Hur behåller vi det yrkeskunnande som kommer med varierade arbetsuppgifter och ständiga utmaningar? Hur finner vi arbetsglädje i yrket, oavsett om det är ett akademiskt yrke eller ett hantverksyrke? Jag tror att variation är en nyckel. En annan kan vara att vi tillåts vara experter i vårt gebit och en tredje är att vi utmanas i yrkesrollen. Men när utmaningen blir att byta yrkesroll med någon helt annan yrkesgrupp, så blir resultatet ofta en lägre kvalitet. 

I en annan blogg jag skriver, Tanten i kanten, har jag försökt illustrera hur det kan vara om en persons potential inom yrket inte tas tillvara, utan stängs in i yttre ramar, som tid eller rutiner. Jag har också visat hur ett lösningsinriktat förhållningssätt sparar tid och onödiga problem. Här kopplar jag ihop det aktuella blogginlägget med mitt eget yrke och vill du först läsa vad jag skrivit där, så kan du följa länken:

http://www.tantenikanten.se/tanteri-tio-he…-snuttifiering/

Med alltför många patienter per dag, förväntas en läkare inte enbart utöva sin skicklighet i läkaryrket, utan dessutom ska vederbörande hantera datasystem och författa journalanteckningar och administrera en hel del som skulle kunna utföras av någon annan. Denna andra expert i sitt gebit, en medicinskt kunnig sekreterare, ger indirekt läkaren tid att i högre utsträckning samtala med patienten om de bakomliggande faktorer som är orsaken till patientens ohälsa. På så sätt ökar också möjligheten till patientens tillfrisknande som jag ser det. Det blir en mer effektiv sjukvård, både för att patienten snabbare får adekvat hjälp, men också för att läkaren får ägna sig åt sin starka sida, att hantera patienters hälsa. Det finns väldigt många paralleller mellan yrkespersonen läkare och yrkespersonen lärare, speciellt om vi väljer att jämföra historiskt.

Men förresten… Är det egentligen så viktigt med utbildning då? Äh! Det spelar väl ingen roll! Man undrar faktiskt hur det är tänkt inför hösten för lärares del! Den första juli i år 2015, trädde nya betygs- och bedömningsregler igenom. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lararlegitimation-1.174747

Den fackliga tidningen Lärarnas Tidning publicerade ett reportage om vad detta kan tänkas innebära för skolan, mer konkret:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/betygshjalp-blir-ny-arbetsborda

Det innebär alltså att den utbildade/behöriga läraren med legitimation i det aktuella ämnet, ska titta på medan den outbildade kollegan, som saknar legitimation undervisar… Vore det inte bättre om den förstnämnda undervisar om hen ändå ska sätta betyg i den aktuella gruppen? På det sättet finns kontrollen över kunskapsmålen och kvaliteten hos den som innehar legitimationen, erfarenheten och kunskapen, i stället för hos den som kommer från busshållplatsen. 

Lärarförbundet ”kräver att det anslås tillräckligt med tid för medbedömningen”. Jag har inte bestämt mig för om det är spännande eller skrämmande att se hur det blir med den saken! Den som får denna extra arbetsuppgift ska gå ut ur sitt eget klassrum för att bedöma arbetskamratens elever…medan arbetskamraten arbetar… Det tar tid, bort ifrån eleverna i den utbildade lärarens grupp/er.

Tänk om det vore på vårdcentralen? Skulle verkligen Socialstyrelsen föreslå att den outbildade (jag eller någon annan från ”väntrummet”) genomför en omfattande operation, medan aktuell ansvarig läkare ”tittar på” för att sedan ägna sig åt det viktiga journalskrivandet? Jag måste få säga som Oldsberg:

Vart är vi på väg?