juni 6, 2016 av asaole

Tvåhundraåttiosjätte åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 6: Naturen, naturligtvis!

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Nu har vi kommit fram till #NATUREN, NATURLIGTVIS!

Även för temat #naturen, naturligtvis finns många tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Faktum är att det inte alltid måste vara texter man hanterar, trots att det är logiskt att tänka så som språklärare. Musik kan fungera utan text, för att skapa en viss stämning som i sin tur leder till att man samtalar eller skriver något om den upplevelse man får av att lyssna på den aktuella musiken. Många sådana musikstycken har titlar som kopplar till naturen och det fina i kråksången är att för en SVA-elev som lyssnar på något utan text, spelar det ingen roll om upphovsmannen/kvinnan inte är svensk… Musikstycken som alltid inspirerat mig, men vid olika tidpunkter i livet är Moldau av Bedrich Smetana, Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh, 1812 av Pjotr Tchaikovsky, Finlandiasviten av Jean Sibelius, Peer Gynt-sviten av Edvard Grieg samt Antonín Dvoráks Symfoni nr 9 i E-moll, opus 95, även kallad ”From the New World”. Alla dessa musikstycken finns på Spotify och där finns även olika utföranden att välja bland.

Innan jag spelar något instrumentalt musikstycke, brukar jag dels berätta lite om kompositören och om möjligt även om musikstycket. De stycken jag har listat här ovanför, skulle jag kanske presentera med bakgrundsfakta av både geografisk och historisk karaktär. Att missa att Moldau är en flod eller att 1812 är ett viktigt historiskt årtal som påminner om ett slag mellan Ryssland och Frankrike eller att inte förklara att den nya värld som Dvoràk syftar på är Amerika vore synd. Peer Gynt skulle jag koppla till Ibsen och Björn J:son Lindh skulle jag presentera med hjälp av gitarristen Janne Schaffer…

Det är viktigt för mig att välja en uppgift som verkligen passar den elevgrupp jag undervisar, främst svårighetsmässigt, men även på andra sätt. Eleverna uppmanas kanske av mig att samla adjektiv de tycker passar för musikupplevelsen och i ett senare skede använder vi dem för att skapa texter där eleverna får träna sig på kongruensböjning i en beskrivande text om musiken. Det kan också vara så att eleverna har kommit långt i språket och klarar att formulera sig på ganska avancerad svenska. Då kan jag tänka mig att be dem att skriva om den känsla de får av musiklyssningen. Deras texter kan vi ha som utgångspunkt för utveckling av formuleringar med hjälp av skrivprocessövningar. En annan lösning är att man skriver ner alla konkreta ”tankar” man får av att lyssna och i så fall blir det spännande för eleverna att lyssna på vad OLIKA man tänker, trots att man lyssnat på samma musikstycke…Då blir det alltså ett samtal om musiken…

Sven-Bertil Taube sjunger Änglamark

Bland de övriga stycken, där man kan använda sig av texten för att jobba med språket, vill jag framhålla några klassiker som förstås inte går att förbise. Ingen kan hoppa över Ulf Lundells Öppna landskap, om temat är natur och ingen lista med naturtema skulle kännas komplett om vi hade missat Sol, vind och vatten med Ted Gärdestad, eller hur? Så anser jag att det också är med Sjösala vals och Änglamark av Evert Taube, Fjäriln vingad syns på Haga av Carl Michael Bellman, Uti vår hage, en traditionell folkvisa som lämpar sig för samtal om midsommartraditionen att plocka sju sorters blommor att lägga under kudden… 😉

En annan sång jag vill lyfta fram, för att den är så levnadsglad är Jag spelar för livet av och med Sofia Karlsson. Av den blir jag alltid glad, oavsett sinnesstämning innan Sofia drar igång… :). Tänk vad fantastiskt budskapet är i den sången! Samma sångerska har lyckats väldigt väl med den i allra högsta grad naturinspirerade Julvisa till Finnmarken av Dan Andersson och den finns också på Spotify.

Sofia Karlsson sjunger Jag spelar för livet

Allra sist i raden av vackra naturskildringar i musikalisk form kommer en av mina senare favoriter, nämligen Min kyrka av och med Peter Le Marc. Poängen med den är främst att den har lite av religiöst tema trots att den så tydligt är just det motsatta, eftersom den förespråkar naturen som kyrka… Den skulle på så sätt ha kunnat passa i mitt tidigare tema i det #tvåhundraåttiofemte åseriet, men nu får den vara med här i stället…

Peter Le Marc sjunger Min kyrka

Eftersom det finns ett sådant oerhört utbud med riktigt bra musik som man kan använda i undervisningssyfte, så tycker jag att man ska slösa med musiken! Väldigt ofta pratar jag med mina utlandsfödda elever om hur lämpligt det är att träna både uttal och intonation med hjälp av musik med svensk text, men det är ju absolut inte det enda skälet. Det kanske viktigaste skälet är att eleven i så fall tar del av en kulturskatt som vi andra redan omfattas av. Att få en liten inblick och hjälp igång med att lyssna på vanlig svensk musik, skapar kanske mersmak? För egen del hoppas jag att jag bidrar till att mina elever genom musiken kan utvecklas både språkligt och på andra sätt.

juni 6, 2016 av asaole

Tvåhundraåttiofemte åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 5: Krig och fred, Sverige och Gud vet allt!

Jag firar nationaldagen 2016 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… genom att skriva ett blogginlägg som handlar om #krig och fred, Sverige och Gud vet allt!

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i detta blogginlägg, kommer temat att vara Krig och fred, Sverige och Gud vet allt!

Även för temat #Krig och fred, Sverige och Gud vet allt finns många tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Vi måste ju börja någonstans, denna 6 juni 2016… Jag väljer medvetet att börja med Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång med samma namn är det första nödvändiga spåret. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land.

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Den känns som en kärlekssång nära nog hela vägen, nästan som Min älskling och Min man, som jag tog upp i #tvåhundraåttiofjärde åseriet. Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga: Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat utan problem om man vill, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet… Att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

Många av våra nya elever kommer till Sverige med en aktiv gudstro. Samtidigt har Sverige länge varit ett land som gradvis blivit alltmer sekulariserat. Skolan ska vara ickekonfessionell och kan inte undervisa i enskilda religioners namn. Det är en balansgång vad man kan och vill göra åt det faktum att Gud är störst för vissa i klassrummet, medan andra helt avfärdar Guds existens. Jag hanterar detta svåra ämne med hjälp av just musik och hittills har det gått riktigt bra, eftersom man kan använda musiken som hjälp att förstå. Min naturliga utgångspunkt är musiken från musikalen Kristina från Duvemåla, eftersom den beskriver något jag kan paketera med litteraturens hjälp och förklara med historiska fakta. Jag börjar med historiska fakta och med hur Sverige såg ut i mitten av artonhundratalet. Jag ritar en liten torpstuga på tavlan, pratar om familjen som bor där och förklarar att de måste klara sig på sin lilla jordlott så gott det går.

torp_

Jag berättar om samhället som det var då, med kyrkans roll, skolans korta utbildning, unga människors gräns för vuxenlivet som startade när man var betydligt yngre än nuförtiden, senast vid tiden för konfirmationen. Jag berättar om trångboddhet och om stora barnkullar och om vars och ens livsrum i det trånga hushållet. Sedan pratar jag om att många råkade ut för nödåren runt 1867 och att det var andra som inte längre ville ha den pådyvlade gudstron som den svenska kyrkan stod för, utan sökte sig till andra uppfattningar. I Sverige fann de ingen framtid. De valde Amerika…

Sedan pratar jag om hur Sverige alltså har varit ett land som människor har flytt ifrån, eftersom det är en viktig insikt för många av mina elever. Den musik jag spelar för att ge eleverna lite språkbitar att jobba med, är Guldet blev till sand, för att den illustrerar hur det inte alls alltid gick bra för dem som emigrerade och Du måste finnas, för att visa ett exempel på hur Gud kunde vara en central faktor i en vanlig människas liv. (Sångerna kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här.) Beroende på om jag har en elevgrupp som läser en gymnasiekurs eller är på mer grundläggande nivå, brukar jag även använda mig av texter från Vilhelm Mobergs Utvandrarna eller visa snuttar ur filmen med samma namn. I vissa elevgrupper har vi sett hela filmen, eftersom eleverna ville det. Sverige och det svenska ska jag skriva ett helt blogginlägg om någon gång, men nu är det dags att gå ut i försommaren och njuta av årets nationaldag, som ju är en ledig dag nuförtiden! Tack för att du läste ända hit! ❤

juni 5, 2016 av asaole

Tvåhundraåttiofjärde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 4: Tvåsamhet

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP och i detta blogginlägg, kommer temat att vara TVÅSAMHET .

Även för temat tvåsamhet har jag en lång lista på tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Ibland är det någon annan textförfattare eller en kompositör som gjort sången förut, men jag väljer i allmänhet den sång som blivit mest känd, för att eleverna ska kunna hitta den igen och dra nytta av att de känner till sången, när de vid ett senare tillfälle vill samtala om sången med en svensk vän. Den gamla visskatten är verkligen en guldgruva när det kommer till undervisningssituationer, tycker jag. SÅ många sånger innehåller språkliga finurligheter att dra i! En del vissångare är extra bra på att skriva fyndigt och samtidigt trallvänligt och en som sticker ut på detta sätt, är Stefan Demert, som jag skrivit om redan tidigare i ett annat sammanhang (se #Tvåhundrafyrtioförsta åseriet). Inom temat tvåsamhet vill jag tipsa om två av Demerts sånger som är alldeles utomordentliga för ett SVA-klassrum, nämligen Anna Anaconda och Marknadsvisa. Båda dessa sånger handlar om kärlekspar, men på ett ganska skruvat och humoristiskt vis. I båda fallen är det roliga bland annat framskrivet med hjälp av rim och fyndiga ordval, men som i tidigare teman får man gott om underliggande teman att hantera om man så önskar. Innan jag börjar spela Anna Anaconda, skulle jag i ett andraspråksklassrum berätta för eleverna att jag är ganska rädd för ormar (läs VÄLDIGT rädd!). Sedan skulle jag fråga gruppen om någon kommer ifrån ett land där det finns många farliga ormar och om någon har någon erfarenhet att dela med gruppen. På detta sätt har man satt igång tankeverksamheten och fått med sig gruppen in i aktiviteten. Men när sången väl börjar, så förstår alla att det är humor som gäller…och därifrån är det bara roligt och inte alls otäckt, ens för den som är rädd för ormar… Följ länken nedan och hitta både Marknadsvisa och en lång rad andra roliga sånger.

Länk till Stefan Demerts musik

Anna Anakonda med Jeja Sundström och Stefan Demert

Diskutera med eleverna om stilvalörer och när det passar med det ena eller andra uttrycket… Försök hantera det FYNDIGA i båda sångerna… Samtala också om ords olika betydelse som när någon är ”blek om snoken” i en sång som handlar om ormar. Samtala om variation i språket och hur viktigt det är att ständigt bygga ut sitt ordförråd.:

Orm ⇔ snok/anakonda/boa/pyton/mamba etc…

Jag skulle sjunga sången Anna Anakonda tillsammans med eleverna en gång rakt igenom…och sedan skulle jag ”bena ut” sångens BETYDELSE. Därefter skulle jag utmana dem att sjunga sången IGEN, men med tanke på HASTIGHETEN i vissa partier så är ju det ganska så svårt…vilket säkert skapar en hel del MUNTERHET i gruppen. Då kan man prata om just uttal och intonation och att det kan vara viktigt att träna upp både uttalet och intonationen så att man blir SNABBARE i sin talade svenska… Anna Anakonda är ett perfekt träningsläger för talhastighet… 🙂

I Marknadsvisa finns massor av rim igen…och dessutom en hel del roliga historiska ord som går att förklara och diskutera. Fundera också på hur vi kallar varandra, hustru och man? Fru och man? Kärring och gubbe? Gumma och gubbe? Hur säger eleverna om sin man/hustru? Vem är ”frugan” och vem är hon gift med? ”Gubben” tror jag…men med kärlek i ordet…;)

OM man nu har börjat i humoränden av det hela, så kan man med fördel jobba en god stund med Peta in en pinne i brasan av och med Mats Rådberg. Där finns oändligt många saker som skulle reta upp en alldeles vanligt jämställd kvinna, vilket ju är hela sångens poäng, samtidigt som just DET kan vara väldigt intressant att samtala om i en kulturellt heterogen grupp. Därför skulle jag börja med att låta sången vara en hörövning, där jag ber eleverna sammanfatta vad sången handlar om. Redan den uppgiften brukar leda till att elever har helt olika uppfattning om vad det är de har hört…och DET leder till en stunds samtal, vilket är vad jag ville uppnå… 🙂

Självklart skulle jag också jobba med betydelsen av ord och uttryck…men främst skulle jag jobba med jämställdhetsperspektivet…

Mats Rådberg sjunger Peta in en pinne i brasan

Tvåsamhet med humor har vi fler exempel på, men jag nöjer mig med dessa tre och går vidare till saknad i stället… Textförfattare har en förkärlek för saknad kopplad till regnigt väder, kan man tro… Så är det i alla fall i både Det regnar i Stockholm med Carola och i Det regnar regnar, med Björn Skifs. Båda dessa sånger lämpar sig för både högläsning och allsång, tycker jag, men dessutom så finns det gott om språkbitar, både vad gäller kärlekstemat och det dåliga vädret. Jobba med texten fras för fras en stund och sjung sedan tillsammans med eleverna.

Carola sjunger Det regnar i Stockholm

Björn Skifs sjunger Det regnar, regnar

Sedan måste jag ju kasta in två skrytiga låtar på slutet… Båda handlar om den helt exklusiva känslan när man har hittat rätt person i livet… Först ut är Min älskling av Evert Taube, vars text är alldeles speciellt underbart vacker, tycker jag. Men varken Evert själv eller sonen Sven-Bertil har fattat att det ska vara en betydligt mer sensuellt framsjungen sång än vad de brukar… Därför blir det Göran Ringboms version, vilket också möjliggör ett samtal med eleverna om den gotländska som skymtar mellan raderna… Lisa Nilssons Min man som är en varm och skön hyllning till en mansperson, går inte heller av för hackor! Den man hon besjunger utgör verkligen ”alltet” för den som sjunger. Båda sångerna är varma och positiva, den första något mer högtidlig än den andra, men de fungerar som exempel på ”kärlekssång” och kan vara utgångspunkt för ett samtal om musik med kärlekstema i elevernas hemländer. Hur låter musiken där? Är det samma musikstil eller någon annan? Be eleven beskriva musikstilen och hur en typisk text skulle vara… Då blir det möjligt för eleven att jämföra med dina två exempel…lika som…eller olika? På vilket sätt olika? Vad är det som är lika? Hur låter musiken? Har du musiken i din telefon? kan du fråga eleven…

Göran Ringbom sjunger Evert Taubes sång Min älskling du är som en ros

Lisa Nilsson sjunger Min man

Men ärligt talat så går det ju inte alltid så lysande med tvåsamheten… Och OM man vill fokusera på det, så tipsar jag dels om Helen Sjöholms insjungning av En dag i sänder och slutligen också om Sonja Aldéns fantastiska Du får inte. Dessa båda sånger kan man ha som utgångspunkt för en skrivuppgift, om man först hjälper eleverna igång med att förstå huvuddragen i texten. Låt sedan eleverna fundera på vad som hände ”innan” eller vad de tror kommer att hända när personen som ”får” sångens budskap ska svara…

Helen Sjöholm sjunger En dag i sänder

Sonja Aldén sjunger sin egen Du får inte

juni 5, 2016 av asaole

Tvåhundraåttiotredje åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 3: Släktskap

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN och i #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA. I detta blogginlägg, kommer temat att vara SLÄKTSKAP.

För temat släktskap har jag en lång lista på tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Ibland är det någon annan textförfattare eller en kompositör som gjort sången förut, men jag väljer i allmänhet den sång som blivit mest känd, för att eleverna ska kunna hitta den igen och dra nytta av att de känner till sången, när de vid ett senare tillfälle vill samtala om sången med en svensk vän. av mina vuxna elever gärna läser dikter. Vissa av dem är dessutom själva vana vid att uttrycka sig i form av dikter eller poesi. Därför kan en svensk dikt i passa bättre än man kanske tror.

Till min syster med Thorstein Bergman

På senare år har det blivit populärt att sjunga på ett relativt oartikulerat och slarvigt sätt, vilket inte spelar mig personligen någon roll i andra sammanhang, men när det handlar om att lära sig svenska och förstå hur ord uttalas och betonas, så tycker jag att det finns all anledning att välja sånger där just uttalet och betoningen är tydlig och klar. Därför är Thorstein Bergman en god kandidat för Dan Anderssons tonsatta dikt Till min syster. Även om temat är släktskap, så kan man här hitta väldigt många fina ord som beskriver våren och trakten runt Loussa, där Dan Andersson växte upp. Dan Andersson använder sig av flera sinnen för att beskriva hur det är och det är idealiskt när man arbetar med språkets innehållssida. Vi får hela strofer som är väldigt poetiska, men också enstaka ord som, ljum, surrar, besk och så vidare. Dan Andersson ger sin syster en hel sång som berättar om våren, men samtidigt får systern Dan Anderssons bild av uppväxten, som varit allt annat än lätt. Där finns många möjliga paralleller att dra och även många språkliga svårigheter. Därför är detta en sång jag brukar använda på gymnasienivå. Då kan jag även placera in Dan Andersson i tiden och kanske nämna något om hans familj.

Men förutom tonsatta dikter finns en lång rad ”låtar” som vi har hört i radion så många gånger att vi kan dem utantill. En möjlig koppling vidare från ”systern” här ovanför skulle kunna vara Brevet från Lillan av Evert Taube, men gärna sjungen av hans son Sven-Bertil Taube. Det handlar om ett brev. Därför skulle jag passa på att anknyta till texttypen brev och hur ett sådant är utformat. Jag skulle även samtala om hälsningsfraser, hur man tilltalar varandra inom familjen och vem är egentligen ”Lillan”? Finns det också någon ”storan”? Sedan skulle jag titta på själva texten och vad det är Lillan beskriver i sitt brev. Det är dels längtan, förstås, dels en hel rad naturbeskrivningar; ”åskan har gått”/”stjärnorna lyser på himlen ikväll”. Samtidigt är brevet en önskelista och ”allt jag vill ha är ett halsband av korall” är dessutom en känd strof ur visan. Sången finns att hitta på Spotify!

Det gamla örhänget Mamma är lik sin mamma med Siw Malmqvist är en alldeles perfekt start på ett arbete om hur könsroller i svenska hem har förändrats över tid och faktiskt nämns också ordet emancipation, men dessutom får man många nyttiga och bra ord för att hålla rent och städa mm. Men till råga på allt kan man jobba med släktrelationer, som ju beskrivs olika beroende på vilket språk man talar. ”Farmors mormors mor…” och andra släktingar, kan man behöva prata en stund om… Vill man hellre fokusera på rent grammatiska företeelser, så föreslår jag de många exemplen på presens av verb.

Mamma är lik sin mamma, med Siw Malmqvist

Papparollen är förstås också ett intressant tema, Jag och min far, som är en av få låtar som Magnus Uggla sjungit in utan att själv vara upphovsman till låten, kan hjälpa den nyfikne att få en inblick i lite musikhistoria, men också hur vi hanterar död och begravning, eftersom det är tydligt att ”min far” är kremerad… Vill du jobba med Olle Ljungströms ursprungsversion, så finns text och filmklipp på följande adress och möjliggör intressanta jämförelser mellan de båda versionerna:

Jag och min far- av och med Olle Ljungström

Här skulle jag nog spela låten och därefter uppehålla mig vid innehållet, i stället för att djupdyka i enstaka ord. En strof måste man kanske ändå stanna till vid en stund:

”Därborta vid pilen har jag lagt min far…”

En svensk lyssnare förstår att det handlar om ett träd, men för en utlandsfödd kan det vara så att motivet på ovanstående bild troligtvis är den första betydelse man lär sig i sitt nya språk. Om man antar att eleven funderar över svenska traditioner kopplade till död och begravning, så kan det vara på sin plats att förtydliga att väldigt få människor skulle begrava en nära släkting vid en vägskylt… Frågor som gäller textens innehåll, men också mer djuplodande och divergenta frågor som hjälper elever att analysera språket i de båda versionerna, hjälper eleven att bättre förstå.

Magnus Uggla sjunger Jag och min far

Vidare i raden av förslag på temat släktskap, vill jag påminna dels om En kväll i juni av och med Lasse Berghagen och Härligt härligt, men farligt farligt av och med Björn Skifs, utan att för den skull glömma den vackra Hela världen håller andan, av och med Lasse Tennander. Alla dessa musikstycken har vart och ett sina egna specifika språktrådar att dra i. Ofta när jag jobbar med musik så som jag beskrivit här, har jag endast en stomme av tankar med mig till lektionen. Resten låter jag ske spontant i interaktion med den aktuella elevgruppen. Det är viktigt att ge eleverna tid att själva formulera frågor och funderingar i anslutning till musiken. Det är också spännande att låta det vara en resa i nuet, att gemensamt med sina elever ta sig an en eller flera musikstycken som är knutna till ett specifikt tema. Också Tennander väljer miljön ”pilträd” för sin koppling mellan en far och hans son:

Hela världen håller andan- av och med Lasse Tennander

maj 19, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiofjärde åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälpte förra året att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg hade dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång. Häromdagen påmindes jag åter om Robert Brobergs fyndiga texter och hur väl han lyckades med det där kluriga som blev hans signum.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort och det var därför jag först publicerade det här blogginlägget strax efter Robert Brobergs död. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

maj 16, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”. I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

april 26, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

april 23, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
Tea-Bag, av Henning Mankell
Inferno, av August Strindberg
Harens år, av Arto Paasilinna
Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
Kartago, av Joyce Carol Oates
Stoner, av John Williams
Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
Korparna, av Tomas Bannerhed
Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
Himmelsdalen, av Marie Hermanson

mars 31, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtiofjärde åseriet- Imre Kertész, en författare som gjort skillnad!

Imre Kertész har i likhet med andra överlevande av Förintelsen under andra världskriget delat sin historia, antingen i fiktiv form eller genom otaliga föreläsningar och besök i skolor. Deras generation har snart gått ur tiden. Igår gick just Imre Kertész ur tiden. Jag skriver mitt blogginlägg för att vi inte ska glömma honom och hans författarskap. Hans texter har bidragit till vår kunskap om en tid som inte längre är. År 2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Läs den där motiveringen igen!

Den är kärnan i den enda bok av Imre Kertész som just jag har läst, nämligen Mannen utan öde. Jag läste den inte när Kertész just hade fått Nobelpriset, utan några år därefter, i samband med att jag lånade hem en bok som låg i bokförrådet på den gymnasieskola där jag då arbetade. Av baksidestexten framgick att boken hade delats ut som en gåva till alla gymnasielever i årskurs 3 år 2002. Den typen av information intresserar mig. Varför ska en hel årskull läsa en viss bok? Jag ville helt enkelt veta vad som var så speciellt med just denna skildring. Fakta och fiktion i kombination kompletterar varandra alldeles utmärkt för ökad förståelse, som jag ser det. Därför är en sådan sak som att dela ut en bok till gymnasieelever en god idé om man samtidigt tar sig tid att diskutera och förklara och skapa en bakgrundsbild till ett sådant viktigt område som Förintelsen. Jag har läst många olika skildringar av varierande kvalitet om just Förintelsen och även om andra världskriget i allmänhet. Därför tänkte jag om Imre Kertész bok när jag stod i materialrummet och höll den i handen, att den var ”en i mängden”. I efterhand är det emellertid så att just den skildringen tydligt skiljer sig från mängden på en viktig punkt, nämligen just det som står i motiveringen till Nobelpriset här ovanför.

”Mannen utan öde” är skriven som om den är självbiografisk, men enligt uppgift i olika artiklar, bland annat av Göran Sommardal (Aftonbladet 160331), är det inte en självbiografi, utan en fiktiv berättelse som i hög grad liknar Kertész eget öde. Boken handlar om en fjortonårig pojke i Budapest, som år 1944 inte får åka med bussen, utan måste gå av, utan vidare förklaring. Redan där har vi egentligen ett exempel på ”historiens barbariska godtycke” som Nobelprismotiveringen antyder… Pojken förstår först inte alls, men sedan inser han åtminstone när bussen försvunnit i fjärran att han inte är ensam om sitt öde. I likhet med andra judar har han tvingats avbryta sin resa och ut från buss efter buss, kommer många andra som likt honom inte heller förstår allvaret. Från den stunden är allt i stort sett obegripligt för pojken, men jag som läser texten kan känna igen det pojken upplever från otaliga faktaskildringar jag läst i olika källor. Den stora skillnaden mellan att läsa torra fakta, jämfört med att läsa fiktion i form av en nära-nog-självupplevd skildring av samma tidsperiod, är att fiktionen ger en annan bild, betydligt rikare och mer mångfacetterad än de kortfattade komplexa meningar som man återfinner i en historiebok om andra världskriget. Att förstå en tidsperiod från olika perspektiv, med hjälp av de många olika röster som var med på den tiden, möjliggör för mig att identifiera mig med dem som levde då, som var med och såg med sina egna ögon.

Trots att Mannen utan öde likt alla de alla skildringarna utlovar ett inifrånperspektiv från förintelselägren under andra världskriget, så är det inte det som i första hand gör boken läsvärd. I mitt tycke är det snarare den litterära gestaltning som författaren ger den fjortonårige huvudpersonen. Han är verkligen helt ovetande om vad som väntar honom och hans gradvisa uppvaknande är vad som gör boken så speciell. Skildringen innehåller väldigt många motbjudande detaljer och fasansfulla upplevelser, men väldigt lite av pekpinnar och snusförnuftiga kommentarer. Den är inte heller sentimental, utan rak i kommunikationen. Den skildrar hela tiden pojken och hans perspektiv på ett sätt som skapar en insikt på djupet hos läsaren. Därför förstår jag varför man skulle vilja dela ut just den till årskurs tre i gymnasieskolan. Man vill att också de ska drabbas av samma genomgripande insikt.

Björn Granaths inläsning av ”Mannen utan öde” av Imre Kertész