oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiofemte åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 6

Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Återigen var de snabba med återkopplingen från mammografin och beskedet liknade det jag hade fått då jag trodde att jag hade fått bröstcancer. Du kanske har läst om detta i det trehundrasjuttionde åseriet. Nu hade jag lärt mig en sak: Ta inte ut något i förskott, vare sig det är positivt eller negativt. Jag var självklart inte glad över att få åka in för den kompletterande undersökningen på Falu lasarett, men jag var heller inte panikslagen eller så… Jag bara ställde in mig på att åka dit och leverera, kan man säga… Dessutom bestämde jag mig för en strategi som jag tänkte kanske skulle hjälpa mig att hantera situationen. Min strategi gick ut på att jag skulle försöka invänta besked om hur det egentligen förhåller sig i stället för att själv spekulera. Tidsintervallet mellan mammografiundersökningen på Gustaf Wasa och den kompletterande undersökningen i Falun var tre veckor. Det är en lång tidsrymd om man oroar sig och våndas, men jag försökte hålla mitt löfte till mig själv och såg till att stoppa de oroliga tankarna så gott jag kunde. Dessutom har ju en lärare fullt upp just den tiden på året, så jag var inte direkt sysslolös på jobbet, utan kunde ”glömma bort” kallelsen till Falun långa stunder varje dag. Men vid kompletteringen i Falun så hittade läkaren ändå ”något” som skulle undersökas närmare och man bestämde att en biopsi skulle tas. En ny åktur med hissen upp i taket alltså… Nåja. Det hade jag ju gjort förut, så också nu gick det att hantera oron genom att tänka att jag ändå visste hur det gick till och att jag skulle klara av situationen.

Det tog en vecka för provsvaret att bli klart och skickas till mig. Här hände det enda jag har synpunkter på i efterhand…och läkaren jag träffade var lika besviken som jag över detta och menade att han skulle ta reda på vem som bilagt informationen och förklara för hen att detta inte var OK. Någon hade nämligen till min kallelse lagt med som bilaga en förfrågan till patienter med cancerdiagnos… Bilagan var en förfrågan från Patologavdelningen på Falu lasarett och den första meningen lyder enligt följande:

”Du kommer att behandlas för en brösttumör”

För mig var det alltså så att detta var en bilaga till ett brev från min läkare. Läkaren skrev inte ordet brösttumör på ett enda ställe i sitt brev, men jag var ändå helt chockad! Eftersom avsändaren var mammografimottagningen vid Falu lasarett läste jag brevet redan ute vid postlådan, knäckte ihop direkt och började gråta. Jag var hemma på lunchen och det var samma dag som studenten gick av stapeln. När jag kommit tillbaka till jobbet satt jag apatiskt i hörnet utanför mitt klassrum i en soffa och grinade i två timmar, innan jag kunde samla ihop mig tillräckligt för att gå hem för dagen. Alla studenterna skrålade som brukligt och jag kunde inte känna någon glädje, för jag hade fått cancer!

Läkaren hade i sitt brev upplyst mig om att fynden från biopsin hade visat att man borde ”gå vidare med utredningen” och att tid hade bokats för magnetkamera. Vidare fanns information om att undersökningen med magnetkamera skulle visa om man skulle behöva göra ett kirurgiskt ingrepp. För säkerhets skull hade man redan bokat in ett samtal med den kirurg som skulle utföra operationen. Det var en skolkamrat till mig… Hur skulle detta bli? En gnagande oro ersatte den första skräcken, men så tänkte jag på mitt löfte till mig själv. Nog skulle det gå att försöka hantera den här ovissheten med att helt enkelt avstå ifrån att fundera för mycket… På jobbet hade jag kloka arbetskamrater som stöttade och hemma var det snarare jag som stöttade och förklarade. En av dem bad jag att följa med mig när jag skulle till Falun på information om hur bröstoperationen skulle gå till. Jag ville ha med mig extra ”öron” utifall att jag skulle bli ofokuserad på något sätt. Den där skolkamraten jag oroat mig för… Vad löjligt det kändes att jag känt den oron! Hon var lika varm, trevlig och generös som hon varit när vi som unga sjöng i samma kör och när vi återkopplat lite snabbt till den gamla goda tiden visade det sig att hon även var ytterst professionell. Att just hon skulle operera kändes som en extra trygghet för mig.

Plötsligt var datumet för operationen där. Man tog en bit av höger bröst den 28/6 och sjukskrivningen varade ända in i augusti. Även om man tagit bort cancern i bröstet, så skulle jag genomgå strålning, men man hade gjort bedömningen att ingen cellgiftsbehandling skulle vara nödvändig. Sommaren som sjukskriven kände jag mig ändå underligt pigg, som om jag blivit av med något ont. Man kan beskriva känslan som en lättnad. Det gjorde ont i såret, så jag kunde inte hålla på med en massa tungt arbete, utan fick ta det lugnt, men mentalt mådde jag bra. Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… I mitt nästa åseri kan du läsa om tiden i Gävle. Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. Men mer om detta kommer alltså i nästa text.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiofjärde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 5

Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Jag förstod att jag var sjuk och att något blivit fel med mig, men jag visste inte vad det var. Dessa symptom upplevde jag ändå som ”engångsföreteelser” men sedan kom ett annat symptom som jag faktiskt kände igen! Det var något som jag varit fast för lite till och från under tidigare år, nämligen ett tryck över bröstet som jag första gången det hände trodde var en hjärtinfarkt, eftersom jag fullständigt tappade känseln i armarna. Den första gången det hände gick det över fort. Den andra gången råkade jag sitta i matsalen omgiven av några vårdlärare och skolsköterskan. Jag berättade hur det kändes och uppmuntrad av min dåvarande rektor, följde jag med skolsköterskan till hennes mottagning och hon kollade min puls och ställde lite frågor… Hon menade att det nog kunde vara panikångest… Hon tog sig tid att förklara för mig att det kunde kännas obehagligt, men att det i princip var ofarligt.

Nu när sommaren var som vackrast hade alltså den där typen av smärtor kommit tillbaka, kombinerade med den oförklarliga debuten av höjdskräcken. På vårdcentralen hittade man inga fel och jag fick lyssna på kommentarer om att panikångest kan bli värre av att man tror att man ska få en panikattack… Vilket moment 22!!! Om man har haft en panikattack en enda gång, så är man faktiskt rädd från och med den stunden att återfå samma oförklarliga och också oväntade känsla av ”schack matt” i kroppen, speciellt i ett läge då man inte har någon egen metod för att häva attacken… Det har jag NU, några år senare, men då hade jag inte det. Läkarna på vårdcentralen avlöste varandra under den kommande hösten och hos varje stafettläkare fick jag dra mitt livs historia för att sedan lyssna på deras sinsemellan helt olika teorier. De hade verkligen helt olika tankar om vad man kunde göra, eller inte… De tre första läkarna menade i princip att nu fick jag väl må så här, för det fanns ju inte några fel på mig enligt de prover som togs, men villigheten att ändå skicka iväg mig på olika provtagningar visste inga gränser och jag fick alla mina märkliga panikångestrelaterade problem kollade. Synrubbningar, yrsel, sömnbrist, hjärtklappning, allt!

Den fjärde läkaren sa att det nog var en panikångest kombinerad med utmattningsdepression till följd av min arbetsbörda under vårterminen och han valde att dels ställa mig i kö till en KBT-terapeut, dels anmäla mig till en sömngrupp, där man skulle komma igång med goda sömnvanor. Sedan berättade han att han ansåg att dessa åtgärder var fullt tillräckliga, men eftersom jag mådde så dåligt just då och hade dagliga panikattacker, så ville han dessutom att jag skulle medicinera med något SSRI-preparat och tillfälligt ta insomningstabletter. Jag följde ordinationen, men började också i sömngruppen och gick till KBT-terapeuten. Efter ett par veckor mådde jag redan mycket bättre och efter en månad mådde jag riktigt bra.

Det var en kombination av alla de där åtgärderna tillsammans. I sömngruppen fick jag dessutom lära mig att somna UTAN insomningstabletten, så den hann jag aldrig bli beroende av… Med hjälp av KBT-terapeuten fick jag träna mig i att förhålla mig till panikattackerna och hur jag kunde tänka och agera för att slippa råka ut för dem över huvudtaget. Vi arbetade med en jättebra bok och upprinnelsen till det var att terapeuten undrade om jag var en läsande person eller inte. Jag sa att jag gärna läser och tycker att det är kul. Terapeuten menade att boken skulle kunna hjälpa mig även i framtiden om jag skulle ”trilla dit igen” och därför drog vi igång arbetet med boken. Ju fler av bokens övningar jag gjorde och ju mer jag läste om de bakomliggande mekanismer som styr panikattacker, desto längre blev det mellan attackerna. Parallellt med mitt och terapeutens arbete med detta, skrev jag en dagbok om panikångesten och märkte efter en tid att jag ”inte hade något att skriva om” för jag hade mått ganska bra den dagen. SSRI-medicinen åt jag vidare något ÅR faktiskt, men nu är jag sedan flera år fri från den och jag känner inte att jag är i behov av den längre. Vill du läsa handboken jag nämnde här ovanför?

Carlbring, P & Hanell, Å. ( 2007). Ingen panik. Fri från panik- och ångesattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Stockholm: Natur och Kultur.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiotredje åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 4

Jaha? Då skulle livet återgå till det normala igen. Jag hade inte bröstcancer. Det var för snart sex år sedan, som jag fått beskedet att förändringarna i mitt högra bröst som man undersökt mycket noga i slutändan inte var någon bröstcancer. Jag kunde andas ut… Men läkaren som lämnat beskedet hade gjort det med tillägget ”nu kan du bejaka din kvinnlighet!” som om jag hade ansett att det var där skon klämde. Mina olika besök i vården hade jag samtalat med vänner om och en av mina vänner hade liknande erfarenheter som mina egna. Också min väninna hade oroat sig väldigt mellan provtagning och provsvar, men inte heller hon hade i slutändan någon cancer, utan andra problem, som gick att åtgärda med ett enkelt ingrepp. När hon också fått den där kommentaren om att hon borde bejaka sin kvinnlighet, tänkte jag på ett annat sätt än innan. Då tänkte jag att det skulle kunna vara så att den läkare vi båda hade mött, tyckte att det var ett adekvat sätt att avsluta en patientrelation på ett upplyftande sätt. Att vi inte hade tagit emot det på samma sätt som läkarens intention varit, var egentligen en annan historia, resonerade jag. I efterhand tror jag att man generellt är så fokuserad på att förstå allt som sägs i en så sårbar situation som en undersökning hos en läkare, att man väger varje yttrande på guldvåg och funderar över dess betydelse in absurdum. Ännu en gång hade jag anledning att fundera över något att ta med mig till senare. Det blev tydligt för mig att jag i en liknande situation i framtiden skulle behöva ha någon med mig som kunde vara mina ”öron” när jag själv skenade iväg och tolkade vad jag hörde.

2011 inleddes alltså med den där ”jag har inte bröstcancer”-händelsen och sedan rullade året igång med massor att göra på jobbet. I min iver att ta hela livet i famn tog jag på mig för mycket ansvar på jobbet. Det innebar i praktiken att jag undervisade flera olika grupper samtidigt, trots att de befann sig på olika nivåer i ämnet. På senvåren var jag helt sönderstressad, men slutförde ändå uppdraget och betygsatte de aktuella eleverna och tänkte på att jag skulle vila mig ordentligt under sommaren. Jag vidtalade min rektor om att det inte skulle vara hållbart att ha endast en individ (jag) på den här omfattande uppgiften. Hon påminde mig om att jag själv önskat att få prova, men respekterade att jag ville backa till färre elever och färre kurser och lovade att fundera ut något inför höstterminen.

Men under mitt sommarlov, just när jobbet känns som mest avlägset och min upplevelse var att jag verkligen var LEDIG, så hände något som förändrade mig och mitt liv och i förlängningen också min inställning till just livet. Jag och mina döttrar gjorde en utflykt tillsammans med min pappa. Vi kan säga att vi reste i hans fotspår och tittade på miljöer som han varit i som barn. Vi höll oss huvudsakligen i Hedemora kommun i byar och samhällen där han lekt som barn.I sin ungdom var pappa spelstyrare i Intrångets gruva. Han har ofta berättat om detta och jag har följt med honom upp i gruvlaven förut, både för att höra honom berätta om arbetsuppgifterna där och om gamla minnen från den tiden, men också för att det är så fin utsikt från gruvlaven. Nu ville jag att också flickorna skulle få den här möjligheten och därför åkte vi till Intrånget. Vi åkte i pappas Amazon 1965, som likt den gamla bilen i Svenne Rubins text är Californiavit och har en ratt i bakelit… Efter att han hämtat nyckeln, gick vi in i byggnaden. Precis innanför dörren säger pappa:

”Titta på den här kvadraten här i golvet! Här under är schaktet!”

Sedan klättrade vi uppför de väldigt tvära trapporna, som nästan är som stegar, tycker jag. Det är öppet och möjligt att se mellan stegen, så att man får en uppfattning om hur högt man kommit… Jag gick före barnen, men jag minns hur jag hela tiden nästan tjatade på dem att de inte skulle ramla ner, att de skulle akta sig att man kunde halka… DE var inte rädda alls. Men JAG var rädd och jag har ALDRIG före detta datum varit höjdrädd. Nu tänkte jag på den där kvadraten i golvet och schaktet därunder och hur ologiskt det än må vara för någon annans tankevärld, så tänkte jag att just idag, så skulle betongen kunna rämna och schaktet rasa samman… Det gjorde mig oerhört rädd och ängslig och för mig var det en chock att jag på allvar kände just så, inför något så otänkbart som att schaktet skulle rämna just denna dag.

När vi väl var däruppe där jag annars brukat beundra den milsvida utsikten och tillsammans med pappa resonera om vad det är man ser, så vågade jag inte gå fram till kanten, men jag vågade heller inte gå nära den öppning i golvet som utgjorde vägen ner. Jag var rädd helt enkelt… Det var en rädsla som var utanför mig själv, på ett okontrollerat sätt. Jag förstod inte var den kom ifrån. Nedför alla trappstegen backade jag. För att inte skrämma barnen sa jag ingenting om hur jag kände det, men jag var chockad över insikten att jag som aldrig förut känt skräck eller rädsla i en liknande situation, nu nästan inte kunde klara av att ta mig ner på marknivå utan att grina. Någon vecka senare hände något liknande.

Då var min familj på en semesterresa i södra Sverige. Vi hade bestämt oss för att barnen skulle få se så mycket som möjligt av det Sverige som är söder om vår hemstad. Därför företog vi en resa som gick längs ostkusten på nervägen och på västkusten på hemvägen. En av de många platser där vi stannade till för en paus var Kullaberg utanför Höganäs. Vi hade tittat på Kullamannen med barnen och tyckte att det kunde vara intressant för dem att se platsen. Det visade sig också att de tyckte att det var roligt, men DET gjorde inte jag… Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttioandra åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 3

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked och jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

De följande två veckorna hade jag som vanligt fullt upp på jobbet. Att vara lärare innebär aldrig någon rast och ro under terminstid, så icke heller denna gång. Men den lediga tid jag hade, grubblade jag över min cancer… Skulle jag bli tvungen att operera bort det ena bröstet eller kanske båda? Hade cancern kanske redan spridit sig till andra delar av kroppen? Hur länge överlever man i så fall? Prognosen för bröstcancer är ju så olika från individ till individ och jag har alltid varit sådan att när jag inte vet, så drar fantasin iväg…

När provsvaret till slut kom och meddelade mig att förändringarna i mitt bröst hade varit normala och ingenting jag behövde oroa mig för, så hade jag på sätt och vis befunnit mig i dödens väntrum i min fantasi under den tid som förflutit från undersökningen till det glädjande beskedet att jag alltså inte var sjuk. Att jag hanterat min tänkbara bröstcancer på detta sätt och så att säga tagit ut ”döden” i förskott tror jag var ett av skälen till mitt eget förhållningssätt ett och ett halvt år senare när det konstaterades i en helt annan undersökning att jag verkligen hade cancer. På något underligt vis ser jag därför de där veckorna i djup sorg och med allvarliga existentiella grubblerier om en tänkbar cancerdiagnos och dess följder som en märklig form av förberedelse och dessutom som en period i mitt liv som jag är tacksam för att jag genomlevde.

Jag vill understryka att det jag berättar här är hur jag upplevde min tid i ovisshet. Detta är individuellt och det kommer att framgå i kommande åserier, då jag berättar om en period i mitt liv som tog sin början arton månader efter ovanstående händelse.

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttioförsta åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 2

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla. Precis så kändes det nu IGEN, när jag återkom till Falu lasarett för att göra den där biopsin. De två gångna veckorna hade varit jobbiga och tankar om livet och dess gåtfullhet hade plågat mig mycket. Dessutom hade jag varit nervös inför biopsin. Den satt i princip i huvudet, den där oron och trots att man noga förklarat hur allt skulle gå till och hur ofarligt det var, så hade jag inte kunnat slappna av och känna mig lugnad.

Men nu satt jag alltså här igen, med draperiet noga ifråndraget, för att visa sköterskan att allt var klart. Då lossnade plötsligt en lamparmatur från taket en bit bort. Den slog i golvet med ett metalliskt ljud och jag hann tänka att det var ju tur att man inte stått just där just då… När en sköterska kom springande och tittade på mig och undrade vad som hänt. Jag pekade på lampan och kommenterade att jag sett hur den föll. DÅ föll nästa lampa, något längre bort, vilket chockade henne, återigen för att hon eller jag kunde ha stått därunder och fått hela lampan i huvudet. Det var en typ av spotlight med ett hölje av metall, ungefär lika stort som en gammaldags kaffeburk av plåt… Jag hann inte fördjupa mig mer i lampproblemet eftersom det nu hade blivit min tur för ingreppet.

Det visade sig att biopsin i högra bröstet skulle genomföras genom ett hål i en brits där jag skulle ligga. För att säkerställa att man tog exakt rätt del av bröstet skulle man fjättra mig vid den där britsen. Jag spändes fast efter konstens alla regler och höger bröst var det enda som låg öppet nedåt. Jag hade fått lokalbedövning i bröstet och nu höjde man britsen så att jag hamnade högt ovanför läkarens huvud. Det påminde om situationen på en bilverkstad när man går ner i smörjgropen och ser bilen underifrån… Efter diverse justeringar av inställningar togs ändå provet med hjälp av en lång nål som jag sett läkaren visa. Sjukvård är inte mitt gebit, så alla instrument som användes var obekanta för mig. Den långa nålen har säkert ett namn jag inte känner till…

Efter provtagningen sänktes britsen ner och omplåtstring och genomgång av förhållningsorder inleddes. Då fick jag också veta att det kunde ta mellan en och två veckor innan jag skulle få besked om huruvida det var cancer eller inte. Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked, men jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

oktober 4, 2016 av asaole

Trehundrasjuttionde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

För snart sex år sedan var jag på en helt vanligt mammografiundersökning, även om den var ovanlig på så vis att den skedde vid Hotell Gustav Wasa i Borlänge i stället för på någon vanlig vårdinrättning. Bara någon dag senare fick jag ett brev med innebörden att något måste kontrolleras en extra gång. Det oroade mig att det gått så oerhört fort att få den nya kallelsen och det oroade mig att jag nu skulle till Falu lasarett. Formuleringen i den där extra kallelsen var skicklig och det gick inte att förstå om det var problem med tekniken i undersökningen eller om det var mina provresultat som varit illavarslande, men det hjälpte inte mig, för jag hade ändå fjärilar i magen inför det kompletterande besöket. När jag kom fram till Falun och fick veta att det visat sig att det inte hade varit något fel på tekniken i Borlänge, utan snarare att bilderna visat något man ville titta närmare på blev jag verkligen rädd.

Den där resan till Falun i januari 2011 var oerhört omskakande på så sätt att det som först utmålades som ett rutinärende, visade sig vara en undersökning till följd av något i mitt bröst som man måste kontrollera betydligt noggrannare än vid den första rutinundersökningen. Man menade att det var osäkert om detta var något som kunde vara cancer eller om det var något som gick att avfärda som naturliga förändringar. Man gick till väga på samma sätt som i Borlänge, men den vanliga mammografiundersökningen skulle kompletteras med ett samtal med en läkare som dessutom skulle kolla ytterligare med ultraljud. Efter mammografiundersökningen fick jag därför återigen sitta ner i väntrummet med utsikt över överläkarens foton, medan ansvarig läkare gick igenom mammografibilderna. Väntan var nervös och psykiskt påfrestande eftersom jag hade börjat fundera på vad det skulle innebära för mig att drabbas av bröstcancer. Därför var det på sätt och vis en lättnad när jag återigen blev uppropad och fick gå in i det mörka rummet där enda ljuskällan var de uppförstorade bildena av mina bröst från mammografiundersökningen.

Bilden av mitt ena bröst var alldeles vitprickig på samma sätt som stjärnhimlen en klar vinternatt och det var bland de där prickarna som läkaren visade mig hur vissa prickar fanns i tätare ansamlingar och därför måste kontrolleras noggrannare. Man ville göra en biopsi, men inte just den dagen. Jag skulle få åka hem igen och komma tillbaka efter två veckor. Hade jag vetat hur det skulle kännas att vänta dessa två veckor, hade jag bett läkaren genomföra biopsin där och då… Jag var väldigt ledsen och uppriven på hemvägen och kunde knappt köra bilen för att jag inte såg vägen på grund av alla tårar. Jag sörjde en bröstcancer jag inte visste om jag hade eller inte. Hela livet passerade revy och alla viktiga stunder kom upp till ytan. Skulle detta man hittat i mitt bröst vara början till slutet? Hela resan hem försökte jag hålla huvudet kallt genom att sjunga med till Billy Joels ”The Pianoman” från CD-spelaren i bilen. Valet av låt var enkelt… Jag kan texten och älskar låten och tänkte att då kan jag också distrahera mig själv genom att sjunga med… Därför förknippar jag för alltid den låten med detta tillfälle.

Jag skriver vidare om hur det gick med min förmodade bröstcancer i ett annat åseri, men du kanske vill lyssna på Billy Joel?

https://open.spotify.com/track/70C4NyhjD5OZUMzvWZ3njJ

oktober 1, 2016 av asaole

Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat. Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

september 25, 2016 av asaole

Trehundrasextiosjunde åseriet- Bokmässan, de andra bokmalarna och jag!

Det var motljus på väg mot Bokmässan och varmt och skönt ute trots att det är i slutet av September. Därför tog vi vägen genom Trädgårdsföreningens vackra park för att se på alla växter på väg mot höst- och vintervila.

Väl framme på Bokmässan var det egentligen endast två författare jag ville bevaka, nämligen Sven Wollter och Theodor Kallifatides. I övrigt var min plan att strosa runt och få någon slags överblick… Man inser snabbt att överblick är ett ord som inte riktigt går att applicera på ett sådant evenemang som Bokmässan… Man kan se ut över folkvimlet om man befinner sig på övervåningen. Därifrån kan man konstatera många saker utan problem, till exempel att penningstarka förlag har råd att skylta stort och kaxigt med påkostad dekor och därigenom locka storpublik till sin monter. Mindre förlag eller andra intressenter får i stället kämpa med näbbar och klor för att marknadsföra sig.

Jag tänker på hur en del stora aktörer kan ha råd att anställa människor som klär ut sig för att igenkänningsfaktorn ska dra bokmässebesökarna till en viss monter. Många stingflugor sågs krama små barn runt om i folkhavet…

Men jag tänker också på hur vissa besökare på eget bevåg har hittat en alldeles egen stil, som för mig som lantis också är lite extra. Jag kom till exempel i hälarna på ”My Little Pony”… med horn i pannan och allt. Kort därefter passerade jag en monter för Backateaterns dekoravdelning, där en råtta stack fram nosen… Där hade en privatperson provat råtthuvudet för att få känna hur det kan vara att klä ut sig i en dylik mundering, medan vännerna förevigade det hela på sociala medier.

Precis de där namnkunniga författarna vi tror att vi ska hitta på scener i direktinspelade radioprogram, är mycket riktigt just där… Jan Guillou fick frågor om sin senaste Hamiltonbok när jag passerade… och på ”Estraden” satt Martina Haag och la ut texten om någon slags kokbok med vackra bilder…

I en helt annan del av Bokmässan smakade döttrarna just då en jättegod ungspannkaka som Leif Mannerström hade lagat… Det finns något för alla på Bokmässan, så är det bara…

Men den längsta kö jag någonsin sett på en bokmässa var ändå till Ingemar Stenmarks signering av den nya boken…

Efter avslutat besök finns ytterligare några bevis för att man har varit där… Dels har man ont i fötterna och dels är man otroligt lättad när man kommer ut och upptäcker att det konstanta och mycket högljudda sorl man haft i öronen faktiskt inte ÄR ett utbrott av tinnitus…

Utanför väntar staden med alla dess vackra byggnader och miljöer som får oss att tänka att detta var inte det sista besöket… I stället var det ett i raden… Vi kommer tillbaka!

september 24, 2016 av asaole

Trehundrasextiosjätte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 2: Sven Wollter

För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:

”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).

Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.

Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…

När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.

Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:

”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).

Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…

Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.

Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.

När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?

Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?

Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂

september 24, 2016 av asaole

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139