augusti 1, 2016 av asaole

Trehundratjugonionde åseriet- Arton tusen!

Nu har bloggen haft 18 000 visningar! This blog has now had 18,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

juli 25, 2016 av asaole

Trehundratjugosjätte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse. Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

juli 23, 2016 av asaole

Trehundratjugofemte åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen…

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2016) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker.

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 25 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet. Detta tål att upprepas:

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen…

juli 23, 2016 av asaole

Trehundratjugofjärde åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis…

Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe, som jag berättat om i ett annat åseri, påminde mig om vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över den egna undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. Följ med på en läsförståelselektion med mig och låtsaseleverna… Eleverna finns förstås inte på riktigt, men deras namn indikerar ändå något som jag under mina år som lärare ibland stött på bland elever.

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

Ovanstående elever och jag ska använda en lektion till att läsa en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker som vanligt att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Alla ovanstående förhållningssätt förekommer i de allra flesta klassrum. Dessutom förekommer de samtidigt…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften.

Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. De har knäckt koden och förstått redan den första instruktionen från läraren. Tysta Tusse kommer att följa lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga. Precis den delen av läraruppdraget är den största utmaningen, men också det som gör yrket spännande och intressant dag efter dag!

Länk till texten om mitt möte med Dr Monroe

juli 15, 2016 av asaole

Trehundratjugoförsta åseriet- Lärande kan ske på många skilda sätt!

Om man tar en skogspromenad upplever man naturen på nära håll. För egen del brukar jag njuta speciellt av dofter, ljud och det jag ser omkring mig. Går jag i en tallskog har det alltid fascinerat mig hur torrt det är och hur hög luften känns… Går jag i en granskog kan jag i stället njuta av det dunkla fuktiga mörkret som de tunga grenarna skänker. I björkskogen trivs jag kanske främst när det blåser lite lätt, så att myggorna inte tar sig fram till just mig… Men som lekman är jag ändå relativt begränsad till de intryck som hör samman med vanliga baskunskaper. Jag kan kanske konstatera att det kommer att bli mycket lingon i år eller att blåbären är övermogna. Vidare kanske jag kan se att skogen har ren luft om det är mycket skägglav på grenarna, men för att bättre förstå skogen behöver jag ledsagas av någon kunnig person eller själv läsa på i förväg.

För många år sedan hände det att jag gick i skogen med äldre släktingar. Morfar kunde stanna vid en obestämd grop i skogen, för att upplysa mig om att det rörde sig om en gammal kolbotten, medan han lyfte på ett lager mossa och bevisade detta genom att blotta kolrester som fanns kvar, mer än ett halvsekel senare. Spåren av en svunnen tid även om den är relativt nära vår egen, fick jag även se prov på när jag för många år sedan vid en utflykt till Lövåsberget i Säters kommun tog del av en föreläsning om Skrivarhällen. Människor hade valt Lövåsberget som en plats dit man gick för att befästa sin trolovning eller på annat sätt fira olika tillfällen i livet. Om denna upplevelse skrev jag i ett tidigare åseri: Let’s make a Rock Carving!. Arkeologen Stig Welinder, som via kyrkböckerna tagit reda mera, kunde berätta för oss om de människor som ristat in sina initialer i hällen. Utan hans hjälp hade jag passerat hällen och koncentrerat mig på den vackra utsikten.

Som liten minns jag att vägen till våra vänner i Grödinge kändes oändligt lång, trots att sträckan vi körde var Tumba- Smedstorp (i Grödinge). Det är INTE långt, räknat i kilometer, men jag tror att vägens sträckning bidrog till den där känslan, för vi åkte verkligen runt varje bergknalle för att nå vännernas hem. Efter vägen förklarade mamma och pappa att bergknallarna hade varit öar en gång och att där vi nu åkte hade det varit havsbotten. Det kändes obegripligt och jag försökte tänka mig det där havsvattnet och hur det varit då…

Genom morfars, arkeologens och mina föräldrars berättelser, kunde jag förstå naturen runt omkring mig bättre. Att se med egna ögon och samtidigt lyssna på vad någon berättar muntligt, har alltid varit det bästa sättet för mig att lära mig något. Jag minns i bilder. Jag kopplar minnesbilderna till vad människor har berättat för mig om det jag sett och jag kopplar även samman det jag sett och det jag hört till specifika situationer.

Innan den gamla järnvägsbanken mellan Grängesberg och Ludvika hade försetts med asfalt, så var det först järnvägsspår och då gick det att promenera om man gick med det stegavstånd som sliprarna medgav. Sedan bröt man upp järnvägen och försedde den med grovt makadam, kallat vask, om man får tro äldre före detta gruvarbetare i Grängesberg, som använde detta ord… Ungefär vid tiden då järnvägsbanken försetts med vask, brukade jag dra barnvagnen med äldsta dottern i på denna väg, som skar rakt igenom det forna gruvsamhällets kärna. Längs spåret fanns husgrunder, syrener och vinbärsbuskar som röjer att det bott människor där. I ett tidigare åseri har jag skrivit om den där järnvägen från ett annat perspektiv: SJ, SJ, gamle vän…

På marken hittade jag en gång en ”kula”, lite rostig och som en sten, men sfärisk… En av makens ingifta släktingar upplyste mig om att kulan kom från kulsinterverket… Som ny i Grängesberg byggdes kunskapen om min nya hembygd stegvis på det sättet, ett ord här, ett där… En äldre lärare på Östra skolan visade mig överväxta vattenkanaler som nu såg ut som vägar av mossa i skogen… Kanalerna hade använts för att transportera vatten till vattenkonster… Utan berättelserna, hade jag plockat upp kulan, gått vidare i vasken och tänkt att det var ju märkligt att det var så fina vägar i mossan! Lärande kan ske på så många skilda sätt!

juli 14, 2016 av asaole

Trehundratjugonde åseriet- Sjutton tusen! 17000!

Nu har bloggen haft 17 000 visningar och ni som tittat in har hunnit bli 12000! Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar har 23 blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. Vill du läsa dem är det enklast att följa länken: http://wp.me/p4uFqc-Ov, eller #Turist i USA.

Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

The blog has so far had 17,000 views by 12,000 visitors! Thanks all of you for reading. During spring, I published a series of posts about music in SVA teaching (Swedish as a Foreign Language). The blogposts are written in Swedish and can easily be found by searching here on the blog with #Musikupplägg att samtala om. This summer, 23 blog posts centered on experiences from a tourist trip in the US. Do you want to read them, it is easiest to follow the link: http://wp.me/p4uFqc-Ov or #Turist i USA (= #Turist in the United States). These blog posts will later be translated into English for your convenience.

After the summer, the blog will as usual be a mix of reflections on teaching, book recommendations, and in between some memories of my work as a teacher. This fall, I hope to make more films with teaching tips to put up on my YouTube channel # åseriklipp. If you are learning Swedish, they may be of use for you! 🙂

juni 14, 2016 av asaole

Tvåhundranittiofjärde åseriet- Sommarlovet som läslov, ett sätt att komma ikapp!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

Det är verkligen längesedan jag blev bokslukare… Litteraturen var inte speciellt djuplodande i början och dessutom hade jag någon slags tävling mot mig själv. Jag antecknade böckernas titlar i min dagbok, en sådan där dagbok med ett litet lås, som var väldigt enkelt att dyrka upp med ett gem…och tur var väl DET, eftersom nyckeln var så liten och så lätt att tappa bort…

Innan jag gav upp och fortsatte vidare mot Allersböckerna och annan kiosklitteratur hade jag enligt de där anteckningarna i den lättuppdyrkade dagboken läst 39 Kittyböcker. Det är märkligt hur länge man orkar med att läsa en bok där man redan på första sidan får veta vem som är skurken och vem som är den goda… 🙂

Det fanns en period i tonåren då jag för längesedan hade slutat med den så kallade ”slukarlitteraturen” men ÄNDÅ läste böcker på ett sätt som ändå måste anses passa in i samma typ av bokslukande… Jag läste ”systematiskt”. Det kunde till exempel yttra sig i att jag läste en viss författares böcker så länge jag orkade, t ex Björn-Erik Höijers självbiografiska serie om Martin, eller Åke Wassings liknande självbiografi som börjar med Dödgrävarens pojke, eller Linnéa Fjällstedts böcker Hungerpesten och Missgärningen. Jag lånade alla böcker jag kom över, både på biblioteket och av vänner och släktingar. Därför läste jag till exempel Bernhard Nordhs ”I Marsfjällets skugga” för att den råkade stå i farfars bokhylla när vi var där på besök… Att snara en ripa…lärde jag mig att ”förstå” genom den boken…men också hur kallt det kunde vara i Västerbotten på vintern och hur utsatt livet var för en fattig barnfamilj i ett litet pörte. Böckerna blev en del av mitt liv och det har aldrig varit betungande att vara en läsande person. Det har i stället varit en ständig källa till både kunskap och glädje, något jag vet att jag delar med andra läsande personer. Man blir allmänbildad och får god språkförståelse.

På somrarna läser jag mer än under terminstid. Dels läser jag populärvetenskap, som t ex En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, dels läser jag romaner. När jag läser lever jag mig in i boken och kan gå och fundera på hur det är för karaktärerna i boken och även bli nyfiken på de platser som en viss bok skildrar. Jag tar i så fall reda på fakta, lär mig med både om platsen och om författaren… Jag är nog en kunskapstörstande människa… Jag tycker OM att kunna och veta saker… Det är intressant och ger mig mycket!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

juni 14, 2016 av asaole

Twohundred and Ninety-Third Asic- A hint of Swedish Midsummer

A couple of years ago, I experienced a very cold Midsummer’s Eve in the middle of Dalarna, Sweden. It was impossible to keep warm and later in the evening, I spent time in my sauna, which was indeed the very first time during summer! The lake I admire in the picture is called Siljan and that is the biggest lake in our county, however the other lake , called Väsman, close to my own town Ludvika, is also very beautiful.

Facing Lake Siljan

In this post I’d like to share a few photos from this morning when I was out walking. I hope you enjoy the scenery! The flowers are all typical for this time of the year and we use them when we make wreaths for our Midsummer celebration. This year I will most likely spend my Midsummer’s Eve in San Francisco, California, so I deciced to just add a little Midsummer feeling two weeks ahead of time… 😉 First a picture from long ago… Thank you Mom and Dad for sharing the typical traditions of our country!

Åsa, Dalke and Inger

Almost every Midsummer’s Eve all my life, I’ve spent in a church village called Stora Skedvi. I’d like to share a few of those very typical fiddle tunes with you, although here they are not played by my father’s group of fiddlers… First a march called #Trettondagsmarschen, that is usually played as the opening of #Bingsjöstämman, a get-together for fiddlers and those who love folk music, usually held the first week of July every summer. The second march is called #Rättvikarnas gånglåt and is also very famous.

Trettondagsmarschen

Rättvikarnas gånglåt

A couple of hundred years ago, people used this kind of music to endure longer walks, such as when they walked from their part of Sweden to the capital city of Stockholm for work opportunities there. It was easier to walk when someone played the fiddle… But instead of Spotify and iTunes for us, the fiddlers also shared their music willingly for dances in the evenings when all had stopped to rest for the night. A typical dance in my part of Sweden would be a ”polska” (Polish, as in from Poland), #Karis-Pers polska which is a slow dance with a high degree of sensuality between the two dancers, a man and woman… But a valse like #Bränd-Pers vals would also be appreciated by the dancing crowd. In some parts of Sweden it is possible to still dance these more traditional dances to live groups of fiddlers.

Karis Pers polska

Bränd-Pers vals

The celebration of Midsummer in all parts of Sweden is very traditional, but Dalarna is known for the tight connection between folkmusic and folkloristic traditions in general. Fiddlers playing their special music first of all, but also playing to typical dances for kids and adults. Crowds gather round Maypoles dancing together for fun as in ”Små grodorna” (the little frogs), or other such songs.

In Dalarna where I live, every little village proudly present a unique variety of traditions, unlike that of the village a few kilometers away. The food may vary, too, although most people would have sill (pickled herring) and fresh potatoes with sour cream and crisp bread with butter and cheese. Many would probably also have some strawberry cake with lots of thick cream (jordgubbstårta).

This year I will not be home for Midsummer. I will most certainly think of days in the past when I celebrated Midsummer, but I will also find ways to make this year’s Midsummer’s Eve memorable, although I will spend it abroad. I wish you all a lovely summer and hope you will follow my blogposts from over there… Look out for blogposts with the hashtag #Swedish tourist in the USA

Would you like a second opinion on my version of Swedish Midsummer? 😉

http://

juni 14, 2016 av asaole

Tvåhundranittioandra åseriet- Förtida uttag av midsommarfirande…

Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd-men sjön Väsman är också vacker! Det fick jag erfara i morse på en kort liten fotorunda jag gjorde.

Det har gått två år sedan jag bloggade om hur midsommaraftonen hade avlöpt just år 2014. I år kommer jag förhoppningsvis att skriva ett midsommarinlägg ifrån San Francisco…men i väntan på det, så kommer mitt kylslagna minne från 2014 väl till pass. Det var helt klart den kallaste midsommarafton jag dittills hade upplevt. Bilden av mig med utsikt över Siljan är det enda fotografiet från inlägget jag skrev 2014. Övriga fotografier med naturmotiv är från 2016 och är en liten tjuvstart på midsommarfirandet, medan bilden på mig, pappa och mamma har ett antal år på nacken… Glad midsommar önskar jag på detta sätt, lite i förväg…

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången.

Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant. Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

Åsa

juni 12, 2016 av asaole

Tvåhundranittioförsta åseriet- Swingtime again- Alice Babs och Charlie Norman

Alldeles nyligen har kommunen kommit fram till att det så kallade Pianotorget nära sjön Väsmans strand här i Ludvika ska tillägnas bygdens son Charlie Norman. Det tycker jag är väldigt fint! Han var på sin tid en fantastisk entertainer, som lyckades roa generation efter generation både med sin musikalitet och sin humoristiska personlighet. Igår när jag hamnade framför TV:n i slutet av dagen, var det just Charlie som fick mig att stanna kvar. Programmet hade nyss börjat och jag hade egentligen tyckt att Charlie Norman ensam hade varit gott nog för mig, men det blev bara bättre och bättre. De två musiker som var med från början, Jan Adefeldt på bas och Lasse Persson på trummor, fångade upp Normans pianospel och briljerade även själva med stor kunnighet på sina respektive instrument, utom vid ett tillfälle när Norman på sitt finurliga vis hade gett dem ”kompledigt”… 😉

”Vi har en låt här som är lämplig att plocka in grabbar till” sa Charlie Norman ungefär 20 minuter in i programmet och snart fylldes scenen på med Kjell Öhman (hammondorgel), Bosse Broberg (trumpet), Ulf Andersson (saxofon) och Olle Holmqvist (trombon). Plötsligt är det ett fullfjädrat jazzband. Jag som ju slagit på TV:n utan att ha koll på vad det är jag ser, tycker att jag har haft en fantastisk tur!!! Tänk att sitta här en vanlig lördagskväll och få så proffsig underhållning. Det enda man möjligen saknar är ju i så fall en vokalist… Jag sitter och funderar på om jag har lyssnat på så här bra jazz tidigare… Jag är inte en sådan diggare som hänger på jazzklubbar, men när jag har möjlighet så lyssnar jag gärna. När jag var ung gick jag ibland på Skansen och lyssnade på jazz, bland annat en gång när Putte Wickman och Arne Domnérus hade som en slags ”duell” om publikens gunst, till allas stora glädje. De var samtida med Charlie Norman, tänker jag…och med Alice Babs… Hon skulle ju ha passat i det här gänget… Då KOMMER hon!!! Från den stunden är den redan fina konserten helt fantastisk. Jag kollar i efterhand och förstår att det jag har sett är en konsert från slutet av nittiotalet, som anses vara Alice Babs’ comeback efter många års tystnad. Konserten finns i SVT Play, och heter ”Swingtime again-Alice Babs och Charlie Norman”. Om det regnar i sommar, så rekommenderar jag konserten som förstklassig ersättning för sommarsolen. Men så länge kan du lyssna på musiken redan här:

Länk till albumet Swingtime again med Alice Babs och Charlie Norman med flera

När jag var riktigt liten, antingen medan vi ännu bodde i Tullinge annars när vi nyss hade flyttat till Tumba, så lärde jag mig hur man skulle sköta familjens grammofon. Sedan spelade jag de skivor som räknades som MINA. Två av dem var skivor med insjungningar av Alice Babs. På den ena sjunger hon visor av Alice Tegnér och på den andra, så hade Georg Riedel tonsatt texter av Borghild Arnér. Jag lyssnade varv på varv och sjöng med och hittade vissa favoriter som jag sjöng om och om igen… Jag har ett fint minne från när jag fick nytta av att jag nött de där skivorna så envist. Det var på åttiotalet och jag var med i kören Bjuråsflickorna från Bjursås i Dalarna. Under en körresa till Fuengirola i södra Spanien, framträdde kören i den kyrka där Alice Babs var kyrkvärd på den tiden. Till körresan hade kören bland annat övat in Scandinavian shuffle, som ju varit något av ett paradnummer för gruppen Swedanes, som Alice Babs varit en del av, tillsammans med Ulric Neumann och Svend Asmussen… Måhända var det även efter inspiration av Swedanes som körledaren Per-Egon Janols sett till att vi även sjöng ”Side by side” och ”Filosofisk dixieland”?

Filosofisk dixieland med Alice Babs

Som en del av körprogrammet framförde jag ett solo på vallvisan ”Tula hem och tula vall” som jag hade hört Alice Babs sjunga på den där grammofonskivan jag nämnde innan. Jag minns vad speciellt det kändes att sjunga för Alice Babs. Ännu roligare var det efter körens framträdande när Alice Babs berättade att hon egentligen inte brukade sjunga offentligt (detta var innan den comeback som jag berättade om i början av inlägget…), men att hon nu gärna ville göra ett undantag. Sedan sjöng hon ett folkviseinspirerat stycke av Duke Ellington, bara sådär, a capella. Det var helt fantastiskt och alldeles oförglömligt. Hon var helt klart ”one of a kind”, Alice Babs.