Etikettarkiv: #skolanförst

av

Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?

Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.

Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom att läsa om hur man lutar av möbler. ”Learning by doing” tillämpades av pedagogen John Dewey, men också av scoutrörelsen. Som barn var jag scout och vet därför att det är genom att göra som i alla fall jag bäst förstår olika saker. Men jag lär mig också genom att lyssna eller genom att se eller genom att samtidigt som jag lyssnar, anteckna det jag hör. De många skilda sätt jag själv använder för att lära mig, ger mig insikten att vi naturligtvis lär oss på olika sätt, men även att en och samma individ kan behöva tillämpa olika metoder vid olika tillfällen, beroende på vad det är som ska tränas eller läras in.

Inställningen till lärande på en generell nivå kan också skilja sig mycket från individ till individ. För egen del bär jag ständigt med mig den aktiva tanken ”Vad kan jag lära mig av det här då?” och anledningen till att jag tänker så har sin förklaring. Mitt eget perspektiv på lärandet har gett mig insikten att lärande är väldigt personligt eftersom det är så många medvetna och omedvetna faktorer som spelar in. I mitt yrke som lärare pratar jag ofta med elever OM lärandet. Jag försöker få dem att också vara AKTIVA i sitt lärande och reflektera över vad det är de lär sig och hur de upplever att de lär sig bäst etc. Varför gör jag det då? Jag gör det för att jag en gång själv fick den uppmaningen och sedan dess är jag verkligen aktiv i lärandet. Men lärandet, som alltså blev på en reflekterande nivå i sexan, var först oreflekterat och ”gled in på en räkmacka” ungefär.

När jag var liten och vi bodde i en förort till Stockholm, så reste vi till Dalarna på loven. I byn där vi hade vår sommarstuga bodde många äldre människor som jag känt i hela mitt liv. Det fanns jämnåriga också och med dem spelade jag fotboll och byggde koja och annat som jag trivdes med. När dessa killar, för det var inte en enda jämnårig tjej, ville leka krig eller skulle fiska en stund och min och deras tidsuppfattning skilde sig kraftigt åt vad gäller begreppet ”stund”, så valde jag ofta att sticka näsan i någon bok, eftersom det kändes som en klokare investering för framtiden. Var det dessutom soligt väder, så rodde jag gärna ut mitt ut på sjön, la mig i båten och läste boken medan jag solade och båten drev mot land. Jag cyklade ibland på egen hand på de små skogsstigarna med gräs i mitten, för att plocka smultron. Den viktigaste lärdomen med de där lugna stunderna var nog ändå att jag tränade mig på att vara själv, utan att känna mig ensam.

Men lite omak stod jag ändå ut med ibland, ofta för att visa att jag minsann också kunde, precis som killarna i byn. Så var det när flera hundra mörtar, som skulle bli kräftbete, metodiskt fick huvudet avvridet av mig när jag och en kille satt i hans båt i fisklukten. Jag hjälpte honom med detta inte alls trevliga arbete, för att visa att jag inte var någon vekling. När han frågade mig om det var äckligt att vrida nacken av fisken, så sa jag att jag inte alls tyckte det…

Andra gånger, när jag inte ville vara med killarna, så valde jag att besöka de äldre i byn. De var nästan uteslutande änkor efter någon lokal profil i byn. De hade alla olika historier att berätta, var och en på sitt vis och med sin berättarstil. Eftersom jag var ärligt intresserad och ville veta mera om det de berättade om, så blev jag med tiden ganska driven i att ställa divergenta frågor, som fick personen i fråga att berätta. Jag lärde mig om ditt och datt, historia, folkvisor, seder och bruk, vad föremål hette eller vem som bott i en viss stuga vid ett visst tillfälle. Jag lärde mig dialektala uttryck, trots att jag själv inte talar någon utpräglad dialekt. Jag lärde mig de bästa vitsippsställena och vart man skulle gå för att få den vackraste utsikten över byn. Jag lärde mig hur man blandar en kaffekask, även om jag själv inte drack någon. Jag lärde mig strategier för att vinna (men oftast förlora) mot en åttiårig tant i kinaschack. Jag lärde mig hur det känns att han en talgoxunge i handen när den äter skorpsmulor. Jag lärde mig också genom erfarenhet vem som hade den godaste saften, de godaste kolorna eller godaste mandelkubben.

På somrarna var också pappa ledig, eftersom han var lärare. Vissa dagar varje sommar, följde jag med honom på det vi skämtsamt inom familjen kallade för pappas ”Eriksgata”, då han återvände till sin barndoms och ungdoms hemtrakter. Många av de berättelser pappa redan hade delat med mig och min bror, fick då ett annat perspektiv ofta på ett underhållande sätt, när någon bekant till pappa berättade sin kryddade version av pappas skröna. Lärandet var för min del relativt passivt. Jag la inget krut på att lära mig, men jag var intresserad av det som de vuxna pratade om och brukade lyssna och fundera och även lägga saker på minnet.

I sexan hade vi en tillfällig vikarie i klassen. Hon är lärare nu, men då var hon inte det. Vid ett tillfälle under hennes vikariat hade vi ett samtal i klassrummet hon och jag. Hon frågade mig om vilken inställning jag hade till lärandet. Jag förstod inte frågan. Kunde man ha olika inställning till lärande? Hon förtydligade sig och frågade om jag hade en medveten strategi med det jag gjorde i skolan. Jag tyckte fortfarande att det var ganska svårt att bemöta hennes frågor. Men hon var envis och det är jag tacksam för idag. Hon gav olika exempel på situationer där man skulle kunna låta ett budskap gå in igenom det ena örat och ut igenom det andra och så förklarade hon att i varje sådan situation kunde man även välja att tänka aktivt; ”Vad kan jag lära mig av det här?”

Jag tog till mig det. Sedan dess har jag inte varit någon passiv inlärare. Någon kalenderbitare är jag inte och inte heller någon vän av kunskaper av typen ”När dog Karl XII?” men de kunskaperna har ibland hittat något dolt skrymsle i min hjärna att vila sig i, för vid ett parti TP eller när TV visar ”Vem vill bli miljonär?” så kommer de kunskaperna upp till ytan. Jag tror att det är en positiv effekt av yrkets många repetitioner av den typen av faktakunskaper. Man lär så länge man har elever…

av

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!

av

Trettonde åseriet- arbetsglädjen i läraryrket och vari den består

Eleverna är min främsta källa till utmaningar i arbetet varje dag, men också en återkommande källa till glädje och lycka i livet. Eftersom var och en av eleverna kämpar på sin nivå med sina specifika svårigheter i lärandet blir utmaningen är att möta dem med individuella lösningar. Det är en spännande och stimulerande uppgift att inför varje ny dag försöka hitta OLIKA sätt att hantera kunskapsstoff som elever kan behöva för att nå de aktuella målen. Det är oerhört fascinerande och något jag inte blivit trött på efter så många år i yrket. En del skrapar triss eller hoppar bungyjump, men jag är lärare. Jag får min kick på jobbet varje dag! Jag går glad och upprymd till jobbet varje dag och även om jag är trött vid arbetsdagens slut, så är jag sällan missnöjd. Jag känner mig berikad, påfylld av energi.

arbetsgladje.jpg (820×452)

Atmosfären jag möts av när jag kommer in i klassrummet på morgonen är alltid av ett unikt slag, men i alla år, med undantag av någon dag här och där, så har jag alltid känt mig välkommen i mitt eget klassrum. Vi har kanske någon ömsesidig förväntan på varandra, jag och eleverna?

En av många nycklar till hur man gör i ett klassrum fick jag på en studieresa till New York. Ett inslag på aktuellt eller rapport hade fascinerat mig. Det var den amerikanska rektorn Dr Lorraine Monroe, som vänt trenden på ett antal skolor i New Yorks Harlem, som uttalade sig om skolfrågor. Jag läste hennes första bok och bestämde mig för att jag måste träffa henne. Det var en fantastisk resa på många sätt och jag fick många nya insikter som jag inte hade innan. Men viktigast av allt var ändå den där nyckeln:

”If You Expect Excellence, You’ll get Excellence!”

Tänk er det motsatta, nämligen att läraren utgår ifrån att det ändå inte är någon idé att satsa på en viss elev. Hur kan läraren veta att eleven inte kommer att nå målen utan att processen med att försöka ens har påbörjats?

Jag har valt Monroes perspektiv. Jag brukar se kursens slut som den bortre gränsen för mina ansträngningar att jobba tillsammans med eleven för att nå målen i kursen. Det vore fel av mig att döma en elev i förväg, tänker jag. Ibland kan det vara en stor utmaning att nå målen i kursen och inte alltid når vi dem, jag och eleven.  Jag har dock alltid inställningen att hela kursen är den tid vi har till förfogande för att tillsammans nå målen. Lagar och regler styr också verksamheten, så i de fall där elever i vuxenutbildningen inte visar tillräcklig aktivitet måste jag ju rapportera det till rektor för eventuellt studieavbrott. En varningssignal av det slaget leder ofta till att eleven ökar sin aktivitet i kursen.  Kommunikationen mellan mig och eleven är oerhört viktig. Det låter självklart, men det är ändå en process som inbegriper två personer som båda måste ha samma mål, nämligen att eleven ska nå målen.  Då håller det inte om endast den ena av oss satsar på det. Vi måste båda anstränga oss och vi måste se på oss själva som ett team.

Jag har höga förväntningar på eleverna. Jag märker att det är bra, för många gör stora framsteg enbart genom att de känner att de har förväntningar på sig om att klara mycket. Men jag har ganska slappa tyglar när det gäller vad man ”måste” i kursen. Det har jag medvetet. Det tar ett tag innan eleverna och jag är på samma våglängd om detta, bland annat för att de kommer ifrån så många olika skolsystem världen över. Man måste ges möjlighet att träna, träna och återigen träna innan man ska lämna in det som man själv anser är betygsunderlaget i ett speciellt moment. Jag menar att det man gör i skolan dels ska vara målstyrt och dels ska vara behovsstyrt utifrån vars och ens nivå. Om det senare målet ska kunna tillgodoses, så måste jag även vara beredd att i ganska stor utsträckning vara flexibel med lösningar och upplägg, både vad gäller innehåll och metoder. Alla elever gör inte exakt samma sak, på samma sätt och vid samma tidpunkt, trots att de ska nå samma mål. Det finns många sätt att visa att man nått ett visst mål. Det står i våra styrdokument att vi ska arbeta målstyrt, men står även att vi ska individualisera och att vi ska möta respektive elev på sin egen nivå.

Var och en måste få en utmaning och utmaningen ska helst vara precis på gränsen för vad just den personen klarar av… men aldrig omöjlig att klara av. HÄR är kärnan i min arbetsglädje! Jag älskar att jobba med det där anpassandet till den individ jag för tillfället arbetar med. Även om den individen är en av många, så är det min ambition att var och en ska känna sig sedd, lyssnad på och speciell, men också uppleva att den går en utbildning som är anpassad för just de egna förutsättningarna. Det är en svår nöt att knäcka och det kräver mycket fantasi och kreativitet och massor av tid. Men inte en enda dag har jag tråkats ut av jobbet. Jag tror att det hänger samman med detta. Jag ägnar massor av tid åt att göra personliga ”undantag” ifrån ursprungsidén med hur man kan jobba. Det blir en dynamisk situation för både mig och eleverna och den är berikande och lärande och superhärlig att uppleva.

För något år sedan fick jag besök i mitt klassrum av en rektor från en annan skola. Han frågade mig vad jag hade för koncept. Jag sa att jag inte hade något, men han framhärdade och menade att något koncept måste man ju ha. Efter ett långt samtal fick jag honom till slut att förstå att i SÅ fall så är mitt koncept ”ATT INTE HA NÅGOT KONCEPT”.

Eleverna och jag inleder oftast gemensamt med en grundidé till hur man kan arbeta med ett visst tema eller en teknik eller metod de behöver kunna. Alla utgår kanske från en och samma uppgift men med olika individuella lösningar. Någon talar hellre än skriver. Någon behöver stöd med skrivandet. Ytterligare någon behöver hjälp av en kompis för att förstå en text och ytterligare någon vill inte alls lösa uppgiften med oss i skolan, utan på egen hand via internet. Anpassningarna som jag vet att en specifik elev behöver för att underlätta lärandeprocessen, utgör kanske kärnan till elevens upplevelse av kunnande. Därför är det viktigt att tillgodose elevers egna behov av smarta lösningar. I samma klassrum har vi sedan lika många ”nivåer” och ”angreppssätt” som vi har elever. Det är exakt det som skänker mig arbetsglädje. Jag får aldrig tråkigt. Det är alltid stimulerande och intressant. Dessutom får jag själv ständig påfyllning av hur man kan göra, eftersom eleverna kan påverka så mycket av det vi ska arbeta med och också gör det. De bidrar med ständigt nya idéer och synsätt från alla de världens hörn som de ursprungligen kommer ifrån. Därför är jag i ständig vidareutbildning i mitt eget klassrum och upplever en enorm arbetsglädje!


(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});

av

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!

av

Tionde åseriet-Det viktigaste är här, nu och helhetstänk

”Att göra världen begriplig” har länge varit ett av mina motton. Det var det redan innan mitt huvudämne var svenska som andraspråk. Mitt huvudkoncept är helhet framför delar, här framför där, nu framför då. Det viktigaste är alltså här, nu och helhetstänk. Jag berättar för eleverna, klipper ihop ett koncept från många olika håll, textsnuttar, filmer, tidningsklipp, material ur läroböcker, inlånade människor som har något att säga i något ämne… Eleverna har ofta andra sätt att tänka och andra sätt att lösa uppgifter än de som jag själv har tänkt ut. Dessa nya, andra sätt tar jag med mig till en annan gång.

Cummins talar om vikten av att ägna sig åt kontextualisering i arbetet med andraspråkseleverna. Cummins menar att de behöver en koppling till sina tidigare erfarenheter, men också att arbetssättet och de metoder man använder är viktiga i sammanhanget (i Hyltenstam och Lindberg 2004:545). Jag har tagit stort intryck av hans idéer och märker att det passar både mig och mina elever.

Målmedvetenhet och litteracitet genomsyrar hela konceptet och elevens talade och skrivna svenska används i ett verklighetsbaserat och ämnesövergripande sammanhang där elevinflytandet är stort. Att jag som lärare älskar mitt jobb, hoppas jag förstås att man kan läsa mellan raderna!

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004).Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

av

Nionde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Han anser att en möjlig lösning på problemet är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ibland i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004).Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

av

Åttonde åseriet- Lärandet måste ägas av alla i rummet

Inom ämnet svenska som andraspråk talas det i forskningssammanhang om ”bas och utbyggnad”. Basen är det språk som en andraspråkselev måste tillgodogöra sig för att kunna kommunicera med andra i både muntlig och skriftlig interaktion och skulle kunna jämföras med det språk ett barn har med sig till ettan i grundskolan om den är modersmålstalande. Utbyggnaden däremot, utgörs av det språk som varje ämne och varje tema bygger på. Mitt uppdrag är att se till att min undervisning tillgodoser både basen och utbyggnaden. Därför är det min uppfattning att en genväg till att utöka både basen och utbyggnaden, är att blanda gruppen, så att både vana och ovana språkanvändare finns representerade. Detta är också något som jag har provat med enspråkiga svenska elever i åldersblandad undervisning i grundskolans mellanstadium. Fler lärde sig snabbare än med homogena grupper, som jag ser det. Det kan vara flera än tjugo förstaspråk i mitt klassrum. Arbetsspråket är svenska, men alla de ord och begrepp vi talar om, diskuterar vi även på en metanivå och ofta drar vi generella slutsatser på flerspråklig basis. Lärandet måste ägas av alla i rummet. Många av eleverna kommer med MASSOR av kunskaper. Vi lär oss därför hela tiden av varandra.

En presentation som går mer på djupet om detta hittar du här;

 

 

av

Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I Dala-Demokraten (140402) läser jag en artikel med ovanstående rubrik. Dessutom har #Göran Greider valt att i sin ledare skriva om detta:

http://dalademokraten.se/2014/04/02/politikerna-ar-daliga-pa-problemlosning/

För ett antal år sedan var jag provsamordnare för PISA på min dåvarande arbetsplats. Samordningsrollen innebar i korthet att jag ansvarade för att alla prov hanterades korrekt, att provet genomfördes i enlighet med de föreskrifter som medföljde. Efter ett av proven i ett samtal med några elever, framkom det att vissa upplevde uppgifterna som helt omöjliga att lösa, medan några få tyckte att provet hade varit lagom svårt och de upplevde att de hade klarat alla de uppgifter som kamraten bredvid upplevde som omöjliga. Jag visste redan då att någon återkoppling till just vår skola angående våra specifika resultat inte skulle komma och det hade även eleverna och deras föräldrar fått information om.

I artikeln ”Nytt PISA-fiasko för Sverige” framställs Sveriges resultat som ett fiasko. I den grafik som presenterar resultaten ligger Sverige på 25:e plats. ”Det är så klart det är oroande”, säger överdirektör Helén Ängmo. Utbildningsminister Jan Björklund återkommer till det faktum att eleverna som denna gång skrivit proven är den sista årskullen som läste i enlighet med den tidigare läroplanen.

”Skolan måste modernisera. Det är fler som använt dator hemma än i skolan”, säger Magnus Oskarsson, projektledare för PISA i Sverige.

Så långt artikeln…

Min egen reflektion handlar om hur förfelat det blir när man inte lyckas sprida de goda idéerna mellan skolor och enskilda pedagoger. Det är ju självklart att en snabb liten jämförelse mellan två skolor ELLER för den delen mellan två klassrum, skulle ge en bild liknande den jag gav av elevernas upplevelse av provens svårighet. Inget klassrum är det andra likt. Ingen pedagog jobbar exakt som grannen i klassrummet bredvid. Vi skulle säkert vinna på att lyfta blicken i högre grad än vi redan gör.

Vad kan vi göra för att förhindra att PISA-resultaten fortsätter sin negativa trend i framtiden? Jag tror att Skolinspektionen sitter på svaret och jag tror att regeringskansliet kan välja att ta ett större ansvar i den här frågan. I stället för att återigen leta syndabockar i olika skolor, borde fokus ligga på att identifiera de skolor och enskilda pedagoger som LYCKAS VÄL och ge dessa individer och skolor instrument för att sprida sina respektive koncept till ett större antal skolor.

Många skolledare är insatta och engagerade i skolutveckling på många skilda sätt, medan någon annan upplever att det gamla och beprövade är en säker väg att gå. Vi måste alla, lärare och skolledare, bli bättre på att dels marknadsföra de goda exemplen, dels också skapa en spridningseffekt av den goda praktiken, där man framgångsrikt år efter år, får goda resultat i internationella undersökningar som PISA. Vi måste också i högre grad än nu våga diskutera vår egen praxis med kollegor, för att på det sättet dra lärdom av varandras styrkor i lärargärningen.

Alltså; I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet.

 

 

 

av

Sjätte åseriet- En rektors balansgång på slak lina

Skolan styrs av en pedagogisk ledare som samtidigt ska vara chef. Ibland är dessa båda roller i konflikt med varandra. Att vara den där pedagogiska ledaren, förutsätter att man är uppdaterad på nya strömningar i skolvärlden och håller sig à jour med skolverket som huvudman, att man kan driva skolutveckling i personalgruppen och bland eleverna och att man inser att uppdraget har tydliga ramar och mål. Det förutsätter att man kan lyssna in personalgruppen och att man kan tillvarata det entreprenörskap som finns i de flesta lärares interna utvecklingsarbete. Alla har idéer om utveckling och ambitioner att förbättra sin verksamhet. Ledarens roll är att samla de där goda tankarna, bygga på dem och uppmuntra till en lyhördhet och samsyn lärare emellan. Ledarens roll är också att få eleverna att känna att deras skola har hög kvalitet, att man kan komma till skolledaren och lärarna med sina frågor och funderingar, men kanske viktigast av allt, blir ledarens uppgift att förankra styrdokumenten så att skolan genomsyras av dem och bidrar till en positiv andra på skolan. Skolan är målstyrd och verksamheten har tydligt uppställda mål. En skola där styrdokumenten inte förankrats bland lärare och elever tappar styrfart. Om skolans rektor är engagerad och initierad, brinner för sin uppgift och tycker att utmaningen är en positiv krydda i vardagen, så tror jag att andra entusiasmeras och dras med i engagemanget.

Att vara chef är ett annat slags uppdrag. Det innebär dels en hög grad av administrativ skicklighet. Vidare bör en chef klara av att driva igenom även obekväma beslut, vara skicklig i konflikthantering, förstå att man har det yttersta ansvaret för skolans verksamhet och dess budget. Chefen fördelar medel till olika ansvarsområden, där intressegrupper kan ha synpunkter och därför måste chefen också vara rakryggad och stå stark även när det snålblåser. Chefen har också ett personalansvar i ett vidare perspektiv, ska sätta löner och följa upp och utvärdera verksamheten. Chefen är skolans officiella ansikte utåt och behöver ha en hög grad av professionalitet grundad på kunskap. Många rektorer har en fast förankring i båda dessa roller och gör ett fantastiskt arbete. Andra är fast förankrade i den ena av de två rollerna. Det märks i verksamheten på deras skolor. Ge rektor möjlighet att utveckla sig inom den roll som upplevs som svårast av den aktuella rektorn!

av

Fjärde åseriet- Lärarens formtopp, finns den?

Finns det en ”formtopp” för en lärare? Ja, det tror JAG att det gör. Min första tid som lärare upplevde jag ibland i klassrummet att jag ”saknade kontroll” och ibland ”inte visste vad jag skulle göra”. Jag kom hem helt uppgiven och gråtande för att det varit ännu en hopplös dag på jobbet. Jag kände sann vanmakt och dagarna kantades av socialt kaos i klassrummet och svårigheter att hinna med att hjälpa alla elever på deras specifika nivå med just det som de behövde.

Det händer aldrig nuförtiden att jag känner så. Under senare år har det varit ett sant nöje att vara lärare just för att jag inte behöver känna minsta lilla osäkerhet kring mig själv som verktyg i lärandeprocessen. Därtill kan läggas en sann förtrogenhet med styrdokumenten och många strategier för att utveckla lärandet. Om vi lägger till tjugo år från idag, så är jag 67 år. Till skillnad från artisterna i TV som upplever en renässans, så tror jag faktiskt inte att jag är ”så mycket bättre” i jämförelse med nu…

Jag tror förvisso att en lärare utvecklas exakt hela sin lärargärning, men jag tror att utvecklingen har olika kvalitet, sker inom olika områden OCH jag tror att utvecklingen tenderar att sakta av, ju närmare pensioneringen vi kommer. Vidare har jag sett exempel på hur en trötthet inför nya läroplaner och andra nya rön inträder hos dem som varit ute länge. Är det konstigt? Inte alls! Det är snarare naturligt och självklart att det blir så.

Jag har inte någon empiri förutom min egen subjektiva bedömning, men många är de lärare, som till slut räknar NER och ser fram emot en tid som pensionär. Många är också de som skulle vilja få dela med sig av sin erfarenhet, men som samtidigt inte gärna önskar stora helklasser på löpande band. För dem har jag idéer i #första åseriet. Om jag tittar in i framtiden, så skulle jag själv inte vilja jobba stenhårt ända in i kaklet. I stället skulle jag vilja kunna se fram emot att det finns en möjlighet att med bibehållen anställning i skolan, fortfarande räknas som en tillgång i lärandet, utan att sluta min tid som lärare med en förtidspension för att det varit för tufft de sista åren. Den enda osäkerheten knuten till mitt yrke som jag känner är huruvida jag ska orka till pensionen eller inte.