Etikettarkiv: #skolanförst

av

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

#svenska flaggan, #asaole

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

#framtid, #Vart ska vi? #asaole

 

 

av

Four Hundred and Eleventh Asic- At the End of the Road

Long+Winding+Road.JPG (298×258)

When learning a  language is comparable to an everlasting straight road, I bet it’s boring! I think of learning as a kind of journey, but not quite the kind of journey one would have on the above road. When I was visiting USA in October 2014, I noticed that American teachers in the schools I visited were more of puppets on a string than teachers in Sweden are. The teachers I met in New Jersey, needed to follow certain reading programs, hand in their plans to the principal etc. No excitement will be hidden anywhere, because there are no hiding places, just like in the road above! In a classroom where lessons are predictable and have to follow a certain pattern, I would already have changed my career… especially if I had to follow a dress code, too…

What if my flip-flops would be banned!?

woman-cutting-puppet-strings.jpg (300×399)

This past semester I  have met a group of wonderful adult students from all over the world, all eager to learn and never giving up in their struggle for success. This morning when I met them for an activity in the classroom, I felt the usual sadness so typical for the end of a course. I will miss them, just as I always miss students who leave for new challenges elsewhere. I wish them all the best and hope they will keep up the hard work of improving their Swedish! I know there will be bumps in the road, even some potholes or sharp bends, but hey, it will be fun and it will never be boring!

Life-is-a-journey-with-problems-to-solve-lessons-to-learn-but-most-of-all-experiences-to-enjoy.jpg (400×227)

av

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Färglada böcker med vit bakgrund

 

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

 

 

av

Trehundratjugoåttonde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

av

Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1,  kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

 

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det  hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida  att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

 ”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft”

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

 

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på  hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 …men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!

 

av

Fyrtionionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1

Jag har tröttnat på att invänta att politiker tar ett helhetsgrepp på skolan inför valet. I stället skapar jag mitt eget valmanifest, fritt att använda för vilken politiker som helst! Varsågod!
Följande frågor är enligt mig centrala för att skolan ska lyckas med måluppfyllelse i förhållande till kursplanerna och jag ämnar kommentera dem, en efter en i mina kommande bloggar:

 
1. Utbildad personal på alla tjänster
2. Tydlig ledning och styrning
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
4. Tidiga insatser för lärare/klassrum där det inte fungerar
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

1. Utbildad personal på alla tjänster: När skolan ständigt kritiseras i media och när vi läser om ”lärare som…” så kan det exakt lika gärna handla om en person direkt från busshållplatsen som i media får titeln lärare. Det är hög tid att skolan själv tar ansvar för att anställa adekvat utbildad personal på varje enskild lärartjänst. Eftersom det inte i dagsläget finns behöriga lärare med rätt utbildning för varje enskild tjänst bör skolorna själva inventera lärares utbildningsnivå och erbjuda lösningar som möjliggör studier. För de lärare som inte har rätt utbildning för den tjänst de innehar borde ges två alternativ: utbilda dig eller jobba med något annat

• Man skulle inte säga till ett vårdbiträde att det är helt OK att hen hoppar in som ansvarig vid en gastric bypass, för att ordinarie läkare är ledig. I skolan däremot, så tillåts personal med ringa eller bristfällig utbildning år efter år inneha tjänster där kvaliteten skulle kunna hänga samman med utbildningsbakgrunden hos den enskilda ”läraren”.

Denna ”lärare” har alla möjligheter i världen att utbilda sig, precis som alla andra lärare gjort. Vägen kan vara olika lång, beroende på vilken utbildningsbakgrund man har, men att välja att avstå från att skaffa sig en adekvat utbildning är i mina ögon inte endast en fråga om att ”ingen har ställt det kravet”. Det är även en form av egoism, eftersom den bristande utbildningen i stor utsträckning drabbar ens kollegor med extraarbete i form av ”hjälp till självhjälpsinsatser” eller i värsta fall extrainsatser när man identifierat brister i undervisningen som kan anses vara en direkt följd av okunskap hos ”läraren”.

Men vänta här!!! Vi behöver ju lärare i skolan! Ska man inte få jobba som vikarie om man är outbildad? Hur ska man DÅ kunna prova om läraryrket passar en??

 Hos den enskilde handlar det också om självinsikt. Ska jag vara lärare, så måste jag inse att det jag kan av mig själv utan utbildning, kanske inte räcker ända fram för att mina elever ska få den undervisning de har rätt till.
 Ytterst handlar det även om ens eget välbefinnande eftersom det är en trygghetsfråga. Dels kan du känna dig säkrare på att få behålla jobbet om du har rätt utbildning, dels kan du känna att du har gjort ”vad du kan” för att se till att dina möjligheter att hjälpa eleverna i deras lärande har ökat. Med rätt utbildning känner man att man ”kan” =trygghet.

Man ska inte kasta sten i glashus!!

Har jag själv den utbildning jag borde ha för den tjänst jag innehar?

Ja!

När jag anställts på en tjänst där min utbildning inte räckt har jag följt mitt eget råd ovan och utbildat mig.

Utbildning är inte någon belastning.

Den är en tillgång!

av

Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!

 

Skolledarnas sågning

Skolledarnas sågning

av

One hundred and thirtyninth åsic- A New Year Brings New Ideas

Let’s hope the headline for this Åsic is true! I believe it is. SO far, a new year has meant a brand new start to so many things in my working life as a teacher, that I dare to hope for 2015 to be likewise.

change-4-1imepyc.jpg (640×655)A few times my start off in January after relaxing days off during Christmas Holidays has meant a completely new setting with either new students or a new school to work in. Sometimes I have even changed level in the Swedish education system. After 23 years as a teacher I have experienced the changes of curricula on a state level a couple of times. I have also decided for myself to start teaching a new subject and thus I have needed to focus on learning, for instance by getting university grades in that subject. No matter what kind of changes I have experienced as a teacher, they all seem to have had a lot of things in common, if a whole school or a group of teachers are involved.

What first might be a challenging struggle where everyone is interested and engaged, might turn into a nightmare where all fight for their own ideas. But it may also be a very good opportunity for teachers to listen to each other and share ideas to define or develop the main idea together. Different viewpoints or ideas for solutions need to be negotiated and exposed to the whole group, in order to go on to the next level of change. This ciritical point in the group process is where many teachers and for that matter, principals, tend to give up, instead of forcing themselves to ride through the storm and realize that there will be a calm sea on the other side of whatever the problem might be.

To some extent changes are difficult to deal with and steal a lot of energy before everything is settled, but in a way I always know that there will be many advantages in the end if I just go on. It is interesting to note how different teachers think when our little world of education in the local school is to be changed. If you like to read about a certain example from my own teaching, then please read the next åsic, #one hundred and fortieth åsic. Education on a general level is a change in itself. I agree completely with the quote below:

537638_410452115691165_583339006_n.jpeg (460×480)

 

The Swedish Government will still find difficulties in getting the message of change through since the oppositional parties in the Swedish Parliament (Riksdagen)are reluctant to give up their ideas of education management. Although representatives for all political parties in the Riksdagen except Swedish Democrats (SD) came to a mutual agreement for passing minority governments’ ideas through the Riksdagen, we might still have to wait another four years for any kind of major change for teachers and students in Sweden. But hey, let’s find new ways together!

 fish-out-of-water.jpg (445×300)

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

av

Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!

I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen. 

 Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan  minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!