oktober 18, 2015 av asaole

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System. In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean!

sjukhus_91762714.jpg (380×230)

oktober 13, 2015 av asaole

Etthundrasjuttioförsta åseriet- Polare

Polare! Vi två är polare… Polare! Vad kan va’ coolare?

Ett nummer hämtat från musikalen Spök får sammanfatta känslan jag bar med mig ut från #Göta Lejon igår… Jag såg showen #Lite nu och då tillsammans med en polare… Precis hon och jag såg också Spök, då, för längesedan. Att en vänskap håller över tid är inte självklart, men när så är fallet så har man kanske också många gemensamma minnen, dråpliga situationer och liknande att återkomma till… Att också dela musiksmak eller humor är något alldeles extra! Jag och min polare skrattar åt samma saker och har en stor gemensam skatt av musikupplevelser…

Björn Skifs show igår var därför extra kul att uppleva med just denna polare! Tack #Björn Skifs och tack kära polare!

oktober 10, 2015 av asaole

Etthundrasjuttionde åseriet- Den som spar han har!

Häromdagen hade jag förmånen att träffa både nya och gamla vänner i ett för mig nytt sammanhang. En god vän hörde av sig på försommaren med funderingar på att starta en bokcirkel. Nu är den igång och vi har träffats för första gången. Inte helt oväntat bestämde vi oss för att till nästa gång välja att läsa varsin bok av Henning Mankell.

Den gångna veckans fokus på Henning Mankell i och med hans bortgång har fått mig att inse att jag har läst ganska många av hans böcker och att de flesta av dem skulle skänka läsglädje även vid en omläsning, men mest spännande är det ju att läsa något för första gången. Vid en bokhyllesondering hittade jag fyra ännu olästa, varav en är en Wallanderdeckare. De övriga är nog ungdomsböcker. Min hamstermentalitet i bokvärlden, att alltid köpa böcker i tid och otid, visade sig alltså denna gång vara ett framgångskoncept, eftersom jag inte behövde gå längre än till bokhyllan för att hämta min läsläxa. Med nya glasögon kommer jag ju dessutom att se det jag läser! Lördagen är räddad!

oktober 6, 2015 av asaole

Etthundrasextionionde åseriet- Det vete katten vem det blir!

Jag såg just på Aktuellt att #Eva Beckmans katt tvärsäkert sprang fram och slukade räkorna framför Svetlana Aleksievitjs foto…

Nog hade det väl varit dags att påverka utvecklingen genom att lägga ett tydligt spår av räkor fram till den tallrik där Joyce Carol Oates foto fanns? 😉

Räkor

Nobelpriset i litteratur borde gå till Joyce Carol Oates! Om jag hade motiverat, så hade det blivit så här:

”För engagerande, djuplodande och mångfacetterade skildringar av den amerikanska samtiden”

Joyce Carol Oates headshot

oktober 5, 2015 av asaole

Etthundrasextioåttonde åseriet- Med Italienska skor och Svenska gummistövlar i sällskap av Tea-Bag och Wallander

Det har passerat etthundra #åserier och många andra ämnen för mitt skrivande sedan jag den där dagen hösten 2014 skrev om mitt möte med mannen från Leopard förlag på Bokmässan 2014 i #sextioåttonde åseriet. Han hade berättat för mig om att Henning Mankell hade bestämt sig för och också påbörjat skrivandet av en uppföljare till min favoritbok ”Italienska skor”. På en minut kastades jag den gången alltså från bestörtningen över att Mankell hade cancer, till glädjen över att han valt att skriva ”Svenska gummistövlar”. Man blir vän med Henning Mankells karaktärer och ser dem utan problem för sitt inre öga och det beror på att de är beskrivna som hela personer, som du och jag, inte platta och intetsägande, utan med känslor, egenheter och unika detaljer. Alltså hade jag förstås undrat över hur Fredrik skulle klara sig där ute på ön i sin ensamhet utan både Harriet och Louise…

Jag har svaret, eftersom jag har läst boken.

Genom läsningen av hans böcker blev jag också intresserad av att veta mera om de frågor som Henning Mankell skrivit engagerat om, som t ex flyktingfrågan, det kulturella spänningsfältet i Afrika söder om Sahara, palestiniernas situation i Gaza, den kinesiska nyetableringen i delar av Afrika för att nämna några exempel.

Även detta år var jag på #Bokmässan 2015 och det kom till min kännedom genom ett fint reportage i #GP att Henning Mankell hade valt att inte delta just på grund av sin sjukdom. Det fick mig förstås att återigen ägna en stund av min inre resa på tåget åt hans författarskap, som verkligen har gjort skillnad för mig. Han som först av mig betraktades som enbart deckarförfattare, visade sig vara så mycket mer än det. De många läsupplevelserna har avlöst varandra och även om deckare är beroendeframkallande, så dras jag med förkärlek till de berättelser han skrivit som är något annat än just det.

Mina varmaste tankar går till Henning Mankells nära och kära!

Alla de läsupplevelser jag fått genom hans författarskap har bidragit till att göra mitt liv rikare.

september 24, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjunde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 1

Skrivet den 19/8 2015:

I efterhand vet man sällan hur man tänkte innan…

Jag vet att mina kunskaper om olika saker skulle uppfattas som tillräckliga i många andra situationer. Jag tror att dessa kunskaper tillsammans utgör det som kännetecknar en person som är ”allmänbildad”.

I det här fallet, när det gäller en tävling, så tror jag att jag redan har avverkat det jobbigaste momentet, åtminstone så som jag själv tänker…

I maj deltog jag i en casting i Stockholm. Man skulle under tidspress på tio minuter klara av att besvara 40 frågor med ett korrekt svar, för att därigenom komma i fråga för en eventuell uttagning till Postkodmiljonären. De 40 frågorna var verkligen av vitt skilda slag och skulle präntas ner för hand utan att man hade några svarsalternativ att välja bland. När jag satt där och hade besvarat de 40 frågorna kände jag att mina kunskaper skulle räcka tillräckligt långt för att åtminstone ta mig vidare till nästa steg som var en intervju. Dessutom var jag nöjd med att jag trotsat mina inre nejsägare och gett mig in i det här spektaklet.

Att jag gick vidare var en bonus och att bli följd följd av en kameraman hela tiden var också ganska roligt, även om det hela kändes surrealistiskt. När de 25 personer som gått vidare hade ropats upp och det stod klart att endast två av dem var kvinnor kände jag för första gången att det var speciellt att vara en av dem, med tanke på att flera hundra människor hade köat utanför ingången till Eyeworks lokaler.

Jag bestämde mig för, medan jag strosade genom ett soligt Stockholm i kvällsljus, att jag skulle unna mig något udda denna sommar. Jag bestämde mig för att besöka muséer, utställningar och andra kulturella evenemang och låta mina tankar resa i tid och rum, mer än annars. Jag bestämde mig även för att repetera en del av de gamla papegojkunskaperna vi alla har samlat på oss under skoltiden.

När sommarlovet började hade jag samlat på mig olika böcker, texter och googlesidor att läsa och sedan reste jag en vecka i början av sommarlovet på egen hand till Stockholm för en museibesöksorige jag nog aldrig kommer att orka upprepa igen… Sammantaget, med facit i hand, så här långt (19/8) så tänker jag att jag har lärt mig mycket och att mina nya kunskaper dessutom är av sådan art att jag kommer att ha stor glädje av dem även efter denna TV-inspelning.

Efter inspelningen av den första delen av Postkodmiljonären:

http://www.tv4.se/postkodmiljon%C3%A4ren

så tänkte jag så här när jag kom ut ur studion:

”Nu har jag 150 000kr och jag har bränt alla mina livlinor i programmet, men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv och att jag kan en hel del som jag inte trodde att jag kunde”

Efter den sista inspelningen, den som ännu inte sänts, har jag lärt mig ännu mer om mig själv! Nu vet jag att kunskap är lätt att bära och att det för min del har varit allra mest intressant att delta i min egen inre kunskapsprocess under tiden från maj och framåt. Till alla mina vuxna elever som ibland tvekar om lärande i allmänhet och lärande när man inte längre är purung, så kan jag ärligt säga att man lär sig saker lätt som en plätt bara man använder de metoder som passar en själv.

Deltagandet i Postkodmiljonären har berikat mig med insikter om vem jag egentligen är och vilken som är min egen inre gräns. Det har också gett mig en tro på kunskapen som problemlösare på ett mer generellt plan. Sir Francis Bacon sa redan på 1600-talet att ”Kunskap är makt”

Kunskap är för min del åtminstone en alldeles utmärkt livlina för mig i just mitt liv. Att veta att något förhåller sig på ett visst sätt är väldigt belönande för själen. Att på samma sätt känna sin inre gräns och veta när man inte kan något, skänker också ett visst mått av tillfredsställelse. Dessutom kan man ju åtgärda just det senare problemet genom att lära sig det man ännu inte kunde!

Läs om mitt deltagande i Vem Vet Mest?

september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

juli 21, 2015 av asaole

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

juli 13, 2015 av asaole

Etthundrasextiofjärde åseriet- Yrkesskicklighet och helhetssyn

Hur behåller vi det yrkeskunnande som kommer med varierade arbetsuppgifter och ständiga utmaningar? Hur finner vi arbetsglädje i yrket, oavsett om det är ett akademiskt yrke eller ett hantverksyrke? Jag tror att variation är en nyckel. En annan kan vara att vi tillåts vara experter i vårt gebit och en tredje är att vi utmanas i yrkesrollen. Men när utmaningen blir att byta yrkesroll med någon helt annan yrkesgrupp, så blir resultatet ofta en lägre kvalitet.

I en annan blogg jag skriver, Tanten i kanten, har jag försökt illustrera hur det kan vara om en persons potential inom yrket inte tas tillvara, utan stängs in i yttre ramar, som tid eller rutiner. Jag har också visat hur ett lösningsinriktat förhållningssätt sparar tid och onödiga problem. Här kopplar jag ihop det aktuella blogginlägget med mitt eget yrke och vill du först läsa vad jag skrivit där, så kan du följa länken:

http://www.tantenikanten.se/tanteri-tio-he…-snuttifiering/

Med alltför många patienter per dag, förväntas en läkare inte enbart utöva sin skicklighet i läkaryrket, utan dessutom ska vederbörande hantera datasystem och författa journalanteckningar och administrera en hel del som skulle kunna utföras av någon annan. Denna andra expert i sitt gebit, en medicinskt kunnig sekreterare, ger indirekt läkaren tid att i högre utsträckning samtala med patienten om de bakomliggande faktorer som är orsaken till patientens ohälsa. På så sätt ökar också möjligheten till patientens tillfrisknande som jag ser det. Det blir en mer effektiv sjukvård, både för att patienten snabbare får adekvat hjälp, men också för att läkaren får ägna sig åt sin starka sida, att hantera patienters hälsa. Det finns väldigt många paralleller mellan yrkespersonen läkare och yrkespersonen lärare, speciellt om vi väljer att jämföra historiskt.

Men förresten… Är det egentligen så viktigt med utbildning då? Äh! Det spelar väl ingen roll! Man undrar faktiskt hur det är tänkt inför hösten för lärares del! Den första juli i år 2015, trädde nya betygs- och bedömningsregler igenom. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lararlegitimation-1.174747

Den fackliga tidningen Lärarnas Tidning publicerade ett reportage om vad detta kan tänkas innebära för skolan, mer konkret:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/betygshjalp-blir-ny-arbetsborda

Det innebär alltså att den utbildade/behöriga läraren med legitimation i det aktuella ämnet, ska titta på medan den outbildade kollegan, som saknar legitimation undervisar… Vore det inte bättre om den förstnämnda undervisar om hen ändå ska sätta betyg i den aktuella gruppen? På det sättet finns kontrollen över kunskapsmålen och kvaliteten hos den som innehar legitimationen, erfarenheten och kunskapen, i stället för hos den som kommer från busshållplatsen.

Lärarförbundet ”kräver att det anslås tillräckligt med tid för medbedömningen”. Jag har inte bestämt mig för om det är spännande eller skrämmande att se hur det blir med den saken! Den som får denna extra arbetsuppgift ska gå ut ur sitt eget klassrum för att bedöma arbetskamratens elever…medan arbetskamraten arbetar… Det tar tid, bort ifrån eleverna i den utbildade lärarens grupp/er.

Tänk om det vore på vårdcentralen? Skulle verkligen Socialstyrelsen föreslå att den outbildade (jag eller någon annan från ”väntrummet”) genomför en omfattande operation, medan aktuell ansvarig läkare ”tittar på” för att sedan ägna sig åt det viktiga journalskrivandet? Jag måste få säga som Oldsberg:

Vart är vi på väg?

maj 10, 2015 av asaole

Etthundrasextioandra åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä. Vi jobbar med detta fortlöpande förstås, men just imorgon ska vi göra ett mera genomgripande nedslag och låta hela dagen handla om just uttal och intonation. Jag ser fram emot det. Det brukar verkligen vara roligt.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade häromdagen genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.