Fyrahundrafjärde åseriet-Sammansatta ord om vintern

Fyrahundratredje åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 4

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med texttyper…

#tidningsartiklar. #asaole#texttyper. #tidningsartiklar, #asaole

I min undervisning med att förankra texttyperna, vill jag uppnå att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste texter man kommer i kontakt med i samhället, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över varför dessa texter finns och vad de är till för. Jag gör som ett smörgåsbord, där jag helt enkelt lägger ut ett stort antal texter på alla bord i klassrummet. I anslutning till varje text lägger jag texttypens namn och sedan förser jag eleverna med ett arbetsblad som de antecknar på. De ska, genom att titta runt bland de många texttyperna fundera på några få saker:

  1. Vilket syfte har texttypen?
  2. Vilken/vilka är mottagare för den aktuella texttypen?
  3. Vilket uttryckssätt används?

Eftersom eleverna får fria möjligheter att själva fundera över ovanstående, har de redan en förförståelse när jag avbryter aktiviteten och vi gemensamt diskuterar svaren på de få frågorna i relation till texttyperna. Genom att på detta sätt varva teori och praktik och jobba med flera olika sinnen samtidigt hoppas jag få fler elever att minnas själva tillfället då de vandrade omkring i texttypernas värld… för att i en situation i framtiden kunna dra sig till minnes vad som var typiskt för t ex notiser eller reportage. Vi lär ju på så oändligt många olika sätt och att göra undervisningen ”lättillgänglig” är därför viktigt för mig, eftersom mina elevgrupper består både av studievana elever och av elever som kommit som kortutbildade till Sverige. Att inkludera alla i undervisningen kan ske på många sätt, men ett bland många är att just vara väldigt konkret.

Fyrahundraandra åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 3

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. Som jag nämnde i mitt förra åseri, har vi utgått ifrån tidningsartiklar om snökaoset i Stockholm för att visa hur en typisk tidningsartikel ser ut. Men därifrån kan man jobba med hur man skriver insändare och debattinlägg och liknande. Men hur får man till en slagkraftig argumenterande text? Här nedan är ett tänkbart ”recept”…

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att sätta ord på hur man kan planera för sitt skrivande, till exempel genom att dela med mig av enkla upplägg, som går att applicera om och om igen på olika ämnen. OM man lär sig en ”teknik” så kan man förfina den genom att träna upprepade gånger både enskilt och tillsammans med kamrater eller läraren.

Det finns många tänkbara upplägg för att skriva en argumenterande text, men ganska vanligt är att börja med en tes, alltså en bärande tanke som egentligen är din huvudidé med hela texten. För att komma igång alls med ämnet, så behöver man utgå ifrån tesen och söka argument som både stöder och kritiserar den. Man kan jobba med ett antal argument på detta sätt, men ibland vinner man på att vara disciplinerad och inte ta upp fler än kanske tre argument. Till dessa tre argument, lägger man en avslutande del där man aknyter till inledningen genom att tesen upprepas tillsammans med det starkaste argumentet.

Men om man nu endast ska ta upp tre ynka argument, så är det förstås viktigt att tänka på hur man ordnar dem… Det är bra att spara det bästa till sist. Om du bedömer att du har tre argument, där ett är extra bra, så ska du avsluta med det. Det argument du anser är näst bäst är det du ska börja med. Det svagaste argumentet, ska du placera som nummer två, så att det kommer att hamna i skuggan av det starkaste, som du placerar sist innan avslutningen. Läsaren får på det sättet förhoppningsvis intrycket av att du har tre lika starka argument i din text. För vart och ett av argumenten, ska du tänka ut ett motargument, som du i bästa fall också bemöter direkt, så att du tydligt visar läsaren att ditt eget argument klarar sig i konkurrensen. Du har ju en bärande tanke, som du driver framåt i texten.

Trots att det finns ett recept som det jag nyss presenterat, så kan utmaningen för en elev som studerar svenska som andraspråk vara de ord och uttryck man behöver använda i en argumenterande text. Vilka ord och uttryck passar bäst för att prata om fördelar och förtjänster? Vilka ord och begrepp har redan en negativ klang? Det är min erfarenhet att man kan träna även på det… Alltså vilka ord som är ”positiva” eller ”negativa” och vilka vi kan använda på ett neutralt sätt.  Jag brukar jobba muntligt med det i en samarbetsövning, som jag berättar mer om i ett kommande åseri.

I min undervisning jobbar jag mycket med att förankra texttyperna, så att eleverna känner att de lär sig saker som kan vara bra att kunna. Till exempel om man läst en ledare eller en debattartikel i tidningen och inte alls delar skribentens uppfattning, så kan det vara bra att åtminstone känna till hur man kan skriva, om man skulle få för sig att författa ett debattinlägg… I nästa åseri, det #fyrahundratredje åseriet, kommer tips om hur man på ett enkelt sätt kan göra en åskådlig genomgång om olika texttyper.

Fyrahundraförsta åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 2

#iskristaller på fönster, #asaole

”Eleven ska ges möjlighet att utveckla kunskaper om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella företeelser i olika sammanhang och områden där svenska används. Undervisningen ska stimulera elevens nyfikenhet på språk och kultur… ” (Skolverket, 2016).

 

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. När jag väljer texter eller teman till min undervisning, försöker jag knyta an till så många kursplanemål som möjligt vid varje tillfälle, eftersom det dels är tidsbesparande, dels skapar möjlighet till många olika utgångar. Samtidigt lägger jag stor vikt vid att det vi ska läsa engagerar eleverna innehållsmässigt och har en tydlig koppling till alldeles vanliga företeelser i vårt samhälle. Det kan handla om en så enkel sak som ett väderomslag… Det så kallade snökaoset i Stockholm fick rubriker och för mig fanns det en uppsjö av artiklar att välja bland för att prata om texttypen artikel. Vi går igenom artikelns delar, eftersom eleverna behöver lära sig de ord och begrepp vi använder för att benämna artikelns kännetecken. Det handlar alltså om ord som rubrik, underrubrik, bild, bildtext, spalt, byline och brödtext. 

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att hitta teman som man kanske har en åsikt om, men som inte innebär att hela klassen går hem från lektionen i djupaste osämja. Det har nyss snöat alldeles otroligt mycket, men inte där vi bor, utan i landets huvudstad Stockholm, vilket har gett olika avtryck i medierna. Därför tog jag med mig en artikel om detta till skolan. ”Skolor i Stockholm stänger på grund av snön” ( Aftonbladet 161110). Artikeln handlar om att man under gårdagen hade stängt flera skolor i stockholmsområdet på grund av det intensiva snöfallet. Vi pratade i klassen om artikelns innehåll och i slutet av lektionen nämnde jag i förbigående att varje gång det snöar på detta sätt, så brukar det komma nya artiklar, skrivna av personer i norra Sverige, som vill upplysa stockholmarna om hur en slipsten ska dras… Jag uppmanade dem att följa nyhetsflödet i just Aftonbladet, för att det ju var där som min exempelartikel funnits.

När jag kom åter till mitt arbetsrum och kastade en blick på Aftonbladets löpsedel hade man redan publicerat den typ av artikel som jag hade syftat på… Den passande titeln ”Skärp er Stockholm, det är ju bara snö” säger ju allt och för mina utlandsfödda elever är den säkert ett ganska bra exempel på den bild jag målade upp med diskussioner i media om vardagsföreteelser som ibland kan leda till en lång rad insändare eller debattartiklar innan ämnet anses uttömt. Läs gärna artikeln:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23887824.ab

Det är också viktigt att som lärare hjälpa eleverna att dra språkliga slutsatser i texterna, se på hantverket bakom en text, hur den är uppbyggd och vilka kännetecken den har och vilka källor artikelförfattaren har valt för sin text. I ett vidare perspektiv kan man självfallet också diskutera källkritik.

Det händer ibland att elever tycker att, visst, de kan skriva, men jag då?? Borde inte läraren själv skriva i så fall? Idag blev jag på detta sätt utmanad av en elev som ville att jag skulle svara på lärobokens insändare och visa hur jag skulle skriva. Det var bra med den där utmaningen, tror jag, för på min rast snodde jag ihop ett tänkbart svar på den aktuella insändaren och sedan kunde vi på ett enklare sätt prata om vad i insändaren som jag hade valt att bemöta, hur man kan visa att man tydligt är emot eller tydligt håller med insändarskribenten etc. Det blev också enklare för mig att förklara spelet med ord som har ett visst inbyggt värde. Att som ny i språket förstå nivåer och stilistiska skillnader är svårt, men genom exempel som man samtalar om, blir det möjligt. I det #fyrahundraandra åseriet kommer mer om att skriva argumenterande.

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//

Trehundranittiosjätte åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

yellow-maple-leaves-1352716217xTr

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset i Skrävsta fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst  och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Varje höst när jag går i prasslande lönnlöv minns jag min barndoms lönnlövssamling och det ljud löven frambringar när man leker häst och springer genom löven!

The three hundred and ninetyfifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out a few months ago, I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is what I wrote when I was still teaching in my old room: 

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

The three hundred and ninetythird åsic- I don’t mind the rain and wind, I’m indoors!

 

rain-on-window (1)

 

In June 2014 I wrote a blogpost with the title ”A mini åsic- Rain, rain go away, come again another day…” Today is another of those rainy days when that song would be perfect. But being indoors when it’s raining is not that bad actually. I enjoy my good company at my friends’ and I don’t need to be soaking wet on my way somewhere, since we are all indoors. Generally I enjoy any kind of weather as long as I wear clothes that go well along with the weather… I also tend to think that whenever the weather doesn’t suit me well enough, there isn’t anything I can do about it anyway, so why be miserable?

”Bad” weather encourges me to do things around the house, maybe bake a cake, clean the clutter in the attic, get rid of some old clothes I don’t wear anymore… What if we had ”good” weather all the time? When would we then do all those ”boring” but ”necessary things?

 

The three hundred and ninetyfirst åsic- To help students understand and find connections is what teaching’s all about!

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

For two weeks I have had the wonderful opportunity to be among students and teachers at #Pitman Middle School in #New Jersey, #USA. I have been monitoring instruction in many different classes and seen many very good examples of teaching. My main focus has been ESL-teaching and I have seen examples of that both in primary schools and in adult classes of different kinds. Some of the adult students were part of a program for parents and were taught in classes with students from many different countries. They were preparing for a test and if they’d pass the test that would help them qualify for being American citizens. Other adults I met learned language for their own good, so to speak. They had different private reasons for taking the course and were taught in a smaller group within a local college. In every one of these differents setting and with every single teacher I have noticed high quality and a good knowledge both in what an ESL student needs and also teaching and instruction in general. When in class, I can see that many of the teachers have the same idea as I have, i.e to teach through themes or concepts rather than details. Today, since it is Halloween here, I have noticed that younger kids in primary schools here learn about the local legend #The New Jersey Devil. According to the legend he was the thirteenth child of a worn out woman who didn’t want her child. She cursed him and said ”to the devil with him!” and since then he is haunting #the Pine Barrens in New Jersey. The story is told this day since this is his birthday.

All teachers and students seem very into the idea of Halloween, even if not all schools celebrate with costumes and dresses. One of the classrooms I visited today, a classroom where Spanish is the main subject, focused on the differences between Halloween and the Mexican tradition for Dia de las Muertas  (the Day of  the Dead). The American kids get a chance to comment on what is similar or different when they compare these two holidays. The teacher help them along the way and try to get them to precise what they mean. She asks questions like ”How do you mean?”  ”What would you have thought if a loved one came back to life?” The point for the teacher is to explain that the Mexican Holiday is not at all scary or horrific, but rather a nice way of remembering your loved ones who passed away. The teacher then connects to the American people’s connections to the date 9/11 and the kids all get a chance to share the stories their parents have told them about 9/11. The idea is to show the kids that by remembering and talking about sad or scary memories, those memories get a little easier to talk about each time. Then she wraps it all up by saying THAT is what the Mexicans do when they celebrate THEIR holiday. They stick to the nice memories of a person and cherish those memories in a more happy manner, although they are dressed or disguised into skeletons etc. I was very happy to get the chance to see this lovely explanation of what the different festivities are all about. To help students understand and find connections is what teaching’s all about! I have written in Swedish about the importance of this in my tenth åsic and in my seventyeighth åsic. Thank You and Farewell #Pitman Middle School

Those of you who read Swedish are of course welcome to read other posts as well. You will find those by clicking ”På svenska” to the left on http://www.asaole.com.

For my English readers more blogposts are found by clicking ”In English” to the left on http://www.asaole.com

The three hundred and ninetieth åsic- My New Favourite Tree

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!Quercus_rubra_1.jpg (582×671)

For a couple of weeks I have had the opportunity to experience a very mild and nice autumn here in Pitman, NJ. One of the days we had +28C which is not at all like the temperature for October in Sweden. In my 71st åsic(#Sjuttioförsta åseriet), I wrote about the maples in Sweden and how I used to collect the colourful leaves in the autumn. I have always loved trees and since I live in a part of Sweden where forests are a part of the nice scenery, I always find a walk in the forest very soothing if I need to relax or find new energy. I have walked along nice streets here in Pitman, where mainly tall maples and oaks give gardens their share of fallen leaves. One kind of the tree was unfamiliar to me, but I could tell from what it looked like that it had to be a maple or an oak, so I picked up a leaf and brought it with me to #Pitman Middle School, where I asked everyone I met: ”Is this a maple or an oak?”. Most people said: ”I don’t know but I think it is…” and then two people very quickly said: ”It’s an oak, no doubt!” Now I KNOW it is an oak, since I have done what most people do nowadays… I googled it… It turned out to be a red oak.

The fallen red oak leaves has the same SOUND as the fallen Swedish maple leaves when you walk through them… The other day I took a shortcut home and ended up very far away from home in an empty yard…learning that just as ”genvägar är senvägar” , shortcuts tend to be longcuts…

One good thing by taking the ”shortcut” was that I had to walk on a narrow path in a little forest, passing a railroad to get back home. The fallen leaves in a thick layer sounded like the maple leaves from my childhood and around me both squirrels and chipmunks ran about. I knew I was very close to houses, but the trees and animals made me fly away in thoughts for a while. The beauty of coloured leaves is still the same, no matter where I am. It gives me a feeling of gratefulness to see all the colours, hear the dry sound of the leaves as I walk through them. The sunrays hardly pass through to the ground and there are merely dark soil and old leaves for the squirrels to run about in. In its lack of colours, the ground already seems ready to meet the winter. In my lack of inner compass, I also seemed ready to meet the winter… Luckily I made a correct guess and soon found my way back to Broadway again…