Efter vägen till Los Angeles
Mjuka kullar nära Los Angeles
Det har alltid roat mig att köra bil. Därför är det roligt att göra det under andra omständigheter än hemma på Högberget. Under de senaste dagarna har rutten varit en ny och ovan och därför har jag delat uppmärksamheten på trafiken med intresset för vad det är vi ser på sidan av vägen. Dessutom har jag roat mig med att byta radiostation ungefär en gång i kvarten. Igår när vi passerade stranden med sjöelefanterna strax innan San Simeon, råkade vi pricka in en radiostation där Paul Simon och Art Garfunkel sjöng American Tune. Det var den version som är från deras gratiskonsert i Central Park i slutet av sjuttiotalet och därför sjöng jag och skrålade medan jag körde… Familjen var kanske inte lika imponerad…men strax därefter blev det allsång, för då kom en låt som döttrarna gärna lyssnade på för några år sedan… med Miley Cyrus…hon som då gick mig på nerverna i skepnad av Hanna Montana…
Innan vi började resan från San Francisco för några dagar sedan, hade jag en felaktig bild av Kaliforniens kustland. Det har varit lärorikt för mig att köra bil här. Det är så mycket som jag inte hade klart för mig. Dels trodde jag att kustlinjen skulle vara lägre och inte ha så djupa vikar, dels trodde jag att bergen skulle vara lägre. Men förutom det så hade jag inte lyckats speciellt väl med att föreställa mig naturtypen heller… Jag tror att man utgår ifrån det som är känt för en. Så gjorde dalmålarna för ett antal hundra år sedan när de målade hur det såg ut i det heliga landet och så oreflekterat får jag medge att också jag har hanterat denna stats geografi…
Hur ser det då ut? Nu när det är extremt torrt i Kalifornien kom jag på mig själv med att jämföra med Afrikas savanner… Jag har en kär vän som varit i Tanzania. Hon har visat bilder därifrån…och tro det eller ej, men utanför Hearst Castle såg vi sebror som betade på ”savannen” igår. Annars får man ju säga att det liknar Isle of Skye, där jag och maken bilade 1995… eller kanske Norge med alla sina fjordar och vindlande vägar som går med bergväggen på ena sidan och den djupa ravinen på den andra. Det är nära mellan de höga kullarna och den blå himlen ovanför och det är tomt…alldeles tomt… inte en kotte… och just när man tänkt att det ÄR helt tomt, så kilar en liten ekorre över vägen… När vi stannade idag såg vi en liten ödla och förstås har vi lyckats speja på de många rovfåglar vi ser segla över de vidsträckta markerna. En av arterna har vi lärt oss heter kalkongam…
Trafiken här är lugn och samlad…inga spontana omkörningar och tvärnitar i onödan… ingen tutar och lever om… Här tar man det lugnt… Det är trevligt tycker jag. Man samarbetar i trafiken och släpper in dem som inte lyckats så väl med att komma i rätt fil… (och den personen är inte alltid jag… 🙂 ).
Ju närmare Los Angeles vi kom, desto tätare blev trafiken. Fem filer i varje riktning, men ändå inget kaos. Tålamod är väl kanske det bästa ordet för att beskriva det… Jag tror att det säkert är lika i Stockholm i rusningstrafik, men där är jag sällan och kör den tiden på dygnet. 
Vi kom fram och vi tog en första promenad runt kvarteret och ner till havet och i morgon börjar vårt äventyr på denna mytomspunna plats. Läs gärna mitt nästa åseri (trehundrationde åseriet) om hur skönt det är att ”någon” kom och hjälpte oss! 🙂
Santa Monica
Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 