augusti 13, 2017 av asaole

Fyrahundraåttioförsta åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen!

augusti 3, 2017 av asaole

Fyrahundrasjuttionionde åseriet- My paddle’s keen and bright, flashing with silver…

Som barn var jag ofta vecka efter vecka i familjens sommarstuga. Där fanns ett tiotal jämnåriga pojkar att vara med dagarna i ända, men som ensam tjej var det dagar då jag valde bort deras sällskap och hittade på något på egen hand i stället. Ofta tog jag med mig matsäck och rodde eller paddlade ut på sjön nedanför stugan, för att få vara för mig själv i några timmar. Det var en lisa för själen att kunna vara nära naturen på det sättet. Även om den aktuella sjön inte är något omfattande innanhav, så var det fullt möjligt att uppleva den där flykten från civilisationen, som ger mig en inre frid. En fiskmås flyger upp ifrån fiskmåsstenen för att förleda uppmärksamheten från de små grå dunbollarna och en lom dyker en bit bort, samtidigt som jag paddlar närmare, så tyst jag kan…

Att återvända till minnet av de där barndomssomrarna, räcker i allmänhet för att återfinna ett lugn…men ut ur bekvämlighetszonen måste man ta sig ibland, så idag har vi paddlat i vattenbrynet i Kloten, nära Malingsbo i Dalarna. Det är verkligen rogivande att ta sig runt i en kanadensare och titta på den vackra naturen. Med en bekant ryggtavla i fören och med hur många samtalsämnen som helst försvinner tiden medan lugnet infinner sig.

juli 22, 2017 av asaole

Fyrahundrasjuttioåttonde åseriet- Ett hack i min optimistiska grundsyn angående mitt eget omdöme… :D

Ni vet de där orangefärgade skyltarna som man ska följa i stället för att åka till sin ordinarie destination…? Jag såg väldigt många sådana idag… Jättemånga faktiskt… Och på alla tilläggstavlor var ortsnamnet ~~ESKILSTUNA~~ noga överstruket. Dit ska jag ju i alla fall inte, tänkte jag och åkte vidare… Ibland kan det underlätta om man vet hur nära vissa orter är från varandra…

Ja, ni vet säkert vartåt det barkar eller hur?

Nästa skylt och nästa… och inte var det så mycket trafik heller faktiskt… Det var ju konstigt en sommardag som denna…

Jag skulle åka till Södermanland till en adress mellan Malmköping och Nyköping. Jag hade googlat innan. Det var då jag noterade att det fanns några alternativa vägar att välja på… Det gick till exempel att redan vid Oti Krog före Fagersta åka rakt i korsningen… Den vägen var märkt med grå färg på min Google-sökning, så det var inte ens aktuellt för mig att åka den… Det fanns en blå och fin väg att välja… över Kvicksund nämligen… Det HÖRS ju på namnet hur fort det kommer att gå att åka där, eller hur? 😀 Med det vägvalet skulle det ta 2h 32 min från min hemadress. LYSANDE! Man sparar 8 minuter om man väljer den i stället för den ena av de gråa vägarna… Skulle man vara dum nog att välja den andra grå vägen, så skulle man ha förlorat hela 18 minuter i jämförelse med den blåmärkta… Därför kan jag inte säga att jag direkt tänkte efter före… Jag åkte den blå helt enkelt…

Men den blå blev verkligen alltmer orange…

EFTER Strömsholm så var det plötsligt väldigt tydligt, för DÄR för första gången orkade någon skriva ”Bron över Kvicksund är avstängd”… och så var det stora högar med färgade däck utlagda, så att man inte skulle få för sig att åka vidare på vägen…om utifall någon skulle vara så urbota korkad så att den har tagit sig ända hit, förstås… Det gick att åka förbi, så jag gjorde det… men på raksträckan strax bakom alla däcken var det som att poletten verkligen trillade ner faktiskt…

Jag har döpt om platsen. Den heter nu ”Stoppsund”.

Jag stannade vid vägkanten och ringde till den enda jag vet som hittar i och runt Eskilstuna och det visade sig vara helt rätt val av telefonkompis denna dag! Puh! Google Maps hade ju faktiskt redan straffat ut sig genom att INTE låta ”tanten” säga ”OBS! Bron är avstängd!” när min rutt tydligt och klart skulle passera över ett vatten där en bro ÄR avstängd… Alltså måste man ta till livs levande orienterare eller infödingar från trakten…

Jag fick tips om att ta mig runt vattnet genom att åka tillbaka till Strömsholm, därefter via Kolbäck och Köping. Sedan lyckades jag alldeles själv med att åka en extra sväng runt Arboga, trots att mina vänner aldrig skulle ha kommit på DEN idén. Det är jag säker på! 😀

Väl framme på resmålet noterade jag att det var många fler som var tacksamma över att få den här informationen, eftersom de skulle resa ”över Stoppsund” egentligen, men nu blev tvungna att åka någon annan rutt. En man som jag pratade med tipsade mig om att åka över Malmköping, Strängnäs och Enköping. Tänk vad mycket fin natur man får se när en bro är avstängd!

Avslutningsvis har jag tänkt lägga mig till med en ny strategi när jag ser en orange skylt. Jag funderar stark på att följa den… Jag tror att man sparar både tid och pengar på det… Idag blev den ursprungliga genvägen en klassisk senväg!

Men alla som känner mig vet att den här genvägen ändå inte är den värsta och längsta jag har åkt… 😀

På väg hem från Göteborg en gång för många år sedan åkte jag och Anders av från E20 när vi såg en skylt med ortsnamnet MORA. Ni vet väl att det ligger i Dalarna??? Det gör ju Ludvika också… Så hur svårt kan det vara liksom? OMVÄGEN den gången var 250km…för när vi kom till MALUNG förstod vi ju att vi var ganska fel… ANDERS förstod det redan i Stöllet, men inte jag… och jag körde…!

Idag var jag nog inte uppe i mer än kanske tio extra mil… Det får man ju orka med om man är på vift en dag i sommarsverige…

Lång dags färd mot natt…blev det i alla fall… och bjuda på sig själv ska man göra när man klantar sig, tycker jag! Ha det gott! ❤

juni 24, 2017 av asaole

Fyrahundrasjuttiofjärde åseriet- Svensk Midsommar- Raggarbilar och raggsockor!

Midsommaren innebär en lång rad förväntningar. Man förväntar sig att vädret är toppen, med sol från en molnfri himmel. Man förväntar sig att färskpotatisen är superbillig och lagom stor, så att man har råd att frossa på dillbeströdd färskjopp med sill på längden och tvären! Dessutom hoppas man att skylten med ”svenska jordgubbar” är äkta, för inte kan väl belgiska jordgubbar passa en sådan dag som midsommarafton? Hur äter du dina jordgubbar?

Direkt som de är…med två fingrar om bladskaftet
Med gräddmjölk
Med vispad grädde
Med vaniljglass
Som jordgubbstårta
Va? Jordgubbar? Äh!

På vägen till sitt midsommarfirande, tillbringar många svenskar tid på vägarna i sommarsverige. Långa bilköer genom svenska småstäder drar mot de platser där vi helst firar denna traditionsrika helg, skärgården eller Dalarna, gammelgårdar i socknar på landsbygden där det fortfarande finns ett folkdanslag och ett spelmanslag som kan hålla traditionen vid liv och kompa till Små grodorna… I många av dessa bilköer trängs barnfamiljer med far- och morföräldrar, cykelsemestrande holländare. Vissa trängs i risiga raggarbilar som kanske kommer att nå resmålet, medan andra glider fram i välskötta vrålåk vars lack gnistrar i solen…

När man äntligen nått fram, så förväntar man sig att midsommarstången ska resas på traditionellt vis till glada ”ååååå, HEJJJJJJJJ!” under ledning av någon klämkäck person i folkdräkt och slutligen förespeglar man sig en härlig midsommarfest i glada vänners lag med sill och nubbe och högt i tak.

I min ungdom letade jag upp ett antal gärdesgårdar i byn där vi firade midsommar. Där fanns faktiskt några att välja på! Vad gällde både blommorna och gärdesgårdarna, så hade jag fått lite olika råd och tips och de som verkade veta hur det skulle gå till, det här med plockandet och hoppandet, hade dessutom olika uppfattning om andra detaljer. Någon sa att man skulle plocka sju sorters blommor, en enda blomma av varje sort och därefter skulle man hoppa över sju gärdesgårdar. Någon annan menade att man skulle göra det, men också vara helt tyst för att inte bryta magin. Ytterligare någon menade att eftersom gärdesgårdar var så ovanliga, så kunde man lika gärna hoppa över vilket staket som helst. Så hur skulle jag göra?

Jag plockade de sju blommorna, hoppade över samma gärdesgård sju gånger, för att slippa springa runt i byn till de där andra… Sedan lade jag blommorna under min huvudkudde och förväntade mig att drömma om min tillkommande… Den natten drömde jag om en norsk backhoppare… Än har han inte presenterat sig i verkliga livet, men man ska ju aldrig sluta hoppas! 😀

Men handen på hjärtat: Nog är det ofta som midsommarafton är jättekall och blåsig? Eller är det bara inbillning? För något år sedan hade min familj och jag äntligen ryckt upp oss själva med rötterna för att ta reda på hur man brukade fira midsommar i någon annan del av Dalarna än den där vi brukade vara… Just det året var det koft- och raggsocksväder och vi frös så pass att vi fick avsluta kvällen inomhus. Så är den, den svenska sommaren, oförutsägbar, men ändå vacker!

juni 16, 2017 av asaole

Fyrahundrasjuttiotredje åseriet: Turist i USA- 24 Bloggposter med erfarenheter från kända turistmål i Florida, Kalifornien och Pennsylvania!

Planerar du att turista i USA så kanske de 24 blogginlägg jag har skrivit kan intressera dig. Här nedan följer en förteckning över texterna i den ordning jag skrev dem. Vill du läsa andra inlägg som jag skrivit, så hittar du dem till vänster på webbsidan.

#grodshow i Everglades

Tvåhundranittiofemte åseriet-Turist i USA- Everglades: Toby är ingen prins!

”Att åka in i Everglades påminde litegrann om att befinna sig i de låglänta delarna av de svenska fjällen, med den skillnaden att man inte hade de vackra fjälltopparna i fjärran att vila ögonen på. I stället var det sawgrass såggräs, så långt ögat nådde. Jag hade fått uppfattningen att det skulle lukta av vattnet, att man skulle känna det som att man åkte omkring i ett avloppsdike ungefär, men trots att det verkligen var vatten och gräs eller vass i alla riktningar, kändes inte någon unken lukt därifrån. Det är det som är poängen med såggräset förstod jag senare. Det är som ett reningsverk för Everglades.”

http://wp.me/p4uFqc-Ez

Tvåhundranittiosjätte åseriet- Turist i USA- Miami Beach, sol, bad och flip-flops i massor!

”Vart man går på Miami Beach ser man lättklädda människor i allsköns kreationer. Det finns ingen dress code, men ändå är den där, på ett sublimt sätt under ytan… För män gäller att man bör vara vältränad och gärna visa upp sin tatuerade överkropp och för kvinnor är det välsittande baddräkter eller minimala bikinis som gäller i första hand. ”

http://wp.me/p4uFqc-Ew

Tvåhundranittiosjunde åseriet- Turist i USA- Regn och åska i Miami!

”I en storstad är det egentligen inte svårt att hitta saker att göra även om vädret inte är vad man hade tänkt sig… Men som turist i en stad man aldrig tidigare besökt, så som det är för mig i Miami, medger jag att det är nedslående att regnet strilar i en envis ström på fönstret, ibland avbrutet av ett ihärdigare spöregn eller en åskskur…”

http://wp.me/p4uFqc-Gz

Danskurs i skriftlig form

Tvåhundranittioåttonde åseriet- Turist i USA- Miami- Sinnena samlar sommarminnen för vintern!

”Vart man går här i Miami så hör man spanska talas och eftersom jag har läst franska men inte spanska, så blir det spännande att anstränga sig att försöka förstå ”ändå”… Det är väldigt intressant för mig som språklärare att göra den där ansträngningen! ”

http://wp.me/p4uFqc-ED

Glitter och stänk…

Tvåhundranittionionde åseriet:Turist i USA- Miami Beach- Shop ‘til you drop!

”Det finns massor av tatuerarverkstäder överallt på South Beach. Flera av dem har fotografier med vackra och välgjorda tatueringar på personer som i sin tur är vackra. Där kan man ju kanske lockas att själv gå in för att placera en dödskalle på sin ena axel och en taggtråd runt överarmen…”

http://wp.me/p4uFqc-EB

Alcatraz

Trehundrade åseriet: Turist i USA- San Francisco i ottan…

”På grund av tidsskillnaden var vi vakna tidigt imorse och eftersom det var fint väder kunde vi lika gärna ta en promenad i grannskapet resonerade vi. I Fisherman’s Wharf där vi befinner oss, är det massor med turister och det märks på affärsinnehavare och andra som bor här, att de är vana att visa folk till rätta. Vi gick inte mer än två kvarter så hittade vi en perfekt plats att fånga Alcatraz på bild.”

http://wp.me/p4uFqc-DF

Trehundraförsta åseriet: Turist i USA- San Francisco

”Vid San Francisco Bay finns en lång rad affärsverksamheter som är direkt knutna till havet och vad det ger. Idag besökte vi en marknad som på många sätt imponerade, både i omfång och kvalitet. Både fisk och skaldjur, köttprodukter, svamp och annat såldes där, liksom vad som växer i trådgårdar och på fält…”

http://wp.me/p4uFqc-Ju

Trehundraandra åseriet: Turist i USA- Gemenskap för alla i San Francisco?

”Ett par dagar i San Francisco har lärt mig mycket om livet, kanske inte nödvändigtvis om mitt eget liv, utan om de livsbetingelser som råder i en storstad. Idag, lördagen den 25 juni 2016 drar firandet av PRIDE igång här i San Francisco. Det märks på en lång rad olika sätt, både genom färgsättningen vid shoppinggallerior och längs gatorna, där flaggor och banderoller med regnbågens alla färger är placerade och genom att många personer som troligtvis tänker fira redan har ”tjuvstartat” och syns på gatorna i diverse olika kostymer.”

http://wp.me/p4uFqc-K4

Trehundratredje åseriet: Turist i USA- Muir Woods

”När man kommer in i skogen hörs förstås alla samtal mellan människor från världens alla hörn, för vi är många där…turister i stort antal, men vi verkar dela en ödmjuk fascination inför skogen, för samtalen som förs är lågmälda och många går ganska långsamt mellan jätteträden i djup beundran.”

http://wp.me/p4uFqc-Kt

Sardinburksomslag från Cannery Row

Trehundrafjärde åseriet- Monterey Bay Aquarium, en räddningsplanka för många arter!

”Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer.”

http://wp.me/p4uFqc-Kr

Stillahavskusten i Kalifornien

Trehundrafemte åseriet: Turist i USA- Med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Hemma vid köksbordet kan man ha en uppfattning om hur det är att som landkrabba följa en kustlinje och uppleva havsutsikt under mil efter mil, men när man äntligen sitter där vid ratten i sin hyrbil så är intrycken så mycket rikare än man trodde. Verkligheten överträffar drömmen, helt klart!”

http://wp.me/p4uFqc-KB

Trehundrasjätte åseriet: Turist i USA- Hearst Castle, Ett drömbygge med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.”

http://wp.me/p4uFqc-LD

Trehundrasjunde åseriet: Turist i USA- Två drömhus i jämförelse, Hearst Castle vs. Madonna Inn

”Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter…”

http://wp.me/p4uFqc-M3

Trehundraåttonde åseriet: Turist i USA- Naturliga vägvisare på resan? Ett pärlband av Outlets längs vägen…

”Men så mycket KUND är jag ändå att jag inser vad smarta de har varit längst Highway 1 och även i andra delar av USA, de där affärsidkarna som öppnat Outlets i varje liten byhåla. Faktum är att det är väldigt tätt mellan stora och fina Outlets med många olika märkesaffärer sida vid sida i ett gemensamt koncept.”

http://wp.me/p4uFqc-Mb

Trehundranionde åseriet: Turist i USA- Los Angeles vid första ögonkastet 😉

”Innan vi började resan från San Francisco för några dagar sedan, hade jag en felaktig bild av Kaliforniens kustland. Det har varit lärorikt för mig att köra bil här. Det är så mycket som jag inte hade klart för mig. Dels trodde jag att kustlinjen skulle vara lägre och inte ha så djupa vikar, dels trodde jag att bergen skulle vara lägre. Men förutom det så hade jag inte lyckats speciellt väl med att föreställa mig naturtypen heller…”

http://wp.me/p4uFqc-Mf

Trehundrationde åseriet: Turist i USA- När logiken sätts på prov blir det fel ibland… 🙂

”En stund… Hur lång kan en amerikansk stund vara? Medan jag funderar över hur pinsamt detta verkligen ÄR, så kommer en kvinna ut ur sin bil. Jag ser i backspegeln hur hon går på den lilla refugen och jag gruvar mig alldeles fruktansvärt över hur vårt lilla möte kommer att vara… Jag skulle kunna beskriva henne mycket noga för er, så intensivt mindful var jag den där stunden…”

http://wp.me/p4uFqc-Mr

Mimmi

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! 🙂

”Vi betalar våra $10 och går ut på Walk of Fame, fullt medvetna om att vi måste vara tillbaka vid bilen inom en timme, eftersom varningsskylten precis vid vår parkeringsruta informerade om att man annars skulle bogsera bort bilen till en plats utanför staden, samt bötfälla ägaren. Enkelt val… Det fick bli Walk of Fame på tid… YOLO! Döttrarna använder uttrycket ofta… You Only Live Once…”

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! 🙂

Taklampa på King’s Fish

Trehundratolfte åseriet: Turist i USA- En utflykt till Long Beach

”Inte alltför långt bort från Los Angeles ligger Long Beach. Vägen dit var trots detta väldigt ”lång” på grund av köer. Hemresan gick på mindre än en halvtimme… Kontrasten mellan storstadspulsen i Los Angeles och det relativa lugnet i Long Beach är det första som slår mig. Det andra är att det är en långweekend med många lediga amerikanska familjer som har rest hit för en lillsemester.”

http://wp.me/p4uFqc-MB

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

”Överallt där jag har varit på denna resa har jag känt mig trygg, bland annat tack vare polisnärvaron. Samtidigt har jag läst på löpsedlarna att polisen inte alltid enbart gör rätt. Till exempel blev polischefen i San Francisco av med jobbet häromdagen sedan hans poliser återigen varit inblandade i händelser där människor avlidit vill följd av övervåld från polisen.”

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

”Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt.”

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

”Något jag alltid har funderat över är hur det kan vara så lockande att spela om olika mjukdjur och andra troféer när man är på nöjesparker och tivolin. Jag tror att mjukdjuren rimligtvis har hunnit bli ganska äckliga där de hänger under taket i de olika spelattraktionerna och kan inte tänka mig något bättre sätt att hantera situationen än att avstå ifrån att spela… Men den synpunkten delar jag tydligen inte med alla…”

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

Trehundrasextonde åseriet- Amishfolket i Pennsylvania och deras självklara plats på turistkartan

”Under de år jag vid några tillfällen har besökt Lancaster, har marknadsföringen och turistanpassningen gått allt längre. Turister som vill körs nuförtiden i häst och vagn runt Kitchen Kettle Village mot en summa pengar och är man barn kan man skaka hand med pepparkaksgubben…”

http://wp.me/p4uFqc-O7

The president of the United States…

Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

”Det vore ju rätt så spännande att vara president för en dag… Om jag vore det, här i USA, så skulle jag ändra på några saker som jag sett när jag varit här, men jag skulle också glädja mig åt och känna mig stolt över andra saker och försöka sprida dem så att det blir lika i hela federationen. Det är härligt att drömma. Efter presidentvalet vet vi om det kommer vara Trump eller Clinton…”

Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

Three Hundred and Thirtieth Asic- Tourist in the USA- I I was the President of the USA…

”In a dark corner of the Center it is possible to pretend you are the President of the United States… I simply had to stand in line for this little game…”

http://wp.me/p4uFqc-US

Three Hundred and Thirty-First Asic- The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

http://wp.me/p4uFqc-Vb

juni 6, 2017 av asaole

Fyrahundrasjuttionde åseriet- Funderingar på nationaldagen

Det fanns en reklamsnutt för ICA i TV just på nationaldagen för något år sedan, som fångade mitt intresse. Det var ett norskt par som diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira just den dagen… Till slut enades paret om att det inte kunde vara något extra med den där dagen, eftersom ingen i ICA-affären verkade det minsta inställda på firande.

Men varför firar vi då?

Nationaldagen har ofta sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som klassföreståndare med elever som snart ska få sommarlov. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på Stallbackens skola där jag jobbade för ett antal år sedan. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. En nationalsång borde uppmuntra gemenskap och vikänsla och självklart inkludera alla som ställer sig bakom det som är vårt samhälles grundvalar. Den svenska konstitutionen med de många friheter vi har, är vad jag vill värna. Följ länken om du är osäker på vad som gäller!

Sveriges demokratiska system och våra grundlagar

Vi borde alla bidra till en ökad gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2017, det som NU är VI. Komikern Soran Ismail, som många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund blev vid ett tillfälle intervjuad i SVT1 av Micke Lejnegaard om svenskhet ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran.

Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning.

Flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, skriver inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” en dag som denna. Inte en enda av de personer jag känner som är födda här, har kommit på idén att gratulera landet Sverige. Varför inte? Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan!

Det finns så många saker man kan göra på en ledig dag! Många ska säkert inte alls ”fira” dagen. Den passerar bara som en dag i mängden… Andra har fått en ledig dag från jobbet och passar på att rensa ogräs eller måla om uthuset eller kanske plantera nya blommor i balkonglådan. Men vissa deltar också i någon gemensam aktivitet, där syftet är just att försöka stärka traditionerna kring nationaldagen. Just i år ska jag faktiskt både baka kakor inför min dotters student OCH ta del av det nationaldagsfirande som min lilla kommun erbjuder, mest för ATT.

Vi ska vara glada över att vi utan problem kan rensa ogräs eller måla båten på vår nationaldag om det är det vi vill. Om vi hade bott i en diktatur hade vi tvingats ut för att göra något som regimen hade bestämt, paradera framför vår diktator kanske? När vi klagar över dem som ”inte firar” ska vi minnas att vi har möjlighet att välja och att det valet i sig är värt att värna! Nu har jag dessutom utnyttjat flera av mina grundlagsskyddade friheter… åsiktsfriheten och tryckfriheten till exempel! 🙂

Grattis Sverige! ❤

maj 12, 2017 av asaole

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

maj 9, 2017 av asaole

Fyrahundrasextioandra åseriet- Behåll växeln!

I min ungdom bodde jag ett år i Stockholm. Kanske hade det blivit längre än så, om jag inte hade valt att byta studentlägenhet efter någon månad… På det nya stället delade jag kök med 60 andra studenter och i detta kök, som låg trettio meter från mitt rum, fanns inga köksattiraljer och ingen kyl eller frys. Mamma och pappa skänkte mig en gammal stekpanna och en aluminiumkastrull, med tanken att jag skulle laga riktig mat varje dag efter jobbet. Vad de inte visste var, att alla grannarna i mitt boende kunde delas in i två huvudgrupper, de som lagade mat och de som inte lagade mat. De som lagade mat, kom från världens alla hörn och hade en sak gemensamt. De älskade långkok! När jag kom bärande på min stekpanna, kastrullen och det jag hade tänkt laga, kunde jag på långt håll känna att det även denna gång skulle vara kört…Ju närmare köket jag kom, desto starkare dofter av curry och vitlök. I köket var fönstren immiga och min försiktiga fråga om hur länge det kunde tänkas ta innan det blev min tur, besvarades som regel med en lång ramsa på hindi eller urdu och ett kroppsspråk som betydde att personen dels inte förstod vad jag frågade om, dels hade tänkt laga en maträtt som tog dagar att färdigställa.

När jag hade burit min stekpanna av gjutjärn fram och tillbaka till detta kök vid ett stort antal tillfällen, så gav jag upp hoppet om att laga riktig mat. I stället började jag tänka som devisen ”nöden är uppfinningarnas moder”. Mina föräldrar som av ren omtänksamhet också skänkt mig en kaffebryggare vid ett tillfälle, hölls lyckligt ovetande om att jag ofta använde den för att vispa pulvermos eller nyponsoppa i, i stället för att brygga kaffe. Att pulvermoset smakade just kaffe, fäste jag inte så stort avseende vid. Som gammal scout hade jag ätit mos med både sot och myggor, så kaffesmaken var snarare pikant. Efter en tid kändes filmjölk med pepparkaka, pulvermos utan korv…och nyponsoppa utan glass, som ganska tråkig kost och det var då jag började äta ute, för att inte svälta ihjäl…

Från jobbet hade jag lika långt till två likvärdiga pizzerior, men utbudet var ändå ganska olika! I den ena pizzerian serverades alltid en salladsbuffé med kikärtor och majs. Den andra pizzerian hade en tveksam meny, men jättegoda pizzor och en jättesnygg pizzabagare som jag älskade ända tills han började älska MIG. Då blev jag jätterädd och gick endast på den andra pizzerian… och ända sedan dess har jag svårt för majs, eftersom jag åt det nästan dagligen.

På helgerna åt jag och min kompis ute ibland. Ofta var det så att det var mycket månad kvar när pengarna var slut, så vi rättade munnen efter matsäcken. Vid två tillfällen fick vi emellertid för oss att vi skulle slå på stort! Det första tillfället råkade sammanfalla med Katarinahissens 100-årsjubileum och vi hade valt att äta middag på Grand Hotels veranda. Mitt under middagen började jubileumsfyrverkeriet och det var nog det maffigaste fyrverkeri vi hade upplevt, någon av oss! Nu hade vi fått blodad tand och tänkte att vi kunde göra om detta med att gå på en finare restaurang. Nästa gång valde vi en restaurang på Centralstationen, där man satt i tågkupéer och där menyn var lyxig och borden dukade med vita dukar. Det var söndag och vi skulle äta trerätters. Maten var verkligen delikat och vi njöt till fullo. Vid betalningen bestämde vi oss för att ge kyparen ordentligt med dricks. Vi ville runda av till nästa jämna hundralapp och kände oss stolta över detta vuxenbeteende, trots att vi båda var under tjugo. Min kompis sa: ”Det är jämnt!” och båda två väntade vi med spänning på att kyparen skulle uttrycka sin stora tacksamhet.

I stället såg han sur ut och sa: ”Ni har ju inte ens betalat slutsumman! Jag återkommer!” Rodnande tittade vi båda på notan på nytt och insåg att vi inte hade tittat på slutsumman, utan på den summa som stod innan momstillägget! Vi vågade oss inte tillbaka till restaurangen någon mer gång!

april 30, 2017 av asaole

Fyrahundrasextionde åseriet- Falun, Sverige och världen, första maj 2017

Jag firar Valborg 2017 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… och imorgon firar jag första maj i Falun!

I mitt arbete som lärare för nyanlända försöker jag koppla samman de kunskapskrav som Skolverket föreskriver med sådant som kan vara kulturellt berikande, eftersom jag tror att kunskaper i språk inte nödvändigtvis måste vara renodlade övningar i en bok. En rik källa till inspiration är förstås sångtexter. Det fina med sångtexter som utgångspunkt i ett språkklassrum är att de hjälper inläraren med flera olika aspekter av språket på en och samma gång. Förutom att man får ett antal ord som man kanske inte kunde innan, så får man både uttal och intonation på en gång. Dessutom är sångtexter ofta som ”tecken i tiden” och handlar om antingen aktuella frågor eller om kulturkopplade företeelser i olika omfattning.

En dag som denna, Valborgsmässoafton, ligger det förstås nära till hands att sjunga sig igenom alla de gamla traditionella vårsångerna från våra lärosäten, men med tanke på den förestående satsningen mot rasism och nazism i Falun imorgon, väljer jag att fokusera på ett annat låtinnehåll idag. Låtvalet nedan tar sin utgångspunkt i teman som, solidaritet med utsatta grupper, alla människors lika rätt och det handlar om mod. Mikael Wiehe kommer medverka imorgon, vilket jag ser fram emot, eftersom hans musik är så tydligt förknippad med de teman jag nämnde.

Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång med samma namn är det första spåret hjälper mig att uppskatta det land jag bor i. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land. Där slår Wiehe fast en gång för alla:

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Det känns som att det är en vanlig kärlekssång… Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga:

Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet…!

Berätta att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva ibland, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

När kvällens sista valborgsmässoeld har slocknat och den nya dagen gryr i morgon bitti, ser jag fram emot att tillsammans med många andra värna våra grundlagar och lyssna till artistuppbådet både vid Folkets Hus i Falun och på parkeringen vid Gamla Posten. Tillsammans är vi starkast! ❤

april 26, 2017 av asaole

Fyrahundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl