maj 17, 2016 av asaole

Twohundred and Seventy-Third Asic- A World of Language Learning Starts in Your Computer

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.

Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, ePals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.

From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the ePals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…

The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.

At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.

There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather outspoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.

Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane inside the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such an experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?

A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

maj 16, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”. I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

maj 12, 2016 av asaole

Two Hundred and Seventy-First Asic- If you give a Magpie a Cookie…

Years ago when my oldest daughter was a couple of years old, she got this little book as a gift from one of my dearest friends in the USA. I was told by him that the story was very much appreciated by young children and along with the book my daughter also got a little stuffed animal in the shape of a mouse, dressed like the mouse on the cover of the book. The book is the kind of repeating story that children love to listen to and there are many other books similar to this in many other countries, for instance in Sweden where I live. We learn to love the stories, although adults tend to love the first few times we read them, while children seem to like them although it may be the hundredth time its read to them…

I was thinking of this book today, because the story about the little mouse who is likely to want more and more from the boy in the book, is acting like the magpie in my garden. I was sitting in my garden today, together with one of my friends. It was lovely weather and we enjoyed the sunshine after a days work. We were first right under the oak tree, but after a while when the sun was moving, we moved, too, since our bench was now in the shade. We left the set table with cookies and tea under the oak tree…but moved the bench to a spot where the sun was still warming. Suddenly my friend said: ”Look! The magpie is stealing something from the table!”

To her surprise I was merely saying ”Oh!” in the same kind of voice we use for cute little animals we love, or for little children… I had to tell her that this was most likely ”my” magpie from the birds nest in my apple tree on the other side of our house… And my friend looked as if the next thing to say would be ”So?!” It turned out that we had different experiences from magpies and their behavior, but shared the point of view that they are pretty smart. I decided to give the magpie a cookie. But I didn’t act at once. Instead we chatted on and after a while the magpie returned for another try at the table… My friend commented that maybe It would be TOO much of an offer to give the magpie ALL my cookies, so then I clapped my hands and the magpie flew off again… After it was gone, I removed every cookie except one. I left it on the chair and my friend and I got back to our bench a few meters away to wait and see whether the magpie would dare to try and get the cookie… She did!
My only disappointment was that the magpie flew off to a garden two houses off from mine…

Really?! I couldn’t believe I was feeding the wrong magpie!!!…and with freshly baked cookies, too!!

Now I only dread the rest of the story, because if you give a magpie a cookie, she will most certainly come back for a glass of milk…but when I give her the milk, she will ask for a straw…

More about my magpie experiences are found in this link:

http://wp.me/p4uFqc-1e

maj 11, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttionde åseriet- Språklig navigation mellan kulturella grynnor och lokala avvikelser

Det är först när man samtalar om det alldeles vanliga och förgivettagna som man lägger märke till att det finns oändligt många olika infallsvinklar för det mesta i vår tillvaro. Eftersom jag för egen del har upplevt många situationer där jag med min föreställning om hur det ska vara, utmanats på olika sätt, vet jag att det rimligtvis borde kunna vara på ett liknande sätt för mina vuxna elever med ett annat modersmål än det svenska och med en annan kulturbakgrund än min.

Ett samtal om en bok som t ex Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i två tidigare åserier, leder ofta in på en lång rad stickspår av olika karaktär. Det är när stickspåren dyker upp, som läraren ställs inför ett viktigt vägskäl… Man kan å ena sidan säga: ”Jo, men det kan vi prata om en annan gång!” eller så kan man hantera den nya språkbit som dykt upp som en lös tråd i det man hanterade, som till exempel i det här fallet, bokens text. Jag brukar som regel välja den andra lösningen. Varför då? Det måste väl ändå leda till att man helt tappar sin ursprungliga plan och inte hinner med sin egen planering!!! Ja, visst! Så är det… Och? Vad spelar det i så fall för roll? Viktigt här är att vara medveten om VARFÖR man i så fall frivilligt frångår sin egen planering för att ägna sig åt stickspåret.

Som jag ser det så har jag övergripande ansvar för hela språkområdet i den kurs eleverna läser i mitt klassrum. Ämnet svenska som andraspråk är mångfacetterat och innehåller en lång rad mål som faktiskt skulle vara väldigt svåra att hantera om det inte vore för de många stickspåren… 🙂

Med gårdagens och dagens lektion som exempel vill jag visa hur stickspåren kan te sig. Som framgår av texterna jag skrev igår handlade lektionen då om ett kulturbundet språkbruk där man måste läsa mellan raderna vad olika uttryck betyder och mitt exempel då var att ”gå ut”, när vi menar gå på restaurang, ut och roa oss, i stället för ”gå ut ur ett rum”/ ”gå ut ur en byggnad”. Idag har vi hanterat metaforer av olika slag. Eftersom vi i texten hittade ”hjärtat skrumpnade ihop”, blev vi tvungna att förstå uttryckets ursprung och därför började vi med en allmän genomgång av ”förstörelseprocesser”. Vi hanterade en rad ord och uttryck.

Som du ser i illustrationen här ovanför är det ord som ibland kan vara lite svåra att definiera, men där det är enkelt för mig som är modersmålstalare att hitta spontana exempel på vad orden innebär. Jag valde en övning hämtad ur en bok som utgångspunkt. Boken heter ”Mångt och mycket” och innehåller många olika ordfält som är var att ha om man är ny i svenska språket. Just förstörelseprocessövningen är dock ganska svår för en andraspråkselev att klara på egen hand enligt min erfarenhet. Det kan behövas exempel och det kan ibland vara så nära mellan de olika definitionerna att de går in i varandra. Då är det bra att ha en lärare att fråga, tänker jag mig…och det är också en ganska flexibel lösning, eftersom jag kan avväga från begrepp till begrepp om eleverna förstått eller inte och om vi kan gå vidare till nästa definition. Att förklara och förtydliga är det viktigaste jag gör på jobbet…varje dag upptar det väldigt mycket tid, men det finner jag intressant och lärorikt och inte alls betungande. Snarare är det spännande att se i vilken mån man kan kalibrera sig själv som verktyg i förklaringsbranschen… 😉

Arbetet med förstörelseprocesserna idag var inte alls målet med lektionen. Det var ett av stickspåren. Det tillkom med anledning av att vi alltså igår läste om hur hjärtat hade ”skrumpnat ihop”.

Ett annat exempel på stickspår var när vi samtalade om Agnes (i boken Små citroner gula) och hennes granne och hur olika deras musiksmak är. Jag och mina elever samtalade en stund om vad vi har för musiksmak och vad vi brukar lyssna på. I samband med det passade jag på att tipsa eleverna om att man kan lära sig både uttal och intonation genom att lyssna på musik och sjunga med. Jag berättade att jag har lagt upp låtar på Spotify som elever gärna kan lyssna på om de vill:

https://open.spotify.com/user/asaole/playlist/4EWvVTfYSXXN4bPwy7YPT5

Samma sak gäller förstås för min kanal på YouTube, där man också hittar vissa klipp med just musik om man vill:

https://www.youtube.com/channel/UCFPBjq-d2UCihwlbhzpyL8A

Att arbeta med utgångspunkt av en text ger rika möjligheter till stickspår på detta sätt, men samtidigt måste man hålla kvar den röda tråden i det övergripande temat och alltid återgå till huvudtexten för att knyta ihop stickspåret med det som är huvudtemat. Det är kanske inte alltid helt lätt, men det känns viktigt, eftersom eleverna har rätt till den ursprungliga planeringens innehåll, som jag ser det. Innan lektionen har ju elever som tar seriöst på kursen, förberett sig för det innehåll jag har sagt i förväg att lektionen ska ha. De måste därför få möjlighet att fördjupa sig i det språkområde de har förberett hemma. Innehållet i dagens lektion kretsade alltså kring det avsnitt i boken Små citroner gula som handlar om hur restaurangen där Anges nu har börjat jobba,ska börja planera för den nya menyn. Återigen med utgångspunkt i boken, pratade vi en stund om vilket hav som kallas för Medelhavet på svenska. Var ligger DET? De flesta eleverna hade koll på det, men när jag frågade om havet mellan oss och Finland blev det svårare. Efter att ha konstaterat att det på engelska heter The Baltic Sea, men på svenska inte alls heter baltiska havet, utan Östersjön, kom vi in på att vi brukar säga att Östersjön är ett innanhav och att dess vatten dessutom är bräckt och inte salt… Nya frågor uppstod efter vägen: Hur salt är vattnet i en sjö? Hur salt är havet i Medelhavet? Vad är bräckt vatten?

Ett annat stickspår som vi också hann med, tog sin utgångspunkt i citatet ”Men Gud nåde dig om du lämnar mig i skiten när vi jobbar!” (Ingemarsson, s 117). Efter en snabb kommentar om andra halvan av meningen, pratade vi en längre stund om hur det kan komma sig att svenskar ofta använder sig av uttryck som inbegriper Gud, jävlar, helvete och fan, utan att de ändå är speciellt religiösa. Eleverna kände till att vi tidigare har haft många gudar i Sverige och där passade jag på att inflika att man fortfarande refererar till en del av dessa gudar i samband med till exempel väderfenomen, som ”tordön” (= åska). Eleverna visste också att vi är ett kristet land och ändå inte… Här blev mitt stickspår en snabbgenomgång av religionshistorien från år 829, via Gustav Vasa och Martin Luther, bibelöversättningen på svenska och hur vi så småningom hamnat i en situation där statskyrkan inte längre är obligatorisk. Samtidigt diskuterade vi betydelsen av ytterligare fyra begrepp, som är viktiga för att förstå vad människor i landet Sverige använder som förklaringsmodell för tillvaron om de nu INTE väljer att tro att det är Gud som är svaret på allting som händer oss. När man lever i ett land med religionsfrihet, kan man ju dessutom utan repressalier ta sig friheten att inte tro på något speciellt.

En elev berättade om ett samtal med en arbetskamrat där de båda hade diskuterat hur världen uppstod. Den svenske arbetskamraten hade uttryckt att han inte visste… Det tror jag är ett mycket vanligt svar. Jag får många frågor om detta från mina elever. Det finns inte något givet svar, men jag brukar bjuda eleverna på definitionerna på följande fyra begrepp, eftersom de är så viktiga för svenskars tänkbara svar på frågor om existentiella frågor om livet och dess olika obegripligheter…

GUD
ÖDET
SLUMPEN
TUR

Med stickspårens hjälp skapas förhoppningsvis en ökad förståelse inte enbart för svenska språket, utan också för kulturella företeelser av olika slag. Det ger eleverna möjlighet att spegla sig själva och sin kultur i det som jag har sagt. De ger dem möjligheter att också själva fördjupa sig språkligt i det de själva önskar veta mera om.

Se gärna de två tidigare texterna med utgångspunkt i bokprat om boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, om du vill:

http://wp.me/p4uFqc-CA

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1

Medan vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever, så stannar vi upp i läsningen för att samtala om sådant i boken som kan vara av intresse. Eftersom eleverna studerar ämnet svenska som andraspråk finns det många olika infallsvinklar när vi letar i bokens text tillsammans. För dig som kanske inte har läst boken någon gång, kan jag berätta att den handlar om en ung tjej som heter Agnes, som redan efter det inledande kapitlet i boken blivit av med både jobbet och pojkvännen och måste börja om från början med många saker som hon tagit för givet i sitt liv. Agnes och det liv hon lever som ung ensamstående arbetslös, är något som många av mina elever kan identifiera sig med. De är också jobbsökande eller har nyss varit det. Vidare har många av eleverna känt på detta med personliga förluster, som också är ett genomgående tema i boken. Det är därför jag har valt boken. Det är hög igenkänningsfaktor även för den som inte är från vårt land från början.

Att Anges i boken jobbar inom restaurangbranschen bidrar också det till att vi kan dra paralleller med elevernas hemländer och jämföra likheter och skillnader. En elev kommenterade till exempel vid ett tillfälle att i hemlandet var det förbjudet för kvinnor att servera på restauranger. Därför fanns endast manliga kypare, vilket var en intressant aha-upplevelse för mig, men ofta får eleverna också den typen av insikter. När vi djupdyker i språket kan det bli till exempel som idag, då vi bland annat stannade vid uttrycket ”klä upp sig”, eftersom Agnes och hennes kompis Lussan gör det när de ska ”gå ut”. Ett tag pratade vi först om grunduttrycket ”att klä sig”, som alla utan problem hade koll på, men lite svårare blev det att på svenska uttrycka vad det innebär att ”klä om sig”, ”klä ut sig” och slutligen stannade vi alltså vid ”klä upp sig”.

klä sig= ta på sig kläder
klä om sig= byta kläder
klä ut sig= klä sig i något som gör att man förvandlas till något annat
klä upp sig= klä sig fin, för att till exempel gå på fest

Vi stannade även vid den dubbla betydelsen i ”gå ut”, som dels betyder att lämna ett rum eller en byggnad, dels betyder att gå på restaurang eller krogen till exempel en fredagskväll. En skillnad jag ofta märker i språkbruket hos mina vuxna elever och andra vuxna jag känner och umgås med är att eleverna, som ju studerar svenska, är mycket noggranna med hur de uttrycker sig. De lär sig korrekta uttryck och använder dem, så som de har lärt sig och ibland blir deras språkbruk därför mer korrekt än det är för en person som talat svenska i hela sitt liv. En av eleverna skulle mycket väl kunna säga till en svensktalande vän; ”Kan vi gå tillsammans till en restaurang och äta middag på fredag kväll?” Vi ser att det är helt korrekt uttryckt och har inget att anmärka på i språket, men de flesta av oss skulle i samma situation ha sagt: ”Hänger du med ut på fredag?”

Att hjälpa eleverna att hitta de där språkliga genvägarna är en del av mitt jobb som jag tycker är roligt att hålla på med. En annan situation i Små citroner gula som vi uppehöll oss vid en stund var hur Agnes väljer bort att åka hiss med sin granne David Kummel, eftersom hon vill visa honom en viss distans i just den situationen. Vi pratar om ”att hålla någon på armlängds avstånd” och hur även detta med avstånd när man talar med någon, kan vara olika i olika kulturer. Därifrån glider vi vidare i samtalet till hur ovanligt det är att någon möter någon annans blick i tunnelbanan eller på bussen. Vanligare är att man tittar i golvet, ut genom fönstret eller upp på den reklam som ibland är fäst i taket på tunnelbanevagnen. I tidigare elevgrupper har många elever roats av det faktum att normalläget för en svensk buss eller tunnelbana är att det är knäpptyst därinne. Varför pratar inte svenskarna med varandra? undrar eleverna. Med tiden har jag börjat undra detsamma…

Att läsa en hel roman är inte en lätt uppgift för en elev som inte har svenska som modersmål, men det verkar vara så att många tror mig på orden när jag säger att man får väldigt många värdefulla språkliga insikter av att läsa, för de kämpar verkligen med sin läsning av den här boken. Medan de direkt språkliga bitarna faller på plats, blir eleverna gradvis alltmer nyfikna på innehållet och den kultur som blottläggs i boken. När jag läser just den här boken, brukar jag alltid skicka en tacksamhetens tanke till Kajsa Ingemarsson, som så finurligt har blandat in alla de ingredienser som en utlandsfödd som tränar svenska som andraspråk kan behöva… Hela det första kapitlet är ett utmärkt exempel på vad franska lånord har bidragit med i svenskan. Senare i boken finns en lång rad dialoger, där vardagsspråk med uttryck som är bra att kunna är väldigt frekventa. Genom hela boken följer man samtidigt ett flertal relationer av olika slag, både släktband och kärleksrelationer, men även både goda och dåliga exempel på relationer mellan arbetskamrater eller chefer och arbetstagare. Till detta kan läggas specialuttryck inom trädgårdsskötsel, inom restaurang- och livsmedel, samt inom sjukvård och i samband med begravning.

För mig som pedagog är boken därför en fantastisk guldgruva med massor av uppslag och idéer för att arbeta vidare. Men…de som inte kan eller förmår att läsa en hel bok då? Läs mer i del 2! 🙂

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 9, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjunde åseriet- På språkstödjande konferens i Skolverkets regi #Läslyftet

Det är ett väloljat maskineri som sätts igång när Skolverket genomför utbildningsinsatser. Upplägget för satsningen #Läslyftet är väldigt genomtänkt, från början till slut och framförallt väldigt pedagogiskt! 🙂 . Tanken är att ett stort antal lärare ska utbildas till handledare, för att sedan leda studiegrupper bestående av lärarkollegor och tillsammans med dessa under ett läsår genomföra en språkstödjande fortbildningsinsats med namnet Läslyftet. I förlängningen ska Läslyftet naturligtvis komma eleverna till del även om dagens konferens i Stockholm, vände sig till lärare.

Jag är en läsande lärare och har under mina tjugofem år i yrket arbetat väldigt mycket med texter tillsammans med mina elevgrupper, oavsett om undervisningsämnet varit svenska eller något annat ämne. Därför vet jag att ett språkstödjande arbetssätt ger resultat inom många olika områden. Skolverket redovisade sex genomgående perspektiv som genomsyrar Läslyftet och när jag såg vilka perspektiv de valt ut, blev jag väldigt glad över att just dessa fått en särställning.

Det första perspektivet, flerspråkighet/ andraspråkslärande ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Ju fler andraspråkstalare vi har i undervisningsgrupperna, desto viktigare blir just detta perspektiv i all undervisning. Det hänger intimt samman med nästa perspektiv, nämligen demokrati/jämställdhet. För att själv bli en aktiv medborgare i vårt samhälle, behöver man som elev få de språkliga verktyg man behöver. De elever som är i behov av extra stöd lämnas inte heller därhän, eftersom detta var nästa perspektiv som Skolverket uppmärksammar. Därtill kan läggas de tre återstående perspektiven, som var digitalisering/multimodalitet, bedömning, samt betydelsen av intresse/motivation.

Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, föreläste om begreppet literacy och hur viktigt det är att läsa och skriva i alla ämnen. Hon gav ett antal tydliga exempel på texter som kan vålla problem för elever och hur man som pedagog kan avhjälpa detta, men också hur man kan få med skrivandet som en naturlig del i undervisningen. Bland ett antal aha-upplevelser denna dag, sticker Molloys textexempel ut lite extra, tycker jag. Att kunna vara den språkliga bryggan och skapa förförståelse när eleverna inte vet vad en text handlar om, tycker jag är väldigt viktigt och efter att ha lyssnat på Molloys föreläsning känner jag mig stärkt som pedagog, med så många nya verktyg att ta med mig hem. En poäng i sammanhanget var att hon använde Selma Lagerlöf som utgångspunkt för att samtala om metaforer. Ett utmärkt val!

Läslyftet kommer säkerligen att lyfta inte enbart läsningen, utan även lärares känsla för kvalitet inom den egna professionen. Det pedagogiska samtalet lärare emellan är en väldigt viktig faktor för utveckling inom skolan och när tillfälle ges till samtal i organiserad form på detta sätt, finns goda förutsättningar för att många goda nya idéer når eleverna när alltfler lärare blir medvetna om hur man kan stärka språket i undervisningssituationen. Jag ser fram emot att vara handledare hos min huvudman under nästa läsår och tror att vi kommer att ha många intressanta samtal av språkstöttande karaktär. Tack Skolverket för en bra genomgång!

Källa: Skolverkets konferens inför Läslyftet (2016) Stockholm

maj 4, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

maj 4, 2016 av asaole

Twohundred and Sixty-Fifth Asic- Fifteen Thousand Views

Today this blog reached 15,000 views!

Thanks for reading!

april 30, 2016 av asaole

Two Hundred and Sixty-Forth Asic- School Smart with Smart Phones?

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Rote learning as it was when I went to school, will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. I do however think that the young generation of today are lucky to be able to browse all these facts and photos and movies and easily finding out about things that took a very long time when I was a child. They can even find friends abroad and getting to know a person on the other side of an ocean, speaking with that person in real time through computers and smart phones and I can’t help remembering my pen-pals in other countries and how I used to wait for days and weeks for their letters back to me… 🙂

All the kids nowadays need to do is Google… At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who do not is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellografs,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class, but I assume it’s a matter of students’ age. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smart phones when it IS smart to use them. If I would stick to the rules of many classrooms today and say ”Don’t use your smart phone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish. I do however need to stress that one of the reasons for smart phones to be a good alternative in my classroom is the fact that I teach adults. My subject is Swedish as a Second Language.

I have experience from working with teenagers or younger and having to address several situations each day where students have passed rules for the usage of their smart phones. Not all students respect rules and when students end up in recordings or photos that are posted on the internet that is a problem that takes a lot of important time off from the learning process in class. One way of dealing with problems such as that, is to remove the actual smart phone from the classroom situation. In many Swedish schools teachers collect the students’ phones before each lesson, in order for students not to use them in class. Thus the students are more focused on what their teachers say and what the lesson is all about, which is of course very important. I do however think that it is sad that such an extraordinary tool as the smart phone cannot be effectively used for learning purposes. If it’s a matter of disciplin, then the actual disciplin problem needs to be addressed. From here and on, this blog post is focusing on some of the benefits of using smart phones in learning situations.

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smart phones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smart phone in a classroom! The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMART BOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the white board is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss, I ask the students to simply use their smart phones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES, although in the future, I hope to be among the lucky ones who have smart boards in their classrooms.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult for some of them. Their smart phones is thus an excellent way to help them out with at least pronunciation of difficult words or phrases. More than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases are easy to repeat when students get back home, if they have recorded different examples in class. When students record my pronunciation and go back home and listen and repeat, their own pronunciation improves rapidly.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusmann citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.