Tvåhundratrettioandra åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

clock-404352_1280

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi  göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

 

En kortfattad historik över nästan allting_Framsida

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

Tvåhundratrettioförsta åseriet-En biodlares död, Historien med hunden och Berättelser om lyckliga människor-#Lars Gustafsson i mina öron

2015-07-22 10.51.05IMG_1774

De få dagar då inget särskilt finns på agendan brukar jag njuta av ljudböcker. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, men en ljudbok är en fantastisk avkoppling. Just den här dagen lyssnar jag på #En biodlares död, en originell bok av #Lars Gustafsson. Den handlar om en man som drabbats av cancer, men som av någon outgrundlig anledning bränner brevet med beskedet om hur illa det är och sedan använder tiden till att hantera det faktum att han inte riktigt vet om han är obotligt sjuk och på väg att dö eller om det skulle kunna finnas en strimma av hopp, om han bara hade läst vad som stod i det där brevet. Som i andra böcker av Gustafsson som jag har läst, #Berättelser om lyckliga människor och #Historien med hunden, lyckas han med konststycket att leda in mig som läser boken i ett inre samtal med mig själv…

De tre omnämnda böckerna har det gemensamt att de tar upp existentiella frågor som till exempel vad en människa egentligen är för något… och vem är jag i förhållande till bilden av ”människan” i så fall? Vad händer när man dör?

Mest omtumlande för mig är samtalet som biodlaren för med sig själv på temat #smärta. Vad är egentligen smärta? Och hur ska man definiera paradiset? Biodlaren menar att om smärtan upphör, så känns det ju som om man är i paradiset. I så fall är det rimligt att anta att det går omkring människor här mitt ibland oss, som är i paradiset, eftersom deras smärta har upphört. De går här sida vid sida med oss andra, utan att vi ens märker det eller vet om det! Paradiset pågår här och definitionen på paradiset är den uteblivna smärtan eller den smärta som icke längre känns, icke längre är. Samma insikt har från och till drabbat mig i mitt liv .

När en långvarig smärta har upphört så är det inte alltid jag har märkt det just i den stunden, utan i stället har jag förundrats över att något har förändrats, men vad kan det vara? När insikten om att smärtan är borta slår mig, så är det med samma kraft som när biodlaren gör den reflektionen. Tänk! Smärtan har lämnat mig! Vilken fantastisk dag! Smärtan är borta! 🙂

Det gradvisa fjärmandet från det vedertaget mänskliga som biodlaren dras in i, eller den långsamma förändringen av ”jaget” i ”Historien med hunden” gör böckerna spännande på ett alldeles unikt sätt. Att litterärt skildra en människas (bokens huvudkaraktärs) förändring är svårt och för mig som läser är det ett av de kännetecken jag själv har på om boken i fråga känns läsvärd eller inte. Jag lockas av den där långsamma förändringen som författaren åstadkommer genom att sakta lägga till subtila detaljer till den personlighet vi känner ifrån början av skildringen. En liten förändring och så en till och en till… En från början alldeles vanlig person kan i slutändan vara en fullständigt galen människa eller på annat sätt avvikande från det vi brukar kalla normalt.

När Gustafsson i sin ”Historien med hunden” inleder hela berättelsen med att ”jaget” ringer till polisen och erkänner ett mord, så har jag redan intresset uppe, men vem är denna ”jag”? Genom möten med andra blir ”jaget” successivt avtäckt och beskrivet, både genom det som andra karaktärer säger eller menar, men också var ”jaget” själv yttrar i sin interaktion med andra. Min bild av personen förändras i takt med att läsningen fortskrider och innan jag vet ordet av har jag plötsligt en annan insikt om karaktären, har kanske bytt fot i min förut så självsäkra åsikt om hur denna person ÄR. Att få till det hos mig, läsaren, är skickligt och att lyckas med det på ett så subtilt sätt är beundransvärt. Därför läser jag gärna böcker av Lars Gustafsson. En längre utvikning om Guds existens ramar in den långsamt döende biodlarens funderingar om vanliga företeelser. På så sätt får En biodlares död en extra dimension med frågor om livets ständigt återkommande gåtor, men i förpackningen av vardagens vanlighet, så att man förleds att tro att det handlar om helt vanliga personer, med helt vanliga liv… Fantastiskt!

Two Hundred and Twentysecond Asic- Maybe it’s because I’m NOT a Londoner…

…that I love London so? My top sights that I tend to re-visit whenever I go to London are: 

  1. Victoria and Albert Museum ( …for the huge amount of things to see, the variation and professional exhibition and to get a glimpse of the uncountable collections of Queen Victoria and Albert)
  2. Covent Garden ( an Opera House, of course, but outside, in the square you will find people of all kinds, listening to music, watching street performances, having a relaxed and enjoyable time together in a beautiful setting of old buildings and little shops and cosy restaurants).
  3. Shakespeare’s ”The Globe”(This beautiful museum let you experience London as it was when Shakespeare lived there!)
  4. Natural History Museum (Amazing!!! SO much fun to do and see!)
  5. British Museum (one of THE best Museums in the world)
  6. Leicester Square (wonderful place where you can buy tickets for musicals and shows)
  7. Harrod’s (for the incredible exclusive display and for the many possibilities to watch wealth from a short distance…)
  8. Dillon’s (for the reason that there are no books in English that this bookstore doesn’t store)
  9. Hamley’s (for the wonderful feeling of finding all different kinds of toys in a huge five story building…)
  10. The Whispering Gallery (A perfect sight for kids and their parents if you enjoy physics…)

I don’t really know how many times I have visited London, but I have always enjoyed being there. It’s a wonderful City with international pulse that I enjoy tremendously!  In my opinion, strolling around is the best way to see London, but both buses and the tube is very safe and easy accessible, too. I guess it’s just a matter of taste.  I also enjoy going by taxi in London. Some drivers are quiet, of course, but I have been lucky enough to find drivers who enjoy chatting. If you read Swedish, read #sextonde åseriet

Londonbild 1_OLÅLondon tunnelbana

 

 

LondonflaggaI always try to visit a few of the Museums in London, and among others I think Victoria and Albert Museum is the very best. The collection of varied items let me understand, to some extent, what impact Queen Victoria made on the British Society. One thing I never miss to admire is the collection of cast iron. It’s wonderful!

victoria-and-albert-museum_1

I once went to Greenwich to actually stand with one foot in the West and one in the East, just for fun. On the site I noticed so many other things that I enjoyed, that just standing there on the Meridian seemed less important than the other impressions I got there. It is a wonderful place to be, especially when fruit trees are in blossom! But honestly, I find almost every moment in London interesting and rewarding and I don’t even mind the rain…I every corner there are umbrellas and other souvenirs to buy! 🙂

Souvenirer i London

Covent Garden is another place I always return to, since the atmosphere is so relaxed there. I also find the little shops in the surrounding area very pleasant. A walk in Notting Hill reveals the Asian touch with Indian curry served in every little restaurant, whereas Soho offers Chinese food at its best, but my all time favorite is a pub lunch. Maybe ”Steak and Kidney Pie” or a ”Ploughman’s Lunch”? Places like Fortnum and Mason’s are worth the effort to visit, too. Have some ”High Tea” and enjoy scones with clotted cream and jam!

I do however not expect to find any places where there are no tourists… Instead I hope for the Londoners to share their beautiful city with the rest of us when we visit for a few days. When walking on Bond Street or Piccadilly Circus, I almost always notice people around me speaking any of the Nordic languages, such as Swedish, Danish or Norwegian. Thus I have learned not to comment too much on others when I’m in a crowd… I wouldn’t want a person saying

”Jaså, är det fler svenskar här?!” 🙂

Åseriklipp att titta på!

Jag är ingen youtuber, men för variationens skull, både min och din (!) har jag lagt upp en kanal på YouTube.  Ibland är innehållet allmängiltigt, men oftast kommer det att vara presentationer som passar den som studerar svenska som andraspråk på SFI-nivå eller nivån strax efter. Det tar tid att skapa, men trägen vinner! Du kan följa länken till min YouTube-kanal här, men du kan också titta längre ner till vänster i menyn här på bloggen, så ser du om någon av filmerna passar just dig! 🙂

Följ mig på Youtube och se vad jag undervisar om i svenska som andraspråk!

 

Tvåhundrasjätte åseriet- Sjöwall Wahlöö gör fortfarande intryck 2015

En helkväll med deckargenrens utveckling i fokus var inte vad jag först hade planerat, men faktum är att när Maj Sjöwall väl hade börjat berätta hur det kom sig att hon och Per Wahlöö började samarbeta, så var det så intressant att jag blev kvar… Förutom de anekdoter Maj Sjöwall själv bjöd på, var det spännande att i dokumentären med titeln Sjöwall Wahlöö -berättelsen om ett brott höra hur andra författare på olika sätt tagit intryck av Sjöwall Wahlöös böcker. Dessutom innehöll dokumentären oväntat många intressanta tidstypiska aspekter, som till exempel bilder och filmsnuttar från miljöer som inte längre är desamma. Direkt efter dokumentären stannade jag därför kvar för att även se kvällens långfilm Mannen på taket från 1976, regisserad av Bo Widerberg och baserad på Sjöwall Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är en diger rollista med idel kända ansikten som förekommer i filmen och i princip alla gör fina rollprestationer. Håkan Serner fick till och med en guldbagge 1977 för ”bästa skådespelare” i sin roll som Rönn. Men för mig är det många andra saker som snurrar i skallen när jag ser filmen. Den är spännande och den är välgjord och den har en logisk tråd som är lätt för tittaren att följa. I mitt tycke finns det flera scener där det som sägs är betydligt äckligare än det som visas i bild och det tror jag är ett tidstecken i filmen. Det inledande mordet  och några bilder här och där på lite blod är nära nog det ena som känns ”otäckt” på deckarvis, men om man till exempel lyssnar på hur Kollberg (Sven Wollters rollfigur) berättar om hur det första mordoffret, Stig Nyman, betett sig gentemot honom när han var under utbildning, så är det fråga om bestialiskt våld i olika former. Samma sak gäller för det samtal som Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) för med Hult (Carl-Axel Heiknert), där man inte behöver alltför mycket fantasi för att känna att det övervåld polisen använt i de omtalade exemplen skulle vara väldigt otäcka att se, men just detta skildras alltså muntligt. Min uppfattning om senare filmer i samma genre, men också av de filmer om just Martin Beck, är betydligt ”blodigare”.

Den nära koppling till samhällsfrågor som Maj Sjöwall gjorde uttryck för i dokumentären tidigare ikväll är den för mig viktigaste behållningen även i långfilmen. Man ser hur underbemannad polisen är och även vilket klientel som frekventerar häktet. Det är roligt med den unge mannen som vill att rättvisa ska skipas med anledning av att han suttit häktad för lång tid. Att en sådan birollsinsats får så stort utrymme i en fråga om demokratiska rättigheter för vanliga medborgare, är ovanlig i filmer av det här slaget. Handlingen brukar raskt skynda vidare mot något annat intressant…

Sammantaget var jag faktiskt väldigt närvarande i nuet under hela denna TV-kväll, vilket är ett gott betyg. Både dokumentären och Mannen på taket var sevärda, även om jag sett långfilmen tidigare. Tack alla inblandade för god underhållning, alltså!

Tvåhundrafjärde åseriet- IB- eller Geijer- affären, det är frågan…

Ibland är jag alldeles för gammal för att förstå vissa saker som mina barn utan problem hanterar. Ibland är jag på tok för ung för att begripa sådant som mina föräldrar har full koll på… För närvarande lyssnar jag med mycket stort intresse till Ordens makt och vanmakt av Jan Guillou. Författaren har själv gjort inläsningen och det är verkligen underhållande att lyssna, speciellt när han härmar andra, som t ex Jan Myrdal eller när han uttrycker sig extra fyndigt. Det finns en sekvens där Guillou säger att han har ”trampat i klaveret” och därpå följer ett resonemang om hur han verkligen förstår att det vore rimligt att i det läget stå alldeles stilla och vara tyst, men att han av ungdomligt oförstånd inte alls gjorde det… han gick i stället i svaromål, men inte bara en gång, utan flera… Han säger att han trots att han hade foten i ett dragspel, inte förstod att det varit klokt att ligga lågt…

Detta var ett år innan IB-affären och Guillou menar att han på så sätt fick den medieträning han behövde för att bättre hantera alla de många turerna i IB-affären. Det är spännande att lyssna på hur det hela nystades upp och det passar mig att förstå detta i långsam och metodisk takt med Guillous uppläsning i stället för att snabbt ögna igenom en Wikipediaartikel som ger en översiktsbild… Samma uppfattning har jag av  min egen potentiella möjlighet att förstå Geijeraffären…

Jan Guillou och Leif GW Persson, så som jag minns dem när jag först förstod vilka de var…

För ett par år sedan lyssnade jag på ljudboken Gustavs grabb av Leif GW Persson. Där lägger GW ut texten om Geijeraffären och på sitt noggrant metodiska vis lämnar han inget åt slumpen. På så sätt får jag med ytterligare en intressant aspekt, nämligen  känsloläget hos GW, precis på samma sätt som Guillou gav mig sin version och sin bakgrund till händelseförloppet…

Båda dessa ”affärer” är väldigt omfattande och har var och en på sitt sätt stor betydelse för det offentliga rummet i Sverige. De tangerar grundlagarna, offentlighetsprincipen, men också det förtroende vi borde känna för politiker i den absoluta makten. Källkritik och grundlagsskyddat meddelarskydd, journalister som samarbetar med poliser på olika nivåer… Listan kan göras lång över gemensamma drag. Det som ändå är slående för min egen del är hur dessa båda män, Jan Guillou och Leif GW Persson, av så tydligt politiska skäl och egen personliga uppfattning om hur ett samhälle borde vara, agerade  i sina respektive yrkesroller då  och därefter har orkat beskriva i bokform för oss som inte var med, så att vi har en möjlighet att förstå hur allt hängde ihop. Två enastående berättare, så olika och ändå så lika… Ytterst har de bidragit för det demokratiska samhället Sverige, kastat ljus på skumraskaffärer och mygel med precision och finess.

OM jag skulle få tid i framtiden, så kan jag tänka mig att läsa vissa av de många förstahandskällor som finns tillgängliga i öppna arkiv angående både IB-affären och Geijeraffären, men avslutningsvis nöjer jag mig med att uttrycka min stora beundran för de två författarnas formuleringskonst. Vill man inte läsa om just de här nämnda ”affärerna” tipsar jag gärna om andra läsvärda böcker av dessa författare, nämligen Bombmakarens kvinna av Leif GW Persson och Madame Terror av Jan Guillou, som tangerar ett annat angeläget ämne, nämligen terrorism.

Tvåhundraandra åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Tvåhundraförsta åseriet- Hyvää iltaa!

Jag erkänner direkt! Det är lika bra! Mina kunskaper i finska är ytterst begränsade! Men jag ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att basta, så det ordet har i alla fall fastnat; sauna.

Det är oerhört avkopplande och sätter igång tankeverksamheten direkt jag hamnar där. Helst bastar jag alldeles själv.  Om man har sällskap i värmen är det sällan tystnad och eftertänksamhet som präglar stunden i värmen. Men det blir ju patetiskt att säga att diskussionerna går heta…

Så länge jag kan minnas har jag bastat, både hemma, hos vänner och i olika sporthallar. Bäst känns det när man, som jag har gjort idag, varit ute i vinterkylan och känner sig lite kulen. Vad kan väl vara bättre då än att värma sig i en bastu?

Om jag inte låter tystnaden tala, så tar jag med mig en ljudbok som jag lyssnar på medan jag bastar. Därför kan man säga att jag har bastat ”tillsammans med” många författare och funderat över deras författarskap och verk. 🙂

Idag när jag redan skrivit ett åseri på temat nyord i #tvåhundrade åseriet, så passar det kanske att Jan Guillou och hans ”Ordens makt och vanmakt” får hänga med in i värmen? Han har ju dessutom en kylig distans i rösten när han läser, så det svalkar kanske lite lagom…

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.