juni 25, 2018 av asaole

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering. Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

april 30, 2018 av asaole

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination?
Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt?
Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen?
Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen.

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar.

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon!

januari 5, 2018 av asaole

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter:
Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
Det yttre äger större vikt än det inre: I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
Ens intressen äger större vikt än ens meriter: Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
- Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
- Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

november 27, 2017 av asaole

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

november 20, 2017 av asaole

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

november 14, 2017 av asaole

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

oktober 24, 2017 av asaole

Four hundred and ninety fourth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out , I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is something I wrote when I was still teaching in my old room:

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

oktober 22, 2017 av asaole

Four Hundred and Nintieth Asic- Learning Among Friends

This blogpost was first published three years ago when I was visiting NJ, USA a couple of weeks. The following few days you will have a new chance to share what I experienced ”over there”. Enjoy!

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding.

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ. The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

Miniåaseri – A slingback would kill me!

oktober 17, 2017 av asaole

Fyrahundraåttionionde åseriet- Med temaarbete i klassrummet kan man skapa dragspel…

Att uttrycka åsikter och tankar och idéer är något som mina vuxna utlandsfödda elever som regel är ovana vid från de skolsystem de gått i som barn. Min erfarenhet är att de behöver träna sig på att ”tycka och tänka”. Att jobba gruppvis stimulerar eleven att uttrycka sin mening och förklara för de andra i gruppen hur hen menar. Samtidigt ges eleven möjlighet att stämma av sin egen åsikt eller tanke mot de andras och argumentera för sin egen ståndpunkt. I den språkliga förhandlingen om betydelser, skapas den språkutveckling som vi alla arbetar för tillsammans. Jag brukar mingla runt i klassrummet och göra små nedslag här och där om någon behöver stöd i språket, men också för att förklara, förtydliga eller förundras över de samtal jag på detta sätt får ta del av. Vilken förmån! ❤

I undervisningssituationen trycker jag på hur viktigt det är att alla ges möjlighet att tala, ge sin syn på saken, bli lyssnade på. Jag pratar öppet med eleverna om att samtalen på gruppnivå är vägen till ett bättre språk samtidigt som samtalen är målet… Det är ett mål i sig att kunna uttrycka sig muntligt på sitt nya språk… Men alla elever är individer. Den som kanske har en talängslan eller inte är van att samtala i grupp, ska bedömas för sin muntliga aktivitet, precis som den som är självsäker och gärna lägger ut texten. Det är en grannlaga uppgift att hitta talsituationer som inte skrämmer och som samtidigt har potential för den som vill visa sig på styva linan inför sin lärare. Det hinner bli många olika samtal under en kurs, men varje samtal är en ny chans att tala… Att ha skiftande teman för dessa samtal är viktigt för att i möjligaste mån se till att åtminstone något ämne passar en viss elev, så att hen kan visa mig vad hen klarar av muntligt.

En jämförelse av något slag, brukar kunna leda till samtal där många kommer till tals. Det kan vara en jämförelse mellan hur bostäderna ser ut här eller i hemlandet eller kanske hur man reser här eller i hemlandet. Men det kan också vara en jämförelse mellan två texttyper, kanske en artikel och en novell eller mellan ett formellt brev och ett informellt. Vid jämförelser är uppgiftsinstruktionen alltid viktig. Eleven behöver veta vad som ska göras. Är detta klart formulerat så kan man jämföra snart sagt vad som helst. Men nuförtiden är det inte endast det skrivna ordet som anses vara en text. När vi läser styrdokumenten från Skolverket ingår även så kallade multimodala texter, vilket kan vara det som sägs i en film eller det vi kan se i en display online. I klassrummet pratar vi om de många olika texter som elever möter i vårt samhälle.

”Genom undervisningen ska eleven ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom olika medier”

Källa: Skolverket, ur syftet för GRNSVA 2

När elever ska skriva en jämförande text, så är det också viktigt hur uppgiften är formulerad. Även här handlar det om att möjliggöra för elever att visa sin bästa nivå. För någon är det att visa mig ett E, men för någon annan kan det vara att visa mig ett A. Min uppgift blir att skapa möjlighet för båda dessa elever att visa sin bästa nivå.

Att jämföra en skriven novell med en filmatisering av densamma, kan ge elever med olika förutsättningar möjlighet att visa sina kunskaper. I SVT:s öppna arkiv finns många sådana filmer, till exempel denna, som jag och eleverna just nu gett oss i kast med:

POTATISHANDLAREN av Lars Molin

Det finns en poäng med att hämta filmer från just SVT:s öppna arkiv. Det möjliggör för även den elev som kanske inte har tillgång till TV eller olika kommersiella kanaler att se filmen många gånger. Texten och filmen kan läsas och ses många gånger och jämförelsen kan eleven lägga ner mycket eller litet tid på. Det bestämmer eleven själv…

Dragspelet… skapar jag genom att ge tre olika uppgifter att välja på, men detta är inte i sig det jag menar med dragspel… Dragspelet är snarare för mig en fråga om att ge elever möjligheter att bidra på sin egen bästa nivå och dragspelet blir då de individuella och ytterst personliga lösningar jag får in på en och samma uppgift…

Om uppgiften är att jämföra, så är det viktigt att visa att man kan just jämföra. Det första uppgiftsalternativet är avskalat och innebär i princip endast att eleven visar själva jämförelsen. Men för den som vill passa på att visa mig något mer, så brukar jag skapa ytterligare två uppgifter, en som är styrd och en som är väldigt fri. Den styrda uppgiften innehåller tydliga instruktioner och ofta handfasta tips om hur och vad man ska göra… Den sista uppgiften är medvetet opreciserad och lämnar mycket till eleven själv:

”Skriv en så nyanserad jämförelse som möjligt, på ett sätt som du finner lämpligt och dela dina egna tankar om novellen och filmen på ett sätt som blir både smidigt och tydligt för läsaren. ” (OLÅ, 2017).

Genom att skriva så, har jag inte styrt, utan snarare lämnat över ansvaret till dem av mina elever som vill visa mig vad de kan. De kan skriva en avancerad text med många finesser där de språkligt visar både djup och bredd om de så önskar, men de kan också snegla på de två tidigare uppgifterna och skriva en ordinär text som jag skulle anse vara godkänd. Det fina i kråksången är att många elever trivs med den där friheten att själva skapa sin text. De skriver fritt från sitt eget huvud, med egna lösningar på en allmänt hållen frågeställning och det blir en vinna-vinna-situation för både dem och mig, eftersom det ger en mer nyanserad spridning av elevtexternas kvalitet än vid hårt styrda uppgifter. I bedömningen är det därför ofta lättare för mig att skilja agnarna från vetet än när uppgiften är hårt styrd… Den som kan sin sak kan visa det både med tekniker, lexikalt och grammatiskt. Att läsa den typen av fritt skapad text på ett tema som en hel grupp har gemensamt, är alltid lika spännande. Det är bland annat därför jag trivs så bra med mitt yrke! Nya texter från nya infallsvinklar berikar mig varje dag. ❤

oktober 7, 2017 av asaole

Fyrahundraåttioåttonde åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats!

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

I skrivande stund är jag snart i mål med det nya i mitt ämne för kalenderåret 2017, de olika delkurserna på grundläggande nivå i ämnet svenska som andraspråk. Det har varit och ÄR ett för mig oönskat extraarbete, men jag har inte haft något val, som i mitt påhittade exempel med läroplanen här ovan. Det är bara att gilla läget och följa de nya direktiven från Skolverket. Det enda jag möjligen kan önska är att Skolverket nu håller fast vid det nya en tid, så att jag slipper uppfinna hjulet igen inom kort… De dagar jag har skapat innehållet och upplägget i de nya kurserna har jag hela tiden haft tanken att det ska gå i linje med kunskapskraven, följa det centrala innehållet i ämnet och förhoppningsvis dessutom kännas meningsfullt och stimulerande för eleverna… Det är som ett pussel och när man lyckas så märks det på eleverna. När man inte lyckas så märks det också… Då handlar det om att snabbt utvärdera, revidera och utveckla tills nästa kursomgång ska dra igång, så att man kan förbättra det som inte var bra från början.

Jag tror att många som inte arbetar i skolans värld inte känner till att lärare håller på med detta… I samtal med personer som har andra yrken, märker jag att de tror att ”allt” redan är bestämt uppifrån. Trötta dagar önskar jag att det vore så, men för det mesta är jag tacksam över möjligheten att ständigt ompröva innehållet och metoderna i riktning mot en allt bättre utbildning för jag tror att skolans kvalitet i hög grad hänger samman med lärares eget engagemang och påverkansmöjlighet.