november 3, 2016 av asaole

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
// //

oktober 28, 2016 av asaole

Trehundranittiosjätte åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset i Skrävsta fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Varje höst när jag går i prasslande lönnlöv minns jag min barndoms lönnlövssamling och det ljud löven frambringar när man leker häst och springer genom löven!

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

augusti 11, 2016 av asaole

Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill… Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

augusti 7, 2016 av asaole

Trehundratrettiotredje åseriet- Första skoldagen, då och nu…

Min allra första skoldag år 1974, så gick jag i Tunaskolans provisorium… Tunaskolan hade provisoriskt/”tillfälligt” utökats med två källarlokaler och ”provisoriet” kom för min del att bli synonymt med ”skolan”. Vi var tjugosex barn i min klass och ungefär hälften av barnen var invandrare från olika länder. De flesta andra barn hade gått i lekis i Tuna och kände varandra, men jag hade gått på dagis i Storvreten, så för mig fanns bara dagmammans dotter bland de barn jag kände innan… Varje morgon gick vi från Nackdala till Provisoriet. Det var bara jag och dagmammans dotter som gick tillsammans, inga vuxna. Att vi skulle gå och inte bli skjutsade i bil var en självklarhet.

Vi passerade höghusen och borgarna i Tuna och det lilla torget dit jag och lillebror brukade gå på lördagarna för att köpa namme för den enkrona som var min dåvarande veckopeng. I kiosken fanns kanske tjugo olika sorters godis och man pekade på de olika sorterna och sa hur många av varje man ville ha. Bitarna såldes till styckepris och ville man ha många, så fick man hålla sig till dem som kostade fem öre styck. Det fanns salmiakgrodor för tio öre styck och surisar som kostade fem öre styck. Bland kolorna fanns både femöres kolor som pappa VARJE gång kommenterade med att priset var detsamma, men kolorna hade krympt sedan han var barn…och så fanns det större kolor med chokladöverdrag, som förstås var så pass dyra som tjugo öre styck… Jag minns att min strategi handlade om antalet… Jag ville ha MÅNGA bitar, inte stora… Men som sagt…på vardagarna passerade vi bara förbi det där torget och fick sukta efter godis bäst vi ville för självklart gällde regeln om lördagsgodis utan avsteg…och jag läste sagan om Karius och Baktus på kvällarna…

I skolan minns jag att bokstavsinlärningen hade en viss tågordning, så att de enklare bokstäverna skulle introduceras först, följda av de allt svårare… Samtidigt hade någon klok pedagog långt tidigare också tänkt ut vilka enklare ord man kunde bilda av de få bokstäver som eleverna lärde sig i början. Övningsbladen var blåstenciler som luktade gott men smakade illa… Jag smakade och därför vet jag det… 🙂 Jag minns mycket ifrån de där första dagarna i skolan trots att det är över fyrtio år sedan. Jag tror att det beror på att det var pirrigt och nervöst. Dessutom hade många vuxna pratat om skolstarten innan och på det sättet visat hur viktigt det var…

Än idag så tycker jag att det ÄR viktigt med skolstart, både barnens och min egen. Det är mycket jag tänker att jag ska hinna med ”innan skolstart”, som om det var en nödvändighet att det ska ske före detta datum. Nuförtiden är det olika former av beting som jag gett mig själv över sommarlovet, men när jag var yngre så var det ofta olika typer av upplevelser. Att uppleva är viktigt nu också, men på ett annat sätt. Som lärare vill jag samla på mig positiva upplevelser av varierande karaktär helt enkelt för att jag behöver energi inför det långa skolåret. Speciellt i slutet av höstterminen brukar jag behöva minnas tillbaka och unna mig en stunds dagdrömmeri i syfte att hämta kraft inför stundande betygsättning.

Höstterminens första dag för mig som lärare är inte lika dramatisk som den var för mig som elev när jag var barn. Dagen kan beskrivas som ett kärt återseende av vänner och arbetskamrater och brukar innehålla mycket information om sådant som är nytt. Erfarenhetsmässigt vet jag att det jag lämnat vid vårterminens slut kan kännas oerhört avlägset denna första dag på jobbet. Jag ser det som ett gott tecken. Det tyder på att jag har släppt alla tankar på jobbet under min ledighet. Samtidigt vet jag också att om jag bara intar platsen vid mitt skrivbord på jobbet, så faller bitarna på plats väldigt snabbt och innan man vet ordet av har terminen börjat även i huvudet. Då kommer det lilla bakslag jag redan vet att jag kommer att drabbas av… Det är då man minns att man har 194 dagar kvar till nästa sommarlov…

Men… Det ska bli kul att vara med eleverna i deras lärande alla dessa dagar! 🙂

augusti 5, 2016 av asaole

Three Hundred and Thirty-Second Asic- They are all ambassadors for Sweden

Among other things I brought with me on my trip to the USA this summer, was a book written in English, but by a Swedish man who now lives in the USA. My American friend has read the book and thought I would be interested. According to the American friend the book helps him understand the Swedes… 🙂

Med en bok skriven på engelska, men av en utvandrad svensk, inledde jag min resa till USA denna sommar. Jag blev tipsad om boken av min amerikanske vän som har läst den i syfte att förstå ”svenskarna”… Nu när jag läser boken, förstår jag hur han menade! 🙂

Boken ”Swede among the rednecks” av Ulf Kirchdorfer, består av en samling kortare betraktelser i skärningspunkten mellan det svenska och det amerikanska, ofta med avstamp i en kulturell företeelse i någondera länderna. För mig som bor i Dalarna var det till exempel underhållande att läsa texten Chucky vs the Dala Horse. För min egen del har jag skrivit en kortare text en gång som i stället jämförde Tomten med Grinchen. Utan att dra några långtgående slutsatser om likheter och skillnader i skrivande för övrigt, så kan jag se att bokens författare och jag hittar samma spänningsfält mellan det amerikanska och det svenska att skriva om och det var säkert också det som min amerikanske vän hade noterat när han dels har lyssnat på mig, dels har läst ovanstående bok. För alla som har det ena benet i Sverige och det andra i USA, men också för alla dem som gärna läser texter som förklarar svenska företeelser, men på engelska, kan jag varmt rekommendera Swede among the rednecks.

The book ”Swede among the rednecks” by Ulf Kirchdorfer can be described as a collection of short stories with the Swedish-American as a starting point. I found the book entertaining and interesting since many of the cultural differences described were things I have experienced myself. One text I wrote a couple of years ago, compares the Swedish tradition with a gnome called Tomten with the American traditional book and movie about the Grinch. If you like to read my rext, please follow the link.

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

Det finns förstås en massa svenskar som är populära i USA för sina bedrifter inom film, musik eller datavärlden. Så är det dels med personer som Greta Garbo, Ingmar Bergman och Ingrid Bergman, men även musikunder som Max Martin som producerat musik för storheter som Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys med flera eller kanske datavärldens megastar Pewdiepie som med sin YouTube-kanal passerat flera miljarder visningar och när jag var på besök i en skola i New Jersey hösten 2014, så kände alla barnen i skolan till Pewdiepie och dessutom visste de att han var just svensk. Inte alla elever visste dock var landet Sverige ligger…

There are many people from Sweden who are famous in the USA for different reasons. Some of them have been famous ”forever” and younger Americans may not even know they are of Swedish origin. I think of actors and directors like Greta Garbo, Ingmar Bergman and Ingrid Bergman for instance. Others may be well-known in the USA and still some older Swedes back in Sweden may be ignorant of their existence… Pewdiepie is among the latter and so is also Max Martin. If you are interested in music, you would know who Max Martin is, since he has produced a lot of music for artists like Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys and others. If you are a gamer and enjoy YouTubers or other gamers you may know Pediepie, too. When I visited a school in New Jersey in 2014 all the kids knew about Pewdiepie and his Swedish origin, but not all of them knew where in the world Sweden is.

Zara Larsson är en annan ambassadör för landet Sverige och hennes låt Lush Life har spridits över världen, liksom övrig musik hon producerat. Zara Larsson is another young Swedish artist with an international career. In the American talkshow ”Ellen” she performed Lush Life and it was a true success.

https://open.spotify.com/track/0VzzzYWjBWofMsSB77pDo4

I can’t help noticing that sometimes actors I assume are famous ”over there” are less famous than their SONS… 🙂 That is typical for Stellan Skarsgård and his son Alexander Skarsgård… Surely many know of both actors, but it was obvious to me last time I talked about actors, that Alexander Skarsgård seems to be more popular than Stellan Skarsgård…

Med den nya Tarzanfilmen där Alexander Skarsgård har huvudrollen, får nog Stellan se sig besegrad på bioduken inom kort… 🙂 Det finns många andra som också är kända både för att de är svenskar och för att de ägnar sig åt något som gör dem kända. Alla dessa personer är på ett eller annat sätt samtidigt ambassadörer för Sverige.

Of course there are others who, just like the persons I have mentioned here are Swedish with a career in the USA. They all serve as unappointed ambassadors for Sweden, like it or not…

juli 22, 2016 av asaole

Trehundratjugotredje åseriet- Höga kusten har stulit en plats i mitt hjärta!

Höga kusten är så mycket bättre än jag kunde tro…

Och det står helt klart för mig att väldigt många andra, precis som jag, väljer att semestra just här. Det vore att överdriva att säga att det är ”fullt” med folk, men faktum är att det överallt är människor som precis som jag vill uppleva, upptäcka, förstå och förundras…

Vi kör före, efter och om, husbilar och husvagnar och ett stort antal motorcyklar på vår väg dit. Vi hinner ikapp vandrare och cyklister och vi noterar så snart vi ser havet, att därute finns de som föredrar kanoter, segelbåtar och motorbåtar för att hitta sina mentala påfyllningshamnar i semestertider…

Vid varje rastplats finns många fler turister än vi själva och de verkar alla vara lika betagna av den omkringliggande naturen, som bara ÄR där… I all sin naturlighet ligger där rad på rad av vackra havsvikar, höga bergknallar och emellan dem små eller stora, men alltid lika genomtänkta bropassager. Småvägarna är ibland asfalterade, men lika ofta är det grusvägar som löper mellan rader av postlådor och åkrar med alltför tvär lutning för att vara mänsklig för dem som en gång anlade dem… Stenrösen och stengärdsgårdar vid sidan av vägen eller som kant runt åkerlapparna visar på den där stora envisheten som tillhör dem som flera generationer före oss ville tämja även de marker som var fulla av sten… Att ta sig fram är enkelt, även om vägarna ibland följer bergskanter eller går rakt över mindre kullar i tvära stigningar, som förstås avslutas med en lång utförsbacke. Jag tänker på motluten och är glad att jag kör bil, men här och där passerar vi envisa cyklister som växlat ned till ettan och knogar uppåt eller som gett upp och går bredvid sin överlastade cykel med vattenflaskan i ena handen. En bergknalle sticker ut bland alla de andra som den som man bör bestiga… Skuleberget… Jag har hört att det är tvärt… att man kan få svindel och att det finns olika sätt att bestiga dess topp… Man kan klättra, gå eller åka linbana…

Jag beundrar alla dem som likt gaseller eller stengetter halvspringer till synes oberörda uppför detta berg!

Hmmmm… Linbana verkar ju mest säkert… eller? När jag väl sitter där är jag inte lika säker på den saken 🙂

Väl däruppe glömmer man hur det ilade i magen när stålvajern i linbanan gungade… Havet! Man ser ända till världens ände och det är oändligt betagande, svårt att sätta ord på! Att denna bergstopp har rest sig ur havet efter att ha varit nedtryckt av inlandsisen är fantastiskt att tänka sig! Det visar hur kort mitt eget liv är i förhållande till jordens…

Vill man, så kan man få reda på alla upptänkliga detaljer om Skuleberget från ett geologiskt perspektiv. Detta gör man smidigast genom att besöka Naturum vid bergets fot, men även uppe på berget finns informationstavlor.

Stenar, grus och sand präglar denna resa! Vid Norrfällsviken hittar vi klapperstensfält… Där får man tänka sig för var man sätter fötterna… Inte alls långt därifrån, finns inte ett spår av dessa stenar. I stället får jag sand i sandalen… Tallar! 🙂 Inte är de så ståtliga som hemma, men det måste ju ändå vara havets fel! Martallar… envisa och ihärdiga står de här och kämpar i motvinden även i novembermörkret… Norrfällsviken visar upp sin fiskehistoria genom äldre redskap och finurliga upphängningsanordningar för fiskenät bland annat. Men man kan också besöka ett museum eller äta lokalt anrättade fiskrätter i en liten restaurang.

Därinne ligger en uppstoppad säl på en hylla och atmosfären andas anpassad turistmiljö…och jag är turist…så jag tittar mig nyfiket omkring...

En bit ut från fastlandet ligger den för surströmmingen så berömda Ulvön…

Med Kusttrafik eller något annat fartyg är man snart där! På båten hinner man med att uppleva både havet och kusten innan man går av på Ulvön. Efter en buffé på Ulvö Hotell är vi redo att se oss omkring. Det lilla fiskeläget gästas av många turister denna soliga dag. Några kom tillsammans med oss, medan andra hade åkt med snabbare taxibåtar eller i egna båtar av olika karaktär. Jag är nog landkrabba, för jag är glad att slippa segla på egen hand… Det passar mig att åka passagerarbåt till en plats som Ulvön! Allt går i fiskens tecken… Man äter sill och strömming på hotellet och man kan köpa sik och surströmming om man vill och faktum är att man här och där även hittar lite strömmingsinspirerade platser där man kan vila benen också… I nitton år hade Högakustenbron funnits utan att jag hade passerat över den… Men häromdagen skedde det! I anslutning till bron finns en typisk turistfälla med alla ingredienser… Där finns förutom väl tilltagen parkeringsplats och campingbord nära en informationstavla, även ett helt hotell för den som inte endast är förbipasserande. I hotellets ena ände kan man slå sig ner på en fällstol i ett litet mörkt rum för att se en förvånansvärt repig film från brons tillblivelse… Repigheten är snart glömd när speakern Hans Villius börjar prata om brobygget och dess unika miljötänk. Det är något med Hans Villius röst som gör att jag alltid blir intresserad. Vid millennieskiftet gjordes en intressant TV-serie, om människors liv, arbete och villkor och om hur det nya Sverige växte fram. Man tittade tillbaka ända till år 1900 och speakern var även då Hans Villius. Hans sätt att förmedla kunskap var för mig personligen förknippad med stor kunskap om svunna tider. Högakustenbrons tillkomst visar sig i den repiga filmen vara en intressant historia… där många inblandade aktörer var och en spelat stor roll för slutprodukten, den färdiga bron.

Man har tagit hänsyn till miljön i byggandet av bron… Men inte bara på så vis att man värnat om att inte skräpa ner eller förstöra, utan också från ett estetiskt perspektiv. Man vill att miljön ska ge ett genuint och orört intryck i efterhand och vägar och broar ska införlivas i det omkringliggande landskapet. I slänten längs vägen sår man med ängsblommor och de schaktmassor som frigörs återanvänds i byggandet av andra konstruktioner i Högakustenbrons närhet. Föredömligt!

Men för rättvisans skull beger vi oss också till Sandöbron för att förstå hur det var förut… Det visar sig att Sandöbron uppfördes strax före och under Andra Världskriget. Mitt på bron är det rejält blåsigt och kallt trots att det är mitt i sommaren. Det hade varit skönt att gå in och värma sig på kondis…men det fick vi spara till en annan gång…

Därifrån via det kvällstysta Lunde, där så mycket stod på spel år 1931 väljer vi en oansenlig väg förbi den gamla nedlagda torrdockan vid Gustavsvik. Allt ser ut som den sista arbetsdagen på varvet, tänker jag mig…

Innan vi återigen beger oss mot en annan del av Sverige, har vi blivit tipsade om två platser man inte kan missa… Efteråt förstår vi varför…

Rotsidan…är en lång strand som består av vackert mejslade stenhällar av diabas… Men det är inte en stenhuggare som har varit framme utan naturen själv. Redan när vi kommer dit är det människor där, säkert tio femton stycken. Typiskt! Vi som gärna hade varit själva på denna oändligt vackra plats…

När vi till slut sliter oss och beger oss till bilen, inser vi att vi hade tur som endast delade Rotsidan med ett femtontal andra, för vi möter människor och hundar i en strid ström som till fots kånkar både solstolar och tunga frysväskor, nja, inte hundarna. De går med stora steg framåt och verkligen drar i kopplet, som om de mycket väl vet hur kul det är när man kommer fram…

En av dem vi möter kommer med en lastad PIRRA… När vi har satt oss i bilen och åker vidare möter vi en hel bilkö, trots att det är mitt ute i tomma intet vi befinner oss… SÅ fint är det på Rotsidan och SÅ stark är dess dragningskraft en solig dag i juli! 🙂

Vi stannar till vid Mannaminne och inser att också detta är en pärla vid världens ände! När man inte har varit på en plats förut, så kan det ju vara så att man länge har närt en dröm om att komma dit… För mig var det så att jag faktiskt inte ens hade kunskap om att Mannaminne finns. Efteråt är känslan det omvända… Nog har jag väl ändå alltid vetat att Mannaminne finns? Det är en plats som ÄR… Den har alltid varit, kommer alltid att vara, den ÄR…

Det är som en hembygdsgård…Nej…sudda… Det är som ett konstgalleri… Nej…sudda… Det är som Skansen… Äh! SUDDA! Det är som en plats där allt möjligt får plats. Ja! SÅ är det. Det är en plats där två människors fantasi varit utgångspunkten och sedan har det byggts på och ut och om i en fantastisk blandning som andas värme, kreativitet och medmänsklighet. Samtidigt har hela platsen en historisk förankring en upplysande atmosfär och ett stort mått av harmoni…

I den karta/informationsbroschyr man får vid entrén berättar konstnärerna och grundarna själva om sitt livsverk och hur de de inspirerats av många olika platser och människor till att skapa detta nordliga ”Österlen”.

Vi var på väg hem… Vi var turister på resande fot och vi var ändå kvar ganska länge och tittade in i den ena byggnaden efter den andra… Här och där kunde man spela på ett instrument, titta in bakom ett draperi eller kanske prata med en utställare som just nu hade med sig sina konsthantverk till försäljning… Däremellan gick man bland byggnaderna och tänkte… Att tänka är livet! TÄNK!!!

Kanske fick jag min kraft ifrån den goda lunch jag först åt i Värdshuset? Kalventrecôte med rotsaker… Mums! Med mig hem hade jag etiopiskt kaffe som jag köpt i kafferosteriet… och många tankar och idéer! Det har varit en resa i tid och rum i en miljö som är inbjudande vacker! I flera dagar har vi njutit av vad naturen själv har att erbjuda… Det är naturupplevelserna som varit i centrum för vårt intresse största delen av tiden. Ekoturism? Ja, i alla fall en dimension av detta…

Har man upplevt Höga kusten vill man komma tillbaka… Så tänker jag när jag återigen styr över Högakustenbron tillbaka till det som är min hembygd… TÄNK att bo här jämt! Ser man skönheten då? Det vet endast du som bor vid Höga kusten! Tack för att jag fick titta förbi! ❤

juli 17, 2016 av asaole

Trehundratjugoandra åseriet- Högakustenbron vs Golden Gate

I nitton år har Högakustenbron funnits utan att jag passerat över den… Men imorgon är det dags! Det är något jag ser fram emot. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att broar varit spännande byggnadsverk. Som liten passerade jag Södertäljebron, den som nu riskerar rivning på grund av sprickor efter olika kollisioner och andra tillbud. Att sitta där i vår Fiat 132 och vänta på att bron skulle öppnas för fartyg var spännande. Även att passera flottbron i Stora Skedvi var spännande, eftersom den gungade under bilen och brädorna blev blöta av vattnet i Dalälven om bilen var för tung… och många gånger har jag undrat varför man valde att riva den, i stället för att renovera den, så som man gjort i Gagnef.

1977 åkte min familj till Västkusten för en vecka i Hunnebostrand. Vi åkte över Tjörnbron… För mig kändes denna händelse som ”nyss” den dag 1980 då bron faktiskt rasade och människor åkte över dess kant och dog i det mörka vattnet den där januarinatten. Något år dessföre hade familjen i stället semestrat på Ostkusten och då passerade vi den relativt nybyggda Ölandsbron.

Den kortaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Det tänker jag ofta på om jag passerar en bro, för just där, på den plats där man valt att placera bron har man tidigare varit tvungen att ta sig fram med båt eller helt enkelt resa en lång omväg om det är en bro mellan två platser på fastlandet. Människor på öar har lång vana av närheten till vatten och verkar ha hanterat sin situation på ön på väldigt kreativa sätt. Världen över är också många broar viktiga som förbindelselänkar mellan nationer men också strategiska punkter när man inte längre önskar kontakt med den närliggande landsändan eller nationen på andra sidan bron. Så har det till exempel varit häromdagen i Turkiet, när bron över Bosporen stängdes och så har det varit i andra konflikter mellan folkgrupper.

Som förbindelselänk är bron viktig också på det symboliska planet.

Man pratar om att ”bygga broar” mellan människor och menar att man vill skapa gemenskap, förenas inom olika områden som är mer abstrakta än just den faktiska konstruktionen… Inom mitt yrke som lärare i svenska som andraspråk händer det att jag använder bron som metafor för att förklara hur förmågan att förstå och tala ett lands språk bidrar till att bygga broar mellan kulturer. Men många broar kan säkert också kopplas till ytterligare mystik och symbolik genom sin blotta existens. Så känns det med Golden Gate, som jag körde över häromveckan. Redan namnet på bron antyder att den är speciell… Golden gate… Den gyllene grinden eller porten… Porten till guldets land, San Francisco… När man kommer från norr in i staden San Francisco ser man hela staden utbredd framför sig om det är en klar dag…men ofta är det dimmigt, vilket ju bidrar till att behålla den mystik som bron är så känd för. Här nedan är en bild från söder… Det längsta brospannet är 1280 meter, höjden är 227 meter och i sin helhet är bron 2737 meter. Den sida av bron som vetter mot staden och öarna Alcatraz och Angel Island har försetts med en gång- och cykelbana som används mycket frekvent av cyklande och inlinesåkande turister, parallellt med promenerande. Sedan bron byggdes 1933 har den varit med i ett oändligt antal filmer och det sägs att den ständigt underhålls för att se fräsch ut.

Golden Gate, San Francisco

Eftersom vi under vår USA-resa passerade ett stort antal broar har jag anledning att tro att det stämmer… Andra broar var nämligen betydligt rostigare och gav ett mer slitet intryck, trots att flera av dem var betydligt yngre än just Golden Gate. Det som känns spännande så här dagen före min överfart över Ångermanälven, är att Högakustenbron precis som Golden Gate är en så kallad hängbro. Den är sextio år yngre än Golden Gate, har en höjd på 180 meter och dess längd är 1867 meter. Den känns som en ytterst värdig lillasyster och det ska bli intressant att så nära i tid kunna göra jämförelser mellan de båda broarna. Bäst av allt är att ingen av dem behöver gå segrande ur min jämförelse! Jag kommer även i framtiden att fascineras av broar och hur de tjänar som länkar mellan platser och människor.

Paul Simon och Art Garfunkel hade inte spelat ihop på ett tag, när de övertalades att den 19 september 1981 tillsammans göra en gratiskonsert vars intäkter skulle gå till miljön i New York City. Resultatet blev en konsert som besöktes av en oerhört stor publikskara i Central Park och albumet är ett av de bästa jag någonsin lyssnat på. Gör en sökning på Spotify eller iTunes för att lyssna på just den versionen av Bridge Over Troubled Water!

Källa för faktauppgifter i detta åseri: Wikipedia

juni 14, 2016 av asaole

Tvåhundranittiofjärde åseriet- Sommarlovet som läslov, ett sätt att komma ikapp!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

Det är verkligen längesedan jag blev bokslukare… Litteraturen var inte speciellt djuplodande i början och dessutom hade jag någon slags tävling mot mig själv. Jag antecknade böckernas titlar i min dagbok, en sådan där dagbok med ett litet lås, som var väldigt enkelt att dyrka upp med ett gem…och tur var väl DET, eftersom nyckeln var så liten och så lätt att tappa bort…

Innan jag gav upp och fortsatte vidare mot Allersböckerna och annan kiosklitteratur hade jag enligt de där anteckningarna i den lättuppdyrkade dagboken läst 39 Kittyböcker. Det är märkligt hur länge man orkar med att läsa en bok där man redan på första sidan får veta vem som är skurken och vem som är den goda… 🙂

Det fanns en period i tonåren då jag för längesedan hade slutat med den så kallade ”slukarlitteraturen” men ÄNDÅ läste böcker på ett sätt som ändå måste anses passa in i samma typ av bokslukande… Jag läste ”systematiskt”. Det kunde till exempel yttra sig i att jag läste en viss författares böcker så länge jag orkade, t ex Björn-Erik Höijers självbiografiska serie om Martin, eller Åke Wassings liknande självbiografi som börjar med Dödgrävarens pojke, eller Linnéa Fjällstedts böcker Hungerpesten och Missgärningen. Jag lånade alla böcker jag kom över, både på biblioteket och av vänner och släktingar. Därför läste jag till exempel Bernhard Nordhs ”I Marsfjällets skugga” för att den råkade stå i farfars bokhylla när vi var där på besök… Att snara en ripa…lärde jag mig att ”förstå” genom den boken…men också hur kallt det kunde vara i Västerbotten på vintern och hur utsatt livet var för en fattig barnfamilj i ett litet pörte. Böckerna blev en del av mitt liv och det har aldrig varit betungande att vara en läsande person. Det har i stället varit en ständig källa till både kunskap och glädje, något jag vet att jag delar med andra läsande personer. Man blir allmänbildad och får god språkförståelse.

På somrarna läser jag mer än under terminstid. Dels läser jag populärvetenskap, som t ex En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, dels läser jag romaner. När jag läser lever jag mig in i boken och kan gå och fundera på hur det är för karaktärerna i boken och även bli nyfiken på de platser som en viss bok skildrar. Jag tar i så fall reda på fakta, lär mig med både om platsen och om författaren… Jag är nog en kunskapstörstande människa… Jag tycker OM att kunna och veta saker… Det är intressant och ger mig mycket!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

juni 10, 2016 av asaole

Tvåhundraåttionionde åseriet- Sjungom Studentens lyckliga dag!

1986 när jag tog studenten var studentskrivningarna redan sedan länge avskaffade och nuförtiden kan det tänkas att till och med minnet av dessa skrivningar är på väg att blekna också… De sista som faktiskt skrev sina avslutande prov med en övervakare som kallades censor gjorde det för så länge sedan som 1964 (Språk och folkminnen) . Då var jag ännu inte född. Ändå träffar man äldre människor som berättar om hur pinsamt det var för de klasskamrater som faktiskt inte klarade av att passera gränsen för godkänt och därmed inte heller kunde hämta ut sin studentexamen och springa ut med de andra på den stora dagen. Hursomhelst så minns jag den där dagen som en av de allra ”friaste” och ”skönaste” jag kan tänka mig. Bakom mig hade jag tre års studier och framför mig hade jag ett helt liv av möjligheter. NU började livet, resonerade jag… Dessutom hade jag fått fast tillsvidareanställning i statens tjänst… som lokalvårdare på Postverket i huvudstaden, nämligen. Kanske hade jag inte tänkt jobba där till min pensionering, men mina morföräldrar gladde sig enormt åt att jag nu hade mitt ”på det torra” för i statens tjänst kunde man alltid vara trygg…

Vi hade tränat på studentsången så att vi kunde den utantill och vår lärare i svenska hade dessutom noggrant förklarat att det faktiskt inte var någon felstavning med ”sjungom”, utan en äldre imperativform som snarare betyder ”låt oss sjunga”…

Ungdomar som avslutade sin gymnasieutbildning och ”tog studenten” oavsett valör i betyget fick då som nu gemensamt med sina klasskamrater åka studentflak genom stadens gator sjungande både studentsången och ”för vi har tagit studenten…”. Det nuvarande sättet att fira är inkluderande på så sätt att ingen frågar om man klarat kurserna med godkänt eller inte. Man får vara med och fira i alla fall. I Falun där jag tog studenten var det på den tiden brukligt att studentflaken slutligen hamnade på Stora Torget mitt i staden och därifrån hämtades man av vänner eller släktingar för att få skjuts hem i något mer eller mindre flashigt fordon. Mitt fordon var i första hand ett ROLIGT fordon, eftersom min pappa kom cyklande för att hämta mig på tandemcykel… Vi kunde smidigt navigera oss förbi den omfattande bilkön och åka hem och fira…

#Student på tandem

Väl hemma skulle jag hissas! När jag ser bilden, minns jag ännu hur otippat det var att bli upplyft och hur det pirrade i magen. Samtidigt slår det mig att det nog är just 30 år sedan jag upplevde att någon hissades… Kanske är det en hyllningstradition man har slutat med?

När min bror tre år senare skulle ta studenten fanns minnet av mitt firande förstås kvar i bekantskapskretsen, så han fick höra frågor som ”Ska du också cykla hem, eller?” men i stället för tandemcykeln, fick han åka i ett ganska roligt fordon som han själv tillsammans med morfar hade byggt ihop. Å ena sidan kan man säga att det var en trehjuling och å andra sidan kan man hävda att det var en motorsågsbil… Den hade inga växlar och gick väldigt fort och var säkert inte helt laglig… men dels är det säkert preskriberat nu, dels är det ett roligt minne från en dag man minns långt senare.