Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked och jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

De följande två veckorna hade jag som vanligt fullt upp på jobbet. Att vara lärare innebär aldrig någon rast och ro under terminstid, så icke heller denna gång. Men den lediga tid jag hade, grubblade jag över min cancer… Skulle jag bli tvungen att operera bort det ena bröstet eller kanske båda? Hade cancern kanske redan spridit sig till andra delar av kroppen? Hur länge överlever man i så fall? Prognosen för bröstcancer är ju så olika från individ till individ och jag har alltid varit sådan att när jag inte vet, så drar fantasin iväg…

När provsvaret till slut kom och meddelade mig att förändringarna i mitt bröst hade varit normala och ingenting jag behövde oroa mig för, så hade jag på sätt och vis befunnit mig i dödens väntrum i min fantasi under den tid som förflutit från undersökningen till det glädjande beskedet att jag alltså inte var sjuk. Att jag hanterat min tänkbara bröstcancer på detta sätt och så att säga tagit ut ”döden” i förskott tror jag var ett av skälen till mitt eget förhållningssätt ett och ett halvt år senare när det konstaterades i en helt annan undersökning att jag verkligen hade cancer. På något underligt vis ser jag därför de där veckorna i djup sorg och med allvarliga existentiella grubblerier om en tänkbar cancerdiagnos och dess följder som en märklig form av förberedelse och dessutom som en period i mitt liv som jag är tacksam för att jag genomlevde.

Jag vill understryka att det jag berättar här är hur jag upplevde min tid i ovisshet. Detta är individuellt och det kommer att framgå i kommande åserier, då jag berättar om en period i mitt liv som tog sin början arton månader efter ovanstående händelse.

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla. Precis så kändes det nu IGEN, när jag återkom till Falu lasarett för att göra den där biopsin. De två gångna veckorna hade varit jobbiga och tankar om livet och dess gåtfullhet hade plågat mig mycket. Dessutom hade jag varit nervös inför biopsin. Den satt i princip i huvudet, den där oron och trots att man noga förklarat hur allt skulle gå till och hur ofarligt det var, så hade jag inte kunnat slappna av och känna mig lugnad.

Men nu satt jag alltså här igen, med draperiet noga ifråndraget, för att visa sköterskan att allt var klart. Då lossnade plötsligt en lamparmatur från taket en bit bort. Den slog i golvet med ett metalliskt ljud och jag hann tänka att det var ju tur att man inte stått just där just då… När en sköterska kom springande och tittade på mig och undrade vad som hänt. Jag pekade på lampan och kommenterade att jag sett hur den föll. DÅ föll nästa lampa, något längre bort, vilket chockade henne, återigen för att hon eller jag kunde ha stått därunder och fått hela lampan i huvudet. Det var en typ av spotlight med ett hölje av metall, ungefär lika stort som en gammaldags kaffeburk av plåt… Jag hann inte fördjupa mig mer i lampproblemet eftersom det nu hade blivit min tur för ingreppet.

Det visade sig att biopsin i högra bröstet skulle genomföras genom ett hål i en brits där jag skulle ligga. För att säkerställa att man tog exakt rätt del av bröstet skulle man fjättra mig vid den där britsen. Jag spändes fast efter konstens alla regler och höger bröst var det enda som låg öppet nedåt. Jag hade fått lokalbedövning i bröstet och nu höjde man britsen så att jag hamnade högt ovanför läkarens huvud. Det påminde om situationen på en bilverkstad när man går ner i smörjgropen och ser bilen underifrån… Efter diverse justeringar av inställningar togs ändå provet med hjälp av en lång nål som jag sett läkaren visa. Sjukvård är inte mitt gebit, så alla instrument som användes var obekanta för mig. Den långa nålen har säkert ett namn jag inte känner till…

Efter provtagningen sänktes britsen ner och omplåtstring och genomgång av förhållningsorder inleddes. Då fick jag också veta att det kunde ta mellan en och två veckor innan jag skulle få besked om huruvida det var cancer eller inte. Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked, men jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

För snart sex år sedan var jag på en helt vanligt mammografiundersökning, även om den var ovanlig på så vis att den skedde vid Hotell Gustav Wasa i Borlänge i stället för på någon vanlig vårdinrättning. Bara någon dag senare fick jag ett brev med innebörden att något måste kontrolleras en extra gång. Det oroade mig att det gått så oerhört fort att få den nya kallelsen och det oroade mig att jag nu skulle till Falu lasarett. Formuleringen i den där extra kallelsen var skicklig och det gick inte att förstå om det var problem med tekniken i undersökningen eller om det var mina provresultat som varit illavarslande, men det hjälpte inte mig, för jag hade ändå fjärilar i magen inför det kompletterande besöket.  När jag kom fram till Falun och fick veta att det visat sig att det inte hade varit något fel på tekniken i Borlänge, utan snarare att bilderna visat något man ville titta närmare på blev jag verkligen rädd.

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla.

Den där resan till Falun i januari 2011 var oerhört omskakande på så sätt att det som först utmålades som ett rutinärende, visade sig vara en undersökning till följd av något i mitt bröst som man måste kontrollera betydligt noggrannare än vid den första rutinundersökningen. Man menade att det var osäkert om detta var något som kunde vara cancer eller om det var något som gick att avfärda som naturliga förändringar. Man gick till väga på samma sätt som i Borlänge, men den vanliga mammografiundersökningen skulle kompletteras med ett samtal med en läkare som dessutom skulle kolla ytterligare med ultraljud. Efter mammografiundersökningen fick jag därför återigen sitta ner i väntrummet med utsikt över överläkarens foton, medan ansvarig läkare gick igenom mammografibilderna. Väntan var nervös och psykiskt påfrestande eftersom jag hade börjat fundera på vad det skulle innebära för mig att drabbas av bröstcancer. Därför var det på sätt och vis en lättnad när jag återigen blev uppropad och fick gå in i det mörka rummet där enda ljuskällan var de uppförstorade bildena av mina bröst från mammografiundersökningen.

Bilden av mitt ena bröst var alldeles vitprickig på samma sätt som stjärnhimlen en klar vinternatt och det var bland de där prickarna som läkaren visade mig hur vissa prickar fanns i tätare ansamlingar och därför måste kontrolleras noggrannare. Man ville göra en biopsi, men inte just den dagen. Jag skulle få åka hem igen och komma tillbaka efter två veckor. Hade jag vetat hur det skulle kännas att vänta dessa två veckor, hade jag bett läkaren genomföra biopsin där och då…  Jag var väldigt ledsen och uppriven på hemvägen och kunde knappt köra bilen för att jag inte såg vägen på grund av alla tårar. Jag sörjde en bröstcancer jag inte visste om jag hade eller inte. Hela livet passerade revy och alla viktiga stunder kom upp till ytan. Skulle detta man hittat i mitt bröst vara början till slutet? Hela resan hem försökte jag hålla huvudet kallt genom att sjunga med till Billy Joels ”The Pianoman” från CD-spelaren i bilen. Valet av låt var enkelt… Jag kan texten och älskar låten och tänkte att då kan jag också distrahera mig själv genom att sjunga med… Därför förknippar jag för alltid den låten med detta tillfälle.

Jag skriver vidare om hur det gick med min förmodade bröstcancer i ett annat åseri, men du kanske vill lyssna på Billy Joel?

https://open.spotify.com/track/70C4NyhjD5OZUMzvWZ3njJ