Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. 

Det var i september 2012 som jag tillbringade ett antal veckor på strålningsenheten i Gävle. Jag fick 25 doser med ”vanlig” strålning på hela bröstområdet från tre positioner och därefter fick jag åtta doser med så kallad ”boost” på just operationsärret. Jag var sjukskriven en vecka efter avslutad strålning och var åter i tjänst efter höstlovet 2012. Perioden i Gävle betydde alldeles oerhört mycket för mig på många olika sätt. Man kunde välja att göra på lite olika sätt. Dels kunde man välja att ”åka emellan” och om man gjorde det, så skulle man tillbringa väldigt mycket tid på tåget till och från Gävle varje dag. Jag älskar verkligen att åka tåg, men jag hade hört att en biverkan vid strålning kan vara att man blir oerhört trött och att denna trötthet infinner sig blixtsnabbt, utan förvarning. Därför tog jag tacksamt emot erbjudandet att stanna kvar i Gävle på patienthotellet. Det är lite för långt till Gävle för att jag bara ska åka dit och kolla läget, så innan jag kom dit visste jag inte hur det där patienthotellet skulle se ut. Men det var inget problem. Det fanns släktingar som berättade att det var lite grann som ett logement ungefär eller som när man bor på vandrarhem. Man får rå sig själv och fixa mat i ett kök som man delar med andra och så delar man gemensamhetsutrymmen om man till exempel vill se på TV. Det lät ju helt OK. Sommaren gick och jag kände tillförsikt och hopp. Jag började ställa in mig på min strålande höst…

Ju närmare datumet kom, desto mer koll fick jag ju och då informationen om patienthotellet kom, så visade det sig att Gävle lasarett hade stängt det gamla patienthotellet för en tid sedan, för att det var i stort behov av renovering. Därför bodde alla patienter i stället på hotell Clarion Winn mitt i centrala Gävle. Som helt ensam, en ö i världen, en person utan vänner i just Gävle, steg jag in på hotell Clarion Winn den 3 september 2012. I receptionen möttes jag av en varmt leende kvinna som verkligen hörde sig för om mina önskemål om hotellrummet och om det var något jag undrade över etc. Hotellrum i flera veckor… Hm… ”Har ni rum med badkar?” undrade jag. Det var inga problem, menade hon och sedan valde jag alltså varje gång ett rum med bad på den våning där hotellet valt att inhysa alla personer som var patienter på Gävle lasarett och behövde övernatta. Våning två… Av rättviseskäl flyttades vi runt från vecka till vecka, så att alla någon gång skulle få bo i ett nyrenoverat rum eller ha otur och bo nära hissen där det var lyhört, men ändå minns jag tiden på Clarion som enbart lyxig. Jag var ju sjuk, men inte sjukare än att jag kunde njuta av tiden i Gävle på andra sätt.

Förutom detta med rummet och att man kunde påverka det, så fanns det andra saker med hotellet som gjorde att man redan innan man hade tagit den ödesdigra promenaden iväg till lasarettet för sin strålningsdos, kunde känna sig ompysslad och sedd på ett sätt som man verkligen behöver om man är sjukskriven. Kvinnan i receptionen berättade nu att alla de patienter som liksom jag skulle strålas, brukade bli placerade vid två speciella bord i restaurangen om de själva ville det. Receptionisten berättade för mig att om jag inte alls ville ingå i någon grupp, så kunde jag helt sonika gå förbi de där två borden och ingen där skulle veta om att jag också var en strålningspatient i så fall. Men, sa hon, det är många som tycker att det är trevligt att ha någon att småprata med eftersom det är så mycket tid man tillbringar här på hotellet i väntan på att nästa dag ska börja, så att man får gå iväg och få sin strålningsdos igen.

Det var självklart för mig att följa kvinnans råd och när jag kom fram till de två anvisade borden, så fanns en ledig plats för mig vid det ena. Innan jag satte mig, gick jag ett varv och hälsade på alla och sedan kom en kypare och tog upp beställningar. Det gick lite trögt att småprata i början av måltiden, men det fick väl lossna senare tänkte jag… Efter middagen den andra dagen var det en äldre man som påpekade att innan jag och två andra lite yngre kvinnor hade dykt upp här, hade det alltid varit mycket tyst vid måltiderna och nu menade han att det blivit riktigt trevligt, nästan så att man glömde att man var sjuk… Det var precis det som var så intressant med den här perioden i mitt liv… Jag var där ”på heltid” och hade all tid i världen till att endast ta hand om mig själv. Maten på hotellet var alldeles fantastisk och både personalen och servicen var toppen. Med den inramningen hade det ju inte spelat någon stor roll hur det var på lasarettet, men också där var det helt enastående.

Mer om det i nästa åseri…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Återigen var de snabba med återkopplingen från mammografin och beskedet liknade det jag hade fått då jag trodde att jag hade fått bröstcancer. Du kanske har läst om detta i det trehundrasjuttionde åseriet. Nu hade jag lärt mig en sak: Ta inte ut något i förskott, vare sig det är positivt eller negativt. Jag var självklart inte glad över att få åka in för den kompletterande undersökningen på Falu lasarett, men jag var heller inte panikslagen eller så… Jag bara ställde in mig på att åka dit och leverera, kan man säga… Dessutom bestämde jag mig för en strategi som jag tänkte kanske skulle hjälpa mig att hantera situationen. Min strategi gick ut på att jag skulle försöka invänta besked om hur det egentligen förhåller sig i stället för att själv spekulera. Tidsintervallet mellan mammografiundersökningen på Gustaf Wasa och den kompletterande undersökningen i Falun var tre veckor. Det är en lång tidsrymd om man oroar sig och våndas, men jag försökte hålla mitt löfte till mig själv och såg till att stoppa de oroliga tankarna så gott jag kunde. Dessutom har ju en lärare fullt upp just den tiden på året, så jag var inte direkt sysslolös på jobbet, utan kunde ”glömma bort” kallelsen till Falun långa stunder varje dag. Men vid kompletteringen i Falun så hittade läkaren ändå ”något” som skulle undersökas närmare och man bestämde att en biopsi skulle tas. En ny åktur med hissen upp i taket alltså… Nåja. Det hade jag ju gjort förut, så också nu gick det att hantera oron genom att tänka att jag ändå visste hur det gick till och att jag skulle klara av situationen.

Det tog en vecka för provsvaret att bli klart och skickas till mig. Här hände det enda jag har synpunkter på i efterhand…och läkaren jag träffade var lika besviken som jag över detta och menade att han skulle ta reda på vem som bilagt informationen och förklara för hen att detta inte var OK.  Någon hade nämligen till min kallelse lagt med som bilaga en förfrågan till patienter med cancerdiagnos… Bilagan var en förfrågan från Patologavdelningen på Falu lasarett och den första meningen lyder enligt följande:

”Du kommer att behandlas för en brösttumör”

För mig var det alltså så att detta var en bilaga till ett brev från min läkare. Läkaren skrev inte ordet brösttumör på ett enda ställe i sitt brev, men jag var ändå helt chockad! Eftersom avsändaren var mammografimottagningen vid Falu lasarett läste jag brevet redan ute vid postlådan, knäckte ihop direkt och började gråta. Jag var hemma på lunchen och det var samma dag som studenten gick av stapeln. När jag kommit tillbaka till jobbet satt jag apatiskt i hörnet utanför mitt klassrum i en soffa och grinade i två timmar, innan jag kunde samla ihop mig tillräckligt för att gå hem för dagen. Alla studenterna skrålade som brukligt och jag kunde inte känna någon glädje, för jag hade fått cancer!

Läkaren hade i sitt brev upplyst mig om att fynden från biopsin hade visat att man borde ”gå vidare med utredningen” och att tid hade bokats för magnetkamera. Vidare fanns information om att undersökningen med magnetkamera skulle visa om man skulle behöva göra ett kirurgiskt ingrepp. För säkerhets skull hade man redan bokat in ett samtal med den kirurg som skulle utföra operationen. Det var en skolkamrat till mig… Hur skulle detta bli? En gnagande oro ersatte den första skräcken, men så tänkte jag på mitt löfte till mig själv. Nog skulle det gå att försöka hantera den här ovissheten med att helt enkelt avstå ifrån att fundera för mycket… På jobbet hade jag kloka arbetskamrater som stöttade och hemma var det snarare jag som stöttade och förklarade. En av dem bad jag att följa med mig när jag skulle till Falun på information om hur bröstoperationen skulle gå till. Jag ville ha med mig extra ”öron” utifall att jag skulle bli ofokuserad på något sätt. Den där skolkamraten jag oroat mig för… Vad löjligt det kändes att jag känt den oron! Hon var lika varm, trevlig och generös som hon varit när vi som unga sjöng i samma kör och när vi återkopplat lite snabbt till den gamla goda tiden visade det sig att hon även var ytterst professionell. Att just hon skulle operera kändes som en extra trygghet för mig.

Plötsligt var datumet för operationen där. Man tog en bit av höger bröst den 28/6 och sjukskrivningen varade ända in i augusti. Även om man tagit bort cancern i bröstet, så skulle jag genomgå strålning, men man hade gjort bedömningen att ingen cellgiftsbehandling skulle vara nödvändig. Sommaren som sjukskriven kände jag mig ändå underligt pigg, som om jag blivit av med något ont. Man kan beskriva känslan som en lättnad. Det gjorde ont i såret, så jag kunde inte hålla på med en massa tungt arbete, utan fick ta det lugnt, men mentalt mådde jag bra. Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… I mitt nästa åseri kan du läsa om tiden i Gävle. Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. Men mer om detta kommer alltså i nästa text.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Jag förstod att jag var sjuk och att något blivit fel med mig, men jag visste inte vad det var. Dessa symptom upplevde jag ändå som ”engångsföreteelser” men sedan kom ett annat symptom som jag faktiskt kände igen! Det var något som jag varit fast för lite till och från under tidigare år, nämligen ett tryck över bröstet som jag första gången det hände trodde var en hjärtinfarkt, eftersom jag fullständigt tappade känseln i armarna. Den första gången det hände gick det över fort. Den andra gången råkade jag sitta i matsalen omgiven av några vårdlärare och skolsköterskan. Jag berättade hur det kändes och uppmuntrad av min dåvarande rektor, följde jag med skolsköterskan till hennes mottagning och hon kollade min puls och ställde lite frågor… Hon menade att det nog kunde vara panikångest… Hon tog sig tid att förklara för mig att det kunde kännas obehagligt, men att det i princip var ofarligt.

Nu när sommaren var som vackrast hade alltså den där typen av smärtor kommit tillbaka, kombinerade med den oförklarliga debuten av höjdskräcken. På vårdcentralen hittade man inga fel och jag fick lyssna på kommentarer om att panikångest kan bli värre av att man tror att man ska få en panikattack… Vilket moment 22!!! Om man har haft en panikattack en enda gång, så är man faktiskt rädd från och med den stunden att återfå samma oförklarliga och också oväntade känsla av ”schack matt” i kroppen, speciellt i ett läge då man inte har någon egen metod för att häva attacken… Det har jag NU, några år senare, men då hade jag inte det. Läkarna på vårdcentralen avlöste varandra under den kommande hösten och hos varje stafettläkare fick jag dra mitt livs historia för att sedan lyssna på deras sinsemellan helt olika teorier. De hade verkligen helt olika tankar om vad man kunde göra, eller inte… De tre första läkarna menade i princip att nu fick jag väl må så här, för det fanns ju inte några fel på mig enligt de prover som togs, men villigheten att ändå skicka iväg mig på olika provtagningar visste inga gränser och jag fick alla mina märkliga panikångestrelaterade problem kollade. Synrubbningar, yrsel, sömnbrist, hjärtklappning, allt!

Den fjärde läkaren sa att det nog var en panikångest kombinerad med utmattningsdepression till följd av min arbetsbörda under vårterminen och han valde att dels ställa mig i kö till en KBT-terapeut, dels anmäla mig till en sömngrupp, där man skulle komma igång med goda sömnvanor. Sedan berättade han att han ansåg att dessa åtgärder var fullt tillräckliga, men eftersom jag mådde så dåligt just då och hade dagliga panikattacker, så ville han dessutom att jag skulle medicinera med något SSRI-preparat och tillfälligt ta insomningstabletter. Jag följde ordinationen, men började också i sömngruppen och gick till KBT-terapeuten. Efter ett par veckor mådde jag redan mycket bättre och efter en månad mådde jag riktigt bra.

Det var en kombination av alla de där åtgärderna tillsammans. I sömngruppen fick jag dessutom lära mig att somna UTAN insomningstabletten, så den hann jag aldrig bli beroende av… Med hjälp av KBT-terapeuten fick jag träna mig i att förhålla mig till panikattackerna och hur jag kunde tänka och agera för att slippa råka ut för dem över huvudtaget. Vi arbetade med en jättebra bok och upprinnelsen till det var att terapeuten undrade om jag var en läsande person eller inte. Jag sa att jag gärna läser och tycker att det är kul. Terapeuten menade att boken skulle kunna hjälpa mig även i framtiden om jag skulle ”trilla dit igen” och därför drog vi igång arbetet med boken. Ju fler av bokens övningar jag gjorde och ju mer jag läste om de bakomliggande mekanismer som styr panikattacker, desto längre blev det mellan attackerna. Parallellt med mitt och terapeutens arbete med detta, skrev jag en dagbok om panikångesten och märkte efter en tid att jag ”inte hade något att skriva om” för jag hade mått ganska bra den dagen.  SSRI-medicinen åt jag vidare något ÅR faktiskt, men nu är jag sedan flera år fri från den och jag känner inte att jag är i behov av den längre. Vill du läsa handboken jag nämnde här ovanför?

Carlbring, P & Hanell, Å. ( 2007). Ingen panik. Fri från panik- och ångesattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Stockholm: Natur och Kultur.

Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…