Etikettarkiv: #asaole

av

Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!

Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.

Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.

Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!

 

 

 

av

Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?

Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…).  Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…

Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.

I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!

Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.

Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i  min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.

Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.

När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…

Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.

Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…

 

 

av

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

av

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?

av

Tjugosjätte åseriet- Sanna SISU på skidutflykten

Det är självklart att elever har olika utgångspunkter för sitt lärande. Min målgrupp är vuxna invandrare från världens alla hörn. De har olika skolbakgrund och har dessutom haft olika lång väg till sin nuvarande litteracitet. För mig blir det för varje dag alltmer tydligt vad dessa elever har med sig i sitt bagage och hur det i sin tur påverkar lärandet på olika sätt. Inledningsvis kan vi jämföra med mina elevers egna barn. Deras barn kommer som nya i den svenska skolan och beroende på om de kommer redan före skolåldern eller en bit upp i åren, så har de olika lätt att ta till sig språket, rent lingvistiskt. Det finns gott om forskning på det här området, som jag kan återkomma till i ett annat #åseri, men nu vill jag dela med mig av min egen erfarenhet.

När under tidigare år undervisat barn i svenska som andraspråk, så har de haft två tydliga fördelar i lärandet: Dels får de snabbare ett uttal och en intonation som liknar den infödda, dels får de (i bästa fall) snabbare kontakt med den svenska kulturen och är snabbt en del av den. Dessutom är min erfarenhet att barn är nyfikna och intresserade och vill prova det nya och obekanta. För att illustrera det, berättar jag om Sanna som var sju år när jag lärde känna henne. Skolan hade lånat ihop skidor från personalens grannar och bekanta, så att mina elever skulle kunna vara med på friluftsdagen och åka skidor. Sanna hade aldrig i hela sitt liv åkt skidor. Hon ramlade så många gånger att jag tröttnade på att RÄKNA, men varje gång ställde hon sig upp, utan minsta gnäll med ett stort leende och försökte igen. I hemlandet hade hon inte ens sett snö, så hennes positiva envishet förvånade mig.

jnb_20111228_1544.jpg (850×567)

Vid dagens slut hade hon fått in en viss snits och klarade av att någorlunda ta sig fram på platt mark. Men att hon hade ramlat gång på gång och fått snö innanför kragen och i håret och innanför vantarna och i skorna, sa hon ingenting om, hon bara log lyckligt.

bredfjallet2000_m.jpg (400×300)

Hon var inte från Finland, men jag brukar tänka på Sanna när någon nämner ordet SISU för mig, för jag tycker att hela Sanna utstrålade det. Kämparglöd och jävlar anamma! Många gånger har jag varit på friluftsdagar med svenska barn som haft betydligt svårare att orka försöka igen om något går dem emot. De är mer ”curlade” än de barn jag mött från andra kulturer. Skillnaden märks också i klassrummet om man studerar svenska som andraspråk. I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop. En sådan pusselbit är kulturbakgrundens betydelse för inställningen till lärandet. Det tänkte jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 

av

Sjuttonde åseriet- A World of Language Learning Starts in Your Computer

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.
Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, Epals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.
From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the epals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…
The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.
At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.
There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed with my Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather out spoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.
Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane within the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such and experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?
A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

av

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!

av

Trettonde åseriet- arbetsglädjen i läraryrket och vari den består

Eleverna är min främsta källa till utmaningar i arbetet varje dag, men också en återkommande källa till glädje och lycka i livet. Eftersom var och en av eleverna kämpar på sin nivå med sina specifika svårigheter i lärandet blir utmaningen är att möta dem med individuella lösningar. Det är en spännande och stimulerande uppgift att inför varje ny dag försöka hitta OLIKA sätt att hantera kunskapsstoff som elever kan behöva för att nå de aktuella målen. Det är oerhört fascinerande och något jag inte blivit trött på efter så många år i yrket. En del skrapar triss eller hoppar bungyjump, men jag är lärare. Jag får min kick på jobbet varje dag! Jag går glad och upprymd till jobbet varje dag och även om jag är trött vid arbetsdagens slut, så är jag sällan missnöjd. Jag känner mig berikad, påfylld av energi.

arbetsgladje.jpg (820×452)

Atmosfären jag möts av när jag kommer in i klassrummet på morgonen är alltid av ett unikt slag, men i alla år, med undantag av någon dag här och där, så har jag alltid känt mig välkommen i mitt eget klassrum. Vi har kanske någon ömsesidig förväntan på varandra, jag och eleverna?

En av många nycklar till hur man gör i ett klassrum fick jag på en studieresa till New York. Ett inslag på aktuellt eller rapport hade fascinerat mig. Det var den amerikanska rektorn Dr Lorraine Monroe, som vänt trenden på ett antal skolor i New Yorks Harlem, som uttalade sig om skolfrågor. Jag läste hennes första bok och bestämde mig för att jag måste träffa henne. Det var en fantastisk resa på många sätt och jag fick många nya insikter som jag inte hade innan. Men viktigast av allt var ändå den där nyckeln:

”If You Expect Excellence, You’ll get Excellence!”

Tänk er det motsatta, nämligen att läraren utgår ifrån att det ändå inte är någon idé att satsa på en viss elev. Hur kan läraren veta att eleven inte kommer att nå målen utan att processen med att försöka ens har påbörjats?

Jag har valt Monroes perspektiv. Jag brukar se kursens slut som den bortre gränsen för mina ansträngningar att jobba tillsammans med eleven för att nå målen i kursen. Det vore fel av mig att döma en elev i förväg, tänker jag. Ibland kan det vara en stor utmaning att nå målen i kursen och inte alltid når vi dem, jag och eleven.  Jag har dock alltid inställningen att hela kursen är den tid vi har till förfogande för att tillsammans nå målen. Lagar och regler styr också verksamheten, så i de fall där elever i vuxenutbildningen inte visar tillräcklig aktivitet måste jag ju rapportera det till rektor för eventuellt studieavbrott. En varningssignal av det slaget leder ofta till att eleven ökar sin aktivitet i kursen.  Kommunikationen mellan mig och eleven är oerhört viktig. Det låter självklart, men det är ändå en process som inbegriper två personer som båda måste ha samma mål, nämligen att eleven ska nå målen.  Då håller det inte om endast den ena av oss satsar på det. Vi måste båda anstränga oss och vi måste se på oss själva som ett team.

Jag har höga förväntningar på eleverna. Jag märker att det är bra, för många gör stora framsteg enbart genom att de känner att de har förväntningar på sig om att klara mycket. Men jag har ganska slappa tyglar när det gäller vad man ”måste” i kursen. Det har jag medvetet. Det tar ett tag innan eleverna och jag är på samma våglängd om detta, bland annat för att de kommer ifrån så många olika skolsystem världen över. Man måste ges möjlighet att träna, träna och återigen träna innan man ska lämna in det som man själv anser är betygsunderlaget i ett speciellt moment. Jag menar att det man gör i skolan dels ska vara målstyrt och dels ska vara behovsstyrt utifrån vars och ens nivå. Om det senare målet ska kunna tillgodoses, så måste jag även vara beredd att i ganska stor utsträckning vara flexibel med lösningar och upplägg, både vad gäller innehåll och metoder. Alla elever gör inte exakt samma sak, på samma sätt och vid samma tidpunkt, trots att de ska nå samma mål. Det finns många sätt att visa att man nått ett visst mål. Det står i våra styrdokument att vi ska arbeta målstyrt, men står även att vi ska individualisera och att vi ska möta respektive elev på sin egen nivå.

Var och en måste få en utmaning och utmaningen ska helst vara precis på gränsen för vad just den personen klarar av… men aldrig omöjlig att klara av. HÄR är kärnan i min arbetsglädje! Jag älskar att jobba med det där anpassandet till den individ jag för tillfället arbetar med. Även om den individen är en av många, så är det min ambition att var och en ska känna sig sedd, lyssnad på och speciell, men också uppleva att den går en utbildning som är anpassad för just de egna förutsättningarna. Det är en svår nöt att knäcka och det kräver mycket fantasi och kreativitet och massor av tid. Men inte en enda dag har jag tråkats ut av jobbet. Jag tror att det hänger samman med detta. Jag ägnar massor av tid åt att göra personliga ”undantag” ifrån ursprungsidén med hur man kan jobba. Det blir en dynamisk situation för både mig och eleverna och den är berikande och lärande och superhärlig att uppleva.

För något år sedan fick jag besök i mitt klassrum av en rektor från en annan skola. Han frågade mig vad jag hade för koncept. Jag sa att jag inte hade något, men han framhärdade och menade att något koncept måste man ju ha. Efter ett långt samtal fick jag honom till slut att förstå att i SÅ fall så är mitt koncept ”ATT INTE HA NÅGOT KONCEPT”.

Eleverna och jag inleder oftast gemensamt med en grundidé till hur man kan arbeta med ett visst tema eller en teknik eller metod de behöver kunna. Alla utgår kanske från en och samma uppgift men med olika individuella lösningar. Någon talar hellre än skriver. Någon behöver stöd med skrivandet. Ytterligare någon behöver hjälp av en kompis för att förstå en text och ytterligare någon vill inte alls lösa uppgiften med oss i skolan, utan på egen hand via internet. Anpassningarna som jag vet att en specifik elev behöver för att underlätta lärandeprocessen, utgör kanske kärnan till elevens upplevelse av kunnande. Därför är det viktigt att tillgodose elevers egna behov av smarta lösningar. I samma klassrum har vi sedan lika många ”nivåer” och ”angreppssätt” som vi har elever. Det är exakt det som skänker mig arbetsglädje. Jag får aldrig tråkigt. Det är alltid stimulerande och intressant. Dessutom får jag själv ständig påfyllning av hur man kan göra, eftersom eleverna kan påverka så mycket av det vi ska arbeta med och också gör det. De bidrar med ständigt nya idéer och synsätt från alla de världens hörn som de ursprungligen kommer ifrån. Därför är jag i ständig vidareutbildning i mitt eget klassrum och upplever en enorm arbetsglädje!


(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});

av

Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie! How is your wife?

Years ago, when I first visited a dear friend in Kent, England, she showed me around and we took a car ride in the lovely countryside. If you have ever been in Kent, you already know its beauty. I was admiring the scenery when my friend suddenly hit the brakes, opened the car door and in fact got out of the car, saying: “Hello Mr Magpie! How is your wife?” I had by then never  heard of such behavior among magpies, but a year later I could connect to magpies in general and a couple of magpies in particular. It was when a lovely movie was released. It is called “Pica pica” and as you may know, pica pica is the latin name for magpies. If you read in English, you may want to read another blog post about magpie experiences:

Two Hundred and Seventy-First Asic- If you give a Magpie a Cookie…

DSC_1079-5.jpg (1200×788)

Jag satt hemma i TV-soffan, på den tiden då min TV inte hade fjärrkontroll och inte heller ett stort programutbud med många olika kanaler från världens alla hörn. Kvällens event var en film med titeln “Pica pica” Följ gärna länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pica_pica_(film)

Filmen är 97 minuter lång, står det i wikipedias information. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Jag minns nämligen hur jag å ena sidan uppfattade filmen som längre än jag hade förväntat mig och å andra sidan hela tiden mycket fin, spännande, intressant och ovanlig i sitt slag. Skator fascinerar mig. I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mina nya grannar, herr och fru skata. De har flyttat in i en risig etta i toppen av mitt äppelträd och nu innan lövverket döljer det, kan jag ägna tid åt att tjuvkika på parets ansträngningar att rusta upp ettan.

Det är helt uppenbart att de inte är helt eniga om hur det ska se ut i ettan. Jag är inte någon ornitolog, så jag vet inte vem som är herr och vem som är fru, för båda äro de varandra så lika. Men ett vet jag… De kivas… Den ena vill lägga kvisten åt det ena hållet och den andra flyttar genast samma kvist under högljutt tjatter. Kvistläggaren knuffas åt sidan och ordningen återställs tillfälligt och ett visst lugn infinner sig. Ettan vilar i frid, men se då kommer kvistläggaren åter, med en annan kvist, kanske för en utbyggnad åt söder? Jag börjar misstänka att kvistläggaren är en han och att den som funnit sig till rätta i ettan och börjar inreda densamma är en hon…

”Skator ska man hålla sig väl med!” brukar min pappa säga. Själv tycker jag att de är vackra, med sin svartvita fjäderdräkt och kloka ögon. De har något klokt över sig, tycker jag. Mamma berättade när jag var liten om en kvinna från hennes barndom. Kvinnan var på besök i mammas hem och tittade ut genom fönstret och sa: ”Vilken vacker fågel!” Min mormor gick genast fram till fönstret för att se vilken fågel kvinnan refererade till, men mormor såg inte någon jättevacker fågel, utan utbrast: ”Men det är ju en vanlig skata!” varpå kvinnan replikerade: ”Heter den så?”

Det kunde ha varit jag, som inte visste fågelns namn. Jag hör deras vackra sång, ser hur de anstränger sig den här tiden på året och jag kan namnge våra egna grannar. Min vän nötväckan som har bor i höghus, högt upp i tallen på vår tomt brukar jag prata med när ser henne och skatorna pratar jag också med, för jag är tillräckligt skrockfull för att minnas varför min väninna stannade sin bil så abrupt i England. Hon menade att man MÅSTE hälsa på skator, för annars betyder det otur. Eftersom jag inte gärna vill ta reda på i vilken grad det betyder otur, fortsätter jag hälsa på skator. I smyg… när ingen hör…

av

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!