Fyrahundratrettioandra åseriet- Möten känns minnesvärda när delandet upplevs som äkta och närvarande! #Londonfrossa

Portieren ringer upp mig och berättar att vår bil har kommit. Vi skyndar ner i hissen med alla väskorna. Taxichauffören är en gladlynt man som genast småpratar så att den förestående resan känns lockande och intressant. Jag tänker på mina elever hemma i Sverige och känner direkt en stor samhörighet med den här mannen, för att han i så stor utsträckning påminner mig om dem. De andra sitter i baksätet och jag sätter mig bredvid chauffören. Han kör en högerstyrd bil och det är ovant för mig att sitta till vänster, så jag skojar och säger att jag nog kommer att bromsa hela resan av gammal vana. Sedan pratar vi om allt mellan himmel och jord och trots att resan inte är speciellt lång, bara från Barbican till Paddington, hinner vi avhandla ett stort antal samtalsämnen och jag vet att för min del kommer mötet att vara ett sådant jag minns. Jag kommer att tänka på dikten av Hjalmar Gullberg, Människors möte. Det är inte ångest jag känner när jag åker taxi, men den lättnad som dikten beskriver vid själva mötet, påminner om hur lätt jag känner mig inombords, trots att jag skulle kunna vara drabbad av resfeber inför den förestående flygresan. Jag är helt uppslukad av konversationen med taxichauffören hela vår resa till tåget.

Det har alltid fascinerat mig hur det första intrycket kan vara avgörande vid mötet med en vilt främmande person. Samma fascination känner jag kring det faktum att man själv kan påverka utfallet, genom att vara vänlig och tillmötesgående och bjuda på sig själv. Man vinner gemenskap genom att dela med sig av sig själv. Så upplevde jag just den här taxiresan.

Chauffören, Said, berättar att han kommer ifrån Bangladesh. Han har bott i UK i hela sitt liv, med undantag för några år i barndomen, då han följde med sin far, som var läkare, åter till Pakistan. Sättet han delar med sig på är varmt och spännande och intressant. Det är ett lärande tillfälle. Jag skrattar och lever mig in i det han säger, upplever att jag kan se det han berättar om. Vi pratar faktiskt aktivt om hur mycket ett leende och ett vänligt bemötande kan betyda och jag berättar om en händelse då jag och maken var på besök i Stockholm och åkte buss på bron mot Stora Essingen, då himlen öppnade sig för ett extremt skyfall som ledde till att hela vägbanan blev mer som en flod och bussen gjorde samma avtryck i ”floden” som en motorbåt skulle gjort i en sjö. Vi hade stigit på bussen vid Fridhemsplan och jag hade hälsat vänligt på chauffören och småpratat lite med honom och frågat från vilket land han kom. Han hade svarat att han var indier, vilket man lite fördomsfullt kanske skulle ha gissat med tanke på hans turban. I samband med skyfallet, som kom och gick på någon enda minut, tittade chauffören på mig i den inre backspegeln, mötte min blick och ropade, trots att jag satt vid den bakre dörren: ”så HÄR regnar det när det är monsunregn i mitt hemland!” Jag höjde en tumme och log tillbaka i samförstånd.

Min nye vän, taxichauffören Said gillar berättelsen och säger att JUST så tycker han att en bussresa ska kunna vara. Tidigare hade han kört både stadstrafikbussar och turistbussar och guidat i London. Han berättade att han trivdes mycket med sitt nuvarande arbete som taxichaufför bland annat för att han träffade så många som ville prata i all vänlighet, till skillnad från tiden som chaufför på de vanliga tätortsbussarna, där människor sällan ville prata och vara sociala. Han menar att min berättelse om indiern på bussen i Stockholm illustrerar just att det blir allt ovanligare med mänsklig kontakt med okända på det sättet. Om min egen filosofi om IT-samhällets framväxt som ett av skälen till att vi sällan möts spontant ör att småprata, sa Said: ”Nu märks det att du är lärare! Det där hade jag inte tänkt på om du inte hade upplyst mig om det!” Sedan delar han med sig om sitt liv och hur han alltid värnat om värme och glädje och att ett specifikt minne ligger honom extra varmt om hjärtat.

Det handlar om hur viktigt det är att skratta tillsammans. Said säger att när han var sexton år så var en av hans brorsbarn källa till ständiga kommentarer från omgivningen för att han aldrig log. Vid en större familjesammankomst med närmare hundra släktingar slog Said vad med hela släkten om att han skulle kunna få sin brorson att le. Eftersom brorsonen aldrig brukade le, gick hela släkten med på att slå vad med Said om pengar, troligen för att de alla ansåg vadet vara helt riskfritt. De satsade en dollar var och ingen trodde att Said skulle kunna lyckas få den allvarliga brorsonen att le. Brorsonen var närvarande vid vadslagningen och skedde inte på något sätt i smyg.

Said klättrade upp på ett av matborden på den aktuella festen och började dansa för hela församlingen. Han försökte på olika sätt få brorsonens uppmärksamhet, men det gav inget resultat. Då klädde han av sig alla kläder och fortsatte dansa. Brorsonen brast ut i ett gapskratt som pågick en lång stund. Said vann sina pengar och efteråt när han och brorsonen var på tu man hand frågade han brorsonen varför han plötsligt hade börjat skratta. Brorsonen sa att när han såg hur Saids mamma reagerade på Saids nakna lekamen kunde han inte annat än skratta, för det såg så komiskt ut.

Said berättade detta för mig under vår taxiresa och när vi sedan kom in på det faktum att man nu sällan gör spontana besök hos varandra, så sa han att en av de många saker han saknar med Bangladesh är just de många spontana mötena och den självklara välviljan som han upplevde att människor hade gentemot varandra, men också de stora familjerna med omsorg om varandra. Han berättade att själv hade han tio syskon.

Väl framme vid Paddington smet Said före en enorm kö av taxibilar, som om det var självklart. I efterhand tänkte jag att han var ett riktigt födgeni. Hans trevliga småprat och generösa berättande om sig själv, ledde till att jag snarare uppfattade smitningen i taxikön som en självklar service, i stället för oförskämt gentemot alla dem som lydigt väntade i kön. Där lärde jag mig alltså något om hur lättlurad jag själv är!

Fyrahundratrettioförsta åseriet- En mild dragkamp mellan pappersboken och ljudboken

#asaole, #En härlig dag med ljudbok i öronen!
I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?

Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.

Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…

När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.

Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…

#Lördagsfrukost med verk av Henning Mankell #asaole

 

Fourhundred and thirtieth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I read in today’s SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

Fyrahundratjugonionde åseriet- Är bokmässan eller bokrean årets höjdpunkt?

#asaole, #betygMin egen tideräkning inom yrket, är kopplad till tiden före eller efter betygsättning… När man skrivit under betygskatalogen, så kan man ta jullov eller sommarlov! Och DÅ kan man också läsa böcker i lugn och ro! Läsning är verkligen en lisa för själen!

OM man skulle bli tvungen att välja det ena evenemanget före det andra, så skulle det kräva en stunds eftertanke. #asaole, #bokmassanBåde Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och den årligt återkommande bokrean i februari bereder mig stort nöje. När jag var ung minns jag att jag något år BÅDE var med på nattöppet vid midnatt på Blids bokhandel OCH den extra tidiga öppningen kl. 6 på morgonen på bokhandeln och de två varuhus som på den tiden hade böcker i Falun, nämligen Åhléns och Domus. För den som läser, kan jag ringa in tiden med de titlar jag köpte på rean det året… Där var bland annat Marianne Fredrikssons Paradisets barn och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Sedan läste jag förstås böckerna jag inhandlat…

Årets bokrea inleddes i morse vid åttatiden i vår stad, men då var jag på jobbet… Inte förrän på eftermiddagen kunde jag botanisera bland andra bokvänner hos Globe bokhandel i Ludvika. När jag tänker på hur mycket jag ser fram emot både bokmässan och bokrean, så inser jag att andra människor förstås har andra sådana evenemang som det hyser samma tankar om. Bland många kan det kanske vara julafton och förutom julklapparna och maten,  kanske fortfarande Kalle Ankas jul? #asaole, #kalle-anka

Samtidigt inser jag att de som är sportintresserade snarare skulle dela in sitt liv i ”före och efter Vasaloppet” eller kanske ha samma förhållningssätt till O-ringen.

#asaole, #vasaloppets-logga#asaole, #vasaloppets-logga

#asaole, #algjakt

 

 

Jag har ett förflutet i föreningslivet. Genom arbete i styrelser och kommittéer fick jag inse att många människor också hade sin tideräkning justerad så att det snarare handlade om före eller efter älgjakten…

 

 

 

 

 

Fourhundred and twenty-eighth Asic- True or not, that’s the question, Mr President! Part 3

As you all know by now…President Trump has been to Florida, speaking to ”the People” about Sweden… I live in Sweden, an open democracy far away from the USA. In fact it is so far away that Mr Trump hardly knows for sure by himself whether we had a terror act here or not yesterday… We didn’t…

I wrote about this yesterday. Obviously I was right about what happened. Here’s part of what I wrote yesterday:

”Maybe he [President Trump], unlike most political administrations worldwide finds his ”facts” from the famous American TV channel Fox News instead of consulting professionals like most other presidents would?”

The Swedish Embassy in Washington DC has been in touch with the Trump administration regarding the content of the speech that President Trump held in Florida. Shortly after that, President Trump posted a comment on Twitter. According to today’s Dagens Nyheter the Swedish Government take the tweet as an answer for their inquirements:

#asaole, #donald-trump-regarding-sweden Yesterday I was suggesting that President Trump was lying. This time, however, I think he is honest! I actually believe he used Fox News as his reference for the comment on the situation in Sweden. Wouldn’t that lead to the conclusion that Fox News are now ”banned” by the President for using fake news??? 🙂

Fourhundred and twenty-seventh Asic- True or not, that’s the question, Mr President! Part 2

#svenska flaggan, #asaole

President Trump has been to Florida, speaking to ”the People” about Sweden… I live in Sweden, an open democracy far away from the USA. In fact it is so far away that Mr Trump hardly knows for sure by himself whether we had a terror act here or not yesterday… We didn’t…

But Mr Trump has obviously listened to advisors that he trusts and thought it wise to share his worries for this nation far away with the audience in Florida. I wonder what kind of advisors would lead their president in such a stupid trap if they were his allies…or is it possible that President Trump has his own way of finding information? Maybe he, unlike most political administrations worldwide finds his ”facts” from the famous american TV channel Fox News instead of consulting professionals like most other presidents would?

Let us assume that he has been watching Fox News when they were openly lying about a fake terror act that did not happen, but was SAID to have happened here in Sweden… He has then consumed ”fake news”, hasn’t he? Let us then assume that President Trump this time did not at all think twice, instead he, like many viewers across America, just assumed that since it is a news channel, it has to be true…What does that lead to in the end? It may lead to a bad reputation for my country, in the eyes of those who believed the nonsense on Fox News…or it may lead to a bad reputation for Mr Trump’s precidency worldwide for listening to lies and believing them without a doubt…

First of all we, the people of Sweden, who did NOT experience a terror act, would instantly know that Mr Trump is spreading lies. Secondly we, the people of Sweden would either think that he is stupid in doing so, since it shows no respect for the ambition of sharing facts instead of fake news that he so eagerly have been yelling about in a number of press conferences lately. Thirdly we would worry deeply for the American people who still watch Fox News, thinking that they are served with the truth.

The Swedish Embassy in Washington DC has been in touch with the Trump administration to ask more about the content of the speech that Mr Trump held in Florida. I believe Mr Trump no longer need to worry for Sweden. Instead he can concentrate on worries for his own country.

Fyrahundratjugosjätte åseriet- Bomblarm i skolans vardag

Igår när jag precis släppt iväg min ena grupp och besvarat den siste elevens frågor om den nyss genomförda övningen, drog brandlarmet igång. Skolledningen hade själva utlöst brandlarmet efter att de fått kännedom om ett tydligt hot och en exakt tidpunkt för när en bomb skulle brisera i skolans lokaler. Skolledningen tog då det säkra före det osäkra och skickade hem elever och personal. Med polisens hjälp säkrade och stängde de sedan alla skolans lokaler. Det är beklämmande att någon/några roar sig med att avsiktligt skrämma andra. Förutom det är det en oerhört destruktiv och oansvarig handling att avsiktligt dra igång den stora säkerhetsapparat som det leder till i slutändan när polis, räddningstjänst och igår även en ambulans tvingas tillskynda för att rädda dem som eventuellt skulle skadas av den utplacerade bomben. Men det finns naturligtvis inte något alternativ till räddningsinsatsen, eftersom det rent hypotetiskt skulle kunna vara fråga om skarpt läge.

Om jag stannar en stund vid tanken på att människor kan bli skrämda även vid ett falsklarm, så tänker jag främst på dem i min omgivning som flytt krig och elände och varit tvingade att i sin vardag hantera ständiga evakueringar och utrymningsaktioner där skälet till utrymningen varit verkliga bomber och verkliga bränder. För dessa människor måste det vara känslomässigt omvälvande att uppleva skräcken vid larmet den ena sekunden, för att senare höra hur skolkamrater skrattar och pratar om hur skönt det blev när skolan nu är inställd resten av dagen…

Funderar jag i stället en stund på den enormt stora räddningsinsatsen vid ett falsklarm som det vi upplevde igår, så går tanken i stället till dem som också var i behov av hjälp och kanske ringde 112, för det är ju faktiskt så att det kanske var någon som befann sig i verklig fara som gick miste om en räddningsinsats på grund av att många sådana fordon länge stod placerade utanför den bombhotade skolan…

Det är ju självklart att skolledningen måste ta hot på största allvar. Precis lika självklart är det ju att skolan ska utrymmas varje gång för den händelse att det verkligen finns en utplacerad bomb i skolans lokaler, men… när känslan infinner sig att någon kan ha dragit igång detta för att det är kul, så blir jag bara besviken och arg. Upprepade utrymningar till följd av falsklarm är en otrolig energitjuv, som skapar onödiga avbrott i skolans vardag. Dessutom skapas en oro, som säkert den ”bomb”-ansvarige på något sätt får en kick av. Man ska ha respekt för faror och risker, men respekten urholkas om den visar sig vara falsk. Förhoppningsvis har hen lekt klart nu och vi kan återgå till vår skolvardag.

#hopp, #musfälla, #asaole

Fyrahundratjugofemte åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före...

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

Fyrahundratjugofjärde åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

#asaole, #äpplen

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.

Fourhundred and twenty-third Asic- Trump or not, that’s the question! Part 2

#American flag, #stars and stripes, #asaole

The battle between Hillary Clinton and Donald Trump has been one of my favorite soap operas last year, but as we got closer to Election Day I must admit that I was surprised that Mr Trump could actually be a possible future President of the United States of America. To me, he seemed to be far away from the person I had assumed the general american would like as their president.

But having said that, I also know that a number of Americans I talked to this past summer, were not at all as surprised as I was. This was clear to me when my family and I were visiting the USA as tourists in Florida, California and New Jersey. Since I enjoy talking politics I kept asking people I met about their opinion in the coming election. Interestingly they all seemed to enjoy the topic and shared their viewpoint with a stranger like myself.

The first person I talked to was a cab driver in Miami. He was a Haitian and on my question about the potential of the two candidates and their chances to become presidents he said that neither of the two were good enough for this wonderful country, but if he had to pick one, he would vote for Mrs Clinton AND…he said; the Cubans around Miami would most likely vote for Mr Trump, for the reason that they were all still very disappointed with the JFK leadership in the sixties. They would not likely change their opinion no matter what candidate would run for president now… They would all vote Republican, according to the cab driver.

A few days later we met another cab driver in San Fransisco. He was of Swedish origin and had his opinion crystal clear. Mr Trump was his choice… The reason was that Mrs Clinton was not to be trusted and had been involved in too many political decisions that she could be criticized for. I said that from  my point of view, there were plenty of things that one could easily criticize Mr Trump for, too, but the cab driver claimed that the most important issue for the President of USA, would be keeping an economic balance and who would be better at doing that but a billionaire?

A lady whom I talked to for a while when lining up for the ferry to Alcatraz shared the viewpoint that Mr Trump was just playing around. In her opinion Mrs Clinton and Mr Trump were involved in a conspiracy, since they have known each other for many years and may have decided that Mr Trump would be running for President only to make sure Mrs Clinton would easily win…

Last but not least, a member of staff in the National Constitution Center, held the viewpoint that there had to be NEW THINKING and then Mrs Clinton would be disqualified for the reason that she had been a politician for way too long…

Four different opinions from four different Americans, but with one thing in common… They all seemed to be fed up with the SYSTEM and just wanted the Election Day to come, to get it over with. Lately when the tone in TV debates was worse than ever, I wanted the Election Day to come, too, so we would get the answer to the thrilling question: Who would be the President of the United States?

When that answer actually came, I was truly surprised and the many questions in my head about the future for the ordinary citizens of the USA piled up. What would happen to the Obamacare? How about the Mexican Wall…? Can that truly be of any interest for the general tax payer? And the Dakota Access pipeline… Who would go against so many people’s protests? What about the multilateral agreements with East Asian countries? Who would want to disagree with China in any matter concerning money? There were many more issues that was brought to the surface this last week and a few of them made more impact than others.

Women’s right to decide for themselves what their future will be like is closely linked to legislation for abortion. The last week Mr Donald Trump wrote his signature over and over again on executive actions, when surrounded by his crowd of ”yes-sayers”. Many of the executive actions meant changes for the worse for people in other parts of the world, such as the one where President Trump ordered that federal dollars cannot go to organizations that provide abortion services. What kind of LIFE will mother and child have if the pregnancy is a result of a rape? In this matter I would say that:

One step backwards for the American President is a giant leap backwards for women worldwide

Today’s news was all about the twitter battle between Mr Trump and the Mexican president concerning the Mexican wall… They are like little boys in the sandpit. Why write official tweets with offending content when they would be better up talking, just the two of them…

Luckily some officials dare to go against stupidness… One of them was obviously the Mexican president when he decided to cancel his trip to Washington DC. The other brave act was when the staff in the foreign ministry decided to resign, all of them, as a group, because they did not wish to work for Mr Trump and last but not least the 24th of January Gov. Jerry Brown promised to stand up for ALL citizens of California, including the immigrants.

The country I visited last summer is divided…

What an extremely difficult task someone else will have four years from now, to make America UNITED again, after being ”GREAT” for four years…