Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

#tid, #klocka

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

 #mört

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket?  JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

#tid, #klocka

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

#vila, #kronblom

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

kugghjul

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study).  Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig.  Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

 

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Färglada böcker med vit bakgrund

 

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

 

 

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

Om man får tro Jonas Hassem Khemiri så är svenskan ”Melodins språk”, men likt den avgränsning han ger i just detta avsnitt ur programserien Språkresan, har han på liknande sätt utnämnt svenska språket till  det typiska språket för något annat tema…

Spring Melody

Jonas Hassem Khemiri om ”Melodins språk”

Den första gången jag läste en bok av Jonas Hassem Khemiri hände något med mitt eget språk, redan på första sidan. Det lustiga med upplevelsen var att mina elever något senare gjorde samma iakttagelse! Tvärtom mot hur jag upplevde det hela, hade de känslan att hans text var lätt som en plätt… Min känsla var att det var något i språket som gjorde det oerhört svårt att läsa vad han skrev… Vad hade hans text som andra svenska romaner inte har? tänkte jag. Det tog liksom stopp i huvudet när jag läste… Men snart nog insåg jag att det handlade om ordföljden… Han skrev så som många av mina elever talar och därför kände de sig hemma…medan jag upplevde att det kändes som ett ”stopp” i språket. Det blev svårt att läsa högt, eftersom min hjärna säkert rättar till ordföljden automatiskt, eftersom jag vet hur svensk ordföljd fungerar i praktiken.

OM byter jag ordföljden, så du märker direkt det, eller hur? 

Vad som var mer intressant var att det även gällde för den tysta läsningen. Jag fick inget flyt i min tysta läsning i huvudet heller… Mitt språk lät som ett staccato, för att låna en musikterm, apropå hur melodier kan vara… Nog tycker jag att svenskan kan få kallas ”Melodins språk” framförallt om man vidgar begreppet melodi litegrann. Å ena sidan kan det ju handla om betoning och satsmelodi, så som Khemiri är inne på och å andra sidan kan det handla om ord som för tankarna till musik och melodier på något sätt. I ett tidigare åseri har jag kommenterat betoning och accenter i svenska språket. Du kan läsa om det här:

http://wp.me/p4uFqc-vg

Den som tar sig tid att lyssna på dialekter från olika delar av Sverige kan höra vissa likheter mellan landsändarna, men också att mycket skiljer sig kraftigt åt. Där handlar det både om hur accenter och betoningar används och om hur hela språkmelodin låter. När mina utlandsfödda vuxna elever kommer nya till Sverige, så händer det att de hamnar i en viss landsända en tid och sedan kommer de flyttande till oss i Dalarna. Ibland kan de ha börjat sin vistelse i Sverige långt upp i norr och ibland var de sin första tid i landet i Skåne eller Västsverige. När vi gör hörövningar i klassrummet brukar det märkas att melodin spelar roll, på så sätt att elever som hört t ex skånska mycket, naturligtvis har lättare att förstå dialekten än de som aldrig kommit i kontakt med den.

Min egen erfarenhet av de olika dialekterna i Sverige och hur väl eller inte jag förstår dem, hänger också samman med var jag har varit mycket…eller lite… Det är lättare för mig att förstå dialekter från Dalarna och landskapen norrut härifrån än det är att förstå de sydsvenska dialekterna och gotländskan, men med det menar jag inte att jag inte förstår dem, bara att det finns en skillnad mellan hur lätt eller svårt det är att uppfatta och förstå dessa dialekter. I klassrummet brukar jag ibland göra en temalektion med många olika dialektspår vid samma tillfälle. Då tar jag fram Sverigekartan och ger eleverna varsitt blad med en karta där de kan ”pricka in” var i Sverige de tror att personen som talar bor. Det är slående hur oerhört svårt detta är för eleverna.

För mig kan det handla om små detaljer som gör att jag vet UNGEFÄR var i Sverige den talande personen bor, men de där ledtrådarna kommer ju sig av att jag hört så oändligt många exempel under årens lopp… För elevernas skull brukar jag därför försöka be dem att utgå ifrån någon person de känner ELLER utgå ifrån hur språket/dialekten av svenska talas där vi bor, i Västerbergslagen i Dalarna. Jag börjar helt enkelt med att fråga ”Låter den här personen som en person härifrån?” Nästa fråga blir ”kommer personen från en plats söder om oss eller norr om oss?”. På det sättet, med liknande frågor ringar jag in platsen, tillsammans med eleverna. Självklart förklarar jag också tydliga skillnader för eleverna och lyssnar på ett och samma ljudklipp flera gånger för att hjälpa dem höra det som ”sticker ut” i dialekten.

Att själv producera de olika ljuden i klassen brukar vara en rolig övning… Om man talar en uppländsk svenska är det till exempel riktigt svårt att använda ett tungrots-R, vilket leder till glada skratt i klassrummet om man ändå försöker. Samma sak gäller förstås när man tränar på att höra skillnaden mellan tje- och sje-ljud och hur de produceras. Om du vill lyssna på exempel på dialekter, så kan jag tipsa om en hemsida som jag tycker är bra, där du enkelt kan välja olika ljudspår för att jämföra hur svenskan låter i olika delar av landet:

Dialektlänkar

För den som vill hitta skojiga klipp är förstås YouTube en guldgruva och där brukar jag dels använda klipp med sådant som redan från början är på en viss dialekt, t ex skånska i ”Hipp, hipp!” eller ”Pistvakt” där man hör en norrländsk delvis påhittad dialekt, mest för att först urskilja norr och söder. Men det är också givande att dels titta på komiker som Robert Gustavsson, som härmar dialekter, dels se hela program eller serier om temat, t ex Fredrik Lindströms ”Dialektmysterier”. Det finns också gott om filmer och tips i SVT:s öppna arkiv som jag brukar använda, där det inte finns något specifikt ”tema” för dialekterna just, men där hela programmet/serien är från en viss del av landet.

sverigekarta

Trehundratrettiotredje åseriet- Första skoldagen, då och nu…

Min allra första skoldag år 1974, så gick jag i Tunaskolans provisorium… Tunaskolan hade provisoriskt/”tillfälligt” utökats med två källarlokaler och ”provisoriet” kom för min del att bli synonymt med ”skolan”. Vi var tjugosex barn i min klass och ungefär hälften av barnen var invandrare från olika länder. De flesta andra barn hade gått i lekis i Tuna och kände varandra, men jag hade gått på dagis i Storvreten, så för mig fanns bara dagmammans dotter bland de barn jag kände innan… Varje morgon gick vi från Nackdala till Provisoriet. Det var bara jag och dagmammans dotter som gick tillsammans, inga vuxna. Att vi skulle gå och inte bli skjutsade i bil var en självklarhet.

Vi passerade höghusen och borgarna i Tuna och det lilla torget dit jag och lillebror brukade gå på lördagarna för att köpa namme för den enkrona som var min dåvarande veckopeng. I kiosken fanns kanske tjugo olika sorters godis och man pekade på de olika sorterna och sa hur många av varje man ville ha. Bitarna såldes till styckepris och ville man ha många, så fick man hålla sig till dem som kostade fem öre styck. Det fanns salmiakgrodor för tio öre styck och surisar som kostade fem öre styck. Bland kolorna fanns både femöres kolor som pappa VARJE gång kommenterade med att priset var detsamma, men kolorna hade krympt sedan han var barn…och så fanns det större kolor med chokladöverdrag, som förstås var så pass dyra som tjugo öre styck… Jag minns att min strategi handlade om antalet… Jag ville ha MÅNGA bitar, inte stora… Men som sagt…på vardagarna passerade vi bara förbi det där torget och fick sukta efter godis bäst vi ville för självklart gällde regeln om lördagsgodis utan avsteg…och jag läste sagan om Karius och Baktus på kvällarna…

I skolan minns jag att bokstavsinlärningen hade en viss tågordning, så att de enklare bokstäverna skulle introduceras först, följda av de allt svårare… Samtidigt hade någon klok pedagog långt tidigare också tänkt ut vilka enklare ord man kunde bilda av de få bokstäver som eleverna lärde sig i början. Övningsbladen var blåstenciler som luktade gott men smakade illa… Jag smakade och därför vet jag det… 🙂 Jag minns mycket ifrån de där första dagarna i skolan trots att det är över fyrtio år sedan. Jag tror att det beror på att det var pirrigt och nervöst. Dessutom hade många vuxna pratat om skolstarten innan och på det sättet visat hur viktigt det var…

Än idag så tycker jag att det ÄR viktigt med skolstart, både barnens och min egen. Det är mycket jag tänker att jag ska hinna med ”innan skolstart”, som om det var en nödvändighet att det ska ske före detta datum. Nuförtiden är det olika former av beting som jag gett mig själv över sommarlovet, men när jag var yngre så var det ofta olika typer av upplevelser. Att uppleva är viktigt nu också, men på ett annat sätt. Som lärare vill jag samla på mig positiva upplevelser av varierande karaktär helt enkelt för att jag behöver energi inför det långa skolåret. Speciellt i slutet av höstterminen brukar jag behöva minnas tillbaka och unna mig en stunds dagdrömmeri i syfte att hämta kraft inför stundande betygsättning.

Höstterminens första dag för mig som lärare är inte lika dramatisk som den var för mig som elev när jag var barn. Dagen kan beskrivas som ett kärt återseende av vänner och arbetskamrater och brukar innehålla mycket information om sådant som är nytt. Erfarenhetsmässigt vet jag att det jag lämnat vid vårterminens slut kan kännas oerhört avlägset denna första dag på jobbet. Jag ser det som ett gott tecken. Det tyder på att jag har släppt alla tankar på jobbet under min ledighet. Samtidigt vet jag också att om jag bara intar platsen vid mitt skrivbord på jobbet, så faller bitarna på plats väldigt snabbt och innan man vet ordet av har terminen börjat även i huvudet. Då kommer det lilla bakslag jag redan vet att jag kommer att drabbas av… Det är då man minns att man har 194 dagar kvar till nästa sommarlov…

Men… Det ska bli kul att vara med eleverna i deras lärande alla dessa dagar! 🙂

 

Trehundratjugoåttonde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

Trehundratjugosjunde åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

clock-404352_1280

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi  göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

 

En kortfattad historik över nästan allting_Framsida

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

Trehundratjugoförsta åseriet- Lärande kan ske på många skilda sätt!

Tallskogen vid Malingarna

 

Om man tar en skogspromenad upplever man naturen på nära håll. För egen del brukar jag njuta speciellt av dofter, ljud och det jag ser omkring mig. Går jag i en tallskog har det alltid fascinerat mig hur torrt det är och hur hög luften känns… Går jag i en granskog kan jag i stället njuta av det dunkla fuktiga mörkret som de tunga grenarna skänker. I björkskogen trivs jag kanske främst när det blåser lite lätt, så att myggorna inte tar sig fram till just mig… Men som lekman är jag ändå relativt begränsad till de intryck som hör samman med vanliga baskunskaper. Jag kan kanske konstatera att det kommer att bli mycket lingon i år eller att blåbären är övermogna. Vidare kanske jag kan se att skogen har ren luft om det är mycket skägglav på grenarna, men för att bättre förstå skogen behöver jag ledsagas av någon kunnig person eller själv läsa på i förväg.

För många år sedan hände det att jag gick i skogen med äldre släktingar. Morfar kunde stanna vid en obestämd grop i skogen, för att upplysa mig om att det rörde sig om en gammal kolbotten, medan han lyfte på ett lager mossa och bevisade detta genom att blotta kolrester som fanns kvar, mer än ett halvsekel senare. Spåren av en svunnen tid även om den är relativt nära vår egen, fick jag även se prov på när jag för många år sedan vid en utflykt till Lövåsberget i Säters kommun tog del av en föreläsning om Skrivarhällen. Människor hade valt Lövåsberget som en plats dit man gick för att befästa sin trolovning eller på annat sätt fira olika tillfällen i livet. Om denna upplevelse skrev jag i ett tidigare åseri: Let’s make a Rock Carving!. Arkeologen Stig Welinder, som via kyrkböckerna tagit reda mera, kunde berätta för oss om de människor som ristat in sina initialer i hällen. Utan hans hjälp hade jag passerat hällen och koncentrerat mig på den vackra utsikten.

Som liten minns jag att vägen till våra vänner i Grödinge kändes oändligt lång, trots att sträckan vi körde var Tumba- Smedstorp (i Grödinge). Det är INTE långt, räknat i kilometer, men jag tror att vägens sträckning bidrog till den där känslan, för vi åkte verkligen runt varje bergknalle för att nå vännernas hem. Efter vägen förklarade mamma och pappa att bergknallarna hade varit öar en gång och att där vi nu åkte hade det varit havsbotten. Det kändes obegripligt och jag försökte tänka mig det där havsvattnet och hur det varit då…

Genom morfars, arkeologens och mina föräldrars berättelser, kunde jag förstå naturen runt omkring mig bättre. Att se med egna ögon och samtidigt lyssna på vad någon berättar muntligt, har alltid varit det bästa sättet för mig att lära mig något. Jag minns i bilder. Jag kopplar minnesbilderna till vad människor har berättat för mig om det jag sett och jag kopplar även samman det jag sett och det jag hört till specifika situationer.

Innan den gamla järnvägsbanken mellan Grängesberg och Ludvika hade försetts med asfalt, så var det först järnvägsspår och då gick det att promenera om man gick med det stegavstånd som sliprarna medgav. Sedan bröt man upp järnvägen och försedde den med grovt makadam, kallat vask, om man får tro äldre före detta gruvarbetare i Grängesberg, som använde detta ord… Ungefär vid tiden då järnvägsbanken försetts med vask, brukade jag dra barnvagnen med äldsta dottern i på denna väg, som skar rakt igenom det forna gruvsamhällets kärna. Längs spåret fanns husgrunder, syrener och vinbärsbuskar som röjer att det bott människor där. I ett tidigare åseri har jag skrivit om den där järnvägen från ett annat perspektiv: SJ, SJ, gamle vän…

På marken hittade jag en gång en ”kula”, lite rostig och som en sten, men sfärisk… En av makens ingifta släktingar upplyste mig om att kulan kom från kulsinterverket… Som ny i Grängesberg byggdes kunskapen om min nya hembygd stegvis på det sättet, ett ord här, ett där… En äldre lärare på Östra skolan visade mig överväxta vattenkanaler som nu såg ut som vägar av mossa i skogen… Kanalerna hade använts för att transportera vatten till vattenkonster… Utan berättelserna, hade jag plockat upp kulan, gått vidare i vasken och tänkt att det var ju märkligt att det var så fina vägar i mossan! Lärande kan ske på så många skilda sätt!

Tvåhundraåttioåttonde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 8: Avslutande kommentar till blogginlägg om musik i undervisningen

Spring MelodyI många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg har jag visat hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP  i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Det #Tvåhundraåttiosjätte åseriet satte naturen i fokus i #NATUREN, NATURLIGTVIS! Slutligen kom ett humoristiskt upplägg med fokus på#DANSKAVALJERER VI MINNS. Nu är det dags att knyta ihop säcken!

När jag väljer material för mina elever försöker jag hitta sådant som de kan ha nytta av på olika sätt när de pratar med sina vänner.  Därför är musik något jag självklart plockar in i min undervisning. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför har jag tagit tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

bland behöver man tänka på att vara lite extra varsam i sitt val av tema. Undervisar man utlandsfödda kan ett samtal om död och begravning vara ett känsligt samtalsämne, eftersom många kan ha smärtsamma upplevelser av detta, men så länge man går varsamt fram, så kan det samtidigt visa sig vara många saker som är intressant för eleverna att upptäcka inom detta område. I samtal jag haft om död och begravning i olika elevgrupper, har jag märkt att det är väldigt vanligt att man ”tar för givet” att traditioner och rutiner, ritualer och så vidare, är desamma i hela världen. Därför blir samtalen på detta tema väldigt ärliga och nyfikna och elever verkar genuint intresserade av varandras seder och bruk. Det i sin tur leder till att ”språkandet” på lektionen sker i den så kallade zonen för det proximala lärandet (Lev Vygotsky).

Valet av musikstycken är också något jag tänker igenom noga. Oftast väljer jag den version av en sång som blivit mest känd, för att eleverna ska kunna hitta den igen och dra nytta av att de känner till sången, när de vid ett senare tillfälle vill samtala om sången med en svensk vän. Många av mina vuxna elever gärna läser dikter. Vissa av dem är dessutom själva vana vid att uttrycka sig i form av dikter eller poesi. Därför kan en tonsatt svensk dikt passa bättre än man kanske tror. Alla dessa musikstycken har vart och ett sina egna specifika språktrådar att dra i. Ofta när jag jobbar med musik så som jag beskrivit här, har jag endast en stomme av tankar med mig till lektionen. Resten låter jag ske spontant i interaktion med den aktuella elevgruppen. Det är viktigt att ge eleverna tid att själva formulera frågor och funderingar i anslutning till musiken. Det är också spännande att låta det vara en resa i nuet, att gemensamt med sina elever ta sig an ett eller flera musikstycken som är knutna till ett specifikt tema.

I ett av blogginläggen med musiktema pratar jag om hur Sverige alltså har varit ett land som människor har flytt ifrån, eftersom det är en viktig insikt för många av mina elever. Med ett musiktema som handlar om en annan migrationsvåg (när svenskar flyttade till Amerika) i en annan tid än nu, kan språket stärkas och möjliggöra för eleven att sätta ord på sina egna erfarenheter, utan att det blir alltför smärtsamt och verklighetsnära för den enskilda eleven i klassrummet. jag frågar inte om deras upplevelser, utan ger dem möjlighet att kommentera andra migranters erfarenheter (Karl-Oskars och Kristinas ur Utvandrarna/Kristina från Duvemåla). Med teman som handlar om svåra upplevelser måste man förstås ändå alltid vara beredd på att snabbt byta spår till något annat. Efter detta tema kommer det ofta väldigt många insiktsfulla kommentarer med jämförelser mellan elevens hemland och Sverige och jag har tolkat det som att temat är angeläget och intressant för eleverna att arbeta med.

Humor är också en väldigt viktig ingrediens. Men mitt blogginlägg på temat danskavaljerer vi minns, vill jag slå ett slag för de många musikstycken vi hör då och då, som får oss att skratta och må bra av det dråpliga i texten. Vill man i stället hitta ett djupare allvar, så går det alldeles utmärkt till exempel genom att lyssna på musik med naturtema. Jag gav några exempel på det i mitt blogginlägg #natur, naturligtvis.

Eftersom det finns ett sådant oerhört utbud med riktigt bra musik som man kan använda i undervisningssyfte, så tycker jag att man ska slösa med musiken! Väldigt ofta pratar jag med mina utlandsfödda elever om hur lämpligt det är att träna både uttal och intonation med hjälp av musik med svensk text, men det är ju absolut inte det enda skälet. Det kanske viktigaste skälet är att eleven i så fall tar del av en kulturskatt som vi andra redan omfattas av. Att få en liten inblick och hjälp igång med att lyssna på vanlig svensk musik, skapar kanske mersmak? För egen del hoppas jag att jag bidrar till att mina elever genom musiken kan utvecklas både språkligt och på andra sätt. Musik är så mycket mer än enbart en ljudtapet! Därför slår jag ett slag för mer musik i undervisningen. ❤