En helkväll med deckargenrens utveckling i fokus var inte vad jag först hade planerat, men faktum är att när Maj Sjöwall väl hade börjat berätta hur det kom sig att hon och Per Wahlöö började samarbeta, så var det så intressant att jag blev kvar… Förutom de anekdoter Maj Sjöwall själv bjöd på, var det spännande att i dokumentären med titeln Sjöwall Wahlöö -berättelsen om ett brott höra hur andra författare på olika sätt tagit intryck av Sjöwall Wahlöös böcker. Dessutom innehöll dokumentären oväntat många intressanta tidstypiska aspekter, som till exempel bilder och filmsnuttar från miljöer som inte längre är desamma. Direkt efter dokumentären stannade jag därför kvar för att även se kvällens långfilm Mannen på taket från 1976, regisserad av Bo Widerberg och baserad på Sjöwall Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är en diger rollista med idel kända ansikten som förekommer i filmen och i princip alla gör fina rollprestationer. Håkan Serner fick till och med en guldbagge 1977 för ”bästa skådespelare” i sin roll som Rönn. Men för mig är det många andra saker som snurrar i skallen när jag ser filmen. Den är spännande och den är välgjord och den har en logisk tråd som är lätt för tittaren att följa. I mitt tycke finns det flera scener där det som sägs är betydligt äckligare än det som visas i bild och det tror jag är ett tidstecken i filmen. Det inledande mordet  och några bilder här och där på lite blod är nära nog det ena som känns ”otäckt” på deckarvis, men om man till exempel lyssnar på hur Kollberg (Sven Wollters rollfigur) berättar om hur det första mordoffret, Stig Nyman, betett sig gentemot honom när han var under utbildning, så är det fråga om bestialiskt våld i olika former. Samma sak gäller för det samtal som Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) för med Hult (Carl-Axel Heiknert), där man inte behöver alltför mycket fantasi för att känna att det övervåld polisen använt i de omtalade exemplen skulle vara väldigt otäcka att se, men just detta skildras alltså muntligt. Min uppfattning om senare filmer i samma genre, men också av de filmer om just Martin Beck, är betydligt ”blodigare”.

Den nära koppling till samhällsfrågor som Maj Sjöwall gjorde uttryck för i dokumentären tidigare ikväll är den för mig viktigaste behållningen även i långfilmen. Man ser hur underbemannad polisen är och även vilket klientel som frekventerar häktet. Det är roligt med den unge mannen som vill att rättvisa ska skipas med anledning av att han suttit häktad för lång tid. Att en sådan birollsinsats får så stort utrymme i en fråga om demokratiska rättigheter för vanliga medborgare, är ovanlig i filmer av det här slaget. Handlingen brukar raskt skynda vidare mot något annat intressant…

Sammantaget var jag faktiskt väldigt närvarande i nuet under hela denna TV-kväll, vilket är ett gott betyg. Både dokumentären och Mannen på taket var sevärda, även om jag sett långfilmen tidigare. Tack alla inblandade för god underhållning, alltså!