Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av  Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂