Fyrahundrasjuttiofemte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse.  Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

 

Fyrahundrasjuttioförsta åseriet- Med skogen som helande kraft och inspirationskälla

Åsa i skogen

Det finns skogar som jag gärna återkommer till i minnet, för att de gav mig energi och kraft när jag var där. Personer som bor vid havet hela sitt liv, kanske hämtar sin inspiration, sitt lugn och sin kraft i havet, men jag har den relationen till den svenska skogen, helst barrskog, annars blandskog eller fjällskog, inte alls lika gärna lövskog… Bilden är hämtad ifrån Tiveden år 1985. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån Fagertärn där jag hade ”jobbat” som skogsrå på en station som ingick i ett naturspår. Fagertärn är en liten tjärn mitt i naturreservatet Tiveden och mest känd för sina vackra rosa näckrosor. Min uppgift under naturspåret var att ”skrämma scouter” något som många scoutledare har roat sig med genom åren… Jag hade gröna slingor i mitt långa hår, grönmålade tånaglar, en rävsvans och var betydligt mer sminkad än på bilden ovan. Många av de yngre scouterna höll hårt i sin ledares hand när de hörde mitt skratt bakom tallstammarna, men när de väl SÅG mig, så skrattade DE och det få man ju bjuda på.

En annan mycket betydelsefull skog som jag aldrig någonsin kommer att glömma är Bolognerskogen i Gävle. Jag gick varje dag i nästan sju veckor genom Bolognerskogen för att ta mig till Gävle lasarett och strålningsenheten, för att genomgå strålning för min bröstcancer. Tack vare promenaderna i Bolognerskogen var tiden i Gävle ljus och positiv och skänkte mig mycket kraft. Jag fick massor av inspiration av att gå genom den vackra parken och roade mig med att välja olika vägar varje dag. En morgon skrev jag en dikt som jag gav namnet ”Strålande september”. Precis efter dikten infogar jag ett av mina favoritfoton från Gävletiden. Jag fotograferade rakt upp mellan träden i just Bolognerskogen på en plats som är lite högt belägen och påminner mig om en samlingsplats. Där finns en öppen yta i mitten och runt den öppna ytan står höga ståtliga lövträd vars kronor bildar den vackra ramen runt den blå himlen på mitt foto.

Mot en av dessa stammar stod jag en eftermiddag i september för snart fem år sedan och grät, för att allt det vackra däromkring berörde mig så djupt. Jag ville inte gå därifrån eftersom tårarna rann och jag tyckte att det skulle vara svårt att gå så bland folk mitt i centrala Gävle. Som om träden kände detta, började en svag vind att fläkta, denna i övrigt helt vindstilla morgon. Tårarna på kinderna torkade medan jag förundrat noterade hur vinden avtog igen. Trädet mot vars stam jag vilade, tog emot mig i min inre sorg och lyckades trösta mig. Jag kunde gå vidare igen. Skogens inverkan på mig har alltid varit känslosam. Mindfulness är i ropet… Jag är som mest närvarande i närheten av träd.

 

Strålande september! 

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

 

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

 

Dagen!

 

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

 

 

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

 

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

 

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

Lövgluggen i Gävle

Fyrahundrasjuttionde åseriet- Funderingar på nationaldagen

Det fanns en reklamsnutt för ICA i TV just på nationaldagen för något år sedan, som fångade mitt intresse. Det var ett norskt par som diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira just den dagen… Till slut enades paret om att det inte kunde vara något extra med den där dagen, eftersom ingen i ICA-affären verkade det minsta inställda på firande.

Men varför firar vi då?

Nationaldagen har ofta sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som klassföreståndare med elever som snart ska få sommarlov. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på Stallbackens skola där jag jobbade för ett antal år sedan. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. En nationalsång borde uppmuntra gemenskap och vikänsla och självklart inkludera alla som ställer sig bakom det som är vårt samhälles grundvalar. Den svenska konstitutionen med de många friheter vi har, är vad jag vill värna. Följ länken om du är osäker på vad som gäller!

Sveriges demokratiska system och våra grundlagar

Vi borde alla bidra till en ökad gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2017, det som NU är VI. Komikern Soran Ismail, som många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund blev vid ett tillfälle intervjuad i SVT1 av Micke Lejnegaard om svenskhet  ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran.

Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning.

Flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, skriver inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” en dag som denna. Inte en enda av de personer jag känner som är födda här, har kommit på idén att gratulera landet Sverige. Varför inte? Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan!

Det finns så många saker man kan göra på en ledig dag! Många ska säkert inte alls ”fira” dagen. Den passerar bara som en dag i mängden… Andra har fått en ledig dag från jobbet och passar på att rensa ogräs eller måla om uthuset eller kanske plantera nya blommor i balkonglådan. Men vissa deltar också i någon gemensam aktivitet, där syftet är just att försöka stärka traditionerna kring nationaldagen. Just i år ska jag faktiskt både baka kakor inför min dotters student OCH ta del av det nationaldagsfirande som min lilla kommun erbjuder, mest för ATT.

Vi ska vara glada över att vi utan problem kan rensa ogräs eller måla båten på vår nationaldag om det är det vi vill. Om vi hade bott i en diktatur hade vi tvingats ut för att göra något som regimen hade bestämt, paradera framför vår diktator kanske? När vi klagar över dem som ”inte firar” ska vi minnas att vi har möjlighet att välja och att det valet i sig är värt att värna! Nu har jag dessutom utnyttjat flera av mina grundlagsskyddade friheter… åsiktsfriheten och tryckfriheten till exempel! 🙂

Grattis Sverige! ❤

Four Hundred and Sixtyninth Asic- I am a Londoner!

Freedom of Speech and Freedom of Thought, Freedom of Religion, Freedom of Press, are all manifestations of our right to express ourselves in our democratic society. Those rights enable us to be exactly the persons we would like to be. It took hard work by previous generations to reach this level of freedom for ordinary citizens and it is worth fighting for. In my country it is possible to express oneself without fearing repression.

Terrorism strikes unpredictably and kills and hurts innocent civilians, with no chance to protect themselves. We cannot know where or when will be next time. Lately, terror attacks in arenas or crowded places have proven that terrorists strike towards not just the democratic rights, but towards a certain free lifestyle where we enjoy cultural events such as concerts, soccer games and so on.

When we choose to stay at home because we fear terror, never meet in cultural events or have a coffee or beer with a friend, the terrorists win. Let’s fight them in a peaceful way! My goal for today will be to meet with a friend or two and have a Swedish ”fika”. That will be my humble protest in a world of terror. #fikaagainsterror

Fyrahundrasextioåttonde åseriet- En mobilavisering skär genom tystnaden

Ljudet från pennor som raspar mot papper, någon som suckar, en annan som undslipper sig en harkling eller en diskret hostning. Blad vänds frenetiskt i ordböcker, medan ord och uttryck antecknas i provhäftet. Stämningen här är vad som brukar beskrivas med uttrycket ”flitens lampa lyser”. Lokalen är överdådig jämfört med vårt vanliga klassrum. Det beror på att de båda grupperna jag undervisar är för stora för att jag ska kunna ha dem på plats samtidigt i den vanliga lokalen. Det känns lyxigt att vara i aulan. Uppkopplingen i min dator är en miljon pinnar och  fingrarna flyger över tangenterna. Det är högt i tak och ljuset från den efterlängtade solen är utestängt bakom höga träpaneler, för att inte blända någon av eleverna när de skriver. I stället håller vi tillgodo med taklampor som ger det där lagom starka ljuset som inte bländar, men ändå är tillräckligt för att klara uppgiften att läsa, timme efter timme.

För att slippa problem med störande mobiltelefoner, hade jag för den här dagen tänkt ut att om alla elever lägger sina mobiler på en lapp som jag förberett med deras namn, så skulle vi ha koll på vilka som lämnat ifrån sig mobilen och även om någon mobil inte var i tyst läge, eftersom det är viktigt att mobiler inte stör under provet. Allt fungerade väl till den sista timmen, då flera mobiler började få aviseringar med ljud… När detta händer känner jag vanmakt! Vad mer kan jag göra än att försöka lokalisera ljudet och gå med den aktuella mobilen till dess ägare? Jag vill att det ska vara lugn och ro på skrivningen och det är ju självklart att mobilerna ska vara i tyst läge, men det är mitt fel att de inte är det, eftersom jag borde ha påmint en extra gång och försäkrat mig om detta…

Rummets tysta läge… återkomer efter en stund igen, när mobilaviseringarna upphört, efter att jag burit den aktuella telefonen till dess ägare för att få hen att stänga av den. Note to self; Inför morgondagens skrivning ska alla mobiler vara i flygplansläge…

När jag tittar ut över de välbekanta ansiktena slås jag av hur långt borta en del av dem verkar vara i tanken. När jag försöker möta deras blick för att kanske skänka dem ett uppmuntrande leende, noterar jag i stället hur djupt koncentrerade de är på uppgiften. Framför mig sitter de nästan 40 elever som jag har haft glädjen att lära känna under den gångna terminen. De är alla vuxna och har studerat en grundkurs i svenska på den nivå som kommer efter SFI. Var och en har sitt speciella leende, som jag så gärna har mött i mitt klassrum. De har sina berättelser, sina liv, sina många infallsvinklar på livet och genom att tillbringa tid med dem har jag fått förmånen att dela deras berättelser.

Genom att aktivt samtala med varandra i skolan har de säkerligen berikat varandra och bidragit till aktivit språktillägnande både i klassrummet och på raster i interaktion med varandra. För många är Sverige ett drömmarnas land, där mål på en högre nivå ska nås, men för andra är Sverige en hållplats på väg till en annan plats. För ytterligare någon är Sverige inte alls något mål över huvudtaget, utan snarare den plats dit man kom för att det blev omöjligt att vara kvar i hemlandet av något skäl. De delar dessa erfarenheter med varandra, medan jag förstås lyssnar och tar till mig av det de berättar, men jag känner ofta att oavsett hur väl jag försöker lyssna och förstå, så går det inte att till fullo sätta sig in i hur det är att lämna allt det invanda och trygga för att hitta en ny social kontext i en annan kultur än den egna. Det jag förstås saknar är inifrånperspektivet. Man lär så länge man har elever…

Det jag beundrar mest hos mina elever, både dessa och andra vuxna elever i ämnet svenska som andraspråk, är att de kämpar trots motståndet från det obekanta i den nya språk och kulturkontexten. Så är det också här i provsituationen. Faktum är att ingen ännu har gett upp. Alla läser, skriver eller tar en kort eftertänksam paus för att sedan återigen kasta sig över uppgiften att bli klar med läsförståelsedelen till det nationella provet. Jag är så lycklig som är deras lärare, men det är jag inte så länge till om de skulle klara detta nationella prov, för genom att ta sig igenom nålsögat som denna prövning innebär, har de kvalat in till nästa kurs, som är en kurs i ämnet svenska som andraspråk på gymnasienivå.

Med ett helt sommarlov i bagaget kommer jag åter i augusti för att träffa nya människor som för en kort tid är mina elever. Det är som ett kretslopp, där jag är en del i den helhet som är skolsystemet… en kugge i ett av kugghjulen…

Fyrahundrasextiosjunde åseriet- En lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag…kanske inte just i år, för nu är det nästan snö på marken i stället för äppelblom, men om vi håller oss allmänna, så kan jag ju hylla maj månad… 😀

Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

 This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

 

 

Fyrahundrasextiofemte åseriet- Multimodalitetens mor och mormor-#Musikupplägg att samtala om

Med tiden har undervisningssituationen förändrats på många områden. På 1920-talet när min morfar var liten  och gick i skolan hade hans lärare en läroplan att följa, men också en lång rad föreskrifter och riktlinjer som bestämde relativt konkret vad man skulle göra och inte. Det fanns också en viss läsebok och en viss språklära som man använde i hela landet. De hjälpmedel som stod till buds var griffeltavlor, en stor till fröken och en liten till barnen, samt en sinnrikt konstruerad bräda med spikar, där man hängde upp siffror och tecken inom matematik. Man hade skrivbok med bläckpenna och bläckhorn för välskrivning. Fröken kunde även ibland visa skolplanscher och berätta om platser långt borta eller om växters olika delar eller om hur en process går till.  Det var upp till elevens egen fantasi att förstå hur det såg ut i Kina med hjälp av skolplanschens tecknade illustration. Varje morgon sjöng barnen en psalm till frökens ackompanjemang av tramporgel. Vid vårterminens slut gjorde man ibland en utflykt, till exempel upp på ett berg med vacker utsikt. Men därutöver hände inte så mycket extra. Ändå måste just morfars lärare varit en engagerande person, eftersom han ofta återkom till kunskaper han hade förvärvat hos henne i just den där skolan. Så som han beskrev undervisningen, när jag intervjuade honom 1991, var lärarens främsta styrka att hon var så duktig på att berätta och så skicklig i att förklara. Dessa egenskaper delar hon säkert med många lärare, både före och efter henne!

#gåspennans tid #asaole

Vid några tillfällen har jag varit på besök i New Jersey i USA, för att följa en lärares arbete. Senast detta skedde var hösten 2014. Staten New Jersey, har bestämt sig för ett specifikt läs- och skrivprogram som ska genomföras i varje klassrum enligt förutbestämda detaljerade riktlinjer. In i minsta detalj får den enskilda läraren information om vad som ska läsas, hur det ska läsas, vilka frågor som ska ställas samt hur, exakt, elevernas kunskap ska redovisas och kontrolleras. På väggarna i klassrummen sitter planscher med information om hur man ska ställa frågor till eleverna. Regelbundet kommer besökande inspektörer för att kontrollera att lärare följer alla riktlinjer som språkkonceptet föreskriver. Lärare jag träffade i New Jersey kunde å ena sidan vittna om att det var enkelt att veta vad man skulle göra och hur, å andra sidan hade lärarens möjlighet att själv påverka innehåll och metoder nästan helt försvunnit och det upplevde många lärare negativt när de jämförde med hur det varit tidigare.

Nutidens svenska lärare har att förhålla sig till kunskapskrav som man förväntas uppnå med sin undervisning i ett ämne. Ämnets innehåll presenteras i avsnittet ”centralt innehåll” i en kursplan kopplad till aktuell läroplan  och det är fortfarande relativt fritt för läraren att välja både innehåll och metoder för att uppnå kunskapskraven. Därför kan det se väldigt olika ut i ett klassrum, jämfört med i ett annat. Frågan är hur länge det kommer att vara upp till enskilda lärare och arbetslag, skolor eller kommuner ”hur” vi gör i skolan… Friheten kanske kommer att inskränkas i framtiden, för att ersättas av mer kontrollerad likriktning? Eller är det just friheten som ska värnas? I takt med att internationella skoljämförelser visar på olika styrkor och svagheter i det svenska skolsystemet, är det säkert mycket som man senare kan blicka tillbaka på med samma slags nostalgi som jag gör med morfars skolgång ovan.

#Vägval

Nutidens lärare har en lång rad hjälpmedel som möjliggör olika sätt att förstå ett kursinnehåll. Synen på vad som är kunskap och vilka olika metoder och hjälpmedel vi kan använda i undervisningen har ändrats i en rasande takt. I centrum för verksamheten i den svenska skolan är individen, eleven. Mycket i undervisningssituationen handlar därför om vars och ens rätt att hitta egna framgångsrika sätt att lära sig det kursinnehåll som förväntas. Det har varit modernt att analysera hur elever lär sig och diskutera olika strategier för att lära sig så effektivt som  möjligt och gradvis har även olika forskningsdiscipliner blivit allt viktigare.

Forskningsdisciplinen semiotik handlar grovt förenklat om hur man förstår och tolkar tecken och information samt hur man i förlängningen kan analysera dem när de finns i t ex bilder eller gester eller andra uttrycksmedel. En text består av tecken som går att tolka och förstå. Men hur förstår man tecken som är en del av en bild till exempel? Det faktiska innehållet i något vi uppfattar samt hur detta är presenterat, är grunden för  begreppet multimodalitet, som är närbesläktat med semiotik. Mycket kortfattat handlar multimodalitet om vilka teckensystem (vad) som ska förstås och vilka medier vi använder. Man kan säga att den som förstår hur multimodalitet är kopplat till olika typer av lärande hittar nya vägar att undervisa än de som morfar och hans lärare hade tillgång till. I det multimodala klassrummet kan kursinnehållet förstås med hjälp av datorer och iPads, mobiltelefoner och ljudfiler, men också sådant vi länge använt oss av, som bilder och musik. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför tar jag tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

Spring Melody

De musikteman jag väljer ut i kommande blogginlägg, är exempel på språkinnehåll som kan diskuteras i elevgrupper. Utgångspunkten för mina förslag till musikteman är sånger och låtar av lättare karaktär, välkända för många.  Varje tema kan användas för sig eller som del av en helhet. Vidare kan ett tema med fördel delas upp och utgöra dagens ”Grej of the day” om man har ett sådant upplägg i sin undervisning. De musikteman jag kommer att skriva om kan mycket väl användas för samtal om rent språkliga aspekter som uttal, intonation eller vilka ord vi fortfarande använder, jämfört med dem som används i det aktuella musikstycket. Dessutom kan de musikteman jag presenterar användas som underlag för samtal om kulturföreteelser eller sådant som går att koppla till tider på året eller speciella grupper eller individer. Främst är tanken att få igång elevers egna associationer, produktion av talad svenska, engagemang om den musik man lyssnar på. Mer om detta i följande inlägg, alltså. Följ #Musikupplägg att samtala om.

 

 

Fyrahundrasextiofjärde åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.