Kategoriarkiv: På svenska

av

Etthundranittioförsta åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

av

Etthundraåttionionde åseriet- Jaså är det här ni är?

wordle 2

Jonas Gardell har gjort många fantastiska saker som jag imponeras av. Som författare har han lockat mig till både skratt och gråt och till en förfäran som saknar gräns. Så här inför julen kommer jag osökt att tänka på en kort sketch eller pjäs som heter ”Mormor gråter”. Den första gången jag hörde den var när Jonas Gardell själv framförde den i TV genom att ”återberätta” den med alla de olika replikerna och rollerna trots att han var alldeles själv. Man ser för sig hur mormor, som varken ser eller hör så bra längre, följer familjens förflyttningar mellan hemmets olika hem under julaftonen och ängsligt kommenterar ”Jaså, är det HÄR ni är!” när hon hittar dem igen… Jag hade för ett antal år sedan en härlig grupp gymnasieelever som jag försökte få med på att läsa den här lilla sketchen. Antagligen kändes det inte tillräckligt coolt, för de läste den, men utan att dramatisera… Men sedan när vi kommit igenom hela och verkligen skrattat gott åt det dråpliga i den, så läste vi den igen och då levde de sig in i texten, så att vi skrattade ännu mer. Sedan gick vi på jullov… Tack för det minnet, ni som var med! 🙂

Finns det någon julmat som sticker ut som den oumbärliga, om du måste välja? Vilken är din favorit? 

Min är helt klart lutfisken. Det blir ingen jul utan lutfisk!Hos oss äter vi lutfisk med vit bechamelsås gjord på fiskspadet och grädde, kryddad med kryddpeppar och salt. Till det serveras vanlig kokt potatis och gröna ärtor. Vad kan gå fel? Något år saknades ärtorna och ett annat år åt vi utan kryddpeppar…

Men detta med att det är en viss maträtt som är ”Maträtten” med stort M…är rätt så intressant om man som jag är lärare. Medan jag var lärare i grundskolan och gymnasieskolan brukade jag ofta ägna en lektion före jullovet åt att tillsammans med eleverna diskutera hur man firar jul. Speciellt de år då jag undervisade unga elever, i grundskolans låg- eller mellanstadium, ville jag få dem att reflektera över att det som de hade uppfattat som självklart i den egna familjen, kunde vara helt okänt i en klasskamrats julfirande. Det blev naturligtvis lika när det gällde valet av den självklara vinnaren på julbordet… Någon sa sill, en annan hävdade att det var köttbullar och ytterligare någon kunde inte klara sig utan laxen.

När äter man ? Hur äter man? Var äter man? Barnen/ungdomarna i mina klasser har verkligen gjort det tydligt för mig att även om det finns vissa saker som är genomgående för det svenska julfirandet, så är det också oerhört mycket som avviker från ”normen” om den ens finns. I förrgår var jag och min familj på bio och såg Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”. För er som ännu inte har sett den kan jag rekommendera den just för att den omkullkastar så oerhört många inbitna traditioner och ifrågasätter vad som är OK eller inte i ett julfirande. I vårt julfirande är det många saker som vi ”brukar” göra, men på senare år har vi också vågat oss på att ändra på saker. Förändringen har kommit gradvis och jag tror att den varit till vårt julfirandes fördel. En väldigt spännande och rolig nyhet som tillkom för något år sedan är en variant på ”julklappslek” som vi alla har lärt oss att uppskatta. Kanske är det bäst att spara de företeelser i traditionen som alla uppskattar mest och förnya dem som alla kan enas om att man vill ändra på?

God Jul! 

av

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

av

Etthundraåttiosjunde åseriet- Ett julkort eller två…

När jag var ung jobbade jag några år i Posten. Från början var det så att jag var less på att plugga efter gymnasiet och ville jobba och tjäna pengar. ”Alla andra” hade kontakter och kunde snabbt på jobb, men jag kände ”ingen”. Nuförtiden påminner mina elever mig om att Arbetsförmedlingen inte alls är det självklara sättet att få jobb i Sverige. Man måste ha kontakter, säger de. Nej då! säger jag. Men när jag nu drar mig till minnes min egen väg in på arbetsmarknaden så var det ju precis via kontakter som jag fick mina jobb, alla utom ett. Det första jobbet var ett svartjobb (och det är nog preskriberat nu, hoppas jag). Det var ett tvåtimmars städjobb en gång i veckan som jag tog över efter en kompis. Utan henne, inget jobb. Nästa jobb var som cafeteriabiträde på Falu lasarett också via kontakter, eftersom pappa kände någon som kände en som…

Men sedan sökte jag jobb själv. Det var också ett städjobb, men på ASAB. Det fick jag på mina ”meriter” från svartjobbet… När jag gått ut gymnasiet så ville jag förstås inte bo kvar i lilla Falun. Därför beklagade jag mig högljutt över att mina föräldrar inte kände någon som kunde fixa jobb åt mig i Stockholm. Den dagen när jag klagade som allra mest satt vi till bords tillsammans med vänner till mina föräldrar. Vilken typ av jobb menar du att du inte kan få genom dina föräldrars kontakter då? undrade mannen i det besökande paret. Jag menar ALLA jobb! sa jag indignerat. Då svarade han att han jobbade på Postens personalavdelning och att jag i princip kunde välja mellan att antingen jobba som brevbärare eller som lokalvårdare på något av de många postkontor som fanns i Stockholms Södra Postregion. Jag blev alldeles tyst.

Jag trodde mig inte om att klara ett jobb som brevbärare, så jag blev lokalvårdare. Under mitt år på Posten Hägersten 1 på Hägerstensåsen och Hägersten 4 i Västertorp lärde jag mig massor om hur det är att jobba hårt. Lokalvård är inte något latmaskgöra. Efter en tid när jag ibland lyssnade på postiljonerna på avgående märkte jag att det var väldigt stor skillnad mellan de som varit i Posten i hela sitt liv och de som börjat nyligen. Speciellt en postiljon som snart skulle gå i pension, frågade mig en dag varifrån jag kom. Jag sa Falun, men att mina föräldrar var ifrån Dala Husby och Garpenberg. Då räknade han upp en lång rad gamla nedlagda järnvägsstationer där han åkt tåg och sorterat post. De yngre grabbarna bara gapade. En av dem sa; ”Var ligger Falun?” Jag försökte förklara att det är ju den staden där Skidspelen går av stapeln. ”Jaha,  i NORRLAND!” svarade han då. De yngre hade snabbt tränat upp det där typiska handlaget som en skicklig handsorterare har, nämligen att sikta och träffa exakt rätt postsäck en bra bit bort utan att göra fel, men i geografi vann alltid de äldre.

Just före jul så kom det ett stort antal extraanställda. De flesta var skolungdomar eller studenter. De kallades allmänt för ”tomtenissarna” eftersom deras främsta uppgift var att hantera julposten, den som fick ta tre dagar i anspråk och inte skulle fram med A-post. De sorterade oändliga mängder julkort och roligast var när det sedan var färdigsorterat och brevbärarna snart skulle ut på sina turer för att dela ut post till hushållen. Just julkort är ofta ofullständigt adresserade av någon anledning. Det kunde stå ”Anna Larsson i trappuppgång 2 nere i backen, Hägersten” och då ropade den postiljon som hade ett sådant julkort, så att alla kunde höra: ”Är det någon som har en Anna Larsson på sin tur? Bor hon i en backe?”

Senare när jag själv bodde i en liten stuga på Elsborg i Falun fick jag själv en sådan försändelse och mindes de många tomtenissarna och brevbärarna på Hägersten 1. ”Till Åsa i en röd liten stuga mitt emot Folkets Hus, Falun”. Såhär i juletider skickar jag en kram till alla de som kämpar för att vi ska få fram våra julkort och paket i tid. Det är en stressig tid, som lyckligtvis snart är över för den här gången.

Jenny Nyströms julkort

av

Etthundraåttiofemte åseriet- Julen står för dörren!

När det lackar mot jul, eller när vi redan har lagt lutfisken i blöt eller när julen står för dörren, är exempel på språkliga svårigheter som vi säkert låter passera utan att reflektera vidare över att det ÄR just svårigheter som smugit sig in i språket. Många av dessa uttryck är dels språkligt ålderdomliga, med sedan länge övergivna former, dels kulturellt förankrade. Ofta ger uttrycken därför upphov till onödig språkförbistring.

Hjulen står för dörren_OLÅ

Medan du pratar vidare med din lyssnare jobbar ju hen vidare med vilka HJUL det är frågan om som står därute… Det är med andra ord lätt för den nysvenske lyssnaren att tappa tråden i konversationen. I många år nu, har jag jobbat med utlandsfödda, nysvenskar, migranter eller invandrare. Välj själv vilket ord du föredrar!

I interaktionen med dem har jag noterat att de ibland uttrycker sig bortom de invanda språkmönstren. Det kan till exempel bli så att i stället för det etablerade och väldigt vanliga uttrycket ”God jul!” så säger de ”Trevlig jul!” eller ”Du ska få en bra jul!”. Några av dem är mer religiösa än sin svenska lärare och då lämnar de gärna en hälsning som visar att Gud är med mig. Men också där säger de sådant som i mina öron är ovant, endast så…ovant… De säger kanske ”Gud är stor!” eller ”Gud tycker om dig!” i stället för det vanliga uttrycket på svenska: ”Gud vare med dig!”

Språkmänniskan i mig är intresserad och öppen för nya sätt att säga, men ordningsmänniskan i mig vill så gärna informera, instruera och förklara hur vi ”brukar säga”. Det känns viktigt för mig att möta de som är nya i vårt språk på det sätt som passar dem OCH oss… Därför brukar jag ägna tid åt att göra mina elever uppmärksamma på att det finns fasta uttryck som vi använder ofta, även om vi skulle förstå deras nykomponerade varianter också. Handen på hjärtat hur ofta använder du sådana här uttryck? Kanske som jag, stup i ett? Eller är det kanske bara när andan faller på?

I många fall använder vi oss av uttryck som vi egentligen inte analyserar i deras beståndsdelar. Vi har i stället lärt oss den inbyggda betydelsen. Se nu inte detta blogginlägg som en knäpp på näsan! Även om jag inte har örnkoll, så tänkte jag undvika att sätta myror i huvudet på dig , genom att ögonaböj ta tjuren vid hornen och förklara lite mer. Du är ju redan med på ett hörn, eftersom du säkert har läst mellan raderna om blogginläggets innehåll och då är det ju bara att löpa linan ut!

För en person som lär sig språket är det nästan omöjligt att i förstone förstå uttryck av det här slaget. Det kräver verkligen att man slår upp huvudordet eller kanske frågar en vän som kan svenska bättre. Dessutom kan det finnas ett annat mellanspråkligt problem med idiom och det är att talaren så småningom förstår den språkliga funktionen hos ett idiom och då börjar översätta idiom från modersmålet med tanken att det ska underlätta i målspråkstillägnandet. Då plötsligt är det mottagaren, det vill säga i vårt fall modersmålstalaren av svenska, som får huvudbry i stället. Ett direktöversatt idiom är nämligen inte alltid korrekt på mottagarspråket.

Det vet de av oss som talar flera språk och som kan dra sig till minnes situationer där vi har översatt ett idiom i tron att det används lika i det andra språket. Direktöversätt inte! Din översättning kan bli väldigt komisk eller helt obegripligt för mottagaren! Ta ett säsongsanpassat exempel som ”Det är inget att hänga i julgranen!” Om vi översätter det med ”That is nothing to hang in the Christmas tree” så framstår vi som idioter, men om vi säger ”It’s nothing to write home about” så klarnar det för den engelskspråkige mottagaren. Tycker man om den här typen av misstag som just svensktalande gör när de tränar engelska, så kan man med fördel läsa Pär Hultfors bok ”Handbok i svengelska”, som innehåller ett stort antal komiska exempel på översättningsgrodor mellan de båda språken.

Ska man sluta använda idiom? Inte alls! Man ska förstås stötta och tipsa för hela slanten. Det är ju klart som korvspad! För att hjälpa den som tränar på ditt eget språk, vare sig det är svenska eller något annat språk, så kan du alltså möta personens ansträngningar genom att förklara. För dig som är andraspråkstalare av svenska kan jag alltså föregå med gott exempel och berätta att ”julen står för dörren” är samma sak som att det kommer att bli jul snart.

Mer om idiom, deras betydelse  och hur vi använder dem finns I länken nedan. Där kan du också hitta förklaringar till de understrukna uttrycken i min text här.  Följ länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Idiom_(spr%C3%A5k)

 

 

 

av

Etthundraåttiotredje åseriet- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Vad man har för mål i livet är ju ytterst individuellt. För min egen del har många av målen att göra med lärande i olika former. Det roar mig att förstå samband, ha kunskaper om sådant jag stöter på både i mitt arbete och på fritiden. Därför har jag alltid strävat efter att lära mig mer, till exempel genom att studera vidare, även efter min grundutbildning till lärare. Det som drivit mig i första hand när det gäller vidare studier är att det har ställts nya och högre krav på mig i yrket. När så skett har jag alltid tänkt att jag måste förkovra mig så att jag även i fortsättningen kan göra ett fullgott jobb och känna mig stolt över det jag gör en vanlig arbetsdag.

På min oskrivna lista över sådant jag vill göra inom läraryrket finns faktiskt vid det här laget väldigt många avbockade punkter. Det blir lätt så när man inte längre är i tjugoårsåldern… Min första tjänst var i en sexa och året efter följde jag med dem upp på högstadiet och jobbade där i några år. Jag hade då SO, svenska och engelska. Dessutom var jag ansvarig för skolbiblioteket på den skolan. Det passade mig som hand i handske just då att ha de ämnena och att få grotta ner mig i alla böckerna i bibblan. 1994 fick jag upp ögonen för utlandsfödda elever som behövde lära sig svenska som andraspråk och de elever jag hade då var i högstadieåldern. Förutom dessa hade jag engelska och svenska också. Men när en tjänst blev ledig i min hemkommun, så var det en grundskollärartjänst i årskurs 1, med sjuåringar… Det var en stor omställning att byta ut de 16-åriga ungdomarna mot de små leksugna ungarna i ettan och en stor utmaning för mig som pedagog också. Efter ett år ville jag åter till högstadiet och fick då både svenska som andraspråk, engelska, svenska och SO. Året efter fick jag ansvar för en förberedelseklass och hade med mig en tolk i klassrummet. När barnen flyttade återgick jag till att arbeta på högstadiet igen.

Efter två barnledigheter hamnade jag i stället på mellanstadiet och där var det åldersblandade grupper. Jag sökte och fick en tjänst som kommunens ”Magistrand”, vilket var ett påhittat ord som beskrev målet med den tjänsten… Man skulle på en del av sin tjänst studera pedagogik på högskolan och vara ”kantspringare” mellan skolan och den akademiska världen. Jag läste pedagogik till och med magisternivå, så som det var tänkt och lärde mig samtidigt massor. En studieresa till USA gjorde mig intresserad av internationella skolfrågor och jag och en kollega åkte till England i tre veckor. Båda resorna hade jag sökt stipendier till. Man måste vara lite om sig och kring sig om man vill se något av världen…

Just engelskan utvecklade jag förstås på lite olika sätt, bland annat genom klassrumsprojekt med skolor i England och USA och efter ett tag kände jag att jag ville byta målgrupp igen. Därför tog jag nya studielån och pluggade på heltid ett läsår. Det var en skön paus i arbetet och väldigt lärorikt att upptäcka hur lärandet kan te sig från elevhåll. När jag återkom till jobbet så var det också så att jag kände att jag var starkare i ämnet, kunde mer och alltså kunde ge eleverna mer. Precis den känslan, att man kan och vet, är en av nycklarna till hur jag har tänkt även senare. När jag jobbat i ungdomsgymnasiet och bytte till Vuxenutbildningen och nu återigen skulle arbeta med svenska som andraspråk, var det därför naturligt att studera ämnet vid Högskolan, till nivån för behörighet i hela gymnasieskolan. Det har jag aldrig ångrat, eftersom det är väldigt stor skillnad mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Genom mina studier har jag fått oerhört många insikter som jag inte vill vara utan. Det är viktigt att ha på fötterna när man i sin tur ska instruera andra.

På listan över sådant jag ville göra fanns också att prova på att vara rektor. Skolan där jag jobbar har ett ledningsförsörjningsprogram där man kan prova på att vara biträdande rektor för en tid. Det gjorde jag. Det var roligt och spännande, men jag trodde att andelen pedagogiskt arbete var betydligt större. Efter mitt första år valde jag att hoppa av och återgå till att vara lärare. Det ångrar jag inte alls. Tvärtom är jag glad över att jag provade, för på det sättet fick jag arbetsro och kände mig mer nöjd med det jag gör tillsammans med eleverna. Eftersom jag idag fått veta att jag fått den förstelärartjänst jag sökt, hoppas jag nu att mina kunskaper i svenska som andraspråk ska komma fler till del, inte enbart mina egna elever. Jag har många tankar och idéer, men ska först unna mig ett jullovs vila innan jag skrider till verket.

av

One Hundred and Eightysecond Asic- ”The Last Witnesses:the Book of Unchildlike Stories” written by Svetlana Alexievich (1985)

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!

av

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.

av

Etthundrasjuttionionde åseriet-Att hitta framgångsrika vägar för fortsatt lärande

Det drar ihop sig till terminsslut och många av mina elever går vidare mot nya utmaningar. Själv använder jag mycket av tiden så här års till att blicka tillbaka på vad som varit bra och vad som kan utvecklas samtidigt som jag försöker hitta nya uppslag för utveckling av det jag jobbar med.

I varje elevgrupp finns fullfjädrade studieproffs med en hel palett av metoder som de framgångsrikt använder sig av för att så effektivt som möjligt utveckla sig inom det aktuella ämnet. Parallellt med dem finns de där individerna som tycks vänta på att någon puffar dem i en viss riktning eller kanske att någon ska dra dem i en specifik riktning för att de ska lära sig. Ytterligare någon tycks uppfatta lärande som något som enbart är lärarens ansvar. Hur det än ligger till med detta, så brukar jag avsluta varje större kurs med någon slags ”tipsverkstad” så att de som inte själva har så många idéer ändå får lite påfyllning.

Just i år tänkte jag att jag skulle tipsa om TV-serier, filmer och böcker. Redan tidigare har jag delat med mig av musiktips, eftersom sångtexter är en alldeles utmärkt intonationsträning för den som vill lära sig ett språk. När jag som ung sjöng med i dubbelalbumet som var en inspelning av Simon & Garfunkel´s fantastiska konsert i Central Park i New York, så gjorde jag det för att jag älskade musiken.  Men eftersom jag är nyfiken och ville veta vad Paul Simon pratade om i pauserna mellan låtarna, så lärde jag mig en massa nya ord. Dessutom blev jag alltmer van vid att sjunga med med det uttal som sångarna hade. Det var först långt senare som jag själv insåg att detta intensiva sjungande hade bidragit till att mitt uttal och mitt ordförråd förbättrats markant med just denna metod som huvudsaklig förklaring.

Men förutom just musik är det alltså en bra idé att följa en TV-serie på målspråket eller att se någon biofilm på ett tema man gillar. Det brukar inte vara så svårt att påverka elever att intressera sig för TV och film. Betydligt svårare är det i så fall att övertyga dem om hur mycket man lär sig av att läsa en alldeles vanlig roman som inte alls är tillrättalagd… Många elever har redan när de kommer till mig, alltså efter nivån för SFI, varit på biblioteket och lånat lättlästa böcker. De kommer till mig och säger kanske: Jag har läst Röda Rummet av  August Strindberg.

 

Första gången jag fick den kommentaren tänkte jag att det var fantastiskt att en elev som just lämnat SFI kunde läsa en så pass avancerad textmassa och klara det… men strax därefter när jag skulle tipsa den aktuella eleven om något i samma stil, så upptäckte vi att det förelåg ett litet missförstånd vad gäller elevens läsvanor… Den lättlästa versionen ger en idé om vad originalet handlar om, men det är inte samma läsutmaning som att läsa originaltexten. Men ska man verkligen tvinga en elev att läsa vanliga romaner om de nyss har lämnat SFI???

Javisst! Självklart! Men man ska tänka på VAD man tipsar om, så att den bok eleven börjar läsa verkligen känns som rätt val på ANDRA sätt än svårighetsgraden. En elev som är van läsare på sitt modersmål behöver upptäcka att det är fullt möjligt att läsa en bok på svenska utan att den är ”lättläst”. Den vana läsaren har strategier för att ta sig runt problemet med att man inte förstår vartenda ord… Vidare är det så mycket annat som följer med i läsandet, såsom t ex de inre bilder man skapar när man läser. Hur många inre bilder kan rimligtvis skapas om texten är innehållsfattig för att vara så enkel som möjligt?

Men de som inte är vana läsare då… Ska inte de få läsa lättläst i alla fall??? Nej… det tror jag inte alls. Däremot kanske de ska läsa KORTARE texter, t ex en novell i stället för en roman, eller kanske ett kåseri eller en krönika i stället för en hel bok av en författare som satsar på att skriva lättsamt och humoristiskt. Klarar en ovan elev att läsa en novell, så kan man hjälpa hen vidare med nya tips om texter som kan fungera som nästa steg…

Det är viktigt för mig att göra mitt bästa för att skräddarsy den där typen av tips till mina elever innan de lämnar mitt klassrum för jobb eller vidare studier. De får en lång lista…men också mer handfasta tips som de kan ha nytta av. Förhoppningsvis leder det till att de i ett senare skede läser en bok de tycker är bra och har jag tur så skriver de en rad till mig och ger mig ett boktips i retur!

 

 

av

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet.  Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

  1. När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
    1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
    2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
    3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
  2. Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
    1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
    2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
      1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
      2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
      3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒          Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!