I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen. 

 Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan  minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:

http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!