Det var motljus på väg mot Bokmässan och varmt och skönt ute trots att det är i slutet av September. Därför tog vi vägen genom Trädgårdsföreningens vackra park för att se på alla växter på väg mot höst- och vintervila.

Väl framme på Bokmässan var det egentligen endast två författare jag ville bevaka, nämligen Sven Wollter och Theodor Kallifatides. I övrigt var min plan att strosa runt och få någon slags överblick… Man inser snabbt att överblick är ett ord som inte riktigt går att applicera på ett sådant evenemang som Bokmässan… Man kan se ut över folkvimlet om man befinner sig på övervåningen. Därifrån kan man konstatera många saker utan problem, till exempel att penningstarka förlag har råd att skylta stort och kaxigt med påkostad dekor och därigenom locka storpublik till sin monter. Mindre förlag eller andra intressenter får i stället kämpa med näbbar och klor för att marknadsföra sig.

Jag tänker på hur en del stora aktörer kan ha råd att anställa människor som klär ut sig för att igenkänningsfaktorn ska dra bokmässebesökarna till en viss monter. Många stingflugor sågs krama små barn runt om i folkhavet…

 Men jag tänker också på hur vissa besökare på eget bevåg har hittat en alldeles egen stil, som för mig som lantis också är lite extra. Jag kom till exempel i hälarna på ”My Little Pony”… med horn i pannan och allt. Kort därefter passerade jag en monter för Backateaterns dekoravdelning, där en råtta stack fram nosen… Där hade en privatperson provat råtthuvudet för att få känna hur det kan vara att klä ut sig i en dylik mundering, medan vännerna förevigade det hela på sociala medier.

Precis de där namnkunniga författarna vi tror att vi ska hitta på scener i direktinspelade radioprogram, är mycket riktigt just där… Jan Guillou fick frågor om sin senaste Hamiltonbok när jag passerade… och på ”Estraden” satt Martina Haag och la ut texten om någon slags kokbok med vackra bilder…

 I en helt annan del av Bokmässan smakade döttrarna just då en jättegod ungspannkaka som Leif Mannerström hade lagat… Det finns något för alla på Bokmässan, så är det bara…

Men den längsta kö jag någonsin sett på en bokmässa var ändå till Ingemar Stenmarks signering av den nya boken… 

Efter avslutat besök finns ytterligare några bevis för att man har varit där… Dels har man ont i fötterna och dels är man otroligt lättad när man kommer ut och upptäcker att det konstanta och mycket högljudda sorl man haft i öronen faktiskt inte ÄR ett utbrott av tinnitus…

Utanför väntar staden med alla dess vackra byggnader och miljöer som får oss att tänka att detta var inte det sista besöket… I stället var det ett i raden… Vi kommer tillbaka!