maj 4, 2017 av asaole

Fyrahundrasextioförsta åseriet- En arbetsdag i maj-om konsten att hinna med innan det är försent…

Tänk att ett helt år har passerat sedan jag lämnade lokalerna i D-husets källare! Det har varit ett innehållsrikt år med många glada skratt och härliga stunder med elever och kollegor i det nya huset, men jag måste erkänna att jag verkligen saknar det fantastiska utrymme som de gamla lokalerna erbjöd. Är det något man kan säga om det nya klassrummet i en annan byggnad, så är det att det är trångt och kallt och dragit där. Det är TUR att eleverna är så varma och härliga personligheter, för annars skulle jag frysa ihjäl därinne! ❤

En summering av innevarande läsår hinner jag inte skriva just idag, men här är vad jag skrev för ett år sedan, i slutet av läsåret på vårterminen 2016:

I slutet av läsåret är det mycket som hänger löst i skoltillvaron… Det är den är tiden på året man å ena sidan har väldigt många planer klara inför hösten och ”vet” hur det ska bli och vad som behöver göras i förhållande till det, å andra sidan inte alls har den där kontrollen, eftersom sådant man trodde var spikat får en knuff i någon ny okänd riktning. Det har blivit dominoeffekt i min planerade tillvaro… De som ska flytta in i ”mina” lokaler hade mer bråttom än vad vi visste från början. Därför har min plan spruckit… Nu packar jag för brinnande livet för att läraren som flyttar in ska kunna dra igång sin verksamhet utan att behöva klättra över kartonger och lådor.

Maj präglas varje år av helt naturliga förändringar, som att någon kollega ska gå i pension och ersättas av någon ny person eller att någon ska vara föräldraledig. Därtill lägger man de som byter yrkesbana eller vill byta inriktning inom yrket och börja jobba på en annan enhet med andra ämnen. Om man, som i vårt fall, också ska flytta från en byggnad till en annan, tillkommer en massa arbetsuppgifter som hänger samman med detta. Även om det finns hjälp att få med själva flytten i ett senare skede, så är det vi lärare som själva packar och sorterar och etiketterar. Det är också vi som planerar för hur det ska se ut på det nya stället, vad vi behöver ta med oss och vad som kan stå kvar. Mobilen med verb som är bra att kunna för en SVA-elev, tar jag med mig och de många kärleksfulla hälsningarna på elevernas språk, likaså. Nästa lärare måste ges möjlighet att själv sätta sin prägel på lokalerna.

Planeringen av själva packandet behövde jag göra i god tid, eftersom jag samtidigt har elever som ska klara sin kurs. Det i sin tur innebar att jag har skapat en prioriteringsordning i packandet och försökt samordna med mig själv, så att det har varit möjligt att göra tidsvinster. Jag har till exempel packat böcker ur skåp utanför klassrummet, medan jag kastat ett öga på elever som skrivit prov inne i klassrummet. Då är det bra med en glasvägg! 🙂

På större skolenheter där man är många i ett arbetslag kan det finnas möjlighet att samordna tillsynen vid prov. Vi försöker också samarbeta på detta sätt och för egen del har jag inte något emot att vakta provskrivande elever.

När elever skriver ska det förstås vara tyst och lugnt. Mina elever är vuxna och självständiga individer. Jag tittar till dem ibland för att försäkra mig om att ingen försöker fuska, men de får skriva utan att jag sitter exakt mittemot dem. Jag passar i stället på att göra annat som jag måste hinna med. Just denna vår är det i första hand flyttbestyr jag kopplar samman med att vakta vid provskrivningar och prövningar.

Annars brukar jag använda tiden till att rätta och bedöma texter som andra elever skrivit någon annan dag. Det är också ett perfekt tillfälle för att med hörlurar lyssna igenom muntliga prov och redovisningar, eftersom det är så tyst i salen när eleverna skriver. Den skrivande tystnaden är väldigt inspirerande för mig och jag får mycket gjort som jag inte annars skulle kunna fokusera på lika väl.

Jag kommer att sakna mina nuvarande lokaler. När jag flyttade hit hade jag mycket roligt när jag utformade miljön så att den skulle kännas inspirerande för eleverna att vistas i. Då hade jag också elever som gärna tillbringade mycket tid i skolan. De umgicks med varandra och trivdes i det lilla pentryt och bjöd varandra på maträtter och bakverk som var typiska för hemlandet. De hittade vänner i varandra och började umgås på fritiden. En del av dem har jag ännu kontakt med, om än sporadiskt.

I år har eleverna varit mer ”på väg” än tidigare. Endast en liten trogen skara har varit här så gott som varje dag. De följer samma mönster som ovan, äter skrattar och njuter av varandras sällskap! Andra har i stället studerat på distans och alltså inte varit på plats i skolan varje dag.

Nu är jag, liksom eleverna också på väg bort, även om det bara handlar om byte av hus. Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara i just de lokaler jag nu lämnar och jag känner en glädje över att ha lärt känna många spännande människor genom åren här, ingen nämnd, ingen glömd. Den här tiden kommer jag minnas med glädje, resten av mitt lärarliv. 🙂

april 30, 2017 av asaole

Fyrahundrasextionde åseriet- Falun, Sverige och världen, första maj 2017

Jag firar Valborg 2017 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… och imorgon firar jag första maj i Falun!

I mitt arbete som lärare för nyanlända försöker jag koppla samman de kunskapskrav som Skolverket föreskriver med sådant som kan vara kulturellt berikande, eftersom jag tror att kunskaper i språk inte nödvändigtvis måste vara renodlade övningar i en bok. En rik källa till inspiration är förstås sångtexter. Det fina med sångtexter som utgångspunkt i ett språkklassrum är att de hjälper inläraren med flera olika aspekter av språket på en och samma gång. Förutom att man får ett antal ord som man kanske inte kunde innan, så får man både uttal och intonation på en gång. Dessutom är sångtexter ofta som ”tecken i tiden” och handlar om antingen aktuella frågor eller om kulturkopplade företeelser i olika omfattning.

En dag som denna, Valborgsmässoafton, ligger det förstås nära till hands att sjunga sig igenom alla de gamla traditionella vårsångerna från våra lärosäten, men med tanke på den förestående satsningen mot rasism och nazism i Falun imorgon, väljer jag att fokusera på ett annat låtinnehåll idag. Låtvalet nedan tar sin utgångspunkt i teman som, solidaritet med utsatta grupper, alla människors lika rätt och det handlar om mod. Mikael Wiehe kommer medverka imorgon, vilket jag ser fram emot, eftersom hans musik är så tydligt förknippad med de teman jag nämnde.

Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång med samma namn är det första spåret hjälper mig att uppskatta det land jag bor i. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land. Där slår Wiehe fast en gång för alla:

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Det känns som att det är en vanlig kärlekssång… Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga:

Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet…!

Berätta att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva ibland, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

När kvällens sista valborgsmässoeld har slocknat och den nya dagen gryr i morgon bitti, ser jag fram emot att tillsammans med många andra värna våra grundlagar och lyssna till artistuppbådet både vid Folkets Hus i Falun och på parkeringen vid Gamla Posten. Tillsammans är vi starkast! ❤

april 26, 2017 av asaole

Fyrahundrafemtionionde åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade till exempel en gång genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.

april 3, 2017 av asaole

Fyrahundrafemtioandra åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer. Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

mars 1, 2017 av asaole

Fourhundred and thirty-third åsic- Three different perspectives #Londonfrossa

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.

februari 15, 2017 av asaole

Fyrahundratjugosjätte åseriet- Bomblarm i skolans vardag

Igår när jag precis släppt iväg min ena grupp och besvarat den siste elevens frågor om den nyss genomförda övningen, drog brandlarmet igång. Skolledningen hade själva utlöst brandlarmet efter att de fått kännedom om ett tydligt hot och en exakt tidpunkt för när en bomb skulle brisera i skolans lokaler. Skolledningen tog då det säkra före det osäkra och skickade hem elever och personal. Med polisens hjälp säkrade och stängde de sedan alla skolans lokaler. Det är beklämmande att någon/några roar sig med att avsiktligt skrämma andra. Förutom det är det en oerhört destruktiv och oansvarig handling att avsiktligt dra igång den stora säkerhetsapparat som det leder till i slutändan när polis, räddningstjänst och igår även en ambulans tvingas tillskynda för att rädda dem som eventuellt skulle skadas av den utplacerade bomben. Men det finns naturligtvis inte något alternativ till räddningsinsatsen, eftersom det rent hypotetiskt skulle kunna vara fråga om skarpt läge.

Om jag stannar en stund vid tanken på att människor kan bli skrämda även vid ett falsklarm, så tänker jag främst på dem i min omgivning som flytt krig och elände och varit tvingade att i sin vardag hantera ständiga evakueringar och utrymningsaktioner där skälet till utrymningen varit verkliga bomber och verkliga bränder. För dessa människor måste det vara känslomässigt omvälvande att uppleva skräcken vid larmet den ena sekunden, för att senare höra hur skolkamrater skrattar och pratar om hur skönt det blev när skolan nu är inställd resten av dagen…

Funderar jag i stället en stund på den enormt stora räddningsinsatsen vid ett falsklarm som det vi upplevde igår, så går tanken i stället till dem som också var i behov av hjälp och kanske ringde 112, för det är ju faktiskt så att det kanske var någon som befann sig i verklig fara som gick miste om en räddningsinsats på grund av att många sådana fordon länge stod placerade utanför den bombhotade skolan…

Det är ju självklart att skolledningen måste ta hot på största allvar. Precis lika självklart är det ju att skolan ska utrymmas varje gång för den händelse att det verkligen finns en utplacerad bomb i skolans lokaler, men… när känslan infinner sig att någon kan ha dragit igång detta för att det är kul, så blir jag bara besviken och arg. Upprepade utrymningar till följd av falsklarm är en otrolig energitjuv, som skapar onödiga avbrott i skolans vardag. Dessutom skapas en oro, som säkert den ”bomb”-ansvarige på något sätt får en kick av. Man ska ha respekt för faror och risker, men respekten urholkas om den visar sig vara falsk. Förhoppningsvis har hen lekt klart nu och vi kan återgå till vår skolvardag.

februari 1, 2017 av asaole

Fyrahundratjugofjärde åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.

januari 2, 2017 av asaole

Fyrahundratjugonde åseriet- Funderingar med utgångspunkt i en skolbrand…

I Aftonbladet 170102 kan man läsa om en skolbrand i Sandsbro skola i Växjö kommun.

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24186878.ab

Det är ett vanligt fenomen att skolor eller förskolor brinner just under skollov. Det är min förhoppning att Växjö har ersättningslokaler som snabbt kan tas i bruk, så att skolverksamheten snart är igång igen. Som lärare tror jag på den pedagogiska hanteringen av samhällsproblem som skolbränder…

Från ett lärarperspektiv tänker jag på alla de extraordinära situationer lärare och elever vid Sandsbro skola i Växjö nu kommer att befinna sig i. De får gå i skolan i märkliga extralokaler som inte är ändamålsenliga. De får lägga det ordinarie arbetet med Skolverkets kursplanemål åt sidan för att hantera frågor som är direkt kopplade till branden… Samtidigt tickar TIDEN som elever och lärare skulle ha haft till ordinarie skolarbete… Parallellt med detta tickar samtidigt skattebetalarnas pengar. En skolbrand är och förblir alltid ett stort avbräck, oavsett om man ser det från perspektivet kostnad, tid eller energi… Som tur är verkar ingen människa ha kommit till skada.

En grupp elever jag undervisade för väldigt länge sedan hade lekt med tändare i närheten av en lada. Detta var på landsbygden och ladan ägdes av en privatperson. Leken med tändaren ledde till att ladan brann ner. Inblandade föräldar och ägaren till ladan hanterade branden på ett pedagogiskt sätt genom att låta de inblandade pojkarna göra ”dagsverken” med röjning efter branden och vara med vid uppbyggandet av ladan. Det är inte möjligt att låta de fem trettonåringarna delta i räddningstjänstens arbete i Sandsbro skola, men det är fullt möjligt att diskutera med både de inblandade specifikt och de övriga skoleleverna både i den skolan och i andra skolor vilka samhällsekonomiska följder det får när en skola brinner.

När man läser i artikeln ser man vilka salar det är som förstörts i branden. Det handlar om ”gymnastiksalen, musiksalen, expeditionen, biblioteket och slöjdsalarna” (se länk ovan). Under mina 25 år som lärare har jag utan någon omfattande ”forskning” kunnat konstatera att MÅNGA elever tycker att det är roligt med idrott, musik och slöjd och att många elever gärna går till skolbiblioteket… Precis dessa salar är inte några ”dussinsalar” som man snabbt ersätter. Det kommer att bli frågan om förtätning och samarbete med andra skolor eller alternativa lösningar för att lösa problemet med att eleverna ska nå Skolverkets kursplanemål i de aktuella ämnena.

Med branden i Sandsbro som exempel tänker jag mig att det är en bra idé att samtala med varenda minderårig som går i skolan, oavsett om de är inblandade eller inte… Det gäller alltså även elever i andra skolor i Sverige… Här är ett uppslag till en ”pratlektion” om samhällsekonomi, alltså!

Med samtal om det återkommande problemet med skolbränder, kommer man kanske inte att förhindra att skolor brinner i framtiden, men man kommer åtminstone att bidra till att barn och ungdomar får ökad förståelse för varför kommunen inte har råd att bygga äventyrsbad eller förse varje elev med varsin iPhone 7. Elever behöver känna till vad samma pengar som kostnaden för branden utgör, ”skulle kunna ha räckt till” om det hade handlat om SATSNINGAR från kommunen. Antag att man t ex jämför med att alla elever i skolan får en ”resa” för att ha roligt på kommunens bekostnad. Hur långt kan man resa för pengarna? Kan alla elever i hela skolan ta sig till Euro Disney?

I artikeln i Aftonbladet framgår det att man misstänker fem trettonåriga pojkar för att ha varit på skolans tak med smällare. Dessa fem har säkert hunnit prata med både föräldrar och representanter för myndigheter redan och jag utgår ifrån att de kommer att lära sig mycket i processen de nu är inbegripna i. Enligt min erfarenhet som lärare trivs de allra flesta barn i skolan och vill vara där och längtar tillbaka efter ett jullov, eftersom de vill träffa sina kompisar igen och vara i den vardag som de omfattas av i skolan. Därför hoppas jag att eleverna i Sandsbro kan starta sin vårtermin 2017 precis som vanligt, även om det blir på ett för dem ovanligt sätt.

december 20, 2016 av asaole

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever, arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog, planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.

december 6, 2016 av asaole

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂