Etikettarkiv: #värdegrund

av

Tvåhundratjugotredje åseriet- I skolan på helger och kvällar

Denna varma dag i januari 2016, vaknar den ena dottern till en ovanlig skoldag, eftersom det är lördag… Hon går på #VBU och ska delta i deras #Öppet Hus, för att långväga elever och deras föräldrar ska kunna komma och se hur det är att gå på just denna gymnasieskola. Att vara i en skola utanför vanlig skoltid är ganska speciellt när man är elev, minns jag från när jag var ung. Också som lärare har jag varit med om ett antal övernattningar och extraevenemang i skolan på kvällstid eller helger. Lägg därtill lägerskolor, kortare eller längre utflykter eller orienteringstävlingar i andra skogar än den vanliga skolskogen…Varje gång beträder man gränslandet mellan skola och fritid i olika grad, eftersom man dels har bytt miljö, dels ofta har med sig någon förälder eller personal från fritids för att fördela ansvaret för gruppen. Det är individuellt hur man känner inför en aktivitet som skiljer sig från det invanda. För egen del är jag i mitt esse när jag under dagtid är i klassrummet med mina elever. Där har jag min trygghet i att jag kan mitt ämne väl, vet vad jag och mina elever ska hålla på med för att de så småningom ska nå målen i kursplanerna. Det är väldigt sällan jag inte alls vet hur jag ska hantera en situation som uppstår i klassrummet.

Att extraordinära aktiviteter är lösare i kanten än en helt vanlig skoldag förstår alla som någon gång deltagit i en sådan aktivitet arrangerad av skolan. Elever är inte vana vid att besökare kommer till deras lärmiljö, allra minst syskon och föräldrar och för lärare är det också annorlunda jämfört med en vanlig skoldag. Skolans fostrande roll fortsätter självklart in på en kväll eller helg eller till en aktivitet som är annorlunda men när det är skolan som är arrangör för aktiviteten. Det har jag alltid i alla år  förstått och accepterat, men svårigheten för mig personligen uppstår i det där gränslandet mellan skola och hem, när elevers föräldrar är närvarande. De har det yttersta ansvaret för sina minderåriga barn och ungdomar, men i skolan har jag enligt lag det ansvaret i deras ställe och under en aktivitet på kvällstid i en skola är både de och jag oftast närvarande… Jag har och tar också ansvaret för en sådan aktivitet men självklart funderar jag också över om jag kanske fattar andra beslut än föräldern själv skulle ha gjort i  mitt ställe.

Nuförtiden har jag i och för sig inte speciellt betungande funderingar om elevers föräldrar, eftersom jag undervisar vuxna elever… 🙂

Lycka till alla ni som är med i någon aktivitet i samband med Öppet Hus på VBU idag!

av

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet.  Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

  1. När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
    1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
    2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
    3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
  2. Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
    1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
    2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
      1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
      2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
      3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒          Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

av

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

 “Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det  blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

  • vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
  • närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
  • ha självdistans och kunna skilja på sak och person
  • vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
  • stresstålig

…på det professionella planet…

  • ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
  • vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
  • vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
  • ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
  • ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
  • kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
  • vara en reflekterande samtalspartner 
  • stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
  • stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
  • handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

 

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

av

The eightyseventh åsic- A light in the dark

352D861A-2E64-4966-89E8-F1D386E1B555~__H.jpg (567×492)

Today I have had a wonderful day with my friends in Smithville. I had lots of time to marvel over the celebration of Halloween, that in a way already started with a planned ”Zombie Parade” that would take place this evening. People were dressed out as zombies and it was very interesting to note that there was no difference in age. Old or young didn’t seem to matter…

I am brought up with the thought of All Saints Day as a serious day when one go to the graveyard and put candles there to show respect for the dead. I have also many years sang in church in different choirs. The music was always very religious and filled with sorrow. Last year my daughters and I took a late walk to the graveyard when it was pitch dark outside. The darkness and the many nice lanterns made our walk exciting and solemn at the same time as it was creating a bonding that served as a platform for deep thoughts about life. We shared our viewpoints of what will happen after death and also what people we missed most of all when they had passed away. The moment in the graveyard was very far from my experience today.

I can’t wait to see what Friday will bring. Then I’m told that many kids in the neighbourhood will come to ask ”Trick or Treat”. I’m excited about it, but at the same time surprised at the fact that the Americans seem to go ”all in” for their celebration of Halloween. I met some of the ”walking dead” today and this couple made an impact on me, since they were no ten-year-olds. Scary!

DSC_0080

 

av

One hundred and fortyeighth åsic- Freedom is a gift to cherish!

fa2ab1f01d-300_306_jorden.jpg (299×305)

Freedom is not to be taken for granted. It is a gift to cherish! Freedom of what? one may ask. To me it is definitely important to have a chance to change things in my own life and thus there are many aspects of life where I think the individual needs freedom to make decisions. Freedom is one of the most difficult expressions to describe, along with a few others, such as democracy, equality or justice. In my opinion freedom is essential, freedom of thought, of religion, of press or maybe the freedom to choose a way of living, whom to marry and even IF to marry? In my profession I meet many students who have not had the chance to make decisions of their own although they are adult students. Many of them have come to Sweden from countries with weaker Governments or with no Governments at all, OR they have come from countries where the Government decides almost everything and leaves very little for the individual to decide.

When I get to know young adults from other countries I notice first of all, that they have struggled a lot with many things in life in their past. Some of them started to work as ten-year-old to finance their schooling. Others didn’t have an opportunity to go to school at all, since they were girls. In many countries girls don’t have the freedom to go to school. Instead they are married off early to a future as mothers of many children. Some other countries seem to have the tradition of first educating girls and then as they become mothers they are supposed to stop working and be housewives from then on… If I had been one of those young women, I would have missed my work for the rest of my life! I am happy to have a chance to stay at home with my children when they are newborn and then get back to work again. To me, being at work if I like to, means freedom. Freedom of choice is to me the most important of all aspects of freedom as a basic condition for life. Choice is however individual and we may come to different conclusions when given similar options, simply because our conditions for life are completely different if compared between cultures or countries or socio-economical groups.

Vägval.jpg (849×565)

Some of the adult students from other countries I have met in my profession, shared with me that they could not do otherwise but to follow their parents’ decisions without questioning them. They haven’t had the opportunity to decide whom to marry, what to become, if they like to be a parent or not and in that case, how many children they would like to have. Some of them come from countries where genital mutilation is reality. Giving birth to a child is matter of life and death in such a country. The freedom to use contraceptives or the possibility to have an abortion, along with a chance to go through IVF are taken for granted in my country, but it is prohibited in many countries worldwide. Despite bad health conditions or poverty along with a lack of general education for all children young students in some countries achieve their goals. I think they may need to be more determined than many Swedish students. I admire them for not giving up!

Taking things for granted may be contraproductive for achievements or grades in school. Almost all young adults in Sweden pass through twelve years of schooling without needing to think of their safety, or whether they will have enough food for the day or not. Many of them (but not all!) are supported by their parents and earn extra money after school in parttime jobs, where they save almost all the salary for luxurious consumtion, lazy holidays or other things that wouldn’t be possible in many other countries. Then some of them plan, too, for a profession where a long education in a university is necessary. It is possible through a national loaning system open for all citizens, to finance studies although your parents are not wealthy. Not all choose to go on to university, but the point is that there is a built in opportunity for everyone who likes to try.

If I take a look around, I notice that many people around the globe has a limited access to the freedom I cherish in my everyday life. I realize that being born in an industrialized country means being privileged. As I get older, I want to share some of the good opportunities with others. Yesterday a volunteer from Amnesty International called and asked for a contribution. It was in fact very easy to become a member. Easy both in mind and thought and moneywise. Right now I haven’t got a lot of time to be an activist, but with my membership I will recieve updates from the valuable work worldwide and I look forward to knowing more. Maybe I will be able to find a suitable way to a more active contribution in the future? I hope so!

av

Etthundrafyrtiosjunde åseriet- Amnestymedlem

physical-free-world-map-b1.jpg (1000×500)

Igår blev jag uppringd av volontär från Amnesty International vars uppdrag var att försöka värva mig till ett medlemskap. Hon insisterade på att läsa en lång redogörelse för Amnestys verksamhet och varför det är viktigt att stötta just dem och när hon äntligen läst klart så sa hon: Är du intresserad av att stötta Amnesty International genom att bli medlem?

-Javisst! sa jag.

Tio minuter senare ringde hennes kollega och fixade alla detaljer. Nu är jag stolt medlem!

Faktum är att jag vid två tillfällen alldeles nyligen har övervägt att gå med, utan att de hade behövt ringa till just mig. Det ena tillfället var när jag läste om den saudiske mannen som fått en dom för att han startat en blogg. Jag skrev om honom och hans 10 000 piskrapp i mitt #One hundred and fortyforth åsic häromdagen. Det andra tillfället var för en tid sedan när jag fick en uppdatering om hur det är i Uzbekistan vad gäller de mänskliga rättigheterna. Därför var det inte speciellt svårt att bestämma sig för medlemskapet.

Det säger sig självt att man inte alltid kan stötta och hjälpa i alla sakfrågor där man känner sig engagerad, åtminstone inte på en lärarlön, men det känns viktigt att välja ut frågeställningar som gör stor skillnad för dem som själva inte har möjlighet att aktivt påverka. Det kan t ex handla om bristen på yttrandefrihet, brist på kanaler att använda, t ex om det saknas objektiva medier eller om internettrafiken är avlyssnad av landets censur. Oavsett varför mänskliga rättigheter är kringskurna för min nästa i något land långt ifrån mig, så kan jag göra skillnad genom att stötta med mitt medlemskap. I en framtid kanske jag hittar en sakfråga där jag känner tillräckligt engagemang för att bidra som aktivist. Tills vidare är det dock tanken som räknas. Med många goda tankars kraft, kommer kanske världen en dag att se vänligare  ut. Det är min förhoppning.

av

One hundred and twentysecond åsic- Imagine!

 

 

 

 

In 1980, I was only thirteen years old, when I heard a long row of John Lennon songs. The songs were all masterpieces and that made me listen. I wanted to know who sang… They played the Beatles, too, and after a while the many interviews accompanied the lovely music. In just a couple of days I discovered that there had been a singer/composer/writer called John Lennon AND that someone had put his life to an end. I have missed him, although I never knew him. I have enjoyed the many tunes he gave to the world and I wish for real, that his thoughts already had become truth. A month ago I commented on the Berlin Wall Memorial in my #ninetyninth åsic, by sharing the lyrics to Imagine. For all those who suffer in wars, worldwide, for all those who live in despair for a reason. Imagine!

 music-john-lennon-imagine-lyrics-colour-14160-23485_medium.jpg (676×474)

av

Hundrafjortonde åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…:D

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

av

Hundranionde åseriet- Med direktionens öra på gräsrotsnivå vaknar revanschlusten

De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en  representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.

Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.

Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.

När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.

En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt.  Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀

 

kedja-p8912.jpg (800×800)

 

av

Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen…