Trehundrationde åseriet: Turist i USA- När logiken sätts på prov blir det fel ibland… :)

En liten detalj som inträffade när vi hade hittat hotellet och skulle parkera bilen idag var på nivån ”Mr Bean parkerar bilen”, eller kanske som när Rolf Skoglund ska parkera utanför systemet i ”Vi hade i alla fall tur med vädret”…

Alla system är olika och varje gång man spolar toan i det här landet måste man tänka noga efter om det är en spak som ska dras, ett handtag som ska tryckas ner eller ett reglage som ska flyttas…eller om man ska få en smärre chock när man ställer sig upp och toan spolar sig själv… Lite SÅ blev det när jag skulle parkera idag… Man åker fram till en bom inne i parkeringshuset, precis som Mr Bean gör i det kända filmklippet och man har en lång kö med bilar efter sig och ska ändå läsa instruktioner på den lilla lådan som samtidigt är en automat med mikrofon och högtalare , ungefär som på Mc Donald’s Drive Thru… Man ser att det handlar om ”biljett” och att det finns en läsare för kreditkort…och tänker…”OK. Man ska göra som hemma i parkeringshusen och registrera sitt kreditkort och sedan när man åker ut, så kommer manfå sticka i samma kreditkort och summan debiteras”. Jag sticker in mitt VISA-kort och ser hur det verkligen når ända in och så fastnar det där och bommen åker inte alls upp som den ska…

Kön är konstant bakom mig. Jag ser sju bilar rakt bakom min i vänstra backspegeln och fler som blinkar vänster ute på gatan för att komma in i parkeringsgaraget. Vi är mitt i stan i Santa Monica och jag ser och förstår att det är mitt i rusningstrafiken och alla vill få sin parkeringsplats för att kunna börja shoppa…men jag kan inte göra något annat än att börja klura på hur jag ska få ut mitt kreditkort ur den minimala springan där det har fastnat… Nagelfil? Gem? Nej…inget sådant har jag… Jag kan inte köra undan, för framåt är bommen. Jag kan inte backa, för bakåt är en massa bilar. Jag kan inte öppna min egen bildörr, för jag har ju kört väldigt nära automaten… Jag ser en knapp som har texten ”get ticket here”…och trycker febrilt på den…men inget händer… Till vänster finns en metallknapp, med en vridbar bricka… Plötsligt inser jag att den har något under sig… Jag för undan den där brickan och hittar en knapp att ”ringa” på. En människa i andra änden svarar och säger ”How can I help you?”. Jag säger precis som det är, för det är ingen idé att linda in det: ”My credit card is stuck in the ticket machine because I misunderstood how it worked. Now I can’t get it out. Behind me is a line of cars with people who want to park their cars, but since I can’t get my ticket, we are all stuck in this line…!”

Jag tänker på hur länge jag skulle ha fått vänta i Sverige…och hör samma person svara…”Please don’t worry. Someone will come in just a while!” En stund… Hur lång kan en amerikansk stund vara? Medan jag funderar över hur pinsamt detta verkligen ÄR, så kommer en kvinna ut ur sin bil. Jag ser i backspegeln hur hon går på den lilla refugen och jag gruvar mig alldeles fruktansvärt över hur vårt lilla möte kommer att vara… Jag skulle kunna beskriva henne mycket noga för er, så intensivt mindful var jag den där stunden… Kvinnan säger: ”Is something wrong? Can I help you?!” Jag förklarar för henne att någon är på väg för att hjälpa mig och hon nöjer sig med det… Helt otroligt! Hon går lugnt tillbaka till bilen medan ingen annan i kön rör en fena… alla väntar…  I efterhand förstår jag varför alla var så lugna. De kände sitt system… Det KOM nämligen ”någon” precis som rösten i automaten sagt. ”Någon” öppnade sidan på automaten, plockade ut mitt kreditkort och gav mig det. Log lite, men sa inte så mycket. Själv pratade jag på som ett smatterband om hur det brukar vara i mitt hemland… Sedan så tryckte ”någon” på knappen för ”ticket” och jag fick en biljett i handen samtidigt som bommen gick upp. Jag körde blixtsnabbt upp till första bästa tomma parkeringsplats, slog av motorn och ANDADES. Vilken pärs! Vi kunde ha varit utan semesterkassa om det där hade varit i Sverige… Då skulle någon i ett larmnummer ha sagt: ”Eftersom det är efter kontorstid får du nog vänta tills imorgon med att få tillbaka kortet. Vi har inte någon som kan åka dit just nu!” Det är bra med ett land som starkt påminner om Sovjetunionen på sin tid. I varje hörn jobbar människor med små delar av en större helhet… ”Någon” hade alltså till uppgift att öppna parkeringsautomater när orutinerade turister gör helt fel… Härligt! 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.