Etikettarkiv: #förhållningssätt

av

Femtioförsta åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

 

av

Fyrtioåttonde åseriet- Valrörelse eller valröra för skolans del?

När politiker vill vinna väljare strax före valet, brukar de mest märkliga förslagen dugga tätt på både riks- och lokalnivå. Det är min uppfattning att detta gäller för alla sektorer i samhället. De reformer som föreslås för skolans del är inte sällan mycket omvälvande, men inte alltid någon nyhet. Om vi ska tänka #skolanförst i det här valet, så är det viktigt att fokusera på skolans arbetsro också! Förslag till förändringar som inte innebär förbättring kan vi gärna vara utan!

Att ständigt FÖRÄNDRA leder inte med självklarhet till FÖRBÄTTRING.

När mätningar och rapporter visar på försämringar i skolresultaten får skolan ofta nya direktiv som går helt emot det som för tillfället gäller,. Mätningarna åtföljs inte alltid av utvärderingar av metoder i undervisningen eller av andelen obehörig personal. Inte heller läggs något fokus på skolledaransvaret när resultaten viker.  Skolpolitiker på kommunalnivå kan dessutom ostrört fokusera på verksamheter som normalt inte ingår i kommunalt ansvar… Man kanske hellre vill ha ett skid-VM än att påskynda upprustningen av en sliten skola?  Att satsa på skolan innebär med min logik att något annat måste stå tillbaka. Man kanske inte kan rusta Folkets hus i en socialdemokratiskt styrd kommun om skolans resultat är dåliga. Man kanske inte heller kan ge ökade bidrag till företagarföreningen i en borgerligt styrd kommun om kommunens elever inte ges möjlighet att nå målen i kursplanerna. Att satsa på skolan är alltså en prioritering, en angelägen prioritering eftersom utbildningen av våra framtida vuxna hänger på vilken #utbildningskvalitet vi i skolan kan leverera till våra elever.

Många #lärare ser fram emot #riksdagsvalet 2014,  för att de hoppas på förbättringar på många områden. Jag för min del känner mig orolig för de tomma löften och valfläsk som vi just nu blir överösta med. De förslag till förändringar för skolans del som lagts som valfläsk under detta supervalår ska inte tillåtas bli oreflekterade förändringar om de inte samtidigt leder till mycket tydliga förbättringar. I den bästa av världar vilar förändringsförslagen på forskningsresultat, lärares erfarenheter, utvärderingsresultat från skolverksamheten, i stället för att vara något tillfälligt politiskt utspel för att vinna väljare i sista stund. Vanliga slagträn i valtider är fler utbildningsplatser på lärarhögskolorna, ökade anslag till läromedel, upprustning av skollokaler, fler grupprum… När reformen om förstelärare kom, så ledde det till att många lärare fick ett välkommet lönelyft. Lärarkollektivet som helhet är trots denna förbättring för förstelärarna, lönemässigt långt efter yrkeskategorier med jämförbar utbildningslängd och komplexitet i yrket. Jag befarar att förstelärarreformen leder till att politiker anser att de ”redan har satsat ekonomiskt på skolan” och kan fokusera på andra sektorer i samhället.

Att toppstyra och detaljplanera över huvudet på lärarna är inte nödvändigtvis receptet för en framgångsrik skola.  Eftersom elever är individer med olika sätt att lära sig, måste lärares kreativitet och flexibilitet ges friutrymme i en alltmer stressig skolvardag. Vi har redan en timmes ”friskvård” på arbetstid, vilket är lysande. Det vore önskvärt för en framgångsrik och bottom-up-orienterad skolutvecklingsprocess att möjliggöra en timmes enskild reflektion på temat skolutveckling på arbetstid.

Skolan behöver politisk HANDLINGSKRAFT och MOD, men inte förhastade reformer som inte leder till något annat än en fjäder i hatten för aktuella politiker.

Att vara lärare är alldeles enastående fantastiskt om man får rätt förutsättningar och det kan upplevas som oerhört jobbigt och frustrerande om man inte ges rätt förutsättningar. Därför hoppas jag att politiker i årets val tar ansvar den svenska skolans framtid. Sätt #skolan först!

av

Fyrtiosjätte åseriet- Brinnande engagemang och sammanhållning

Imorgon kanske det regnar och om det gör det, så ska jag njuta lite extra av det regnet, eftersom jag vet att det kan hjälpa till åtminstone litegrann i den omfattande brandbekämpning som pågår nu. En tacksamhet över att skonas från både branden och andra katastrofer infinner sig hos mig. Så otroligt fort kan den trygga tillvaron bytas mot ett osäkert kaos där man upplever att man får för lite information och där man är rädd och orolig. Vi bor i ett land i fred och ändå skapar skogsbranden ett undantagstillstånd som starkt påminner om krig.
När det brinner inpå knuten ställs många självklarheter på sin spets. Det har blivit tydligt genom nyhetsrapporteringen ifrån branden i vårt grannlän. När röklukten nådde ända hit och när den inte alls doftade gott, så gick mina tankar till dem som får sina egendomar inrökta. Men medan dagarna går har fokus i stället kommit att flyttas till alla de, ja faktiskt, eldsjälar, som frivilligt deltar på olika sätt. Många är tillresta från andra landsändar, eller våra grannländer, men väldigt många är från närområdet runt branden. Hjälpinsatserna rör allt möjligt som att bidra med sin specifika kunskap att köra skogstraktor, eller kanske att samordna matleveranser eller bidra med djurtransporter så att djur som befinner sig i det drabbade området kan få gå i en hage dit röken inte nått i samma omfattning. Oavsett vilken insats man bidrar med så är det behjärtansvärt.
När den största skogsbrand som drabbat Sverige i modern tid härjar, händer något med den svenska folksjälen. Det blir en sammanhållning på gräsrotsnivå som är konstruktiv och konkret och till och med ganska samordnad! I mitt närområde har någon startat en sida på facebook för att just samordna hjälpinsatser till dem som drabbats av branden och det är ett jättebra exempel på hur denna konkreta vilja att hjälpa yttrar sig.
En annan sak som jag tror många med mig funderar på är hur det skulle vara att från sitt hem välja de få saker man måste ta med sig vid en evakuering. Om man ens hinner få med sig något…!

av

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

av

Trettiosjunde åseriet_ Kirschvarning följd av räddningsinsats, vips en gardin på plats!

Ända sedan barnsben har jag haft en massa olika hantverksprojekt på gång, men den som känner mig vet att många av dessa är påbörjade, men inte avslutade… Först och främst är det rastlösheten som är orsaken till detta men också en önskan om att hinna med så mycket som möjligt. Vissa hantverk är väldigt tidsödande och pilliga och kräver skarp blick, god finmotorik, enastående tålamod och stresstålighet, men alltihopa samtidigt. Jag tröttnar ofta någonstans mitt i, för att jag tycker att någon annan aktivitet för tillfället är mer lockande än att slutföra den påbörjade. Hantverksprojekt som jag ändå har slutfört har krävt en mycket stor självdisciplin och envishet och efteråt har jag känt mig både tillfreds med mig själv och lycklig över att jag tog mig för med hantverksprojektet i fråga. Även om det är slutprodukten som jag i just den stunden är stolt över, så är det vägen dit som också inbringar en känsla av tillfredställelse.

Sommaren är helt klart min högsäsong för detta skapande och så har det alltid varit. Det har varit allt mellan himmel och jord som virkning, stickning, tovning, pärlsmycken, näverflätning, rotslöjd, makramé, broderi, gipsgjutning, svarvning, snickeri, målning, glasmålning, kurbits- och schablonmåleri, eternellarrangemang, vävning av trasmattor, batikfärgning, målning av lerkrukor, gjutning i betong, växtvävning, fritt skapande av naturföremål, drejning… Ofta har min nyfikenhet knuffat in mig i hantverksbodar och färgaffärer där jag övertalats att köpa dyr utrustning till den hantverksfluga jag just då är helt såld på… Därför skulle jag lätt kunna öppna en filial till den lokala färghandeln och sälja lite av varje för den som är intresserad av att börja med något hantverk.

Jag lärde mig att virka när jag var i sjuårsåldern, eftersom jag ville göra saker till mina lyckotroll. Jag tyckte att det var roligt och dessutom gick det fort, eftersom det man skulle göra inte var så omfattande. Att få planera, genomföra och sedan fundera på hur man kan utveckla till en annan gång är bra för utveckling av kreativiteten tror jag. Tydligt för mig själv i retrospektiv är att jag har snöat in på ett slags hantverk i taget.  Efter virkningen började jag sticka… Men att slutföra har som sagt var inte varit mitt signum i hantverkssammanhang. Därför blev det t ex endast ett pastellfärgat bakstycke till det jättetrendiga stickade linnet som jag påbörjade förrförra gången som det var inne med pastellfärger. Jag vill minnas att jag vid det tillfället var i artonårsåldern och linnet, nej jag menar bakstycket, ligger säkert i den stickkorg som jag så ambitiöst anlade ungefär samtidigt.

Att kunna göra många saker samtidigt är min schablonbild av vad hantverk är för andra människor. Mamma brukar ibland berätta hur hon vid ett visst tillfälle satt med håret i dåtidens innovation, torkhuvan, medan hon hade fötterna i ett fotbad, såg på TV och samtidigt stickade utan att titta på stickningen. Flera av mammas jämnåriga släktingar och vänner har samma simultankapacitet när det kommer till hantverket. För dem är händernas arbete helt automatiserat och de behöver möjligtvis endast titta ner vid vändningar eller vid någon förändring i mönstret om de stickar eller virkar. Jag tror att skälet till att jag inte är en mer ivrig hantverkare är att jag blir frusterad över att just jag inte kan göra alla de där andra sakerna medan jag stickar. Det blir fel då jag försöker… Ett utmärkt exempel på det är också från min ungdom. Hur svårt kan det vara att sticka medan man lyssnar på någon som pratar? tänkte jag när jag satt i köket hos en bondmora jag då träffade ofta. Hon berättade ofta väldigt spännande anekdoter från sitt händelserika liv, så också denna gång. Jag stickade bakstycket till en tröja i beige bomullsgarn. Det gick JÄTTEBRA och jag kände mig oerhört stolt över att jag både kunde lyssna på henne och samtidigt lite proffsigt sitta där och sticka som en maskin ungefär. Verkligen hög grad av vuxenpoäng! När kvinnan pratat klart upptäckte jag att det verkligen hade gått jättebra, för jag behövde repa upp mer än två decimeter eftersom jag stickat för långt utan att maska av. Den beige tröjan är ändå en seger för mig både då och nu i efterhand, för min äldsta dotter använder den ofta och mycket och verkar trivas i den.

I syslöjden var jag inte klassens ljus precis. Den extremt lilla och väldigt intetsägande blekrosa korsstygnsgris som pryder en tändsticksask hemma hos mig, tog säkert veckor om inte månader att färdigställa. Som vuxen är jag spontansömmerska… Vad är det? undrar förstås du. Det är en sådan som ställer sig nedanför sitt fönster i vardagsrummet och tänker: ”HÄR skulle man ju passa på att byta gardiner” och sedan far iväg hals över huvud till närmaste affär där de säljer tyg, typ Åhléns. Men stopp där! Borde man inte mäta fönstret??? Det där med mätningen… Man lär sig av vad man ser att ens föräldrar gör, är det inte så? Pappa kan stå på marken nedanför ett hus och avgöra vinkeln på en vindskiva, eller från golvet avgöra hur han ska såga en profilerad hörnlist och sedan såga till, klättra upp och spika dit den och det är perfekt mätt. Hur svårt kan det vara? Kan han kan jag, så jag åker till affären utan att mäta.  Väl på plats i affären, funderar spontansömmerskan över det tänkbara fönstermåttet… tar för säkerhets skull till lite extra och åker sedan hem, för att oftast upptäcka att anfallet av hantverkslust redan har gått över och tygstycket utan problem kan stuvas undan i närmaste större skåp eller låda. BETYDLIGT SENARE plockas ändå tygstycket fram och då är spontansömmerskan inte ens spontan längre, bara trött! Däremot är det i detta läge viktigt att det inte ska ta jättelång tid att fixa gardinerna. Därför hoppas vissa moment glatt över, som till exempel mätning. Det är överskattat… Man kan gissa på en höft ungefär hur mycket man ska vika in i överkanten. Det blir bra! Samma sak med fållen.

OM man stryker lite på den invikta kanten så kan man hoppa över ett moment till, nålning. Sedan är det bara att sy. Naturligtvis går det alldeles utmärkt om man har många år i branschen som sömmerska, men om man som jag är glad amatör, så vinglar det lite och sömmen blir allt annat än rak. Det har hänt att jag med mina egna ögon noterar att den där kanalen som kirschstången ska glida smidigt igenom när gardinen hänger vackert på sin plats, inte är tillräckligt bred på alla ställen. Då tänker man helt sonika att det nog ska gå ändå, men i nio fall av tio slutar det ändå med en återkommande scen ur vårt äktenskap, då jag redan uppklättrad på en stol, med gardinen i ena handen och gardinstången i den andra och oerhört less på att sy och handarbeta utbrister:

”Kirschvarning!”

Då kommer faktiskt alltid maken med ljusets hastighet, för han vet att det är en bättre idé att hjälpa mig med att hänga gardinen än det är att inte göra det. Med hans lugn och beslutsamhet kommer gardinen på plats och båda kan se på resultatet och tycka att vi är duktiga på det där med gardiner vi…

av

Trettiosjätte åseriet- Synen på historia är en historia för sig…

Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!

av

Minåseri- Funderingar på nationaldagen

I morse fnissade jag åt ICA-reklamen där ett norskt par diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira idag… Till slut enades det om att det inte kunde vara något extra med den här dagen, eftersom ingen i affären verkade det minsta inställda på firande. Jag har firat fjärde juli i USA vid två tillfällen. Första gången firade jag den aktuella dagen genom att konstatera att jag och min värdinna redan hade firat ”igår”, eftersom hon hade en middagsbjudning med vänner kvällen FÖRE den fjärde juli. När jag sedan kom till nästa värdfamilj och de fick höra att jag inte alls firat den fjärde juli på rätta dagen och på det traditionella sättet, blev de alldeles chockade och menade att jag absolut måste återkomma en annan gång för att få uppleva hur det SKULLE vara. Denna nästa gång, så hade jag med mig man och barn och vi skulle fira den fjärde juli i en liten stad i New Jersey, Pitman. Värdparet hade förklarat för oss att vi skulle åka till centrum i den lilla staden och där skulle vi se på en blygsam parad, eftersom detta var en liten stad. De påminde oss hela tiden om just det…att det inte var någon stor parad, eftersom staden var så liten… Flera timmar senare, när vi hade stått utmed huvudgatan och tittat på ekipage efter ekipage med omväxlande utsmyckning, undrade jag stilla hur det kunde vara i en STOR stad… Det var militärer, lokalföreningar, idrottsklubbar, cheerleaders och musikgrupper i en enda röra. På TV sändes massor av program som hade temat fjärde juli. Grillad hamburgare med traditionella tillbehör var vad vi åt på det grillparty som ordnades och vid kvällens slut var jag också slut av allt firande! Jag kunde konstatera att firandet i denna stad var mer gediget än det jag hade upplevt något år tidigare på en annan plats i USA.

Mina svenska nationaldagar har jag annars tillbringat lite olika från år till år. Ibland har de sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som lärare. Oftast har jag då varit klassföreståndare med elever som inget hellre vill än att skynda ut i den svenska sommaren på sin långa ledighet. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på den skola där jag jobbade för några år sedan. Solisten är skicklig och fördelen är då att man inte måste höra den överdådiga texten. Som lärare i allmänhet och som språklärare i synnerhet så får jag ofta bena ut texters betydelse och försöka bringa klarhet i deras budskap och underliggande teman. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. I stället borde fokus vara en gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2014. Det var nämligen det som i övrigt gjorde störst intryck på mig denna dag; Det började redan i morse då en fotograf gästade TV4 och berättade om ett nytt bildverk hon gett ut. Boken heter ”Ack, Sverige du sköna!” och innehåller inte någon text, endast foton. Den boken ska jag inhandla. Den visar inte Sverige som ett land med enbart små lintottar i folkdräkt, utan den visar landet Sverige från väldigt många andra synvinklar. Komikern Soran Ismail, som i SVT1 idag diskuterade med Micke Lejnegaard om svenskhet har många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran. Idag har jag från flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, sett inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” För mig är det tydligt att inte en enda av de personer jag känner som är födda här, ens har kommit på idén att gratulera landet Sverige.

Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan! I länder där krig och förtryck varit vardag i långa perioder ganska NYLIGEN och där nationaldagen firas till minne av den fred och försoning som till slut uppnåddes, har man kanske lättare till tanken ”Grattis!” än vad man har i Sverige där det är svårt att minnas närmaste stora krig som Sverige var indraget i. Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning. Det gladde mig att det var Jan Eliasson som höll tal i TV idag. Han föregår med gott exempel och visar vägen som en god medmänniska som tar ansvar inte enbart för sig själv, utan för hela mänskligheten. Heja mångfalden!

av

Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan

En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.

Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.

Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.

av

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.

av

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.