemma skulle jag hissas! När jag ser bilden, minns jag ännu hur otippat det var att bli upplyft och hur det pirrade i magen. Samtidigt slår det mig att det nog är just 30 år sedan jag upplevde att någon hissades… Kanske är det en hyllningstradition man har slutat med?

När min bror tre år senare skulle ta studenten fanns minnet av mitt firande förstås kvar i bekantskapskretsen, så han fick höra frågor som ”Ska du också cykla hem, eller?” men i stället för tandemcykeln, fick han åka i ett ganska roligt fordon som han själv tillsammans med morfar hade byggt ihop. Å ena sidan kan man säga att det var en trehjuling och å andra sidan kan man hävda att det var en motorsågsbil… Den hade inga växlar och gick väldigt fort och var säkert inte helt laglig… men dels är det säkert preskriberat nu, dels är det ett roligt minne från en dag man minns långt senare.

 

Tvåhundraåttioåttonde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 8: Avslutande kommentar till blogginlägg om musik i undervisningen

Spring MelodyI många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg har jag visat hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP  i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Det #Tvåhundraåttiosjätte åseriet satte naturen i fokus i #NATUREN, NATURLIGTVIS! Slutligen kom ett humoristiskt upplägg med fokus på#DANSKAVALJERER VI MINNS. Nu är det dags att knyta ihop säcken!

När jag väljer material för mina elever försöker jag hitta sådant som de kan ha nytta av på olika sätt när de pratar med sina vänner.  Därför är musik något jag självklart plockar in i min undervisning. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför har jag tagit tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

bland behöver man tänka på att vara lite extra varsam i sitt val av tema. Undervisar man utlandsfödda kan ett samtal om död och begravning vara ett känsligt samtalsämne, eftersom många kan ha smärtsamma upplevelser av detta, men så länge man går varsamt fram, så kan det samtidigt visa sig vara många saker som är intressant för eleverna att upptäcka inom detta område. I samtal jag haft om död och begravning i olika elevgrupper, har jag märkt att det är väldigt vanligt att man ”tar för givet” att traditioner och rutiner, ritualer och så vidare, är desamma i hela världen. Därför blir samtalen på detta tema väldigt ärliga och nyfikna och elever verkar genuint intresserade av varandras seder och bruk. Det i sin tur leder till att ”språkandet” på lektionen sker i den så kallade zonen för det proximala lärandet (Lev Vygotsky).

Valet av musikstycken är också något jag tänker igenom noga. Oftast väljer jag den version av en sång som blivit mest känd, för att eleverna ska kunna hitta den igen och dra nytta av att de känner till sången, när de vid ett senare tillfälle vill samtala om sången med en svensk vän. Många av mina vuxna elever gärna läser dikter. Vissa av dem är dessutom själva vana vid att uttrycka sig i form av dikter eller poesi. Därför kan en tonsatt svensk dikt passa bättre än man kanske tror. Alla dessa musikstycken har vart och ett sina egna specifika språktrådar att dra i. Ofta när jag jobbar med musik så som jag beskrivit här, har jag endast en stomme av tankar med mig till lektionen. Resten låter jag ske spontant i interaktion med den aktuella elevgruppen. Det är viktigt att ge eleverna tid att själva formulera frågor och funderingar i anslutning till musiken. Det är också spännande att låta det vara en resa i nuet, att gemensamt med sina elever ta sig an ett eller flera musikstycken som är knutna till ett specifikt tema.

I ett av blogginläggen med musiktema pratar jag om hur Sverige alltså har varit ett land som människor har flytt ifrån, eftersom det är en viktig insikt för många av mina elever. Med ett musiktema som handlar om en annan migrationsvåg (när svenskar flyttade till Amerika) i en annan tid än nu, kan språket stärkas och möjliggöra för eleven att sätta ord på sina egna erfarenheter, utan att det blir alltför smärtsamt och verklighetsnära för den enskilda eleven i klassrummet. jag frågar inte om deras upplevelser, utan ger dem möjlighet att kommentera andra migranters erfarenheter (Karl-Oskars och Kristinas ur Utvandrarna/Kristina från Duvemåla). Med teman som handlar om svåra upplevelser måste man förstås ändå alltid vara beredd på att snabbt byta spår till något annat. Efter detta tema kommer det ofta väldigt många insiktsfulla kommentarer med jämförelser mellan elevens hemland och Sverige och jag har tolkat det som att temat är angeläget och intressant för eleverna att arbeta med.

Humor är också en väldigt viktig ingrediens. Men mitt blogginlägg på temat danskavaljerer vi minns, vill jag slå ett slag för de många musikstycken vi hör då och då, som får oss att skratta och må bra av det dråpliga i texten. Vill man i stället hitta ett djupare allvar, så går det alldeles utmärkt till exempel genom att lyssna på musik med naturtema. Jag gav några exempel på det i mitt blogginlägg #natur, naturligtvis.

Eftersom det finns ett sådant oerhört utbud med riktigt bra musik som man kan använda i undervisningssyfte, så tycker jag att man ska slösa med musiken! Väldigt ofta pratar jag med mina utlandsfödda elever om hur lämpligt det är att träna både uttal och intonation med hjälp av musik med svensk text, men det är ju absolut inte det enda skälet. Det kanske viktigaste skälet är att eleven i så fall tar del av en kulturskatt som vi andra redan omfattas av. Att få en liten inblick och hjälp igång med att lyssna på vanlig svensk musik, skapar kanske mersmak? För egen del hoppas jag att jag bidrar till att mina elever genom musiken kan utvecklas både språkligt och på andra sätt. Musik är så mycket mer än enbart en ljudtapet! Därför slår jag ett slag för mer musik i undervisningen. ❤

 

Tvåhundraåttiosjunde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 7: Danskavaljerer vi minns!

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP  i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Det #Tvåhundraåttiosjätte åseriet satte naturen i fokus i #NATUREN, NATURLIGTVIS! Nu när det snart är dags för alla utedansbanor att fyllas av lyckliga dansanta människor, måste jag slå ett slag för #DANSKAVALJERER VI MINNS

 

 

Spring Melody

 

 

Även för temat #DANSKAVALJERER VI MINNS finns många tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Som dansant i största allmänhet har jag ju dansat till alla de låtar jag väljer för detta blogginlägg. Den stora poängen med låtarna denna gång är alltså att de handlar om ”män som dansar”… Knäppt tema? Javisst! Men när du stiftat bekantskap med herrarna i gruppen ser du säkert också många användningsområden i ett klassrum… Det är i alla fall min förhoppning. Först ut är Gösta… Men inte vilken Gösta som helst, utan Stadshotellets John Travolta;

john-travolta_Gösta_Gigolo

Ingmar Nordströms med Gösta Gigolo

Man måste förstås passa på att prata en hel del om den svenska dansbandskulturen och förklara att det är många människor i Sverige som på sin fritid gärna tar sig en svängom till musik på något dansställe. Det är säkert också bra att nämna lite om hur själva dansen går till och att det nuförtiden i allmänhet är demokratisk uppbjudning, vilket kanske inte är självklart i elevernas hemländer. Vidare kan det ju vara kul att visa några danssteg… Jag är galen nog att ta några foxtrotsteg eller snurra en sväng i valstakt för att visa, men ännu bättre hade ju varit att bjuda upp en av eleverna. Det får kanske DU göra! 🙂

Innehållsmässigt kan man ju samtala om vad låtarna handlar om och även dela med sig av egna personliga ”dansminnen”, för vi har nog alla varit med om att dansa med personer som vi har synpunkter på… Den där som inte håller takten eller kanske han som kommer direkt ifrån kvällsmjölkningen utan att ha duschat… och förstås de som är ute för att hitta någon att ta med sig hem och därför tar sig en trevare längs ryggen. Tänk att råka ut för en sådan som Knut, som är charmör på heltid och samlar på behåband:

Lasse Berghagen sjunger Flirtige Knut

Kom ihåg att berätta för eleverna hur man egentligen ska uttala ordet ”flirt” på svenska! Annars tror de ju att Lasse Berghagen har rätt uttal på ordet… 🙂 Här kommer nästa charmör, Torsten, och här kan man titta hur publiken dansar och vilken slags tillställning en ”dans” är…

Filmklipp med Lasse Berghagen när han sjunger Torsten Bark

Här kommer en alldeles klockren hörövning i musikalisk tappning… Det är universalgeniet Peter Carlsson från Grycksbo, som skrivit en låt som handlar om en man som heter Tor, som ska dra iväg ut på dans… Låt den spela medan eleverna funderar på vad det egentligen handlar om… Vad är det Tor ska göra? Hur förbereder han sig för detta? Vad har han på sig? Varför är han klädd så? Hur kan man beskriva hans skodon? Vad händer när han kommer fram till dansen? För dig som är musikalisk är det ju kanske idé att också notera alla de många taktarter som Peter Carlsson uppvisar i en och samma musikstycke… Vill man koppla samman detta stycke med något annat, så kan det gå alldeles utmärkt att läsa novellen Sagan om den fule Manfred av Tage Danielsson. Den texten är en parodi på sagan om Askungen och texten har väldigt mycket gemensamt med sången Tors röda skor… Copyright-regler hindrar mig att lägga ut texten, men den finns i boken Sagor för barn över 18 år från 1964 och boken finns på varje bibliotek i hela Sverige… Jag brukar högläsa texten, eftersom det har visat sig vara en bra idé med tanke på de många obekanta orden… Använd texten som komplement till alla de övriga danskavaljererna om det passar dig…

Peter Carlsson och Blå Grodorna med Tors röda skor

 

Twohundred and Seventy-Eighth Asic- Anticipating Summer Vacation makes the Month of May seemingly Endless…

Apple Blossom

It’s not over yet, one more week to go before the Month of May has come to an end… It’s funny how this month is connected with an everlasting workload at work and a fantastic bloom everywhere I lay my eyes… Apple blossom, flowers, the scent of Lily of the Valley when I pass my neighbor’s garden…

In Sweden where I live, we have the wonderful Nordic Light to support us when we feel tired this time of the year. Somehow I don’t really get tired, but a workload of grading at school makes me exhausted to the limit of what I can take in my profession. I have however noticed as years pass by, that I always manage to hand in all the grades in time, send out the papers to the students and clean my desk at work before I leave for summer vacation.

Added this year is our moving to another building. The four teachers in my staff room are now packing up our things and that is a bit sad. We have had a nice time together.  Personally, I have enjoyed my current position and classroom, too. But honestly, I know that wherever I move with my teaching, I have always enjoyed it, once I’m settled in the new place. What I DO mind a bit is the disorganized chaos before everything is set…but I guess I’ll have to live with that for the time being. It’s just a matter of days…:)

One month from now, I’m already on summer vacation, thinking of the past school year, hopefully with both satisfaction and a bit of loss, just as always on a sunny summer’s day!

#klocka

 

 

 

Tvåhundrasjuttiofjärde åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälpte förra året att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg hade dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång. Häromdagen påmindes jag åter om Robert Brobergs fyndiga texter och hur väl han lyckades med det där kluriga som blev hans signum.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort och det var därför jag först publicerade det här blogginlägget strax efter Robert Brobergs död. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

vatten #asaole

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”