april 26, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

april 23, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
Tea-Bag, av Henning Mankell
Inferno, av August Strindberg
Harens år, av Arto Paasilinna
Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
Kartago, av Joyce Carol Oates
Stoner, av John Williams
Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
Korparna, av Tomas Bannerhed
Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
Himmelsdalen, av Marie Hermanson

april 19, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtiosjätte åseriet-En kunglig hen är född

Som språklärare hör jag ofta hur människor missförstår pronomenet hen, men just idag, när prinsessan Sofia och prins Carl Philip har fått sitt första barn så har det varit ganska spännande att ändå använda ”hen” aktivt, eftersom det är SÅ mycket lättare att skriva och beskriva med det mycket korta ”hen” jämfört med ”vederbörande” eller ”den aktuella lilla babyn” eller ”flickan eller pojken” etc.

En hel nation har hölls på sträckbänken i ett par timmar angående det lilla barnets kön. Det finner jag intressant på många sätt, men mest därför att det är föredömligt att inte ge det ena eller andra könet något extra företräde i förväg. I stället undrade vi alla om det skulle vara en hon eller en han och medan vi undrade det, så fick det duga med hen… Nu , efter presskonferensen vet vi att det blev en liten prins. DÅ återstår endast att gissa hans namn. Jag föreslår Hen-ry eller Hen-ning.

mars 28, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtioandra åseriet- Att få jobba med det man har utbildning för

I dagens Aftonbladet (TT) diskuteras vilka yrken utlandsfödda har här i Sverige. En lista med de fem vanligaste yrkena i denna grupp jämförs med vilka yrken som är vanligast bland inrikesfödda.

Vilka yrken är vanligast?

Det som intresserar mig mest av allt med dessa två listor är att det faktiskt är ganska stor samstämmighet mellan listorna, om man bortser ifrån att städare verkar vara det absolut vanligaste jobbet för en utlandsfödd.

Som framgår av artikeln kostar det runt 310 000 kr att validera en utlandsfödd akademikers utbildning och därefter komplettera den med erforderliga kurser vid ett lärosäte. Det är inte ekonomiskt försvarbart att först göra detta och sedan inte se till att dessa akademiker kommer i arbete. Det är först när de arbetar inom sin respektive sektor, som det varit lönsamt att kosta på dem deras validering och (eventuella) kompletteringsutbildning. Mitt bidrag i den stora helheten är att vara referent för de vuxna elever jag har som söker jobb…

Genom mitt yrke som lärare i vuxenutbildningen har jag i samtal med utlandsfödda elever upptäckt att Sverige, trots Arbetsförmedlingens höga ambitioner, verkar vara ett samhälle där man lättare får jobb med hjälp av kontakter. Att man har ett stort kontaktnät när man nyligen kommit till landet, är förstås ovanligt. Därför brukar jag vara referent för dem av mina elever som söker jobb. Det är inte så betungande att vara referent, men det är väldigt berikande när man ser att det hjälper.

Trots att jag endast kan berätta om hur de varit som elever i mitt klassrum och inte som yrkespersoner, är det jag har att säga ändå värdefullt för deras framtida arbetsgivare. Jag kan berätta om deras förståelse för svenska språket, deras förmåga att skriva och uttrycka sig och även om sådant som arbetsgivare brukar värdera, t ex punktlighet, noggrannhet, samarbetsförmåga och kreativitet. Det visar sig ofta när rekryteringsansvariga ringer upp mig för att kolla om N N kan passa för jobbet si eller så, att N N redan själv gjort ett gott intryck och att detta med att ringa till mig som referent var en ren formalitet. Varje gång någon av mina tidigare elever hör av sig i efterhand och säger att de fått jobb, blir jag lika glad. 🙂

mars 15, 2016 av asaole

Tvåhundrafyrtioförsta åseriet- ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än!”

Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…

Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström

Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.

Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…

Inre resa

Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…

I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂

Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…

Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉

Ack Värmeland du sköna

Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:

-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.

När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!

Intet ont som inte för något gott med sig.

Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.

En paus på vägen

I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…

Vart ska vi?

Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:

Lite järnvägshistoria

Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum

Sveriges järnvägsmuseum i Gävle

Östra Södermanlands Järnväg

Spår mot framtiden

februari 29, 2016 av asaole

Tvåhundratrettioandra åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

februari 19, 2016 av asaole

Minnesåseri- Mordet på Olof Palme i retrospektiv

”Det får inte finnas vi och de- det finns bara vi!”

(Olof Palme, 1978)

På kvällarna brukade jag antingen läsa en bra bok eller lyssna på radion innan jag skulle sova. Just den här kvällen, en fredag, så skulle jag upp och jobba tidigt nästa morgon och borde redan ha somnat för länge sedan. Men i stället gjorde jag som jag brukade, kollade en sista gång inställningarna för väckningsfunktionen i klockradion, slog sedan på radion för att kolla att volymen var på en lagom nivå för väckning. Det var då jag först blev sur och sedan arg, över att någon hade den dåliga smaken att sända en så realistisk radioteater att man förleddes att tro att det var på allvar. I radion upprepades gång på gång hur statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata. Strax gick det upp för mig att det inte var någon teater… Det hade hänt. För mig var det en chock. Någon hade skjutit Olof Palme!

Nästa morgon kom nästa chock, nämligen att inte alla tänkte som jag…

Mord är en extraordinär händelse omgiven av stor smärta, sorg, chock och ilska. Så många starka men odelat negativa känslor tampas om uppmärksamheten. Det fanns för mig ingen plats för något annat än svärta, tragik och vanmakt den där lördagen. På jobbet, där jag stod som kassabiträde i en cafeteria, skulle jag snart upptäcka att det fanns andra synpunkter än mina… Bland våra gäster denna lördag fanns ingen som passerade kassan utan att yttra sig om nattens händelser och mordet på statsministern. Många var ledsna och grät och andra var helt tysta, liksom dämpade. Det som chockade mig var att några av dem helt öppet sa saker som ”Det var ju tur att den där jäveln blev knäppt!”.

I skolan hade representanter för ett ungdomsförbund på högerkanten, spridit t-shirts eller annan politisk reklam med nidbilder av Olof Palme. Jag minns nu att jag tyckte att det var skrämmande att reklammaterialet var försett med ett uttalat och tydligt personkopplat hat. Förutom det, så tänkte jag att det var konstigt att ingen vuxen runt dessa ungdomar sa stopp… Jag var en ung vuxen när Palme blev mördad. Min egen uppfattning om Palme som politiker grundades alltså från ett barnperspektiv, t ex genom att se på programmet ”Från A till Ö” där Hedvig åker till Riksdagen för att möta Palme och få svar på frågan ”Vad är demokrati?” Sjutton minuter in i programmet börjar samtalet mellan Hedvig och Palme:

Länk till avsnittet med Hedvigs möte med Palme

Efter 1986 fick jag motvilligt inse att allt inte är lika idylliskt i verkligheten som i ”Från A till Ö”. Som vuxen har jag i efterhand förstått att det fanns många politiska frågor där Palme valde en väg som kunde uppfattas som kontroversiell av omgivningen i allmänhet och av politiska motståndare i synnerhet. Ändå måste det vara en självklarhet att man i sann demokratisk anda i ett land som Sverige, övertygar en politisk motståndare med ord, inte med vapen. Den 28 februari kommer jag minnas den språkligt begåvade klassresenären som genom sitt starka och orädda politiska engagemang gjort skillnad i väldigt många människors liv, inte bara i vårt land utan även internationellt.

februari 15, 2016 av asaole

Tvåhundratjugosjätte åseriet- Har den högfärdiga oxfilén funnit sin höna?

Sagan om den högfärdiga oxfilén av Tage Danielsson är en liten berättelse om en oxfilé som anser sig vara lite förmer än de andra där i köttdisken… Oxfilén (som ju i enlighet med sagans fria form förstås kan tänka…) känner till att de damer som handlar där i Östermalmshallen, gärna äter just oxfilé. Därför vet den sitt eget värde och också att den kommer att bli såld till någon som inte nöjer sig med något enklare. Eftersom den kan tänka, så har den synpunkter på till vem den vill bli såld… Det ska förstås vara en person som stämmer väl överens med den status som oxfilén tillmäter den som har råd att köpa en så fin köttbit som just denna oxfilé. Därför försöker oxfilén inledningsvis på olika sätt förställa sig eller rentav gömma sig, när fel typ av kund kommer till köttdisken för att handla. Det lyckas första dagen och en bit in i andra, men sedan är oxfiléns spänst för alltid borta… Oxfilén drar slutsatser med hjälp av induktion, vilket ungefär innebär att man genom att titta på det som hänt i det förflutna antar att det kommer att fortsätta på samma sätt även i framtiden. Men kan man alltid lita på induktion?

Om vi följer en filosof vid namn Bertrand Russel och hans tankar i frågan, så menar han att induktion kan leda vilse även i fall där något verkar ytterst sannolikt. Hans berättelse påminner om oxfiléns… Tänk dig en höna som liksom oxfilén i tidigare exemplet kan tänka och reflektera. Hönan har noterat att så länge den har levat på gården, har bonden varje fredag högtidligen valt ut en höna ur hönsgården för att nacka och äta upp till middag. Inte en enda gång har det varit just henne bonden har valt… Hönans slutsats blev naturligtvis att bonden alltid skulle välja någon annan, aldrig just henne. Men vi förstår att hönans slutsats är falsk…(Fritt efter Barry Loewers ”Filosofi på 30 sekunder”)

Oxfilén, den stackaren slutade som pyttipanna:

”skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere”

(ur Sagor för barn över 18 år, av Tage Danielsson)

Så vad lär vi oss då av historien?

Att vi inte kan lära oss av historien kanske…

januari 28, 2016 av asaole

Tvåhundratjugoförsta åseriet- Hur kunde ni!?!? #Köttfusket

Det är väldigt många överväganden man måste göra när man handlar mat år 2016! Min vana trogen kollar jag sådant som ursprungsmärkning, kravmärkning, innehållsförteckning, kilopris, om det är etiskt producerat, rättvisemärkt, har svanar och nycklar och ordet KRAV. Men det skulle ju vara ett heltidsjobb att handla produkter som från början till slut innebär att jag är en god konsument! Därför har jag försökt hitta en princip som jag skulle kunna följa när jag handlar, speciellt gör jag det när jag handlar lite dyrare varor, som kött… En princip skulle till exempel kunna vara att välja det billigaste köttet. En annan skulle kunna vara att alltid köpa närproducerat, en tredje princip skulle kunna vara att följa ett visst märke eller en förpackning med texten KRAV.

Just i mataffären söker jag varor från Sverige för att det är ett land som jag har kunnat lita på tills nu. Vidare köper jag gärna varor som är kravmärkta, men är de alldeles för dyra, så måste jag ibland välja ett icke kravmärkt alternativ. Självklart ska varan också vara färsk och informationen om utgångsdatum ska vara sant. Står det att köttet är svenskproducerat och KRAV-märkt så ska det vara det också!

Den slitna klyschan ”jag finner inte ord” är denna gång mitt i prick. #Köttfusket är så oerhört vedervärdigt beklämmande att det faktiskt inte finns tillräckligt kraftfulla negativa superlativer för att beskriva eländet! Det tog mig två dagar att samla ihop tillräckligt med ord för att kunna uttrycka mig i denna fråga! När vi för ett antal år sedan såg på TV hur slaktdjur fick resa Europa runt i en tragisk nära-döden-odyssé mådde jag illa, både fysiskt och psykiskt! Nyheten om #Gothemsgården och #Gotlands K&S och deras omoraliska, omfattande, systematiska, cyniska och fräcka fusk gjorde mig oerhört förbannad. Där du läser ordet oerhörd, kan du själv välja det kraftuttryck du finner passande, eftersom oerhört inte tillnärmelsevis överensstämmer med den känsla jag fick då nyheten nådde mig. Hur tänkte de ansvariga på de aktuella företagen när de utan vidare lät oss konsumenter tro att vi köpte svensktillverkat och KRAV-märkt?

Om #köttbranschen är intresserade av att konsumenter även i fortsättningen ska köpa deras produkter, KRAV-märkta eller ej, så måste de ta ett tydligt producentansvar och rensa i de egna leden. Det är ett KRAV…om det nu är ett ord som är känt?

januari 3, 2016 av asaole

Twohundred and Third Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

The other day I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blue and white when the sun is behind me!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… The Swedish winter is as coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year, however this time I don’t think it’s very cold, only about -8C and only a few centimeters of snow on the ground, too… Perhaps I ought to be quiet… Who knows, I might be cursed with three weeks of Siberian chill!