Trehundrasjuttioandra åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 3

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked och jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

De följande två veckorna hade jag som vanligt fullt upp på jobbet. Att vara lärare innebär aldrig någon rast och ro under terminstid, så icke heller denna gång. Men den lediga tid jag hade, grubblade jag över min cancer… Skulle jag bli tvungen att operera bort det ena bröstet eller kanske båda? Hade cancern kanske redan spridit sig till andra delar av kroppen? Hur länge överlever man i så fall? Prognosen för bröstcancer är ju så olika från individ till individ och jag har alltid varit sådan att när jag inte vet, så drar fantasin iväg…

När provsvaret till slut kom och meddelade mig att förändringarna i mitt bröst hade varit normala och ingenting jag behövde oroa mig för, så hade jag på sätt och vis befunnit mig i dödens väntrum i min fantasi under den tid som förflutit från undersökningen till det glädjande beskedet att jag alltså inte var sjuk. Att jag hanterat min tänkbara bröstcancer på detta sätt och så att säga tagit ut ”döden” i förskott tror jag var ett av skälen till mitt eget förhållningssätt ett och ett halvt år senare när det konstaterades i en helt annan undersökning att jag verkligen hade cancer. På något underligt vis ser jag därför de där veckorna i djup sorg och med allvarliga existentiella grubblerier om en tänkbar cancerdiagnos och dess följder som en märklig form av förberedelse och dessutom som en period i mitt liv som jag är tacksam för att jag genomlevde.

Jag vill understryka att det jag berättar här är hur jag upplevde min tid i ovisshet. Detta är individuellt och det kommer att framgå i kommande åserier, då jag berättar om en period i mitt liv som tog sin början arton månader efter ovanstående händelse.

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

 

 

Trehundrasjuttioförsta åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 2

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla. Precis så kändes det nu IGEN, när jag återkom till Falu lasarett för att göra den där biopsin. De två gångna veckorna hade varit jobbiga och tankar om livet och dess gåtfullhet hade plågat mig mycket. Dessutom hade jag varit nervös inför biopsin. Den satt i princip i huvudet, den där oron och trots att man noga förklarat hur allt skulle gå till och hur ofarligt det var, så hade jag inte kunnat slappna av och känna mig lugnad.

Men nu satt jag alltså här igen, med draperiet noga ifråndraget, för att visa sköterskan att allt var klart. Då lossnade plötsligt en lamparmatur från taket en bit bort. Den slog i golvet med ett metalliskt ljud och jag hann tänka att det var ju tur att man inte stått just där just då… När en sköterska kom springande och tittade på mig och undrade vad som hänt. Jag pekade på lampan och kommenterade att jag sett hur den föll. DÅ föll nästa lampa, något längre bort, vilket chockade henne, återigen för att hon eller jag kunde ha stått därunder och fått hela lampan i huvudet. Det var en typ av spotlight med ett hölje av metall, ungefär lika stort som en gammaldags kaffeburk av plåt… Jag hann inte fördjupa mig mer i lampproblemet eftersom det nu hade blivit min tur för ingreppet.

Det visade sig att biopsin i högra bröstet skulle genomföras genom ett hål i en brits där jag skulle ligga. För att säkerställa att man tog exakt rätt del av bröstet skulle man fjättra mig vid den där britsen. Jag spändes fast efter konstens alla regler och höger bröst var det enda som låg öppet nedåt. Jag hade fått lokalbedövning i bröstet och nu höjde man britsen så att jag hamnade högt ovanför läkarens huvud. Det påminde om situationen på en bilverkstad när man går ner i smörjgropen och ser bilen underifrån… Efter diverse justeringar av inställningar togs ändå provet med hjälp av en lång nål som jag sett läkaren visa. Sjukvård är inte mitt gebit, så alla instrument som användes var obekanta för mig. Den långa nålen har säkert ett namn jag inte känner till…

Efter provtagningen sänktes britsen ner och omplåtstring och genomgång av förhållningsorder inleddes. Då fick jag också veta att det kunde ta mellan en och två veckor innan jag skulle få besked om huruvida det var cancer eller inte. Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked, men jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

 

 

Trehundrasjuttionde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

För snart sex år sedan var jag på en helt vanligt mammografiundersökning, även om den var ovanlig på så vis att den skedde vid Hotell Gustav Wasa i Borlänge i stället för på någon vanlig vårdinrättning. Bara någon dag senare fick jag ett brev med innebörden att något måste kontrolleras en extra gång. Det oroade mig att det gått så oerhört fort att få den nya kallelsen och det oroade mig att jag nu skulle till Falu lasarett. Formuleringen i den där extra kallelsen var skicklig och det gick inte att förstå om det var problem med tekniken i undersökningen eller om det var mina provresultat som varit illavarslande, men det hjälpte inte mig, för jag hade ändå fjärilar i magen inför det kompletterande besöket.  När jag kom fram till Falun och fick veta att det visat sig att det inte hade varit något fel på tekniken i Borlänge, utan snarare att bilderna visat något man ville titta närmare på blev jag verkligen rädd.

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla.

Den där resan till Falun i januari 2011 var oerhört omskakande på så sätt att det som först utmålades som ett rutinärende, visade sig vara en undersökning till följd av något i mitt bröst som man måste kontrollera betydligt noggrannare än vid den första rutinundersökningen. Man menade att det var osäkert om detta var något som kunde vara cancer eller om det var något som gick att avfärda som naturliga förändringar. Man gick till väga på samma sätt som i Borlänge, men den vanliga mammografiundersökningen skulle kompletteras med ett samtal med en läkare som dessutom skulle kolla ytterligare med ultraljud. Efter mammografiundersökningen fick jag därför återigen sitta ner i väntrummet med utsikt över överläkarens foton, medan ansvarig läkare gick igenom mammografibilderna. Väntan var nervös och psykiskt påfrestande eftersom jag hade börjat fundera på vad det skulle innebära för mig att drabbas av bröstcancer. Därför var det på sätt och vis en lättnad när jag återigen blev uppropad och fick gå in i det mörka rummet där enda ljuskällan var de uppförstorade bildena av mina bröst från mammografiundersökningen.

Bilden av mitt ena bröst var alldeles vitprickig på samma sätt som stjärnhimlen en klar vinternatt och det var bland de där prickarna som läkaren visade mig hur vissa prickar fanns i tätare ansamlingar och därför måste kontrolleras noggrannare. Man ville göra en biopsi, men inte just den dagen. Jag skulle få åka hem igen och komma tillbaka efter två veckor. Hade jag vetat hur det skulle kännas att vänta dessa två veckor, hade jag bett läkaren genomföra biopsin där och då…  Jag var väldigt ledsen och uppriven på hemvägen och kunde knappt köra bilen för att jag inte såg vägen på grund av alla tårar. Jag sörjde en bröstcancer jag inte visste om jag hade eller inte. Hela livet passerade revy och alla viktiga stunder kom upp till ytan. Skulle detta man hittat i mitt bröst vara början till slutet? Hela resan hem försökte jag hålla huvudet kallt genom att sjunga med till Billy Joels ”The Pianoman” från CD-spelaren i bilen. Valet av låt var enkelt… Jag kan texten och älskar låten och tänkte att då kan jag också distrahera mig själv genom att sjunga med… Därför förknippar jag för alltid den låten med detta tillfälle.

Jag skriver vidare om hur det gick med min förmodade bröstcancer i ett annat åseri, men du kanske vill lyssna på Billy Joel?

https://open.spotify.com/track/70C4NyhjD5OZUMzvWZ3njJ

 

Trehundrasextionionde åseriet- Intet är som väntans tider…

Nobelpris_medalj

Att vänta på vem det blir som får Nobelpriset i år, är som en tandutdragning… Man hoppas att det ska bli rätt och riktigt och önskar att någon viss författare ska få priset. Jag kämpar vidare som hejarklack åt Joyce Carol Oates, men inser att det nog blir någon annan. De nobelpristagare jag har läst har alla bjudit på mycket spännande och intressanta läsupplevelser. Det är min fasta uppfattning att den litteratur som en nobelpristagare representerar inte ska vara någon dussinlitteratur, av långserietyp. I stället upplever jag att de nobelpristagare som verkligen är unika i sitt slag, är de mest framträdande bland pristagarna.

Förra årets pristagare Svetlana Alexijevitj imponerade mycket på mig och därför blev det några åserier om de böcker jag läst. Vill du kan du läsa dem:

Voices from Chernobyl-A Book Review

Bön för Tjernobyl- En bokrecension

Nu är det inte mycket tid kvar tills vi vet vem som får Nobelpriset i litteratur år 2016. Vem tror DU att det blir?

Hälsning från Bokmalen

Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

#tid, #klocka

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat.  Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

 

Trehundrasextiosjunde åseriet- Bokmässan, de andra bokmalarna och jag!

#asaole, #Göteborgi motljus

Det var motljus på väg mot Bokmässan och varmt och skönt ute trots att det är i slutet av September. Därför tog vi vägen genom Trädgårdsföreningens vackra park för att se på alla växter på väg mot höst- och vintervila.

#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #systrar#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #morochdotter

dsc06726 dsc06741 dsc06730 dsc06729 dsc06725 #asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #höst

#asaole, #Bokmässan, #Sven Wollter och Pelle Andersson#asaole, #Bokmässan, #Irena Brezna och Theodor Kallifatides

Väl framme på Bokmässan var det egentligen endast två författare jag ville bevaka, nämligen Sven Wollter och Theodor Kallifatides. I övrigt var min plan att strosa runt och få någon slags överblick… Man inser snabbt att överblick är ett ord som inte riktigt går att applicera på ett sådant evenemang som Bokmässan… Man kan se ut över folkvimlet om man befinner sig på övervåningen. Därifrån kan man konstatera många saker utan problem, till exempel att penningstarka förlag har råd att skylta stort och kaxigt med påkostad dekor och därigenom locka storpublik till sin monter. Mindre förlag eller andra intressenter får i stället kämpa med näbbar och klor för att marknadsföra sig.

#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

Jag tänker på hur en del stora aktörer kan ha råd att anställa människor som klär ut sig för att igenkänningsfaktorn ska dra bokmässebesökarna till en viss monter. Många stingflugor sågs krama små barn runt om i folkhavet…

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring Men jag tänker också på hur vissa besökare på eget bevåg har hittat en alldeles egen stil, som för mig som lantis också är lite extra. Jag kom till exempel i hälarna på ”My Little Pony”… med horn i pannan och allt. Kort därefter passerade jag en monter för Backateaterns dekoravdelning, där en råtta stack fram nosen… Där hade en privatperson provat råtthuvudet för att få känna hur det kan vara att klä ut sig i en dylik mundering, medan vännerna förevigade det hela på sociala medier.

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #Jan Guillou

Precis de där namnkunniga författarna vi tror att vi ska hitta på scener i direktinspelade radioprogram, är mycket riktigt just där… Jan Guillou fick frågor om sin senaste Hamiltonbok när jag passerade… och på ”Estraden” satt Martina Haag och la ut texten om någon slags kokbok med vackra bilder…

#asaole, #Bokmässan 2016, #Martina Haag I en helt annan del av Bokmässan smakade döttrarna just då en jättegod ungspannkaka som Leif Mannerström hade lagat… Det finns något för alla på Bokmässan, så är det bara…

Men den längsta kö jag någonsin sett på en bokmässa var ändå till Ingemar Stenmarks signering av den nya boken… #Ingemar Stenmark, #asaole, #Bokmässan 2016

Efter avslutat besök finns ytterligare några bevis för att man har varit där… Dels har man ont i fötterna och dels är man otroligt lättad när man kommer ut och upptäcker att det konstanta och mycket högljudda sorl man haft i öronen faktiskt inte ÄR ett utbrott av tinnitus…

Utanför väntar staden med alla dess vackra byggnader och miljöer som får oss att tänka att detta var inte det sista besöket… I stället var det ett i raden… Vi kommer tillbaka!

 

 

Trehundrasextiosjätte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 2: Sven Wollter

#asaole, #Sven Wollter, #Hon Han och Döden

För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:

”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).

Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.

Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…

När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.

Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:

”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).

Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…

Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.

Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.

När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?

Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?

Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂

 

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

#Kallifatides, #asaole

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

 

Trehundrasextiotredje åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

Förra hösten ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… I år när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan i år igen… Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, men i år får jag nöja mig med att åka på min fritid, tillsammans med döttrarna. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. Förra året gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död. Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

Trehundrasextioandra åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 3

#asaole, #vemvetmestNu kan jag glädjas åt att frågeprogram i TV är struket på min lista över sådant jag ville hinna med innan jag sitter på hemmet… Efter att ha sett fredagsfinalen i Vem Vet Mest? denna vecka, har jag troligtvis sett mig själv på TV för sista gången. Men kul har det varit! Nu får jag försöka hitta andra utmaningar i tillvaron… Mitt deltagande i både Postkodmiljonären och Vem Vet Mest? har  varit en personlig utmaning för mig. Det handlade om att våga vara i centrum på det där sättet som man är i en TV-studio. Jag är glad och nöjd över att jag tog mig ut ur min bekvämlighetszon och vågade delta. Från och med nu behöver jag inte sitta i TV-soffan och undra hur det känns att vara med och tävla i TV, för jag vet hur det känns. Det är bra för mig att mitt deltagande i programmen kom i just denna ordning. Att kvalificera sig till programmet är svårare vad gäller Postkodmiljonären, eftersom det där också finns ett moment där man svarar på frågor i en uttagning vid en casting, men det står helt klart för mig att när det kommer till själva deltagandet, så är min personliga uppfattning  att det är lättare att delta i ett sådant program som Postkodmiljonären än det är att delta i Vem Vet Mest? SÅ hade jag inte förväntat mig att det skulle vara. När jag tänkte igenom mitt deltagande i förväg, så verkade det tryggare att vara ”en i mängden” så som man är i Vem Vet Mest? men det visade sig att det inte passade mig alls.

Den gradvisa nervositet som byggdes upp vid den förestående inspelningen av Vem Vet Mest? var direkt otäck från ett inifrånperspektiv och att man står upp i stället för att sitta ned ökade min känsla av nervositet. Det fanns en ”reling” att hålla sig i bakom pulten. Den var min livboj hela sändningen… :). Det kan ha varit det ganska oförutsägbara momentet som var mitt problem. Man vet ”ungefär” hur det ska gå till, men inte helt och hållet…och det gjorde mig nervös.  Inspelningen av Postkodmiljonären kändes alldeles lugn när jag väl satt där i heta stolen. Även bakom kamerorna var det en lugn atmosfär, väldigt stöttande och peppande de tävlande emellan. Ingen hade något att förlora på att någon annan klarade sig bra i sin inspelning.#asaole, #Ur programmet Postkodmiljonären

I Vem Vet Mest? är min uppfattning att mycket är beroende av andra faktorer än mitt eget kunnande i faktafrågorna som ingår i själva tävlingen. Vilka är mina medtävlande? JAG känner dem inte och vet alltså inte deras styrkor och svagheter. Jag känner MIG, men vet inte hur jag ska kunna konkurrera med dem för att vinna denna tävling. Nästa detalj är vilken pult som blir min… Det har nämligen visat sig att det spelar roll för hur frågorna fördelas i den andra omgången. Vilka frågor kommer jag att få? Är det frågor jag kan svaret på eller inte?  Hur många frågor får jag? Andra kan ge just mig ett stort antal frågor, i syfte att försöka få bort mig ur spelet eller jag kan bli förbisedd och slippa svara på många extrafrågor… Hur klarar jag att svara under tidspress? Vissa frågor avser sådant jag kan bergsäkert och där kan jag leverera direkt. Andra frågor kräver eftertanke eller är något jag faktiskt inte kan och då måste jag chansa, vilket kan leda till att det blir fel. Slutligen handlar det om andras kunskaper också! Står jag i samma omgång som en eller flera personer som kan mycket mer om det som efterfrågas, så påverkar det också mina egna möjligheter att nå hela vägen. De andras strategier i förhållande till hur de uppfattar mig som konkurrent, är också en faktor icke att förakta.

Min inställning till mitt eget deltagande i just Vem Vet Mest? var att det är viktigt att gilla läget efter bästa förmåga. Det är inte mycket man kan påverka i slutändan. Det blir som det blir och det har för min egen del varit en mycket intressant erfarenhet. Ett personligt drag jag verkligen fick utmana är behovet av kontroll över situationen… I Postkodmiljonären hade jag ganska stort friutrymme att själv tänka och fundera utan Rickard Sjöbergs inblandning. Det var upp till mig att klara mig vidare i spelet, kan man säga, men i Vem Vet Mest? var det inte enbart en fråga om mina egna kunskaper, utan om konkurrens och om strategier där det handlar om att vinna eller försvinna. Oavsett hur jag själv förberedde mig, så var jag ändå en del i en helhet där… Funderar du på att delta i något av programmen? Gör det! Man lär sig massor om SIG SJÄLV! 🙂

#Åsasögon, #asaole