Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1,  kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

 

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det  hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida  att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

 ”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

 

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på  hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 …men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!

 

Fyrtionionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1

Jag har tröttnat på att invänta att politiker tar ett helhetsgrepp på skolan inför valet. I stället skapar jag mitt eget valmanifest, fritt att använda för vilken politiker som helst! Varsågod!
Följande frågor är enligt mig centrala för att skolan ska lyckas med måluppfyllelse i förhållande till kursplanerna och jag ämnar kommentera dem, en efter en i mina kommande bloggar:

 
1. Utbildad personal på alla tjänster
2. Tydlig ledning och styrning
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
4. Tidiga insatser för lärare/klassrum där det inte fungerar
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

1. Utbildad personal på alla tjänster: När skolan ständigt kritiseras i media och när vi läser om ”lärare som…” så kan det exakt lika gärna handla om en person direkt från busshållplatsen som i media får titeln lärare. Det är hög tid att skolan själv tar ansvar för att anställa adekvat utbildad personal på varje enskild lärartjänst. Eftersom det inte i dagsläget finns behöriga lärare med rätt utbildning för varje enskild tjänst bör skolorna själva inventera lärares utbildningsnivå och erbjuda lösningar som möjliggör studier. För de lärare som inte har rätt utbildning för den tjänst de innehar borde ges två alternativ: utbilda dig eller jobba med något annat

• Man skulle inte säga till ett vårdbiträde att det är helt OK att hen hoppar in som ansvarig vid en gastric bypass, för att ordinarie läkare är ledig. I skolan däremot, så tillåts personal med ringa eller bristfällig utbildning år efter år inneha tjänster där kvaliteten skulle kunna hänga samman med utbildningsbakgrunden hos den enskilda ”läraren”.

Denna ”lärare” har alla möjligheter i världen att utbilda sig, precis som alla andra lärare gjort. Vägen kan vara olika lång, beroende på vilken utbildningsbakgrund man har, men att välja att avstå från att skaffa sig en adekvat utbildning är i mina ögon inte endast en fråga om att ”ingen har ställt det kravet”. Det är även en form av egoism, eftersom den bristande utbildningen i stor utsträckning drabbar ens kollegor med extraarbete i form av ”hjälp till självhjälpsinsatser” eller i värsta fall extrainsatser när man identifierat brister i undervisningen som kan anses vara en direkt följd av okunskap hos ”läraren”.

Men vänta här!!! Vi behöver ju lärare i skolan! Ska man inte få jobba som vikarie om man är outbildad? Hur ska man DÅ kunna prova om läraryrket passar en??

 Hos den enskilde handlar det också om självinsikt. Ska jag vara lärare, så måste jag inse att det jag kan av mig själv utan utbildning, kanske inte räcker ända fram för att mina elever ska få den undervisning de har rätt till.
 Ytterst handlar det även om ens eget välbefinnande eftersom det är en trygghetsfråga. Dels kan du känna dig säkrare på att få behålla jobbet om du har rätt utbildning, dels kan du känna att du har gjort ”vad du kan” för att se till att dina möjligheter att hjälpa eleverna i deras lärande har ökat. Med rätt utbildning känner man att man ”kan” =trygghet.

Man ska inte kasta sten i glashus!!

Har jag själv den utbildning jag borde ha för den tjänst jag innehar?

Ja!

När jag anställts på en tjänst där min utbildning inte räckt har jag följt mitt eget råd ovan och utbildat mig.

Utbildning är inte någon belastning.

Den är en tillgång!

The ninetyeighth åsic- The missing cars at IKEA in Philly

I noticed in almost every contact with my new American friends that their only connection to Sweden was that they liked the type of candy Americans call ”Swedish fish”. My first encounter with the so called ”Swedish fish” was about ten years ago when I bought some at Shoprite in the USA. When I now again got a lot of questions about ”Swedish fish” I was more and more curious about the fact that we really don’t see them much in Sweden. We rather eat a lot of other candy, for instance ”Ahlgrens bilar”, but many of us would probably spend time picking our true favorite candy at a store where we find ”pick and mix”. The answer to why there are very few ”Swedish fish” in Sweden, is to be found in the link below. Obviously this type of candy was created for the American continent and not for Sweden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Fish

If I would like to by my favourite Swedish candy, Ahlgrens bilar, where would I go? To IKEA, of course… So I did… But obviously they sell large quantities of ”Swedish fish” and the SWEDISH candy ”Ahlgrens bilar” were nowhere to be found in the store. Peculiar, since the candy cars are VERY popular in Sweden and would be, too, in America, if only the Americans had a chance to find them…

Ahlgrens_bilar_2.jpg (2048×1536)

Let’s hope @IKEA starts selling @Ahlgrens bilar at the Philly IKEA from now on! I am sure that 400 kids from a school in NJ will be very happy to buy them! I would too, when I return one day!

 

 

 

Etthundrasjuttiosjätte åseriet- Uttalet av våra språkspecifika ljud är en utmaning!

Sje-ljudet eller tje-ljudet är för den svensktalande endast en fråga om hur man ska stava om man nödvändigtvis måste skriva… men för en person med ett annat modersmål är utmaningen större än så. Man kan inte reducera problemet enbart till just stavning. Man behöver dels identifiera skillnaden mellan sje- och tje vad gäller stavningen och dels förstå att de inte alls är fråga om samma ljud… Om man talar ett språk där de aktuella ljuden inte finns, eller där man inte gör samma distinktion mellan dem, så är det ofta en lång väg att gå att få till uttalet så att det inte förbryllar den svensktalande omgivningen.

De många övergångslösningar jag hör när elever tränar på sje- och tje-ljuden varierar med elevens modersmål, men i vissa fall blir det nödvändigt att vänligt lotsa eleverna till alternativa strategier innan uttalet sitter… Annars kan antingen missförstånd eller oväntad munterhet uppstå. För en thailändsk talare av svenska kan sje- ljudet länge förväxlas med k, vilket förstås kan skapa problem om man är vårdanställd och ibland måste samtala om personers sjukdomar och kanske föreslå att de ska uppsöka sjukhuset. I de fall då jag har just thailändska elever som jobbar i vården blir det därför viktigt för mig att påminna om att man kan säga ”lasarettet” i stället för ”sjukhuset”, om man upplever att det är svårt att uttala ordet sjukhus korrekt.

Skylt_widescreen

Men det är inte alltid som det är just ”k” som blir elevens lösning på hur ljudet ska uttalas. Det kan även förekomma att man säger ett ”h” i stället eller så reduceras sje-ljudet till enbart s. Så låter det till exempel när finländare med finska som modersmål ger sig på det svenska sje-ljudet. Det blir till exempel ingen skillnad i uttalet mellan de två orden skynda och synda för en person med tydlig finsk brytning, eller ska jag ”kanse skriva vinsk prytnink?”

Vi har alla våra egenheter i vårt uttal och just apropå sje-ljud, så ska jag inte sitta här och kasta sten i glashus. Min finska är inte något att hänga i julgranen! Svenskfödda som lärt sig engelska i grundskolan vet att vi inledningsvis har många problem just med uttalet. I undervisningssituationer i just engelska har det blivit tydligt för mig att svenska talare av engelska i början har svårt att särskilja i uttalet av t ex orden wash, watch, what. Vidare uppstår problem med skillnaden mellan enkelt v och ljudet för w, helt enkelt för att vi inte har motsvarande ljud i svenskan. De ljud vi HAR tenderar vi att ta med oss till engelskan, även där de inte borde finnas. Sålunda hör man ibland svenskar som uttalar ordet för fågel (bird) på samma sätt som det svenska ordet börd, utan att notera att det vokalljud som finns i mitten av ordet bird inte alls är ett ö…

Men ska man då inte få bryta ifred???

JOOOOO!!!

Det är naturligtvis BUDSKAPET som är viktigast!

VAD du vill säga är viktigare än HUR du gör det! 

Etthundrasjuttiofemte åseriet- Glädjen över tidigare nedlagt arbete…

Kreativitet kommer och går och ibland kan det vara idétorka en period. Samma sak gäller arbetslusten eller förmågan att fokusera i arbetet. Jag skulle nog bäst kunna beskriva mig själv som en person som periodvis snöar in alldeles otroligt på en viss företeelse och går ”all in”. Det har blivit ganska många genomgripande och stora förändringsprocesser i min yrkesvardag eftersom jag gillar att utveckla, tänka om och tänka nytt. Med det kommer förstås att jag kasserar en massa gammalt och ger plats för det nya, men med åren har jag också blivit mer rädd om min TID. Därför har fick jag för ett par år sedan den helt galna idén att kategorisera det jag gärna återkommer till, i form av riktigt härliga texter, filmer, dikter, övningar i grammatik eller roliga sätt att träna adjektivets komparation… Medan sorterandet pågick passerade arbetskamrater och skakade bekymrat på huvudet, undrade om jag visste vad jag höll på med och tyckte kanske att det hade snurrat till ordentligt för min del… Jag jobbade vidare med siktet inställt på att det skulle betala sig vid ett senare tillfälle. Idag var den dagen…

Green_0020_Tick_answer_1_xlarge

Inte har jag avstått från att leta i materialet på måfå lite då och då… Nej, nog har det funnits stunder när jag har sökt efter något, en idé, en tanke, en tråd att dra i… Dessa tillfällen har jag förstås också funnit en kreativ ingång till en serie lektioner, kommit ut ur det dödläge som ibland präglar min yrkeshjärna inför ett nytt arbetsområde med eleverna. Det som skiljer idag från de tillfällen då sökandet varit planlöst, var att idag sökte jag efter en viss specifik text… Det gladde mig alldeles omåttligt att mitt eget påhittade kategoriseringssystem denna gång fungerade på önskat sätt, dvs att jag två minuter senare stod där med texten i handen, TROTS  att den hamnat i sin pärm, bakom sin specifika flik för ett och ett halvt år sedan. Men, tänker du kanske… Sparar lärare alla övningar allt, alltid? Du har kanske läst det #sjuttioförsta åseriet om lönnlöven som jag samlade som liten? I så fall förstår jag din oro! I yrkeslivet sparar jag också och samlar till viss del, men aldrig ”för att” samla… I stället tänker jag på följande sätt:

Om jag producerat en övning för elevers räkning, för att jag uppfattat det som en klok idé att eleverna tränar på något med hjälp av just den övningen, så visar utfallet av den aktuella lektionen om min övning är något som jag ska spara eller inte. Gick det bra för eleverna att förstå med hjälp av övningen? Ja, men då så! Då ser jag inte någon anledning att slänga den för att sedan bli tvungen att ”uppfinna hjulet på nytt”.

Vagnshjul

Att återvinna övningar som man själv producerat är förstås inte något självändamål. Däremot kan det vara ett av många sätt att spara tid i perioder av ökad arbetsbelastning. Det som nu skiljer skolvardagen från när jag var ny i yrket är att skolan är målstyrd vilket i sig innebär att man måste tänka på ett helt annat sätt när man konstruerar aktiviteter för elevernas del. Det handlar inte om att ”sysselsätta” eleverna, utan om att designa uppgifter som styr direkt mot lärande av sådan art att eleverna når de mål de ska i den aktuella kursen. Det är ett roligt arbete att tänka igenom vad elever kan tänkas behöva för att nå målen. Dessutom är det en av få uppgifter i det här yrket som får snabb feedback. Man märker omedelbart om uppgiften håller eller inte…och gör den INTE det, så måste man alltid ha ett äss i rockärmen, vilket är en spännande detalj i sammanhanget…

Ett äss i rockärmen!

Medan den här dagen drar mot sitt slut, kan jag redan nu se fram emot ett roligt samtal, baserat på den där övningen jag hittade i mitt ”system” av pärmar och mappar… Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt!

Åsasögon

Nittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//

Det nittiosjätte åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483) atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

 Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i  mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

The ninetyfifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

The ninetythird åsic- I don’t mind the rain and wind, I’m indoors!

 

rain-on-window (1)

 

In June 2014 I wrote a blogpost with the title ”A mini åsic- Rain, rain go away, come again another day…” Today is another of those rainy days when that song would be perfect. But being indoors when it’s raining is not that bad actually. I enjoy my good company at my friends’ and I don’t need to be soaking wet on my way somewhere, since we are all indoors. Generally I enjoy any kind of weather as long as I wear clothes that go well along with the weather… I also tend to think that whenever the weather doesn’t suit me well enough, there isn’t anything I can do about it anyway, so why be miserable?

”Bad” weather encourges me to do things around the house, maybe bake a cake, clean the clutter in the attic, get rid of some old clothes I don’t wear anymore… What if we had ”good” weather all the time? When would we then do all those ”boring” but ”necessary?

 

The ninetysecond åsic- Being happy for having friends

In Swedish there are a few different words that means friend. They all have their different connotations and are not quite the same a few exampls might be kompis, kamrat, polare etc. This time I will however think just of the word friend as translated ”vän”. In my opinion a friend is a person who would always stand by your side no matter what happens. A friend is a person who love you the way you are, with all your shortages. Having such friends means the world to me and I am happy to have a few friends whom I trust like that. Sometimes I share thoughts or memories with my friends and risk being betrayed. But those moments I always think like this: ”What if this particular friend had asked ME for this favour? Would I have betrayed him or her then? No, of course not!”

To dare to trust a friend is amazingly rewarding when I notice that it ”works”. I once trusted a friend in a rather special way. I wrote a very important letter to myself. I needed to write the letter because I needed to write down the thoughts I had at that time, in order to understand myself. I first thought of keeping the letter somewhere at home, but I tend to be like a squirrel… I hide my things in very smart places and then I forget where I put them… Since I know myself, I instead asked a friend I trust, to keep the letter for me. I needed the friend to keep the letter for years, because the content of it was of a kind that I needed to forget in order to forgive. It took me eight years to get over the content of the letter and all those years, my friend kept my letter for me. When I asked for the letter, the friend found it for me and gave it back, without any comment or questions. Such friends are rare and I know it. I would without no doubt to the same for that friend.

But how do one find new friends? I think friends aren’t possible to ”find”. I know that sounds SO weird, but having said that I will also explain what I mean. I think friends can be friends although you met them yesterday. Friends just ”happen”. You hit it off with some and with some you just feel awkward and want to be alone. I heard somewhere that ”you never feel as lonely as when you are two together with the wrong person”. Being friends with someone is not possible to plan for , I think. Being friendly is possible and being nice is possible, too, but to really get the feeling of being friends with someone takes more. I think of the way I can call a dear friend when one year has passed since last time we talked. It is never a problem that a year has passed, if the person I call is a true friend. We just pick it up where we left our last conversation and we reconnect again, no problem.

When I just recently got to know a new friend, I could tell almost right away that it would be the kind of friend that I will keep forever. Sharing stories, sharing viewpoints and noting that there are many things that we have in common is one part of it, but just as important is the I can do everything for you!-attitude that one can feel after just a while in the company of a real friend. When a friend ask me for a favour I don’t have a problem at all thinking I can do everything for you! 

But when I am asked for a favour by someone who has let me down earlier I am more reluctant and need to force myself to be helpful. I guess it is a result of being disappointed before. Being friends is such a good thing! To my dear friends out there! Thanks for letting me be your friends. You mean the world to me! I often come back to a quote that Ralph Waldo Emerson uttered:  The only way to find a friend is by being one