september 23, 2016 by asaole

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.

september 3, 2016 by asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

september 2, 2016 by asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂