Etikettarkiv: #åserier

av

Fourhundred and Twentysecond Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

This year I have been indoors due to a severe cold, watching from my window how others indulge themselves with my fave activity during the first days of the year… Self pity party? Yes! Sure! But I do remember I wrote last year about this, so here’s from a year ago, when I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blått och vitt är vinterns färgpalett

Blue and white when the sun is behind me!

I motljus ser himlen ut att brinna!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

IMG_1696

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… 🙂

The Swedish winter is generally coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year. In the last week we have both experienced a lot of snow and a severe chill. I think that is a lot nicer than the slushy period by the end of the winter… Today it’s predicted to be a lot warmer than yesterday and luckily I am almost well from my cold now. This will be the first day out in a week. I look forward to a walk with friends later today. 🙂

av

Four Hundred and Twentyfirst Asic- The Impact of the Principal in the Process of Change

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. International school surveys like PISA and similar, serve as evaluation for school systems on a global level and governments in countries worldwide develop their school systems accordingly. We all understand school systems need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes on a local level would also be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. Being part of something new and interesting and being listened to in a reciprocal process to create a better learning environment, such as the case below can be very rewarding for every participant, but what happens with the willingness to invest more energy in another ”bright idea” when you change principals in the middle of the process?

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important. All groups also noticed that the process created a more close relationship between the different teachers involved. Being part of a group concerning school development stimulated the teachers and they found the project meaningful and interesting.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They also felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers.

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups  tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

 

stopp-hand.jpg (390×517)

 

Guess what????

 

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not  my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

 

 

I remember how I felt that moment… I remember I looked around the room and saw many disappointed faces… All the effort, all the anticipation and expectation for the coming school year was blown away… This was the starting point for a new principal with completely different ideas…

lampa.jpg (768×1024)

 

 

av

Fyrahundratjugonde åseriet- Funderingar med utgångspunkt i en skolbrand…

I Aftonbladet 170102 kan man läsa om en skolbrand i Sandsbro skola i Växjö kommun.#kugghjul, #maskineri, #asaole

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24186878.ab

Det är ett vanligt fenomen att skolor eller förskolor brinner just under skollov. Det är min förhoppning att Växjö har ersättningslokaler som snabbt kan tas i bruk, så att skolverksamheten snart är igång igen. Som lärare tror jag på den pedagogiska hanteringen av samhällsproblem som skolbränder…

Från ett lärarperspektiv tänker jag på alla de extraordinära situationer lärare och elever vid Sandsbro skola i Växjö nu kommer att befinna sig i. De får gå i skolan i märkliga extralokaler som inte är ändamålsenliga. De får lägga det ordinarie arbetet med Skolverkets kursplanemål åt sidan för att hantera frågor som är direkt kopplade till branden… Samtidigt tickar TIDEN som elever och lärare skulle ha haft till ordinarie skolarbete… Parallellt med detta tickar samtidigt skattebetalarnas pengar. En skolbrand är och förblir alltid ett stort avbräck, oavsett om man ser det från perspektivet kostnad, tid eller energi… Som tur är verkar ingen människa ha kommit till skada.

En grupp elever jag undervisade för väldigt länge sedan hade lekt med tändare i närheten av en lada. Detta var på landsbygden och ladan ägdes av en privatperson. Leken med tändaren ledde till att ladan brann ner. Inblandade föräldar och ägaren till ladan hanterade branden på ett pedagogiskt sätt genom att låta de inblandade pojkarna göra ”dagsverken” med röjning efter branden och vara med vid uppbyggandet av ladan. Det är inte möjligt att låta de fem trettonåringarna delta i räddningstjänstens arbete i Sandsbro skola, men det är fullt möjligt att diskutera med både de inblandade specifikt och de övriga skoleleverna både i den skolan och i andra skolor vilka samhällsekonomiska följder det får när en skola brinner.

När man läser i artikeln ser man vilka salar det är som förstörts i branden. Det handlar om ”gymnastiksalen, musiksalen, expeditionen, biblioteket och slöjdsalarna” (se länk ovan). Under mina 25 år som lärare har jag utan någon omfattande ”forskning” kunnat konstatera att MÅNGA elever tycker att det är roligt med idrott, musik och slöjd och att många elever gärna går till skolbiblioteket… Precis dessa salar är inte några ”dussinsalar” som man snabbt ersätter. Det kommer att bli frågan om förtätning och samarbete med andra skolor eller alternativa lösningar för att lösa problemet med att eleverna ska nå Skolverkets kursplanemål i de aktuella ämnena.

Med branden i Sandsbro som exempel tänker jag mig att det är en bra idé att samtala med varenda minderårig som går i skolan, oavsett om de är inblandade eller inte… Det gäller alltså även elever i andra skolor i Sverige… Här är ett uppslag till en ”pratlektion” om samhällsekonomi, alltså!

Med samtal om det återkommande problemet med skolbränder, kommer man kanske inte att förhindra att skolor brinner i framtiden, men man kommer åtminstone att bidra till att barn och ungdomar får ökad förståelse för varför kommunen inte har råd att bygga äventyrsbad eller förse varje elev med varsin iPhone 7. Elever behöver känna till vad samma pengar som kostnaden för branden utgör, ”skulle kunna ha räckt till” om det hade handlat om SATSNINGAR från kommunen. Antag att man t ex jämför med att alla elever i skolan får en ”resa” för att ha roligt på kommunens bekostnad. Hur långt kan man resa för pengarna? Kan alla elever i hela skolan ta sig till Euro Disney?

I artikeln i Aftonbladet framgår det att man misstänker fem trettonåriga pojkar för att ha varit på skolans tak med smällare. Dessa fem har säkert hunnit prata med både föräldrar och representanter för myndigheter redan och jag utgår ifrån att de kommer att lära sig mycket i processen de nu är inbegripna i. Enligt min erfarenhet som lärare trivs de allra flesta barn i skolan och vill vara där och längtar tillbaka efter ett jullov, eftersom de vill träffa sina kompisar igen och vara i den vardag som de omfattas av i skolan. Därför hoppas jag att eleverna i Sandsbro kan starta sin vårtermin 2017 precis som vanligt, även om det blir på ett för dem ovanligt sätt.

 

 

av

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

av

Fyrahundrasextonde åseriet- Skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. En dag för ett par år sedan hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota, men för två år sedan hade vi en ANNAN urgammal Toyota. Den var nyss lagad och gick återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar hade, i kraft av sin ålder, verkligen inte något plug-in för mobiltelefoner, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Dagen efter skulle vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de få kassettband som vi hade tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan.

Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???” Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan:

”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?”

Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som skulle få följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! i mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj 2014, beskrev jag hur MÖDOSAMT det kunde vara att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Att sedan lyssna på gamla kassettband i bilen kan vara riktigt underhållande, eftersom många av kassettbanden är inspelade på en defekt spelare jag hade på den gamla goda tiden…  I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare…

Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

av

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.

av

Fyrahundrafjortonde åseriet- Agent jul på hjul! ;)

För en halvtimme sedan blev jag och säkert andra med mig vittne till ett tydligt bevis för utveckling till modernare snitt i jultrafiken… 🙂

#tomtens-vespa, #asaole

Det var när jag i godan ro promenerade på Tre Krokars gata på Högberget som jag plötsligt på avstånd såg något som kunde vara jultomten… men han kom inte alls i någon släde, inte heller fanns en enda amerikaniserad ren eller någon gammaldags lösning med en stadig nordsvensk häst eller rentav så som vi brukar säga…Tomten går till fots och han drar klapparna på en träkälke… Näe… Tiderna har förändrats!

Ludvika är i spetsen för en ny trend! Tomten kom åkande på en ljusblå Vespa! En Agent jul på hjul, alltså. 🙂

I min vänstra hand bar jag en kamera… men på grund av chocken (jag måste sett ut som en fågelholk!) så kom jag mig inte ens för med att fotografera honom. Kanske finns fler vittnen? 😉

Nu insmyger sig ändå fler funderingar över jultomtens förändrade livsstil… Varför nöjde han sig med en Vespa? Kan det vara så att han är utsatt för påtryckningar om att utveckla utdelningen av julklapparna och har fått rådet att skaffa sig något snabbare än en flock med renar, men kanske hört FEL? Betoning på första stavelsen i Vespa… gäller ju även för Tesla…

OM detta får jag inget mer veta… Men en sak är säker:

I år är det inte nödvändigtvis julen som står för dörren. Det kan lika gärna vara hjulen…

 

av

Fyrahundratrettonde åseriet- Den mytomspunna Mata Hari i Coelhos Spionen

En gång för nära tjugo år sedan jobbade jag med en bildlärare som gärna talade om flärd, glitter och glamour. Hon var inte så oseriös som det kanske låter, men hon hade en tydlig förkärlek för bilder och gamla foton som visade dekadenta miljöer och personer från det tidiga nittonhundratalets Paris och Berlin. Ett återkommande motiv på bilderna var den mytomspunna Mata Hari, som levde ett ganska kringflackande liv i Europa före första världskriget. Jag hade vid den tiden endast hört talas om Mata Hari i samband med historielektioner i skolan och hade inte någon bild av personen i fråga.

Vid en födelsedag fick jag som födelsedagskort en bild på Mata Hari av min bildlärarväninna, eftersom hon menade att födelsedagar per definition ska kantas av flärd, glitter och glamour…

#spionen-av-paulo-coelho, #asaoleSedan dess har jag kommit i kontakt med olika faktabeskrivningar om Mata Hari, kommentarer från andra vänner och bekanta om henne och hennes liv, så på sätt och vis har hon hela tiden behållit sin position som en person ur historien som jag känner till av lite olika anledningar. Senaste skälet för min egen del att behålla Mata Haris öde i minnet, är att min ena dotter gärna ser filmer med Greta Garbo i huvudrollen och just Garbo har skildrat Mata Hari på filmduken.

När jag läste att Paulo Coelho tagit sig för med att på sitt vis skildra Mata Hari, såg jag därför verkligen fram emot läsningen. Det kan tilläggas att jag har läst de allra flesta av Coelhos böcker i översättningar till svenska och några av dem på engelska, men aldrig någonsin tyckt att böckerna varit ointressanta eller platta i språket. Tyvärr är det så Spionen, av Paulo Coehlo känns… Platt…

Min bestående känsla är och förblir besvikelse… både för att jag säkert hade höga förväntningar på författaren, eftersom jag läst så många av hans böcker med stor behållning  och för att jag innan jag började läsningen hade en positiv förväntan på denna skildring av Mata Hari. Ändå borde jag ha anat ugglor i mossen redan i prologen, för trots valet att låta prologen skildra den morgon som föregår arkebuseringen av Mata Hari, så grep texten inte tag i mig på det där härliga uppslukande sättet som annars är min erfarenhet av Coelhos böcker. Det kunde varit så mycket mera! Coelhos suggestiva skildringar i andra böcker var som bortblåsta. Hans språk (om än i översättning) var inte lika levnade och målande som jag uppfattar att det brukar vara annars. Jag blev besviken!

Efter att ha läst hela boken tycker jag exakt lika fortfarande, trots att jag då har ägnat nästan tvåhundra sidor åt att tänka och hoppas för både Coelhos och min egen del som läsare:

”Det blir nog bättre längre fram!” 

…men det blir det inte…

Det är sällan jag önskar mig att böcker skulle vara mer omfattande, men denna gång tänker jag mig att Coelhos försök att skriva om Mata Hari kanske hade vunnit på att han hade lagt ut texten något mer och byggt mer på känslor än vad han nu gjorde. Vidare hade Coelho kunnat ägna mer kraft åt litterär gestaltning av Mata Hari och personerna i hennes omgivning. Skildringen av Mata Haris många geografiska förflyttningar, möten med människor och fiktiva brev mellan henne och andra, vår så ytliga att de fick människan Mata Hari och hennes tankar och bevekelsegrunder för hennes handlande att framstå som tråkiga och ointressanta.

Eftersom Coelho redan är ett mycket känt namn, så spelar det förstås ingen roll för honom om en bok i den långa raden inte håller måttet i jämförelse med de andra av hans romaner. Som trogen läsare saknar jag känslan av att totalt svepas med och förtrollas av ännu en bok av Coelho. Nu får jag vänta på nästa bok av författaren och hoppas att Spionen endast var en tillfällig dipp i ett för övrigt intressant författarskap.

En tanke jag fick efter läsningen är att jag ska försöka få tag på någon av de biografier som skrivits om Mata Hari av andra personer, i hopp om att få läsa en text som skildrar Mata Hari från ett sakprosaperspektiv. Det kanske stillar mitt intresse av att förstå henne. Efter Coelhos Spionen är jag ju nämligen fortfarande nyfiken på människan bakom kodnamnet Mata Hari, eftersom Coelhos skildring lämnar så mycket övrigt att önska.

av

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

#svenska flaggan, #asaole

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

#framtid, #Vart ska vi? #asaole

 

 

av

Four Hundred and Eleventh Asic- At the End of the Road

Long+Winding+Road.JPG (298×258)

When learning a  language is comparable to an everlasting straight road, I bet it’s boring! I think of learning as a kind of journey, but not quite the kind of journey one would have on the above road. When I was visiting USA in October 2014, I noticed that American teachers in the schools I visited were more of puppets on a string than teachers in Sweden are. The teachers I met in New Jersey, needed to follow certain reading programs, hand in their plans to the principal etc. No excitement will be hidden anywhere, because there are no hiding places, just like in the road above! In a classroom where lessons are predictable and have to follow a certain pattern, I would already have changed my career… especially if I had to follow a dress code, too…

What if my flip-flops would be banned!?

woman-cutting-puppet-strings.jpg (300×399)

This past semester I  have met a group of wonderful adult students from all over the world, all eager to learn and never giving up in their struggle for success. This morning when I met them for an activity in the classroom, I felt the usual sadness so typical for the end of a course. I will miss them, just as I always miss students who leave for new challenges elsewhere. I wish them all the best and hope they will keep up the hard work of improving their Swedish! I know there will be bumps in the road, even some potholes or sharp bends, but hey, it will be fun and it will never be boring!

Life-is-a-journey-with-problems-to-solve-lessons-to-learn-but-most-of-all-experiences-to-enjoy.jpg (400×227)