När jag var ung jobbade jag några år i Posten. Från början var det så att jag var less på att plugga efter gymnasiet och ville jobba och tjäna pengar. ”Alla andra” hade kontakter och kunde snabbt på jobb, men jag kände ”ingen”. Nuförtiden påminner mina elever mig om att Arbetsförmedlingen inte alls är det självklara sättet att få jobb i Sverige. Man måste ha kontakter, säger de. Nej då! säger jag. Men när jag nu drar mig till minnes min egen väg in på arbetsmarknaden så var det ju precis via kontakter som jag fick mina jobb, alla utom ett. Det första jobbet var ett svartjobb (och det är nog preskriberat nu, hoppas jag). Det var ett tvåtimmars städjobb en gång i veckan som jag tog över efter en kompis. Utan henne, inget jobb. Nästa jobb var som cafeteriabiträde på Falu lasarett också via kontakter, eftersom pappa kände någon som kände en som…

Men sedan sökte jag jobb själv. Det var också ett städjobb, men på ASAB. Det fick jag på mina ”meriter” från svartjobbet… När jag gått ut gymnasiet så ville jag förstås inte bo kvar i lilla Falun. Därför beklagade jag mig högljutt över att mina föräldrar inte kände någon som kunde fixa jobb åt mig i Stockholm. Den dagen när jag klagade som allra mest satt vi till bords tillsammans med vänner till mina föräldrar. Vilken typ av jobb menar du att du inte kan få genom dina föräldrars kontakter då? undrade mannen i det besökande paret. Jag menar ALLA jobb! sa jag indignerat. Då svarade han att han jobbade på Postens personalavdelning och att jag i princip kunde välja mellan att antingen jobba som brevbärare eller som lokalvårdare på något av de många postkontor som fanns i Stockholms Södra Postregion. Jag blev alldeles tyst.

Jag trodde mig inte om att klara ett jobb som brevbärare, så jag blev lokalvårdare. Under mitt år på Posten Hägersten 1 på Hägerstensåsen och Hägersten 4 i Västertorp lärde jag mig massor om hur det är att jobba hårt. Lokalvård är inte något latmaskgöra. Efter en tid när jag ibland lyssnade på postiljonerna på avgående märkte jag att det var väldigt stor skillnad mellan de som varit i Posten i hela sitt liv och de som börjat nyligen. Speciellt en postiljon som snart skulle gå i pension, frågade mig en dag varifrån jag kom. Jag sa Falun, men att mina föräldrar var ifrån Dala Husby och Garpenberg. Då räknade han upp en lång rad gamla nedlagda järnvägsstationer där han åkt tåg och sorterat post. De yngre grabbarna bara gapade. En av dem sa; ”Var ligger Falun?” Jag försökte förklara att det är ju den staden där Skidspelen går av stapeln. ”Jaha,  i NORRLAND!” svarade han då. De yngre hade snabbt tränat upp det där typiska handlaget som en skicklig handsorterare har, nämligen att sikta och träffa exakt rätt postsäck en bra bit bort utan att göra fel, men i geografi vann alltid de äldre.

Just före jul så kom det ett stort antal extraanställda. De flesta var skolungdomar eller studenter. De kallades allmänt för ”tomtenissarna” eftersom deras främsta uppgift var att hantera julposten, den som fick ta tre dagar i anspråk och inte skulle fram med A-post. De sorterade oändliga mängder julkort och roligast var när det sedan var färdigsorterat och brevbärarna snart skulle ut på sina turer för att dela ut post till hushållen. Just julkort är ofta ofullständigt adresserade av någon anledning. Det kunde stå ”Anna Larsson i trappuppgång 2 nere i backen, Hägersten” och då ropade den postiljon som hade ett sådant julkort, så att alla kunde höra: ”Är det någon som har en Anna Larsson på sin tur? Bor hon i en backe?”

Senare när jag själv bodde i en liten stuga på Elsborg i Falun fick jag själv en sådan försändelse och mindes de många tomtenissarna och brevbärarna på Hägersten 1. ”Till Åsa i en röd liten stuga mitt emot Folkets Hus, Falun”. Såhär i juletider skickar jag en kram till alla de som kämpar för att vi ska få fram våra julkort och paket i tid. Det är en stressig tid, som lyckligtvis snart är över för den här gången.