september 23, 2016 av asaole

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.

september 22, 2016 av asaole

Trehundrasextiotredje åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

Förra hösten ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… I år när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan i år igen… Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, men i år får jag nöja mig med att åka på min fritid, tillsammans med döttrarna. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv. 🙂

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. Förra året gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död. Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

september 16, 2016 av asaole

Trehundrasextioandra åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 3

#asaole, #vemvetmest Nu kan jag glädjas åt att frågeprogram i TV är struket på min lista över sådant jag ville hinna med innan jag sitter på hemmet… Efter att ha sett fredagsfinalen i Vem Vet Mest? denna vecka, har jag troligtvis sett mig själv på TV för sista gången. Men kul har det varit! Nu får jag försöka hitta andra utmaningar i tillvaron… Mitt deltagande i både Postkodmiljonären och Vem Vet Mest? har varit en personlig utmaning för mig. Det handlade om att våga vara i centrum på det där sättet som man är i en TV-studio. Jag är glad och nöjd över att jag tog mig ut ur min bekvämlighetszon och vågade delta. Från och med nu behöver jag inte sitta i TV-soffan och undra hur det känns att vara med och tävla i TV, för jag vet hur det känns. Det är bra för mig att mitt deltagande i programmen kom i just denna ordning. Att kvalificera sig till programmet är svårare vad gäller Postkodmiljonären, eftersom det där också finns ett moment där man svarar på frågor i en uttagning vid en casting, men det står helt klart för mig att när det kommer till själva deltagandet, så är min personliga uppfattning att det är lättare att delta i ett sådant program som Postkodmiljonären än det är att delta i Vem Vet Mest? SÅ hade jag inte förväntat mig att det skulle vara. När jag tänkte igenom mitt deltagande i förväg, så verkade det tryggare att vara ”en i mängden” så som man är i Vem Vet Mest? men det visade sig att det inte passade mig alls.

Den gradvisa nervositet som byggdes upp vid den förestående inspelningen av Vem Vet Mest? var direkt otäck från ett inifrånperspektiv och att man står upp i stället för att sitta ned ökade min känsla av nervositet. Det fanns en ”reling” att hålla sig i bakom pulten. Den var min livboj hela sändningen… :). Det kan ha varit det ganska oförutsägbara momentet som var mitt problem. Man vet ”ungefär” hur det ska gå till, men inte helt och hållet…och det gjorde mig nervös. Inspelningen av Postkodmiljonären kändes alldeles lugn när jag väl satt där i heta stolen. Även bakom kamerorna var det en lugn atmosfär, väldigt stöttande och peppande de tävlande emellan. Ingen hade något att förlora på att någon annan klarade sig bra i sin inspelning. #asaole, #Ur programmet Postkodmiljonären

I Vem Vet Mest? är min uppfattning att mycket är beroende av andra faktorer än mitt eget kunnande i faktafrågorna som ingår i själva tävlingen. Vilka är mina medtävlande? JAG känner dem inte och vet alltså inte deras styrkor och svagheter. Jag känner MIG, men vet inte hur jag ska kunna konkurrera med dem för att vinna denna tävling. Nästa detalj är vilken pult som blir min… Det har nämligen visat sig att det spelar roll för hur frågorna fördelas i den andra omgången. Vilka frågor kommer jag att få? Är det frågor jag kan svaret på eller inte? Hur många frågor får jag? Andra kan ge just mig ett stort antal frågor, i syfte att försöka få bort mig ur spelet eller jag kan bli förbisedd och slippa svara på många extrafrågor… Hur klarar jag att svara under tidspress? Vissa frågor avser sådant jag kan bergsäkert och där kan jag leverera direkt. Andra frågor kräver eftertanke eller är något jag faktiskt inte kan och då måste jag chansa, vilket kan leda till att det blir fel. Slutligen handlar det om andras kunskaper också! Står jag i samma omgång som en eller flera personer som kan mycket mer om det som efterfrågas, så påverkar det också mina egna möjligheter att nå hela vägen. De andras strategier i förhållande till hur de uppfattar mig som konkurrent, är också en faktor icke att förakta.

Min inställning till mitt eget deltagande i just Vem Vet Mest? var att det är viktigt att gilla läget efter bästa förmåga. Det är inte mycket man kan påverka i slutändan. Det blir som det blir och det har för min egen del varit en mycket intressant erfarenhet. Ett personligt drag jag verkligen fick utmana är behovet av kontroll över situationen… I Postkodmiljonären hade jag ganska stort friutrymme att själv tänka och fundera utan Rickard Sjöbergs inblandning. Det var upp till mig att klara mig vidare i spelet, kan man säga, men i Vem Vet Mest? var det inte enbart en fråga om mina egna kunskaper, utan om konkurrens och om strategier där det handlar om att vinna eller försvinna. Oavsett hur jag själv förberedde mig, så var jag ändå en del i en helhet där… Funderar du på att delta i något av programmen? Gör det! Man lär sig massor om SIG SJÄLV! 🙂

september 15, 2016 av asaole

Trehundrasextioförsa åseriet- Ronny Eriksson i Ludvika: Oförhappandes återsåg vi en komiker vi gillar!

Kan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet… Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast.

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!

september 13, 2016 av asaole

Trehundrasextionde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 2

När jag var liten tittade jag gärna på Vi i femman och kollade om jag kunde svaren…och när jag själv gick i femman hoppades jag att just min klass skulle komma med i tävlingen. Men även andra tävlingsprogram, som till exempel Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt, Kontrapunkt eller Jeopardy fångade mitt intresse. Mamma brukar berätta för dem som vill höra på om en händelse när jag själv var väldigt liten och hade fått vara uppe lite extra sent en lördagkväll för att vara med och se på Tiotusenkronorsfrågan. Detta var vid en tidpunkt när vi var ganska nyinflyttade i Nackdala i Tumba och den enda TV familjen hade var som ett litet skåp med en jalusi som man kunde dra för TV-rutan när man inte skulle titta… DÅ var det tydligen inte frågorna som var det intressanta…

TV-miljön var tidstypisk… Golvet i rummet var förstås ett brunt parkettgolv… I de stora fönstren i vardagsrummet hängde glasbollar i orange och gult och lamporna, som var från IKEA var flerfärgade och i plast… TV-skåpet gick helt i stil med den övriga inredningen i vårt vardagsrum, som i takt med tiden var brunt, mörkbrunt, ljusbrunt, brunrandigt och brunblommigt…matchat med trädetaljer i det just då så populära träslaget teak. Det enda som bröt av från det bruna var en liten röd snurrfåtölj som jag och brorsan alltid slogs om och en helt igenom blå matta under ett soffbord av furu. Bordsytan var alltid täckt av en liten duk i ena änden, för under duken doldes några mörka lagningsfläckar av schellack, eftersom brorsan något år tidigare hade knackat där med en stor och vacker men skrovlig bit gruvmalm.

Det var i det där vardagsrummet vi satt, jag och mamma och pappa, för antagligen hade brorsan redan lagt sig… Plötsligt sa jag entusiastiskt:

”Titta! Han har pepparkornsögon!”

Både mamma och pappa som tittade på TV-programmet Tiotusenkronorsfrågan tyckte att även om Nils-Erik Behrendtz var en stilig karl, så var det väl ett märkligt sätt att uttrycka sig om hans yttre.

De frågade mig därför vad jag hade sagt och jag upprepade just det där med hans pepparkornsögon med tilllägget:

” Vad SÖÖÖÖÖÖÖÖÖT han är!”

I samma stund insåg de att det inte var programledaren som hade de vackra ögonen, för just då pilade en liten mus iväg längs golvsockeln… Den hade suttit precis bredvid TV:ns ena ben och påkallat min uppmärksamhet. Jag fick gå och lägga mig direkt, för nu skulle minsann den lilla förlupna skogsmusen fångas in, men väldigt många andra fredags- och lördagskvällar i barndomen tillbringade jag med stor behållning just framför olika typer av frågeprogram. En klar favorit var ”På spåret” eftersom det passar mig med den tvärkulturella blandningen av alla möjliga slags frågor.

Under gymnasietiden fick jag mitt lystmäte på frågesportfronten, för då var det alldeles nytt med sällskapsspelet Trivial Pursuit. Det var ett spel som å ena sidan testade kunskapsnivån och å andra sidan frestade på vänskapsbanden eftersom man ofta hamnade i diskussioner om det kunde vara ”fel svar” på kortens baksida… Detta inträffade till exempel om det visade sig att någon i sällskapet kunde något som var oerhört långsökt för övriga i gruppen… Någonstans DÅ insåg jag att det kan vara roligt och intressant att verkligen VETA svaret på en fråga. Samtidigt insåg jag också hur meningslöst det är att argumentera om man lika säkert vet att man har FEL. Den typen av kunskap som just Trivial Pursuit handlar om har ett korrekt svar, medan kunskap kan vara så mycket mer än rätt eller fel. Kunskapsbegreppet har diskuterats ända sedan de gamla grekerna och kommer säkert även i fortsättningen att vålla hetsiga diskussioner och debatter…

Vad är egentligen kunskap då? Det är alldeles för mångfacetterat för att utreda det i ett litet blogginlägg… Men jag har mina egna tankar om kunskap och hur den kan utvecklas. Som lärare märker jag hur många olika sätt det finns att lära sig något som man i förstone uppfattar som svårt. Det är dessutom så att man blir bättre och bättre på att lära sig om man ägnar sig åt att förfina sina metoder. Eftersom mina elever som regel har olika bakgrund kan det vara viktigt för dem att se hur många vägar det finns att nå samma mål av ökad kunskap. Därför pratar vi ofta på ett metaplan om lärandet och jag försöker sätta ord på de olika metoder som kommer upp som framgångsrika sätt att lära sig något.

Lärandet är livslångt och de nyvunna kunskaper jag samlar på mig allt medan tiden tickar och går bevisar att så är fallet. Ju mer jag lär mig, desto roligare blir det att bygga vidare på kunskapen, som om den vore en väv eller kanske ett konturlöst moln där fritt svävande enheter av mindre kunskapsinnehåll när som helst och hur som helst kan sammanfogas till en slutsats eller insikt om hur något hänger ihop… Att någon gång sätta den inhämtade kunskapen på prov roar mig. Det kan yttra sig i att jag lyssnar på Melodikrysset och funderar på de gåtor som Anders Eldeman totat ihop eller svarar på frågorna i Ring, så spelar vi. Men det kan också handla om att jag av ren nyfikenhet vill testa hur det kan vara att mitt ibland främlingar i ett TV-program upptäcka om jag kan eller inte kan det som programledaren frågar om… Därför valde jag att ringa till Vem Vet Mest? för att se om jag klarade kvalfrågorna.

När jag ändå hade ångan uppe ringde jag till Postkodmiljonären. Som jag såg det, så var det en kul grej att testa om man klarade kvalfrågorna. Trots att det var helt orimligt att tänka sig att jag skulle hamna i heta stolen i konkurrens med så många andra som skulle vilja sitta där, så ringde produktionsansvarig från Postkodmiljonären och berättade att jag hade gått vidare till casting i Stockholm… Detta var våren 2015 och jag tackade ja till att delta i castingen. Då ringde man från Vem Vet Mest? och sa att jag klarat kvalfrågorna och nu ville de fortsätta med att ställa ett antal frågor per telefon där och då direkt… Jag svarade rätt på tillräckligt många av frågorna och efteråt sa personen i andra änden att de skulle höra av sig under höstterminen 2015 för mitt deltagande i programmet. När ingen hörde av sig därifrån, så gjorde det inte så mycket för min del, eftersom jag då redan hade fått ett datum för inspelning av Postkodmiljonären och var jätteglad för DET. Att det sedan faktiskt ringde från SVT2 i Göteborg med anledning av mitt deltagande i Vem Vet Mest? blev därför en glad överraskning. Inspelningen skedde för längesedan, i mars 2016 och nu har jag nästan glömt detaljerna… Jag är glad att jag vågade ge mig in i leken, för det har lett till många roliga erfarenheter, som jag skulle varit förutan annars. Och även om jag inte nådde ända till miljonen förra året, så räckte mina pengar (efter att 50% dragits i skatt) till en fin sommarupplevelse när jag och familjen reste till USA. Att ha råd med en sådan resa skulle varit helt omöjligt utan min vinst från Postkodmiljonären. Därför är jag en mycket tacksam och glad deltagare! 🙂

Läs mina 24 blogginlägg om USA-resan om du vill!

För ungefär ett år sedan spelades programmet Postkodmiljonären in med mig som tävlande. Jag skrev om det i ett annat åseri:

På väg mot en postkodmiljon…?

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

september 4, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofjärde åseriet- Äppelsöndag på Tallfiket

Det händer att jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag var helt själv hemma. Det är en monstruös skillnad mellan att vara själv och att vara ensam. Jag känner mig alltid olustig om jag är ofrivilligt ensam…men idag är jag själv! 🙂

Därför vet jag i alla fall hur en halv sådan dag har tett sig…

Äpplen är nog min favoritfrukt, eftersom det finns så oändligt många olika sorter och eftersom de vart och ett har sin charm. Men lika vackra som de är på grenen, lika uppfordrande manar de mig från gräsmattan under den tidiga hösten… Borde jag inte plocka de fina och göra något av? Borde jag inte åtminstone unna några rådjur mitt i skogen lite äpplen? Oavsett, så måste de ju väck från gräsmattan och den här dagen började med det…

Men när de väl är ihopkrattade och samlade i kassar för att i det här fallet köras till tippen, eftersom de var så fula… så plockade jag ihop några få vackra… Det är ju så med fallfrukt att faller äpplet från ett vinteräppelträd, så överlever det fallet om gräsmattan snarare är mossmatta…

När jag gör äppelkakor, äppeldesserter eller äppelpajer använder jag min inspiration kopplad till gammal vana och vad jag just då är sugen på…

Den här gången räckte äpplena till ett rikligt lager i botten på formen, så därför fick det bli en ganska blöt variant, med mycket äppelsmak… Någon annan gång kanske man i första hand är sugen på det som är RUNT äpplena och då kanske man gör en saftig smet där äpplena är ursäkten för att äta… 🙂

Jag brukar avsiktligt skära äpplena väldigt ojämnt. En del är i stora bitar och andra i små, en del är i hela klyftor medan andra är i skivor. Dessutom brukar jag försöka blanda de olika typer av äpplen vi har i trädgården (fem olika sorter). Resultatet blir en äppelrätt som har en mångfacetterad smak med både syra och sötma och de olika äppelsorternas egenskaper i en salig blandning.

#äppelhack, #asaole

Den här gången täckte jag äpplena med en smuldeg baserad på tre deciliter havregryn och en halv deciliter mjöl samt en halv deciliter kokos, sötad med både råsocker och vanligt socker för smakens skull. Smöret mätte jag inte, men kanske var det 50g? Kanelen strör jag rikligt över äpplena och rör om, innan jag täcker dem med smuldegen. 200grader tycker jag är tillräckligt varmt för att pajen ska få gyllenbrun färg… Man kan förstås äta den som den är, men jag valde en klick gräddfil till!

En så härligt solig dag som idag, valde jag att städa av Tallfiket och fast jag ropade var det inte en enda kotte som ville hjälpa mig! 🙂

I backspegeln noterar jag alltså att en halv dag för mig själv, har jag utan problem gjort slut på! Nu återstår den andra halvan av dagen…

september 3, 2016 av asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

september 2, 2016 av asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.