november 7, 2015 av asaole

Fyrtionionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1

Jag har tröttnat på att invänta att politiker tar ett helhetsgrepp på skolan inför valet. I stället skapar jag mitt eget valmanifest, fritt att använda för vilken politiker som helst! Varsågod!
Följande frågor är enligt mig centrala för att skolan ska lyckas med måluppfyllelse i förhållande till kursplanerna och jag ämnar kommentera dem, en efter en i mina kommande bloggar:

1. Utbildad personal på alla tjänster
2. Tydlig ledning och styrning
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
4. Tidiga insatser för lärare/klassrum där det inte fungerar
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

1. Utbildad personal på alla tjänster: När skolan ständigt kritiseras i media och när vi läser om ”lärare som…” så kan det exakt lika gärna handla om en person direkt från busshållplatsen som i media får titeln lärare. Det är hög tid att skolan själv tar ansvar för att anställa adekvat utbildad personal på varje enskild lärartjänst. Eftersom det inte i dagsläget finns behöriga lärare med rätt utbildning för varje enskild tjänst bör skolorna själva inventera lärares utbildningsnivå och erbjuda lösningar som möjliggör studier. För de lärare som inte har rätt utbildning för den tjänst de innehar borde ges två alternativ: utbilda dig eller jobba med något annat

• Man skulle inte säga till ett vårdbiträde att det är helt OK att hen hoppar in som ansvarig vid en gastric bypass, för att ordinarie läkare är ledig. I skolan däremot, så tillåts personal med ringa eller bristfällig utbildning år efter år inneha tjänster där kvaliteten skulle kunna hänga samman med utbildningsbakgrunden hos den enskilda ”läraren”.

 Denna ”lärare” har alla möjligheter i världen att utbilda sig, precis som alla andra lärare gjort. Vägen kan vara olika lång, beroende på vilken utbildningsbakgrund man har, men att välja att avstå från att skaffa sig en adekvat utbildning är i mina ögon inte endast en fråga om att ”ingen har ställt det kravet”. Det är även en form av egoism, eftersom den bristande utbildningen i stor utsträckning drabbar ens kollegor med extraarbete i form av ”hjälp till självhjälpsinsatser” eller i värsta fall extrainsatser när man identifierat brister i undervisningen som kan anses vara en direkt följd av okunskap hos ”läraren”.

Men vänta här!!! Vi behöver ju lärare i skolan! Ska man inte få jobba som vikarie om man är outbildad? Hur ska man DÅ kunna prova om läraryrket passar en??

 Hos den enskilde handlar det också om självinsikt. Ska jag vara lärare, så måste jag inse att det jag kan av mig själv utan utbildning, kanske inte räcker ända fram för att mina elever ska få den undervisning de har rätt till.
 Ytterst handlar det även om ens eget välbefinnande eftersom det är en trygghetsfråga. Dels kan du känna dig säkrare på att få behålla jobbet om du har rätt utbildning, dels kan du känna att du har gjort ”vad du kan” för att se till att dina möjligheter att hjälpa eleverna i deras lärande har ökat. Med rätt utbildning känner man att man ”kan” =trygghet.

Man ska inte kasta sten i glashus!!

Har jag själv den utbildning jag borde ha för den tjänst jag innehar?

Ja!

När jag anställts på en tjänst där min utbildning inte räckt har jag följt mitt eget råd ovan och utbildat mig.

Utbildning är inte någon belastning.

Den är en tillgång!

november 5, 2015 av asaole

Etthundrasjuttiosjätte åseriet- Uttalet av våra språkspecifika ljud är en utmaning!

Sje-ljudet eller tje-ljudet är för den svensktalande endast en fråga om hur man ska stava om man nödvändigtvis måste skriva… men för en person med ett annat modersmål är utmaningen större än så. Man kan inte reducera problemet enbart till just stavning. Man behöver dels identifiera skillnaden mellan sje- och tje vad gäller stavningen och dels förstå att de inte alls är fråga om samma ljud… Om man talar ett språk där de aktuella ljuden inte finns, eller där man inte gör samma distinktion mellan dem, så är det ofta en lång väg att gå att få till uttalet så att det inte förbryllar den svensktalande omgivningen.

De många övergångslösningar jag hör när elever tränar på sje- och tje-ljuden varierar med elevens modersmål, men i vissa fall blir det nödvändigt att vänligt lotsa eleverna till alternativa strategier innan uttalet sitter… Annars kan antingen missförstånd eller oväntad munterhet uppstå. För en thailändsk talare av svenska kan sje- ljudet länge förväxlas med k, vilket förstås kan skapa problem om man är vårdanställd och ibland måste samtala om personers sjukdomar och kanske föreslå att de ska uppsöka sjukhuset. I de fall då jag har just thailändska elever som jobbar i vården blir det därför viktigt för mig att påminna om att man kan säga ”lasarettet” i stället för ”sjukhuset”, om man upplever att det är svårt att uttala ordet sjukhus korrekt.

Men det är inte alltid som det är just ”k” som blir elevens lösning på hur ljudet ska uttalas. Det kan även förekomma att man säger ett ”h” i stället eller så reduceras sje-ljudet till enbart s. Så låter det till exempel när finländare med finska som modersmål ger sig på det svenska sje-ljudet. Det blir till exempel ingen skillnad i uttalet mellan de två orden skynda och synda för en person med tydlig finsk brytning, eller ska jag ”kanse skriva vinsk prytnink?”

Vi har alla våra egenheter i vårt uttal och just apropå sje-ljud, så ska jag inte sitta här och kasta sten i glashus. Min finska är inte något att hänga i julgranen! Svenskfödda som lärt sig engelska i grundskolan vet att vi inledningsvis har många problem just med uttalet. I undervisningssituationer i just engelska har det blivit tydligt för mig att svenska talare av engelska i början har svårt att särskilja i uttalet av t ex orden wash, watch, what. Vidare uppstår problem med skillnaden mellan enkelt v och ljudet för w, helt enkelt för att vi inte har motsvarande ljud i svenskan. De ljud vi HAR tenderar vi att ta med oss till engelskan, även där de inte borde finnas. Sålunda hör man ibland svenskar som uttalar ordet för fågel (bird) på samma sätt som det svenska ordet börd, utan att notera att det vokalljud som finns i mitten av ordet bird inte alls är ett ö…

Men ska man då inte få bryta ifred???

JOOOOO!!!

Det är naturligtvis BUDSKAPET som är viktigast!

VAD du vill säga är viktigare än HUR du gör det!

november 5, 2015 av asaole

Etthundrasjuttiofemte åseriet- Glädjen över tidigare nedlagt arbete…

Kreativitet kommer och går och ibland kan det vara idétorka en period. Samma sak gäller arbetslusten eller förmågan att fokusera i arbetet. Jag skulle nog bäst kunna beskriva mig själv som en person som periodvis snöar in alldeles otroligt på en viss företeelse och går ”all in”. Det har blivit ganska många genomgripande och stora förändringsprocesser i min yrkesvardag eftersom jag gillar att utveckla, tänka om och tänka nytt. Med det kommer förstås att jag kasserar en massa gammalt och ger plats för det nya, men med åren har jag också blivit mer rädd om min TID. Därför har fick jag för ett par år sedan den helt galna idén att kategorisera det jag gärna återkommer till, i form av riktigt härliga texter, filmer, dikter, övningar i grammatik eller roliga sätt att träna adjektivets komparation… Medan sorterandet pågick passerade arbetskamrater och skakade bekymrat på huvudet, undrade om jag visste vad jag höll på med och tyckte kanske att det hade snurrat till ordentligt för min del… Jag jobbade vidare med siktet inställt på att det skulle betala sig vid ett senare tillfälle. Idag var den dagen…

Inte har jag avstått från att leta i materialet på måfå lite då och då… Nej, nog har det funnits stunder när jag har sökt efter något, en idé, en tanke, en tråd att dra i… Dessa tillfällen har jag förstås också funnit en kreativ ingång till en serie lektioner, kommit ut ur det dödläge som ibland präglar min yrkeshjärna inför ett nytt arbetsområde med eleverna. Det som skiljer idag från de tillfällen då sökandet varit planlöst, var att idag sökte jag efter en viss specifik text… Det gladde mig alldeles omåttligt att mitt eget påhittade kategoriseringssystem denna gång fungerade på önskat sätt, dvs att jag två minuter senare stod där med texten i handen, TROTS att den hamnat i sin pärm, bakom sin specifika flik för ett och ett halvt år sedan. Men, tänker du kanske… Sparar lärare alla övningar allt, alltid? Du har kanske läst det #sjuttioförsta åseriet om lönnlöven som jag samlade som liten? I så fall förstår jag din oro! I yrkeslivet sparar jag också och samlar till viss del, men aldrig ”för att” samla… I stället tänker jag på följande sätt:

Om jag producerat en övning för elevers räkning, för att jag uppfattat det som en klok idé att eleverna tränar på något med hjälp av just den övningen, så visar utfallet av den aktuella lektionen om min övning är något som jag ska spara eller inte. Gick det bra för eleverna att förstå med hjälp av övningen? Ja, men då så! Då ser jag inte någon anledning att slänga den för att sedan bli tvungen att ”uppfinna hjulet på nytt”.

Att återvinna övningar som man själv producerat är förstås inte något självändamål. Däremot kan det vara ett av många sätt att spara tid i perioder av ökad arbetsbelastning. Det som nu skiljer skolvardagen från när jag var ny i yrket är att skolan är målstyrd vilket i sig innebär att man måste tänka på ett helt annat sätt när man konstruerar aktiviteter för elevernas del. Det handlar inte om att ”sysselsätta” eleverna, utan om att designa uppgifter som styr direkt mot lärande av sådan art att eleverna når de mål de ska i den aktuella kursen. Det är ett roligt arbete att tänka igenom vad elever kan tänkas behöva för att nå målen. Dessutom är det en av få uppgifter i det här yrket som får snabb feedback. Man märker omedelbart om uppgiften håller eller inte…och gör den INTE det, så måste man alltid ha ett äss i rockärmen, vilket är en spännande detalj i sammanhanget…

Medan den här dagen drar mot sitt slut, kan jag redan nu se fram emot ett roligt samtal, baserat på den där övningen jag hittade i mitt ”system” av pärmar och mappar… Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt!

november 3, 2015 av asaole

The ninetyfifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

The teacher I visited was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

oktober 24, 2015 av asaole

Etthundrasjuttiofjärde åseriet- Skolan som säker arbetsplats

Att lämna allt och göra det utan att veta vad som väntar på andra sidan den kommande natten, att lämna sin invanda miljö,sin släkt och sina vänner, sina ägodelar, sin hittillsvarande självklara bas i livet, är vad den gör som flyr från sitt land. Det är många år sedan nu, som jag satt i en tågkupé på väg mellan Stockholm och Falun, när jag hörde hur någon med arg röst påtalade för en man med utländska drag att han satt på fel plats i tåget.

”Du sitter på min plats! Jag har platsbiljett!”

Mannen reste sig från sin plats, frågade på engelska om platsen bredvid min var ledig och jag svarade jakande på hans fråga. Vi samtalade de återstående milen, alltså större delen av resan till Falun. Det visade sig att han nyligen hade blivit kommunplacerad i Falun. Han kände ingen i staden, hade varken släkt eller vänner med sig till vårt land, utan hade kommit helt själv från ett land i Mellanöstern. Vi höll kontakten tills han valde att flytta till Göteborg. En tid därefter skickade han en present per post och tackade mig och min familj för att vi hade välkomnat honom i vår vardag, så att han på det sättet hade lärt känna några svenskar.

På jobbet möter jag varje dag människor som är nya i vårt land. Deras berättelser är väldigt olika, bland annat för att de migrerat hit av skilda skäl. Men för dem som flytt hit är en sak gemensam; De saknar hemlandet och känner sig rotlösa och ensamma i vårt land. Med den växande främlingsfientligheten och det meningslösa våldet följer nya rädslor, som man trodde att man lämnat bakom sig i och med flykten. Man flyr från krig och svält, men möter bränder och hat. Man flyr från risken att dö i en bombräd eller en terrorattack, men tvingas inse att här kan det ta mycket lång tid innan man får in en fot på arbetsmarknaden eller får råd att bo och leva som man själv skulle vilja. Man är i omständigheter som man inte kan påverka i så stor utsträckning som man skulle vilja.

Händelserna i Trollhättan har medfört att jag på allvar funderat över vilka risker som kan föreligga på en skola med mångkulturella förtecken. För mig har Sverige alltid känts tryggt och lugnt i jämförelse med till exempel USA. Men är det i stället så att USA, med sin vana vid våldsbrott och skolskjutningar ändå är steget före även i de skolor där något våldsamt ännu inte har inträffat? Det tål att tänka på!

Här på bloggen har jag nu under några dagar återigen publicerat de blogginlägg jag skrev förra året när jag var i USA på skolbesök under ett par höstveckor. De besök jag gjort i amerikanska skolor har en sak gemensamt. I de skolor jag besökt fanns alltid en bemannad reception där man anmäler sig om man kommer som gäst. Man får även en namnbricka och måste skriva sitt namn i en liggare. Man måste i princip också ha en kontaktperson på skolan och ett legitimt skäl att komma på besök. I Sverige kan vem som helst stövla in, utan dessa säkerhetsåtgärder. För att illustrera hur det kan te sig, vill jag ge ett exempel. ATT oinbjudna gäster också kommer, vet jag och det har jag också egen erfarenhet av från flera skolor där jag har arbetat. Här följer ett exempel ur mängden.

För en tid sedan knackade det på dörren till mitt och kollegornas arbetsrum. Utanför stod en man som undrade om han kommit till dem som undervisade invandrare i svenska. Utan att reflektera över det svarade vi ja på den frågan och då blev han plötsligt mycket arg och direkt aggressiv. Han hade minsann nyss varit inblandad i en trafikolycka där den andra bilen framförts av invandrare som kört in i en korsning utan att visa hänsyn till högerregeln och nu ville han förklara för oss vilka oerhört dåliga lärare vi var som inte kunde ansvara för att förklara ens en så enkel sak som högerregeln för en invandrare…

Vi lyckades med viss möda bli av med mannen och satt en lång stund och försökte förstå hur allt kunde bli så fel. Mer logiskt hade ju kanske varit om han hade valt att söka upp trafikskolan nere i backen med sina klagomål, men det var inte det som lämnade spår hos oss, utan det faktum att han faktiskt stått där mitt på golvet i vårt arbetsrum och varit både aggressiv och direkt fientlig gentemot oss, vanliga lärare på jobbet, en arbetsdag vilken som helst. I efterhand är detta en arbetsdag som jag minns som allt annat än ”vanlig”. Av den händelsen lärde jag mig att vi inte alls skulle ha släppt in honom i arbetsrummet än mindre svarat på hans frågor. Vi skulle förstås ha sagt något undvikande och hänvisat till att vi inte hade möjlighet att svara på frågor från okända besökare, men att han gärna fick vända sig till våra överordnade med sina eventuella synpunkter.

För elever och lärare på Kronan i Trollhättan kommer det alltid att finnas en inbyggd rädsla för att något mer ska hända. Det är viktigt för mig att alla lärare och deras elever alltid kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Därför hoppas jag att man ser över säkerhetsföreskrifterna för skolor och andra offentliga rum i Sverige, så att något liknande aldrig mer händer.

oktober 18, 2015 av asaole

The seventyninth åsic- Three different perspectives

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.

oktober 18, 2015 av asaole

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System. In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean!

sjukhus_91762714.jpg (380×230)

september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

juli 13, 2015 av asaole

Etthundrasextiofjärde åseriet- Yrkesskicklighet och helhetssyn

Hur behåller vi det yrkeskunnande som kommer med varierade arbetsuppgifter och ständiga utmaningar? Hur finner vi arbetsglädje i yrket, oavsett om det är ett akademiskt yrke eller ett hantverksyrke? Jag tror att variation är en nyckel. En annan kan vara att vi tillåts vara experter i vårt gebit och en tredje är att vi utmanas i yrkesrollen. Men när utmaningen blir att byta yrkesroll med någon helt annan yrkesgrupp, så blir resultatet ofta en lägre kvalitet.

I en annan blogg jag skriver, Tanten i kanten, har jag försökt illustrera hur det kan vara om en persons potential inom yrket inte tas tillvara, utan stängs in i yttre ramar, som tid eller rutiner. Jag har också visat hur ett lösningsinriktat förhållningssätt sparar tid och onödiga problem. Här kopplar jag ihop det aktuella blogginlägget med mitt eget yrke och vill du först läsa vad jag skrivit där, så kan du följa länken:

http://www.tantenikanten.se/tanteri-tio-he…-snuttifiering/

Med alltför många patienter per dag, förväntas en läkare inte enbart utöva sin skicklighet i läkaryrket, utan dessutom ska vederbörande hantera datasystem och författa journalanteckningar och administrera en hel del som skulle kunna utföras av någon annan. Denna andra expert i sitt gebit, en medicinskt kunnig sekreterare, ger indirekt läkaren tid att i högre utsträckning samtala med patienten om de bakomliggande faktorer som är orsaken till patientens ohälsa. På så sätt ökar också möjligheten till patientens tillfrisknande som jag ser det. Det blir en mer effektiv sjukvård, både för att patienten snabbare får adekvat hjälp, men också för att läkaren får ägna sig åt sin starka sida, att hantera patienters hälsa. Det finns väldigt många paralleller mellan yrkespersonen läkare och yrkespersonen lärare, speciellt om vi väljer att jämföra historiskt.

Men förresten… Är det egentligen så viktigt med utbildning då? Äh! Det spelar väl ingen roll! Man undrar faktiskt hur det är tänkt inför hösten för lärares del! Den första juli i år 2015, trädde nya betygs- och bedömningsregler igenom. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lararlegitimation-1.174747

Den fackliga tidningen Lärarnas Tidning publicerade ett reportage om vad detta kan tänkas innebära för skolan, mer konkret:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/betygshjalp-blir-ny-arbetsborda

Det innebär alltså att den utbildade/behöriga läraren med legitimation i det aktuella ämnet, ska titta på medan den outbildade kollegan, som saknar legitimation undervisar… Vore det inte bättre om den förstnämnda undervisar om hen ändå ska sätta betyg i den aktuella gruppen? På det sättet finns kontrollen över kunskapsmålen och kvaliteten hos den som innehar legitimationen, erfarenheten och kunskapen, i stället för hos den som kommer från busshållplatsen.

Lärarförbundet ”kräver att det anslås tillräckligt med tid för medbedömningen”. Jag har inte bestämt mig för om det är spännande eller skrämmande att se hur det blir med den saken! Den som får denna extra arbetsuppgift ska gå ut ur sitt eget klassrum för att bedöma arbetskamratens elever…medan arbetskamraten arbetar… Det tar tid, bort ifrån eleverna i den utbildade lärarens grupp/er.

Tänk om det vore på vårdcentralen? Skulle verkligen Socialstyrelsen föreslå att den outbildade (jag eller någon annan från ”väntrummet”) genomför en omfattande operation, medan aktuell ansvarig läkare ”tittar på” för att sedan ägna sig åt det viktiga journalskrivandet? Jag måste få säga som Oldsberg:

Vart är vi på väg?

maj 10, 2015 av asaole

Etthundrasextioandra åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä. Vi jobbar med detta fortlöpande förstås, men just imorgon ska vi göra ett mera genomgripande nedslag och låta hela dagen handla om just uttal och intonation. Jag ser fram emot det. Det brukar verkligen vara roligt.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade häromdagen genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.