Etikettarkiv: #minskola

av

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

av

Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet.  Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.

För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon.  Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast.  Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?

De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur.  Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.

En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…

Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.

Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.

Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!

 

av

Tjugofemte åseriet- När Igor hjälpte en hel klass att förstå ordintonation

För ett antal år sedan hade jag ett samtal med en av mina vuxna elever om att hen skulle vinna på att jobba lite extra med sin ordintonation, för att undvika missförstånd vid interaktion med andra. Eleven ansåg sig inte behöva någon extra träning eftersom hen enligt egen utsago redan hade en korrekt intonation. Då gav jag några exempel ur minnet, för att tydliggöra för eleven vad jag syftade på. Eleven brukade nämligen betona ordet ”igår” på exakt samma sätt som man uttalar det ryska mansnamnet ”Igor”. Det gick emellertid inte alls att övertyga eleven. Hen menade att det inte ledde till missförstånd att uttala ordet så som hen gjorde.

Endast någon timme senare, alltså samma dag, hade VI (jag och eleven) turen att få detta genomlyst på ett alldeles enastående sätt. Vi hade börjat den aktuella lektionen och jag hade fördelat ordet till eleven med intonationsproblem och hen skulle nu ta till orda för att berätta något som hänt under gårdagen. Hen inledde med sin specifika intonation ”igår…” men sedan hann hen inte mycket längre, för Igor, vår ryske elev vände sig om och sa; ”Ja?”

Både jag och intonationseleven skrattade gott och förklarade tillsammans för Igor vad som varit så roligt och efter det så tog hen alltid sats för att säga ”IGÅÅÅÅÅÅÅR”

Det är av sina misstag man lär sig, sägs det. Jag tror också att man lär sig genom att ha tillräckligt konkreta exempel att dra sina slutsatser ifrån. Därför försöker jag så ofta som möjligt att bidra med konkreta exempel för att underlätta lärandet. Att gratis få den typen av upplägg till en lektion brukar jag tycka är fantastiskt lyxigt. Jag bryter den lektion som pågår, för att skjuta in en förklaring som hela klassen kan dra nytta av. Intonation kan ha en avgörande betydelse för förståelse och intonationsfel kan vara källa till missförstånd och jag tror att uttalet av ”Igor” och ”igår” bidrog till en intressant språklig iakttagelse för många i den aktuella klassen.

av

Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

av

Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN

Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…

Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.

Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.

EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.

DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.

Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.

2618727_1200_675.jpg (612×344)

av

Nittonde åseriet- en lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag. Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

av

Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?

Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.

Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom att läsa om hur man lutar av möbler. ”Learning by doing” tillämpades av pedagogen John Dewey, men också av scoutrörelsen. Som barn var jag scout och vet därför att det är genom att göra som i alla fall jag bäst förstår olika saker. Men jag lär mig också genom att lyssna eller genom att se eller genom att samtidigt som jag lyssnar, anteckna det jag hör. De många skilda sätt jag själv använder för att lära mig, ger mig insikten att vi naturligtvis lär oss på olika sätt, men även att en och samma individ kan behöva tillämpa olika metoder vid olika tillfällen, beroende på vad det är som ska tränas eller läras in.

Inställningen till lärande på en generell nivå kan också skilja sig mycket från individ till individ. För egen del bär jag ständigt med mig den aktiva tanken ”Vad kan jag lära mig av det här då?” och anledningen till att jag tänker så har sin förklaring. Mitt eget perspektiv på lärandet har gett mig insikten att lärande är väldigt personligt eftersom det är så många medvetna och omedvetna faktorer som spelar in. I mitt yrke som lärare pratar jag ofta med elever OM lärandet. Jag försöker få dem att också vara AKTIVA i sitt lärande och reflektera över vad det är de lär sig och hur de upplever att de lär sig bäst etc. Varför gör jag det då? Jag gör det för att jag en gång själv fick den uppmaningen och sedan dess är jag verkligen aktiv i lärandet. Men lärandet, som alltså blev på en reflekterande nivå i sexan, var först oreflekterat och ”gled in på en räkmacka” ungefär.

När jag var liten och vi bodde i en förort till Stockholm, så reste vi till Dalarna på loven. I byn där vi hade vår sommarstuga bodde många äldre människor som jag känt i hela mitt liv. Det fanns jämnåriga också och med dem spelade jag fotboll och byggde koja och annat som jag trivdes med. När dessa killar, för det var inte en enda jämnårig tjej, ville leka krig eller skulle fiska en stund och min och deras tidsuppfattning skilde sig kraftigt åt vad gäller begreppet ”stund”, så valde jag ofta att sticka näsan i någon bok, eftersom det kändes som en klokare investering för framtiden. Var det dessutom soligt väder, så rodde jag gärna ut mitt ut på sjön, la mig i båten och läste boken medan jag solade och båten drev mot land. Jag cyklade ibland på egen hand på de små skogsstigarna med gräs i mitten, för att plocka smultron. Den viktigaste lärdomen med de där lugna stunderna var nog ändå att jag tränade mig på att vara själv, utan att känna mig ensam.

Men lite omak stod jag ändå ut med ibland, ofta för att visa att jag minsann också kunde, precis som killarna i byn. Så var det när flera hundra mörtar, som skulle bli kräftbete, metodiskt fick huvudet avvridet av mig när jag och en kille satt i hans båt i fisklukten. Jag hjälpte honom med detta inte alls trevliga arbete, för att visa att jag inte var någon vekling. När han frågade mig om det var äckligt att vrida nacken av fisken, så sa jag att jag inte alls tyckte det…

Andra gånger, när jag inte ville vara med killarna, så valde jag att besöka de äldre i byn. De var nästan uteslutande änkor efter någon lokal profil i byn. De hade alla olika historier att berätta, var och en på sitt vis och med sin berättarstil. Eftersom jag var ärligt intresserad och ville veta mera om det de berättade om, så blev jag med tiden ganska driven i att ställa divergenta frågor, som fick personen i fråga att berätta. Jag lärde mig om ditt och datt, historia, folkvisor, seder och bruk, vad föremål hette eller vem som bott i en viss stuga vid ett visst tillfälle. Jag lärde mig dialektala uttryck, trots att jag själv inte talar någon utpräglad dialekt. Jag lärde mig de bästa vitsippsställena och vart man skulle gå för att få den vackraste utsikten över byn. Jag lärde mig hur man blandar en kaffekask, även om jag själv inte drack någon. Jag lärde mig strategier för att vinna (men oftast förlora) mot en åttiårig tant i kinaschack. Jag lärde mig hur det känns att han en talgoxunge i handen när den äter skorpsmulor. Jag lärde mig också genom erfarenhet vem som hade den godaste saften, de godaste kolorna eller godaste mandelkubben.

På somrarna var också pappa ledig, eftersom han var lärare. Vissa dagar varje sommar, följde jag med honom på det vi skämtsamt inom familjen kallade för pappas ”Eriksgata”, då han återvände till sin barndoms och ungdoms hemtrakter. Många av de berättelser pappa redan hade delat med mig och min bror, fick då ett annat perspektiv ofta på ett underhållande sätt, när någon bekant till pappa berättade sin kryddade version av pappas skröna. Lärandet var för min del relativt passivt. Jag la inget krut på att lära mig, men jag var intresserad av det som de vuxna pratade om och brukade lyssna och fundera och även lägga saker på minnet.

I sexan hade vi en tillfällig vikarie i klassen. Hon är lärare nu, men då var hon inte det. Vid ett tillfälle under hennes vikariat hade vi ett samtal i klassrummet hon och jag. Hon frågade mig om vilken inställning jag hade till lärandet. Jag förstod inte frågan. Kunde man ha olika inställning till lärande? Hon förtydligade sig och frågade om jag hade en medveten strategi med det jag gjorde i skolan. Jag tyckte fortfarande att det var ganska svårt att bemöta hennes frågor. Men hon var envis och det är jag tacksam för idag. Hon gav olika exempel på situationer där man skulle kunna låta ett budskap gå in igenom det ena örat och ut igenom det andra och så förklarade hon att i varje sådan situation kunde man även välja att tänka aktivt; ”Vad kan jag lära mig av det här?”

Jag tog till mig det. Sedan dess har jag inte varit någon passiv inlärare. Någon kalenderbitare är jag inte och inte heller någon vän av kunskaper av typen ”När dog Karl XII?” men de kunskaperna har ibland hittat något dolt skrymsle i min hjärna att vila sig i, för vid ett parti TP eller när TV visar ”Vem vill bli miljonär?” så kommer de kunskaperna upp till ytan. Jag tror att det är en positiv effekt av yrkets många repetitioner av den typen av faktakunskaper. Man lär så länge man har elever…

av

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!

av

Trettonde åseriet- arbetsglädjen i läraryrket och vari den består

Eleverna är min främsta källa till utmaningar i arbetet varje dag, men också en återkommande källa till glädje och lycka i livet. Eftersom var och en av eleverna kämpar på sin nivå med sina specifika svårigheter i lärandet blir utmaningen är att möta dem med individuella lösningar. Det är en spännande och stimulerande uppgift att inför varje ny dag försöka hitta OLIKA sätt att hantera kunskapsstoff som elever kan behöva för att nå de aktuella målen. Det är oerhört fascinerande och något jag inte blivit trött på efter så många år i yrket. En del skrapar triss eller hoppar bungyjump, men jag är lärare. Jag får min kick på jobbet varje dag! Jag går glad och upprymd till jobbet varje dag och även om jag är trött vid arbetsdagens slut, så är jag sällan missnöjd. Jag känner mig berikad, påfylld av energi.

arbetsgladje.jpg (820×452)

Atmosfären jag möts av när jag kommer in i klassrummet på morgonen är alltid av ett unikt slag, men i alla år, med undantag av någon dag här och där, så har jag alltid känt mig välkommen i mitt eget klassrum. Vi har kanske någon ömsesidig förväntan på varandra, jag och eleverna?

En av många nycklar till hur man gör i ett klassrum fick jag på en studieresa till New York. Ett inslag på aktuellt eller rapport hade fascinerat mig. Det var den amerikanska rektorn Dr Lorraine Monroe, som vänt trenden på ett antal skolor i New Yorks Harlem, som uttalade sig om skolfrågor. Jag läste hennes första bok och bestämde mig för att jag måste träffa henne. Det var en fantastisk resa på många sätt och jag fick många nya insikter som jag inte hade innan. Men viktigast av allt var ändå den där nyckeln:

”If You Expect Excellence, You’ll get Excellence!”

Tänk er det motsatta, nämligen att läraren utgår ifrån att det ändå inte är någon idé att satsa på en viss elev. Hur kan läraren veta att eleven inte kommer att nå målen utan att processen med att försöka ens har påbörjats?

Jag har valt Monroes perspektiv. Jag brukar se kursens slut som den bortre gränsen för mina ansträngningar att jobba tillsammans med eleven för att nå målen i kursen. Det vore fel av mig att döma en elev i förväg, tänker jag. Ibland kan det vara en stor utmaning att nå målen i kursen och inte alltid når vi dem, jag och eleven.  Jag har dock alltid inställningen att hela kursen är den tid vi har till förfogande för att tillsammans nå målen. Lagar och regler styr också verksamheten, så i de fall där elever i vuxenutbildningen inte visar tillräcklig aktivitet måste jag ju rapportera det till rektor för eventuellt studieavbrott. En varningssignal av det slaget leder ofta till att eleven ökar sin aktivitet i kursen.  Kommunikationen mellan mig och eleven är oerhört viktig. Det låter självklart, men det är ändå en process som inbegriper två personer som båda måste ha samma mål, nämligen att eleven ska nå målen.  Då håller det inte om endast den ena av oss satsar på det. Vi måste båda anstränga oss och vi måste se på oss själva som ett team.

Jag har höga förväntningar på eleverna. Jag märker att det är bra, för många gör stora framsteg enbart genom att de känner att de har förväntningar på sig om att klara mycket. Men jag har ganska slappa tyglar när det gäller vad man ”måste” i kursen. Det har jag medvetet. Det tar ett tag innan eleverna och jag är på samma våglängd om detta, bland annat för att de kommer ifrån så många olika skolsystem världen över. Man måste ges möjlighet att träna, träna och återigen träna innan man ska lämna in det som man själv anser är betygsunderlaget i ett speciellt moment. Jag menar att det man gör i skolan dels ska vara målstyrt och dels ska vara behovsstyrt utifrån vars och ens nivå. Om det senare målet ska kunna tillgodoses, så måste jag även vara beredd att i ganska stor utsträckning vara flexibel med lösningar och upplägg, både vad gäller innehåll och metoder. Alla elever gör inte exakt samma sak, på samma sätt och vid samma tidpunkt, trots att de ska nå samma mål. Det finns många sätt att visa att man nått ett visst mål. Det står i våra styrdokument att vi ska arbeta målstyrt, men står även att vi ska individualisera och att vi ska möta respektive elev på sin egen nivå.

Var och en måste få en utmaning och utmaningen ska helst vara precis på gränsen för vad just den personen klarar av… men aldrig omöjlig att klara av. HÄR är kärnan i min arbetsglädje! Jag älskar att jobba med det där anpassandet till den individ jag för tillfället arbetar med. Även om den individen är en av många, så är det min ambition att var och en ska känna sig sedd, lyssnad på och speciell, men också uppleva att den går en utbildning som är anpassad för just de egna förutsättningarna. Det är en svår nöt att knäcka och det kräver mycket fantasi och kreativitet och massor av tid. Men inte en enda dag har jag tråkats ut av jobbet. Jag tror att det hänger samman med detta. Jag ägnar massor av tid åt att göra personliga ”undantag” ifrån ursprungsidén med hur man kan jobba. Det blir en dynamisk situation för både mig och eleverna och den är berikande och lärande och superhärlig att uppleva.

För något år sedan fick jag besök i mitt klassrum av en rektor från en annan skola. Han frågade mig vad jag hade för koncept. Jag sa att jag inte hade något, men han framhärdade och menade att något koncept måste man ju ha. Efter ett långt samtal fick jag honom till slut att förstå att i SÅ fall så är mitt koncept ”ATT INTE HA NÅGOT KONCEPT”.

Eleverna och jag inleder oftast gemensamt med en grundidé till hur man kan arbeta med ett visst tema eller en teknik eller metod de behöver kunna. Alla utgår kanske från en och samma uppgift men med olika individuella lösningar. Någon talar hellre än skriver. Någon behöver stöd med skrivandet. Ytterligare någon behöver hjälp av en kompis för att förstå en text och ytterligare någon vill inte alls lösa uppgiften med oss i skolan, utan på egen hand via internet. Anpassningarna som jag vet att en specifik elev behöver för att underlätta lärandeprocessen, utgör kanske kärnan till elevens upplevelse av kunnande. Därför är det viktigt att tillgodose elevers egna behov av smarta lösningar. I samma klassrum har vi sedan lika många ”nivåer” och ”angreppssätt” som vi har elever. Det är exakt det som skänker mig arbetsglädje. Jag får aldrig tråkigt. Det är alltid stimulerande och intressant. Dessutom får jag själv ständig påfyllning av hur man kan göra, eftersom eleverna kan påverka så mycket av det vi ska arbeta med och också gör det. De bidrar med ständigt nya idéer och synsätt från alla de världens hörn som de ursprungligen kommer ifrån. Därför är jag i ständig vidareutbildning i mitt eget klassrum och upplever en enorm arbetsglädje!


(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});

av

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!