Three Hundred and Thirty-Fifth Asic: Once Upon a Time…Young Prince Ketchup Married in Sweden…

American flag

Once upon a time a very rich Queen in a big Ketchup Country West of the rest, built a Fortune on tomatoes, sauces and relishes…

The Queen tried very hard to encourage her son to catch up and choose a girl from the Ketchup Country, and her husband set out in the world to meet Kings and Queens, world leaders en masse…but a princess whom his stepson could marry… were nowhere to be found…

The stepson, Prince Ketchup travelled near and far, East and West, North and South…but no princess seemed to be good enough… In a distant vulcanic country with Icelandic horses and hot springs, the Prince at least caught a glimpse of a lovely girl, but just as he offered her some ketchup, she was no longer there! The Ketchup Prince searched both Near and Far. He followed close the Viking trail and asked a speaking killer whale:

Where could she be, my bride to be? Who hid her now? MY enemy?

No, do not worry Ketchup Prince! the whale exclaimed and searched her mail…

I see right here she will be found! But Catch Up now! I hear a sound!

A  King and Queen away from here, invited her, but off now, dear!

In Sweden she is working!  Hear!

The Prince flew off in quite a rush, to gather friends and buy some stuff…

A happy end this story has! The Prince has found a lovely lass!

She is not Swedish, but at least, our country hosts the lovely feast!

AND, I guess they lived happily ever after… 

 

svenska flaggan

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

Färglada böcker med vit bakgrund

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.  En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet  i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Madam Flod och Carlsson_OLÅ

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

bokväggHäromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt

 

 

Trehundrafyrtioförsta åseriet- Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, har jag noterat. ”Skenbar avkoppling”? tänker du kanske. Inte är det väl ENBART avkoppling om hjärnan faktiskt är i full gång med att spinna vidare på det lästa? ”Utmanande”? Absolut! Jag blir alltid utmanad av det jag läser… 🙂

Det beror på hur man ser det förstås. Det är å ena sidan avkopplande att läsa, eftersom man drar sig undan ett antal andra måsten i sitt liv för att i stället ägna sig åt att ta in vad någon annan har författat. Samtidigt får man därigenom ett antal nya intryck som måste bearbetas i förhållande till det egna synsättet. Precis den mentala utmaningen är det främsta skälet för mig att läsa böcker. Det är spännande att få sin världsbild ifrågasatt och omkullkastad ibland. Läsning bidrar till att denna process sker i lugn och ro hemma på kammaren. Man hinner ta in och fundera och vända och vrida på det man läser… Med nyare sätt att ”läsa” kan man dessutom kombinera läsningen med motion, genom att till exempel lyssna på böcker i ljudboksformat medan man promenerar. Det gör jag ofta och gärna. Men i sökandet efter bildbevis blev det i stället en bild från en av många inre resor i allmänt kommunikationsmedel…2015-07-22 10.51.05

Läsning för mig är en inre resa. Den börjar redan med tanken på att läsa en viss bok eller kanske följa en författare en period. Ibland gör jag så… Kommer jag över en bok av en viss författare, läser jag den och fastnar i en lång rad av läsupplevelser när jag följer författaren genom olika böcker. SÅ hanterar jag annat också:

Jag äter alla de vita bilarna i bilpåsen innan jag tar en rosa eller grön… 🙂

Men oavsett hur jag läser, så har jag märkt att det ibland är vissa författare eller verk som stannar kvar eller som sticker ut på något sätt. En del av de läsupplevelser som satt sina spår av olika skäl, planerar jag att skriva om här. Om du vill hitta dem, så kan du följa #på svenska #kultur, #böcker och bokrecensioner, #boktips.

Den där högen av böcker jag tar med mig på resan, är fortfarande verklighet… Att hålla boken i sin hand är en del av läsupplevelsen. Länge var jag VÄLDIGT rädd om böcker jag läste, men nu kan jag både vika hundöron och anteckna om det är något jag tycker är extra intressant. Främst gör jag det för att kunna återkomma till ett visst parti av boken utan att behöva leta länge.Bok med flikar

Det är inte längre självklart att man köper på sig en ansenlig hög med böcker inför utlandssemestern i solparadiset. I stället konkurreras bokläsningen först ut av andra upplevelser. Det är både rimligt och naturligt och inte menar jag att man ska åka världen runt med en boktrave under armen! Men för dem av oss som förr tog med mellan fem och tio böcker för en vecka i solen, har det kommit andra förströelser som man kan ägna sig åt när man ändå befinner sig i solen, i syfte att klara vinterns utmaning av mörker. Dels finns det till exempel de som åker på solsemester för att ägna sig åt workout eller yoga under ledning av en fitnessguru. De är alltså inte upptagna med läsning, utan snarare med att få kropp och själ i trim med andra medel, dels finns det personer som klarar av att bara ligga där i solen, timme efter timme, utan att ”göra” något alls.

Det är kanske det som är mitt problem för egen del? Jag vill få någon slags INPUT… Då är boken perfekt.  Inom det litterära området kan man välja ljudböcker. Då klarar man sig med en smartphone och en nedladdad lista eller bra wi-fi på den plats där man väljer att lyssna. Skulle man inte vilja lyssna på just böcker, så finns det ytterligare möjligheter i poddar och radioprogram av olika de slag, varvat med filmer eller spel som man kan blippa runt i medan solen steker ryggen. Självklart kan man också lyssna på en oändlig uppsjö av musik! Men när jag kommer hem ifrån solresan och boken har fläckar av solkräm och läsk och det ramlar ur sand när man bläddrar, så tillhör också det en del av resans tjusning för mig. Jag kommer ihåg platsen där jag läste en viss bok… Med bokens titel, om någon skulle fråga mig, kommer också situationen då jag läste just den boken…

I samtal med en vän i en bokhandel häromdagen konstaterade jag att ”boken” så som jag tänker på den, fått konkurrens även av billigare lösningar som storpocket i stället för inbundet, pocket i stället för storpocket och så vidare. Förra sommaren hittade jag även pyttepocketböcker, men dessa har säkert ett helt annat namn, Minipocket? Det är säkert bokbranschens sista försök att få oss att hålla en pappersprodukt i handen, när valet kunde vara en elektronisk lösning. Vännen i bokhandeln berättade om en resa till USA, där det noterades att man inte längre gav ut inbundet, utan satsade helt på storpocket och pocket, speciellt den senare kategorin. Detta kan även verifieras av mig själv från mitt senaste besök i det stora landet i väst. Vill man prompt läsa inbundet så får man leta…

Länge trodde jag att jag var en person som ”måste” läsa inbundna böcker. I min ungdom hade jag nästan inga pocketböcker. Jag tyckte att det var mer BOK över en inbunden bok än den sladdriga pocketbokens yttre ger sken av… Det är många år sedan nu, som jag fick rådet av en vän att helt sluta köpa böcker och i stället låna på biblioteket. Motiveringen, enligt vännen, var att böcker tar så otroligt stor plats och när man väl har läst dem, så kan man ju lika gärna ställa tillbaka dem i bibliotekets hylla i stället för i sin egen. Jag lyssnade noga och det finns perioder i mitt liv då jag försöker följa rådet, men i ärlighetens namn måste jag nog medge att jag nästan alltid köper böcker jag vill läsa, i stället för att låna dem. MEN! Jag har i allt högre grad börjat köpa pocketböcker, eftersom de inte tar lika stor plats och inte heller inger samma ”värdefulla” förtroende efter läsningen. Det i sin tur bidrar till att jag KAN rensa och ge bort böcker när bokhyllorna svämmar över.

Trehundrafyrtionde åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods i somras.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Three Hundred and Thirty-Ninth Asic- The Magic of Swedish Forests

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1blåbärTalltoppartallskog_3

When I meet friends from other countries who would like to know what I appreciate most with my own country, Sweden, I always mention the forests and the clean environment. Forests within Sweden differ with the regards to where in the country they are. In the very south you may find forests of beech or other trees with leaves, but very few fur and pine trees. On a warm summer’s day the beeches serve you a shady place for a moment of rest. In the area where I live, however, the pine trees or fur trees are the most common trees. Long ago the widely spread forests were very important for mine industry and steel works. Wood is still of importance for Swedish export. If I spend time in the forest I think of the other values, such as the beauty and the quietness I find there.

This time of the year there are plenty of berries and mushrooms in the forest. I like both lingonberries and blueberries and occasionally I find wild raspberries. Water, like in little streams or lakes are to be found everywhere, too. Sometimes you may see a person using a fishing rod to get some fish for dinner, but generally you are all alone… Sweden has many places like this and there are lots of opportunities to experience wildlife and nature.

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

After a while in the pine tree forest with high beaks and very little on the ground, I suddenly spotted a fur tree, seemingly pointing in a direction where there were merely fur trees, as if I would be a more happy visitor underneath the branches of the nearby fur trees. A pointing finger in the forest I do however favour fur trees and the light there… But, having said that, there are of course beautiful places in the deep dark forests of fur trees and also where there is a mix of different trees as well… granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen sten

Walking in the forests means being careful for every step you take, since you may stumble and fall on branches and stones. To me that is one of the beautiful details with taking a walk there. I find it very rewarding just to breathe the clean air and stand still for a while. When doing so, I hear those very quiet noises such as a mosquito trying to get me… Fortunately, the Swedish mosquitoes are of a nicer kind than the ones in tropical countries.

Guess what? When all of the above is covered in SNOW in the winter, the BEAUTY still remains… it is just a DIFFERENT kind of beauty. 🙂