Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

• Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

• Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

• Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
• Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

• Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!