juni 11, 2016 av asaole

Tvåhundranittionde åseriet- Sexton tusen!

Nu har bloggen haft 16 000 visningar! Tack alla ni som läser det jag skriver. Nyligen publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar kommer ett antal blogginlägg att handla om upplevelser från en turistresa i USA. Då är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

juni 10, 2016 av asaole

Tvåhundraåttionionde åseriet- Sjungom Studentens lyckliga dag!

1986 när jag tog studenten var studentskrivningarna redan sedan länge avskaffade och nuförtiden kan det tänkas att till och med minnet av dessa skrivningar är på väg att blekna också… De sista som faktiskt skrev sina avslutande prov med en övervakare som kallades censor gjorde det för så länge sedan som 1964 (Språk och folkminnen) . Då var jag ännu inte född. Ändå träffar man äldre människor som berättar om hur pinsamt det var för de klasskamrater som faktiskt inte klarade av att passera gränsen för godkänt och därmed inte heller kunde hämta ut sin studentexamen och springa ut med de andra på den stora dagen. Hursomhelst så minns jag den där dagen som en av de allra ”friaste” och ”skönaste” jag kan tänka mig. Bakom mig hade jag tre års studier och framför mig hade jag ett helt liv av möjligheter. NU började livet, resonerade jag… Dessutom hade jag fått fast tillsvidareanställning i statens tjänst… som lokalvårdare på Postverket i huvudstaden, nämligen. Kanske hade jag inte tänkt jobba där till min pensionering, men mina morföräldrar gladde sig enormt åt att jag nu hade mitt ”på det torra” för i statens tjänst kunde man alltid vara trygg…

Vi hade tränat på studentsången så att vi kunde den utantill och vår lärare i svenska hade dessutom noggrant förklarat att det faktiskt inte var någon felstavning med ”sjungom”, utan en äldre imperativform som snarare betyder ”låt oss sjunga”…

Ungdomar som avslutade sin gymnasieutbildning och ”tog studenten” oavsett valör i betyget fick då som nu gemensamt med sina klasskamrater åka studentflak genom stadens gator sjungande både studentsången och ”för vi har tagit studenten…”. Det nuvarande sättet att fira är inkluderande på så sätt att ingen frågar om man klarat kurserna med godkänt eller inte. Man får vara med och fira i alla fall. I Falun där jag tog studenten var det på den tiden brukligt att studentflaken slutligen hamnade på Stora Torget mitt i staden och därifrån hämtades man av vänner eller släktingar för att få skjuts hem i något mer eller mindre flashigt fordon. Mitt fordon var i första hand ett ROLIGT fordon, eftersom min pappa kom cyklande för att hämta mig på tandemcykel… Vi kunde smidigt navigera oss förbi den omfattande bilkön och åka hem och fira…

#Student på tandem

Väl hemma skulle jag hissas! När jag ser bilden, minns jag ännu hur otippat det var att bli upplyft och hur det pirrade i magen. Samtidigt slår det mig att det nog är just 30 år sedan jag upplevde att någon hissades… Kanske är det en hyllningstradition man har slutat med?

När min bror tre år senare skulle ta studenten fanns minnet av mitt firande förstås kvar i bekantskapskretsen, så han fick höra frågor som ”Ska du också cykla hem, eller?” men i stället för tandemcykeln, fick han åka i ett ganska roligt fordon som han själv tillsammans med morfar hade byggt ihop. Å ena sidan kan man säga att det var en trehjuling och å andra sidan kan man hävda att det var en motorsågsbil… Den hade inga växlar och gick väldigt fort och var säkert inte helt laglig… men dels är det säkert preskriberat nu, dels är det ett roligt minne från en dag man minns långt senare.

maj 19, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiofjärde åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälpte förra året att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg hade dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång. Häromdagen påmindes jag åter om Robert Brobergs fyndiga texter och hur väl han lyckades med det där kluriga som blev hans signum.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort och det var därför jag först publicerade det här blogginlägget strax efter Robert Brobergs död. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

april 28, 2016 av asaole

Twohundred and sixty-first asic- Let’s Make a Rock Carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together. To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made. But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

april 26, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

mars 11, 2016 av asaole

Twohundred and fortieth asic- Had The Beatles been the same without George Martin?

Generally speaking one might assume that producers make an impact far beyond their actual work on a daily basis… I think of famous producers like for instance Stikkan Andersson for ABBA or George Martin for the Beatles. When I heard the other day that George Martin had passed away, I simply thought that such a musician must have been a very important person for the Beatles although we all know that both John Lennon and Paul McCartney specifically are known for being just the same… I can’t help thinking that there might have been other things but musical arrangements that could have lead the Beatles in one direction or the other.

So many of the Beatles’ tunes are very different from all other current music. They were one of a kind and I’m sure you all agree… My listening starting the day when they reported on TV about the murder of John Lennon in NYC in 1980. I hadn’t even heard about the Beatles before that date. A few years earlier I had the same experience with Elvis Presley… I asked: ”who is he?” just like I did with John Lennon…

I started of a constant listening and a year or so later I had a pretty good idea of the music of the Beatles. I had also had a chance to sing-along in school, just like I guess many other youth at that time. My music teacher at school was a devoted Beatles fan who let us all sing the Beatles almost every music lesson… We also watched the movie ”Help!” and I found out more about Indian religion and all of a sudden I knew who Kali was… The very same way I learnt what the French national anthem sounded like…since that’s possible to hear in the end of All you need is love…

All you need is love

I think music is like that always… I learn completely different things but just the music when I listen to music. I also notice that we are all different… I remember when comparing with some of my friends who focused on the tune, the music, I would more likely focus on the lyrics… Having said that I can make a long list of really good Beatles lyrics that all make a difference for everyone who take the time to listen carefully. My music teacher not only shared his favorite tunes by Beatles, but also his knowledge packed in a youth-friendly way… one detail at the time… We listened to ”Julia” while learning that John Lennon’s mother was the motive for this song.

Yellow submarine

We listened to Yellow submarine and learnt the word submarine meant ”u-båt” in Swedish… Learning languages through music is such a smart thing to do, really… Every language learner knows that it may be very tricky to know what idioms to translate and use, and what idioms not to use because they don’t make sense in the other language, however sleeping like a log DID… In Swedish a line like ”Sleeping like a log” is ”sova som en stock”. By singing Beatles songs I had found a new and much more fun way of learning, than by reading boring school books… 🙂

Hey Jude… starts off in a very kind and cautious way, but musical instruments are added one on top of the other and finally a whole orchestra plays along with Paul McCartney… The chords and the lyrics, the choir and the way Paul uses his imagination to make variations of the tune, makes this song one of my absolut favorites. At the very end they sing their catchy ”da da da da, Hey Jude!” and you just have to join them…

But interestingly enough as time pass I digged deeper into the music of the Beatles. From just listening just to the most common tunes, such as ”She loves you”, ”Help” and a ”I want to hold your hand” I started to listen to other tunes, not that common. I also decided not just to listen to their ”Greatest hits” however at that time, music was more difficult to access than now. No spotify and no iTunes would be possible for us to use… Instead we had to buy the music on EP:s or LP:s and so I bought ”Abbey Road” since I had completely fallen in love with ”Here Comes the Sun”… It’s such a beautiful tune! I bought the LP for that very tune, just as we had to, back then, but being economically wise…I of course listened to all the other songs on that LP and found new favorites among the other tunes as well.

One of the surprising tunes is the 26 seconds long ”Her Majesty”, that is very interesting since it has a point, at least in my opinion… really, what DO we know about the Queen of England…?

Her Majesty

I think there are tunes we need to listen to over and over again, and yet others that we can follow easily right away. With most of the Beatles’ music, they are of the second kind. You don’t just learn the lyrics, but also the catchy melodies and their treasure of songs thus belongs to all of us. Arrangements are more important than one may think… To conclude this blogpost I’d like to add my assumption that George Martin was one of the most important reasons why the Beatleas actually produced so much music of high quality. I think these young boys needed a person that weren’t just ”one of them” to tell them what to do and how… Am I wrong? Maybe, then so be it… but please allow me to send a thought to the memory of George Martin and thank him for what he did for my many joyful moments when consuming music by the Beatles.

One of the most lovely songs in my opinion, was , as I am told, a kind of answer to the huge impact of ”Bridge Over Troubled Water” by Paul Simon… The Beatles wanted to prove that they were still the best:

Let it Be

At Skavlan the other day, the famous pianist Lang Lang was asked to perform something by Beatles to honor George Martin. He played Blackbird. I enjoyed his version very much and thought about what impact the Beatles still have.

februari 18, 2016 av asaole

Tvåhundratjugosjunde åseriet- En selfie från dåtiden…

1976 var jag nio år och hade fått veta att vi snart skulle flytta. De sista dagarna på vårterminen skulle min klass och jag åka till Skansen och till just detta tillfälle fick jag min första kamera. För er som också var nio år 1976 kommer nu några rader med fullständigt överflödig information, men för dem av er som är i mina döttrars ålder kan följande komma som en total överraskning:

Man laddade min lilla kamera med en film och om man ville knäppa kort med blixt, så bestod blixten av en kub som man köpte separat och tryckte fast på kamerans ovansida. För nytt foto med blixt vred man kuben ett kvarts varv… Fyra chanser per kub… När man fotograferat var man tvungen att lämna in filmen i en fotoaffär (Nej, man kunde INTE skicka själv med post, det var senare…). Sedan fick man ett inlämningskvitto med en tidpunkt MINST en vecka senare, kanske längre… Man återkom till affären med det lilla kvittot, ibland förgäves, fick till slut se alla foton, där på plats i fotoaffären, med uppmaningen att OM man inte var nöjd med någon av bilderna, så kunde man avstå från bilden och betala endast för dem man var nöjd med… Jag var alltid ”nöjd” med alla mina…

Ett vanligt förekommande förfaringssätt i min bekantskapskrets var att man hade en och samma film i väldigt länge och att man knäppte ett kort då man var med om något speciellt, men inte annars. För min egen morfars del kunde det vara så att i en och samma film, som han framkallade, med 24 eller 36 bilder, så kunde de första motiven i raden vara julbilder och sedan passerade bilder från födelsedagar, påskfirande, midsommar och första kräftorna, en nyinköpt bil och en bild på mormor när hon lagade mat och så jul igen…

De första bilderna jag tog med min nya kamera var på sätt och vis mina första försök att fotografera någonsin. Men de var också tecken i tiden de där bilderna, just för att jag inte alls är den enda som än idag har kvar så många bilder som av andra skulle betecknas som ”misslyckade”. Se här:

Varje suddig person på bilden var en av mina dåvarande högt värderade vänner och det förklarar säkert varför fotot inte alls slängdes bort. Sida vid sida med andra foton äger ett suddigt, till synes misslyckat foto sitt existensberättigande. Vi åkte på resa till Skansen med klassen, en av de där sista dagarna innan sommarlovet då jag skulle flytta. Min nya kamera användes flitigt och jag fick med mig oerhört många bilder på djur och deras ungar. Men en del av djuren ville inte riktigt vara med på bild… Min kamera var ju enklast tänkbara, bara sikta och trycka av, helautomatisk, om man vill kalla det så… Man behövde inte ställa in någonting, inte avstånd, inte bländare eller tid… Men djuren, även de stora, var snabba….De hann undan innan jag lyckats sikta och trycka av:

Men kommer man hem, sju år gammal och har knäppt detta kort, som ett av de 24 kort man fått i sin första film, så slänger man inte bort kortet…

Jag tror ändå att det är tidsaspekten som är mest intressant för mig när jag jämför med döttrarna och deras idoga fotograferande. De tar hur många foton som helst VARJE DAG och det kunde förstås inte jag. Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart, eftersom man på min tid var tvungen att framkalla foton hos en fotohandlare. Vi fick öva upp tålamodet. Man knäppte ETT kort, vid ett visst tillfälle. Detta enda kort kunde blir bra eller dåligt och hur det var med den saken visste man inte förrän man hämtat ut sina foton hos fotohandlaren.

En selfie, något som nu är så omedelbart att man genast vet om man vill behålla bilden eller ta en ny, tog alltså på den tiden två veckor från start till mål. Ändå har jag en… Jag måste alltså ha haft ett visst mått av tålamod som tolvåring… Då hade jag en ny kamera, en enklare form av systemkamera där man kunde fotografera på så pass nära håll som 50cm. Det fanns ingen ”selfie-stick”… Jag vände på kameran, höll den i mina utsträckta armar, knäppte kortet… Sedan tillägger vän av ordning att jag ju inte kunde SE fotot direkt… Först gällde det att inte fuska…utan knäppa kort på MENINGSFULLA andra saker, tills filmen var slut… Därefter lämna in den till fotohandlaren, vänta de två veckorna och sedan titta hur det blev… Men du ska slippa vänta i två veckor! Här är min första selfie:

januari 3, 2016 av asaole

Twohundred and Third Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

The other day I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blue and white when the sun is behind me!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… The Swedish winter is as coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year, however this time I don’t think it’s very cold, only about -8C and only a few centimeters of snow on the ground, too… Perhaps I ought to be quiet… Who knows, I might be cursed with three weeks of Siberian chill!

november 5, 2015 av asaole

Nittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
// //

oktober 28, 2015 av asaole

Sjuttioförsta åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…