september 24, 2016 av asaole

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

september 23, 2016 av asaole

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.

september 22, 2016 av asaole

Trehundrasextiotredje åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

Förra hösten ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… I år när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan i år igen… Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, men i år får jag nöja mig med att åka på min fritid, tillsammans med döttrarna. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv. 🙂

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. Förra året gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död. Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

september 3, 2016 av asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

september 2, 2016 av asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 22, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

Häromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt